Backrunda på Hallandsåsen

Vilken cykeldag det blev igår! En sådan dag där en del av rundan var magisk, där vägen fortplantar sig i kroppen och du vet precis hur du ska balansera för att få cykeln dit du vill.

Del 1
När jag elegant gick ned för trapporna med min cykel i höger hand och med rykande varm espresso i tre vita plastmuggar på ett plastlock, kom Gummi glidande på sin, som vanligt väldigt rena, cykel. Vi satte oss i solen och väntade på att Niklas skulle möta upp för vidare färd mot Hallandsåsen. Väl vid Margretetorps gästis mötte vi tre cyklister till och eftersom en av oss (inte jag) hade glömt sina cykelskor, så startade tre Cervélo och två Columbus över Åsen, för att möta backarna. Truedsfällan, Hasslöv, tillbaka till toppen av Åsen för att hämta upp en cykelskoförsedd cyklist. Vidare mot Båstad, Italienska vägen och Kattviksbacken. Vi hade rätt skönt tempo hela tiden och det fungerade bra, trots att vi hade ojämn kapacitet i klungan. Vi hade några lok med oss och visst är det härligt att kunna ligga bakom ett högpresterande, stabilt lok. Tillräckligt stor för att ta mycket vind och tillräckligt pålitlig, så man kan krypa nära, nära. Man gömmer sig bakom och inbillar sig att man nog är i högform, eftersom man trots allt hänger med, en liten stund i alla fall.

Del 2
Efter ett manfall på tre cyklister varav en såg märkbart bedrövad ut över att han inte kunde fika på Våffelbruket med oss andra, var det så dags för kaffestunden under vilken följande kommentar fälls.

"Jag brukar fika ibland under sådana här turer, men ni tar det till en annan nivå."

Jag var böjd att hålla med, för Niklas hade valt ut Våffelbruket i förväg. Det här är sista helgen som de har öppet och miljön är underbar. Vi satt ute i sällskap av ett fåtal getingar (som blev färre under tiden fikat fortskred). Fantastiskt frasiga våfflor och omgivningen, den omgivningen...


Efter fikat fortsatte vi genom Båstad, upp förbi stationen och sedan började den magiska delen av rundan. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att beskriva det, men de gångerna infinner sig en sådan intensiv närvarokänsla att allt förstärks. Sinnena blir känsligare och tiden går långsammare, så det känns som att man hinner ta in och reagera på allt, samtidigt som man bombarderas av intryck. Efter en stunds oh-ande och ah-ande, blev vi tysta. Det var svindlande vackert.


Del 3

Jag var helt nöjd med rundan, men solen sken fortfarande och jag kände att lite skräpmil helt utan träningskvalitet kunde vara på sin plats. Sålunda bad jag om att få bli avsläppt någonstans efter Landskrona på vägen hem. Barsebäcksrakan med havet glittrande till höger och en lätt bris talade om för mig att jag hade gjort rätt val. Färden fortsatte relativt rakt hemåt till det var någon mil kvar kortaste hållet. Ett bra vägnät möjliggör att det går att snirkla sig hemåt på små, lätt trafikerade vägar och förlänga turen till man är nöjd (utan att behöva återanvända någon vägsträcka). Jag fortsatte till jag ångrade den sista svängen ut från staden, vilket blev signalen till att på allvar söka sig hemåt. Genomarbetad, men inte slut svängde jag in i ett lätt motlut och in i motvinden på väg till vattentornet. Så i slutet av rundan uppskattades slät asfalt mycket av många kroppsdelar och i det läget utgjorde inte vinden något problem.

En mycket bra dag hela vägen.

Premiär

Det finns alltid en första gång för allt. Första gången du provar nya smörjmedlet, första turen med en landsvägsracer, första turen med en MTB, första gången med den nya kepsen, mötet med det första riktiga berget. Vissa upplevelser passerar utan att du lägger märke till dem medan andra lämnar dig förändrad.

Igår var det en backrunda och dagen som fortfarande ligger framför mig är som gjord för en glidarrunda. Torrt, soligt och lite vind. Det är dags för en premiärtur i mina vita cykelbyxor. Vita cykelbyxor, för första gången någonsin på min lekamen. Det kan eventuellt bli sista gången, för tydligen är inte universum i balans om inte jag iklädd vitt har fläckar på mig. Vitt blir till grått och världen är åter i jämvikt. Fast än så länge så bländar de mig med sin fläckfria uppenbarelse.


Tröjan och handskarna har givetvis fläckar som inte verkar gå bort, men så har jag ju använt jerseyn två gånger också.

Doin the Gärdet route

Igår ville jag verkligen inte träna. Det var en sådan där dag på jobbet då arbetsmängden blev plågsamt uppenbar och pappershögarna stirrade argt mot mig. "Jobba din fähund, sitter du här och tänker cykel när du kan skriva om samordning av bistånd i Zambia..." viskade djävulen på min axel.

Sen efter jobbet köpte jag en present till en kompis som har bröllopskalas. Och så kollade jag på lägenhet. Jag har tänkt flytta. Eller vi har tänkt flytta. Jag skall bli sambo och det känns så otroligt roligt.

Och efter allt detta, när jag kom hem vid 19-snåret, då var kroppen sliten, hjärnan trött. Jag ville lägga mig i soffan och bara ha det bra.

Men så tvingade jag fram tankarna som behövs. "Det är inte alltid roligt att träna". "Du vet hur bra det kommer kännas efteråt". "Hur kul är det att tävla nästa helg om du är i dålig form" och så vidare. Kan låta tvångsmässigt, men det fungerar. Och framförallt - det känns ju verkligen bra efteråt.

Sagt och gjort. Kläder på och ut för intervaller på Gärdet. Det blev ganska hårt men inte så långt, bara en dryg timme. Det var 30/60. Det var spurter. Det var 4aminutare. Ett intervallpotpurri. Och sen kändes det så bra igen. Hem, med ny energi. Packade, pratade i telefon. Funderade på vem som skall köra vilken sträcka på Stafett-SM nästa helg.

Fler som bloggar

Fler och fler kombatanter i veteransammanhang har börjat blogga. Nu senast surfade jag på Glenn Dahl's Blogg. Glenn cyklar för Hisingens CK och vi har råkats vi några tävlingar under våren och sommaren. Bland annat spöade han skiten ur mig på SM-tempot. Halv revansch fick jag när han klev av linjeloppet vid samma tävlingar flera varv innan mig.

Glenn är en trevlig prick och jag hoppas bloggambitionen håller i sig. Har han tur kanske han till och med föräras en länk i vänsterkolumnen här på cykelmuppar...

Muppdementi

Den observante och flitige surfaren har sett att jag kommenterar Gran Fondo Kungsbacka på www.veteranklungan.nu. Problemet är bara att jag inte körde Gran Fondo Kungsbacka.

cykelmuppar.se är en sida om cykel som har flera författare. Huvuddelen av inläggen har, så här långt, författats av mig och en cykelentusiast i Lund, Anette. Det var också hon som körde Gran Fondo Kungsbacka.

Sen består skribentskaran av ytterligare två muppar, Simon och Jonas, som också skriver här dock mer sporadiskt. Vi har även gästinlägg som till exempel det öppna brevet från Crescendo Velos Etiska Kommitté och den mystiske Cykelmuppen som ibland delar med sig av sina terapeutbesök.

Så är det. Frågor på det? Viktigast är att komma ihåg att jag inte blev avhängd i Kungsbacka!

//Jesper

Gran Fondo Kungsbacka

Det är lika bra att erkänna det med en gång. Jag är inte speciellt nöjd med min insats, så nu väntar jag med spänning vad jag ska dra för något ur ursäktstombolan. Vad för spännande bortförklaring kan finnas till tröga ben och seg cykelprestation?

Trumvirveln tystnar och på lappen står det...
"Jag är inte i bättre form än så här just nu."

Jaha, rätt i ansiktet. Fast, ja, så är det ju. Jag hade hoppats på en bättre insats, men med facit i hand - I den form jag var igår kunde jag inte ha gjort ett mycket bättre lopp. Hade inte loppet startat genom en grind hade jag haft en samlad klunga som jag hade kunnat haka på längre, men jag hade inte gjort en bättre insats, utan klungan hade gjort det åt mig.

Vem förresten lägger starten så att man kör genom en grind det första man gör? Mycket av det roliga med Gran Fondon för mig är att jag hakar på stora klungor som jag vet att jag inte kommer att orka köra med hela loppet, men jag får smaka på farten och jag trivs där. Det känns fint helt enkelt. Igår var det en lång, utdragen svans och tack och adjö direkt. Inte alls i min smak och om någon av "Di snabbe" tyckte att det var en bra idé, kan jag hälsa att ni kan gott dras med oss svagare en stund. Tids nog blir ni av med oss. Det är bara en fråga om hur länge ni vill bjuda oss på nöjet att följa med innan ni skakar av oss (med oss menar jag åtminstone mig). Den här gången kan jag inte ens säga att jag blev avhängd, för jag var aldrig med i matchen.

Hur som helst, dagen startade tidigt igår, väldigt tidigt och klockan 5.30 stod jag klar att hämtas av Niklas. Vi hade planerat att ha med oss mat och äta i god tid innan start. Det var i alla fall planen, men när vi hade parkerat, hämtat ut nummerlappar och satt ihop cyklarna, så var det i princip bara att glida iväg mot startområdet. Vi hann klämma i oss lite av maten precis innan vi gav oss iväg och jag hade det stora nöjet att vara hungrig, samtidigt som jag hade en klump mat i magen som låg och skvalpade. Vi kom lagom in i startfållan någon minut innan starten gick. Ett tips - "Just in time" är inte alltid att rekommendera. Jag ska inte gnälla om det, för Niklas gjorde en bra insats under Gran Fondot, medan jag i princip direkt kände att jag inte hade mycket att komma med.

I det läget kunde jag tjura för att jag var sämre än under de två tidigare loppen i Eslöv och i Falun eller kunde jag konstatera fakta och köra på så gott det gick. På något sätt lyckades jag stoppa undan den där irritationen över att jag inte orkade speciellt mycket i bakhuvudet och inte låta den ta över min upplevelse och mitt lopp. Irritationen dök givetvis upp då och då, men vad ska jag säga? Solen sken, det var vackra vägar och jag har verkligen en underbar cykel.

Faktum är att trots att jag är missnöjd med min egen insats kan jag knappast säga att jag var missnöjd med dagen. Cyklister, cyklar, ovan nämnda underbara sol och omgivningar = bra kombination. Det som var mindre bra annars var väl att det inte fanns så mycket tid att prata med alla som jag hade önskat. Det är klart, hade jag kört snabbare, så hade jag varit i mål tidigare och på så sätt fått lite mer tid över, men orsaken till att det inte skedde har redan dryftats.

Sviten med utlottade vinster fortsatte och den här gången blev det en cykeltröja. För stor förvisso, men den har redan fått ett gott hem hos ett av mina favoritbakhjul, anfört av mannen med den stabila kursen. Inget vingel där inte. Nu har jag mutat honom med en tröja och berömt honom offentligt, så jag hoppas på att kunna färdas tryggt bakom det där hjulet i många mil till.

Tillbaka i sadeln

Med besked. 10 mil på Ekerö igår. Rundades av med tårta hos Patric som fyllde år. Nästa år blir jag ensam i H30 på veteran-sm. Eller alltså inte ensam ensam utan ensam från klubben. I alla fall i dess nuvarande utformning.

Efter en veckas frånvaro på racern kände jag mig förvånansvärt klumpig. Upptäckte också ytterligare av kraschen skapade skavanker. Till exempel fick jag hjälpa till med fingret för att få upp kedjan på stora klingan. Inte bra - särskilt med tanke på mina bristfälliga mekkunskaper.

I morgon anmäler vi ett lag till Stafett-SM i Uppsala som går av stapeln om två veckor. Hoppas det blir god uppslutning på startlinjen. Jag ser framför mig hur Bäckstedt hänger på mitt hjul, flämtandes med munnen vidöppen och ber om nåd. Om han nu kommer - för han kan väl inte prioritera Vueltan eller någon annan tramstävling.

Dina nästa hjul?

Jag säljer mina R-SYS.

Letar du efter ett par snygga, lätta, sköna kanttrådshjul? De har gått dryga hundratalet mil och är i mycket fint skick. Säljer dem för att jag vill ha ett par som är mer raceiga.

Skicka ett mail till jespersundewall (at) hotmail.com om det suger i hjultarmen.

Info finns på: http://www.cyclecomponents.com/cgi-bin/air_ibutik.fcgi?avd=1&extra=&Ref=&funk=visa_artikel&artnr=MAV820-M10r

Fast mina är billigare. Prisidé 7.500 kronor.

Öppet brev från Crescendo Velos etiska kommittee

Crescendo Velo's etiska råd (tillika arrangemangskommité) har sammanträtt efter att ha snappat upp MO:s funderingar (efter att tragiskt fått sitt italienska fullblodskolfiberframhjul förstört) att vid tävlingarna i Svanesund köra med Campa Bora bak och Bontrager fram.

-Efter en mycket lång sittning in på småtimmarna avnjutande lagrat italienskt rödvin, kom det etiska rådet fram till att denna fråga är för stor för klubben och bör därmed föras upp på idrottens skiljedomstol (CAS) agenda. Efter viss gogglehjälp så mailades det och snart kom det två svar.

Det första visade sig efter 8:e genomläsningen troligen vara någon form av misstag då det besvarats av US Air Force (mailet redovisas här fritt översatt av det etiska rådet):

-"Kära Crescendo vi hjälper er gärna med CAS (Close Air Support) vänligen skicka SMS med koordinater och faktureringsadress till +001 747 747. Månadens erbjudande är tre 250 kg bomber för priset av två."

Det andra mailet från CAS löd:

-"Kära Crescendo vi har nu lagt högsta prioritet på ert problem och därmed bordlagt lågprioärenden som mutade brottningsdomare med mera. Efter att sammankallat vår expertgrupp har vi följande råd till er:

1) Vid omaka hjultillverkare bör de paras ihop enligt nedan

-Transatlantiska hjul är kompatibla med asiatiska dito
-Eventuella Franska hjul är ej kompatibla med tyska, engelska och transatlantiska pga av historiska skäl.
-Italienska hjul är i huvudsak enbart kompatibla med andra italienska hjul

2) Undantag från p.1 kan göras om hänsyn tages till cyklistens helhetsintryck med andra ord klubbdress, BMI och cykel. Med tillägg att cyklisten vid publiktäta avsnitt gömmer sig i klungan och vid eventuell fotografering döljer det omaka hjulet.

Med stöd av CAS så är rådet till MO -JA kör med Bontrager fram enligt p.2

Med vänlig hälsning

/Crescendos etiska råd tillika arrangemangskommittén

En olycka kommer sällan ensam...

Så vad fan händer. Jag cyklar hem från jobbet idag. Ösregn. I ivern att komma iväg glömmer jag att sätta på mig hjälmen som jag la ifrån mig när jag låste upp cykeln. Kommer på det efter en stund men inte läge att vända tillbaka.

Kommer till Norra Bantorget. Liten asfaltkant, som vanligt reser jag mig ur sadeln för att lyfta framhjulet över den. Rycker till.

Framhjulet faller ur. Pang Bom Krasch slår jag en frivolt över styret och landar på min högerarm. Studsar upp, genomvåt. Är jag ok, är allt ok, vad fan hände? Konstaterar att hjulet ligger bredvid cykeln. Smärtan i armen kommer, men det är inget allvarligt. Ingen fraktur eller nåt. Känner på huvudet, allt på plats.

Regnet öser ner, bilarna stannar inte för att fråga hur det gick utan tränger sig förbi på den smala passagen.

Jag cyklar vidare på skakiga ben med immiga glasögon.

Hemma. Armen börjar bli blå och det gör ont nu. Fint, nu matchar den vänsterarmen och jag har ännu mer sårskorpor att se fram emot.

Är lite less nu...

Cykelmuppen och terapeuten

Efter en lång frånvaro dyker cykelmuppen upp på terapeutens kontor. Svettig och förvirrad.

T: Nämen hej, det var länge sedan!

CM: Mmmm, jag vet. Det har liksom. Jag får inte ut det. Jag vet inte…

T: Lugna dig. Slå dig ner du svettas ju. Hur mår du? Jag har varit orolig för dig.

CM: 53/11 är lika med 4,81

T: Förlåt?

CM: 53/11 ÄR LIKA MED 4,81!!!

T: Eh, jaha och…?

CM: Ja, och 53/12 är lika med 4,42.

T: … hmm, ja oc..

CM: Men är du trög eller. 39/13 är ju till exempel lika med 3.

T: Jo, alltså jag förstår men jag förstår liksom inte vart du vill ko…

CM: Men ÅÅÅÅÅÅH. Jag fattar inte vad jag gör här du är ju helt trög. Jag skulle aldrig kommit hit!

T: Alltså du behöver inte var oförskämd nu för du har inte varit här på länge och j..

CM: Men lyssna DÅ! Det här är viktigt. Jag kommer kanske aldrig kunna cykla igen. Förstår du?!?

T: Ärligt talat nej.

CM: Som vanligt då.

T: Hmmmpf

CM: 53 är ett primtal – eller hur. Om du nu vet vad ett primtal är…

T: Jo det har du väl rätt i men jag förstår liksom inte varför det är så viktigt. 3 är ju också ett primtal.

CM: TRE! Vaddå tre? Vad har det med saken att göra?

T: Ja tre är ju också ett primtal.

CM: Alltså du fattar verkligen ingenting.

CM: Jag har ett 53/39 vevparti är du med?

T: Öh nej

CM: Och 53 går inte att dela med någon av kassetterna. Du vet 11, 12, 13, 14, 15, 17, 19, 21 osv. Det går inte! Det blir bara helt omöjliga tal. Jag förstår inte hur jag skall kunna räkna ut det i huvudet. Jag kan inte. Bu hu hu hu hu.

T: Så ja, lugna dig nu. Alltså förs…

CM: Så nu cyklar jag på lilla klingan hela tiden. Och 13 bak. Du fattar va? 39 genom 13 är lika med 3. Enkelt och bra. Men LILLA KLINGAN! Det går ju inte. Har du sett någon gå på utbrytning på lilla klingan. Har du det? Nej, skulle inte tro det. För det går inte. Kanske uppför Mont Ventoux, men har vi något Mont Ventoux i Sverige? Nej JUST DET! Jag dör…. Buhu...

T: Hmmm, öh. Hmmm.

CM: Så vet du vad de sa till mig på cykelaffären?

T: Öh nej?

CM: Köp ett kompaktvevparti då. KOMPAKTVEVPARTI. 50/34. Som en jävla Randonnörd. Och vad får jag då cykla på? 50/25 typ eller 34/17. Det är ju ännu värre! Jag vet inte vad jag skall göra. Snälla hjälp mig!!!

T: Du, kan du släppa min tröja det gör lite ont.

CM: Buhuhuhu

T: Öh, jag tror du skall gå nu.

Återhämtning

Som jag tidigare berättat så kraschade jag hårt under linjeloppet i lördags. Men tro inte att jag är modfälld. Nu när sårskorporna är skönt krispiga och nackstelheten börjar ge med sig har cykelsuget kommit åter.

På söndagen var jag duktigt seg, yr och trött. Konsulterade läkarkollegor på jobbet (det är bra att ha sådana ibland) och de rekommenderade hemvistelse så jag tillbringade måndagen i sängen bland annat tittandes på en dokumentär om Stefan Fernholm på svt.se. Kommer ni ihåg Stefan Fernholm? Diskuskastaren på 80- och 90-talet som plötsligt dog 1997. Vi får följa hans strävan och längtan efter att bli bäst i världen och diskussionen om hur friidrottare på den tiden tog sig dit (dopning så klart). Mycket steroider poppades. Tragiskt livsöde men en fin dokumentär som gav värdighet och respekt till Fernholm.

Det var nog bra att jag var hemma för antagligen fick jag en lättare hjärnskakning vid kraschen vilket förklarar yrheten och huvudvärken. Nu har den lagt sig men jag tänker vila ett par dagar till innan jag trycker upp pulsen på allvar. Blir alltså ingen cykling förrän helgen.

Tävlingssäsongen börjar redan lida mot sitt slut. Hej vad fort det går. Jag har planer att köra Stafett-SM och Anundsloppet, men utöver det finns inget planerat. Två ynka tävlingar kvar alltså.

I november bär det av till Zambia igen. Lämplig tidpunkt minst sagt. Förhoppningsvis blir det en repris på förra året då jag körde Zambiska Mästerskapen i mitten av November.

Fler foton

Det har kommit in lite fler foton från Dolomiterna till bildarkivet. De återfinns, inte helt oväntat, under Settimana Dolomiti 2008.

Ny, lovande blogg

Fick tips om en ny blogg idag och den verkar lovande.

Den handlar om träningslära - baserat på evidens men enkelt förklarat. Killen som skriver vet enligt säkra källor vad han pratar om.

Än så länge finns bara några få inlägg, dock intressanta sådana om uppvärmning. Håller författaren nuvarande ambitionsnivå kan bloggen bli en trevlig bekantskap.

Se själv på

http://gudiol.se/blogg/

Granhed

Var i Granhed i helgen. Det slutade med en praktkrasch under spurten av linjeloppet. Gick i marken hårt i 55 blås och det gjorde ont ont ont. Skrubbsår, blåmärken, spräckt hjälm och allmänt yr. Men det gick förhållandevis bra och inga frakturer. Såg ut som att övriga i kraschen också klarade sig förhållandevis bra.

Det började roligare, jag kom fyra på prologen och hade därmed ett fint läge inför resten. På linjet var vi aktiva och David i snygg utbrytning från kilometer 0 som höll i cirka 7 mil. Vi var aktiva i klungan men lyckades inte komma med i den avgörande stöten på sista varvet.

Oj så snyggt när vi alla låg i spets och försökte köra ikapp - dock utan framgång. Men vi försökte i alla fall.

Sen var det vurpan och aj aj aj. Körde inte det avslutande tempot, men det gjorde Göran Semart med bravur - snygg 3:e-plats!

Bilder från helgen hittar ni här

Olympisk anda...

Ok, det här handlar inte uteslutande om cykel.

Jag blir lite matt av OS och dess regler kring vad som får göras och inte. Nu när Ara the man slänger medaljen och går av mattan så börjar man prata om osportslighet och att så får man minsann inte göra under OS. Det finns ju regler för vad man får göra och inte göra vid prisutdelningar. Likaså finns det regler för vad man skall ha på sig för kläder på prisutdelningar. Och att politiska manifestationer från deltagarna är förbjudna.

Samtidigt sitter hela världens politiska elit på läktarna när OS invigs. Bush är där, Putin också. Och han den där från Monaco (Albert?). Och många fler. Kinas president inviger spelen. Presidenten för världens största diktatur. Nej, trams och hyckleri är det. Man begränsar de aktivas rätt och straffar de som väljer att ta ställning. Men att hela världens politiska ledare tagit ställning - det tycker man är helt okej.

Idrottarna framstår här som livegna. De nationella olympiska kommittéerna bestämmer vilka sponsorer som får synas på kläderna. IOK bestämmer vilka som får synas på arenorna. Pengarna styr, men politiken är också närvarande. Och det är väl okej tycker jag, för det är ju trots allt så att många idrottare får massa pengar i stöd från SOK för sina satsningar.

Men nu handlade det om sportslighet. Dopning anses osportsligt, jag kan bara hålla med. Och det finns klara regler för hur man straffar det. Att lämna prisutdelningen och därigenom dra ner tillställningen för sina medtävlare är också osportsligt, och på så sätt kan jag känna att Ara gjorde fel. Men att börja ta till förhör och utredningar för att avgöra påföljden ter sig lite löjligt.

Det är också osportsligt att förvägra en idrottare chansen att enligt reglerna försöka vinna en tävling - och det verkar experterna ganska eniga om att Ara råkade ut för.

Så Ara, du gjorde fel. Men jag tycker ändå att du gjorde rätt.

"sen säger dom att sport inte hör ihop med politik - stoppa matchen"
(Hoola Bandoola Band, 1975)

diskussionen om cykel och dopning

Läste följande krönika på Sydsvenskan nyss (Tack Martin för tipset)

http://w2.sydsvenskan.se/gatu/2008/08/14/kronika-fragan-om-dopning-maste-stallas/#more-1484

Krönikan är ju dålig. Så var det sagt.

Men det här med dopning är fan svårt att diskutera. Visst, vi kan misstänka hit och spekulera dit. Oj, nu cyklar den fort - då måste den vara dopad och så vidare. Det var liksom lättare på 80-talet när östtyska damer kom med förstorade genitalier och skäggväxt. Det var ju så satans uppenbart. Även om jag var för ung för att förstå hur onormalt det var...

Nej, oskyldig till motsatsen bevisad är den enda devis som håller för mig över tid. Även om också den tenderar rämna ibland. Särskilt i för bra för att vara sant lägen - som jag diskuterat förut.

Men varken Emma eller Gustav gjorde några "för bra för att vara sant" lopp. Hade Gustav tvålat dit Cancellara med 2 minuter, då hade jag blivit orolig. Men han gjorde inte det, för han är inte bäst utan det är plutläppen som är det. Och fan vad han är hård. Fabian alltså.

Tillbaka till cyklingen dock. Jo det är närt omöjligt att förklara för en sportjournalist som inte är cykelfrälst hur knäpp cyklingen kan vara. Det är bara att kolla på klassikerresultaten ibland. Boonen kan liksom rulla i mål som 17:e man i Flandern Runt och inte dömer vi honom för det. Vi vet hur det kan vara, hur svårt det är att gå in i ett lopp och hålla för trycket och få allt att stämma. Men tittar man som okunnig bara på resultatlistan kan man ju spontant tycka "det där var ju ganska dåligt".

I tempo är det lite annorlunda och därför ännu märkligare att förväntningarna varit så pass låga. I tempo vinner favoriten oftare. Jag vet, jag körde ECI-milen igår. Och han som var snabbast igår var också snabbast gången innan. Och gången innan det.

Så är det. Och det var mitt bidrag till folkbildningen av folket journalister.

Journalister och cykel: del 2

Credd till DN som idag faktiskt skrev att Larssons bedrift var en skräll för alla utom den "innersta cykelkretsen".

Dit hör vi - fint va?

Glömt allt jag sa

Historia skrevs igår när jag bärgade Crescendo Velos första mästerskapsmedalj. En vacker (tror jag när jag ser den) bronspeng i H30-klassen. Glöm allt jag sa igår om att det är fånigt att köra ECI-milen som mästerskap. Jag vänder kappan efter medaljerna och säger att det är jättebra!

Ok, jag skall sluta fåna mig.

Jag körde ECI-milen igår som sagt och gjorde det två sekunder bättre än förra veckan. Sakteliga kryper jag nedåt. 10.48 slutade jag på. Det kändes horribelt i benen efter tre dagars hårdträning, och med det sagt är jag faktiskt ganska nöjd även om jag tycker att jag borde kunna cykla banan avsevärt snabbare. Nästa år så...

Hur som helst så gjorde jag inte det. Det räckte dock som sagt till tredje plats. Fick duktigt med däng av 1an och 2an som rullade in cirka 20 sekunder före.

Vinnaren i elit slog mig med 56 sekunder - men han var också i en klass för sig.

Fast lite bisarrt är det att jag tar medalj i ett tempolopp. Faktiskt.

Journalister och Cykel

Alla tidningar är ystra efter Gustav Larssons fantastiska lopp i OS. Jag också.

Blir dock så trött på skrivningar som:

"Gustav Larsson? Nja, det var nog bara någon enstaka optimistisk svensk som hade trott och hoppats på honom." (Aftonbladet)

Samtidigt berättar de glatt att killen har två SM-guld i tempo och var fyra på VM-tempot 2004.

Varför varför varför är det då så orimligt att tro att han skulle kunna köra bra? Han har ju dessutom visat gryende form då han så sent som för någon vecka sedan tog sin första seger som proffs på... just det - ett tempolopp.

Another ECI-mil

Ikväll är det ECI-milsdags igen. Kvällens tävling är lite speciell eftersom den också utgör Distriktsmästerskap i Tempo.

Jag kan tycka att det blir lite krystat det är med mästerskapen i cykel. Visst, det är bra att man försöker ordna mästerskap och hålla på traditioner och kultur. Men samtidigt blir det otroligt urvattnat ibland.

I år ville ingen arrangera DM så det slutar med att Luma GP i sista stund får DM-status för linje (märkligt?) och att nu ECI-mil nummer fyra blir DM i tempo. Jag tycker att ett tempomästerskap för det första skall vara ett fullängdstempo, alltså 30km. För det andra så kan man för min del gärna strunta i DM om det nu är så svårt att få någon att arrangera det. Anledningen till det senare är ju troligen att så få vill köra det.

Men hur som helst. Förra veckan var jag trea i H30 så då kan man ju säga att det luktar medalj. Anar dock att motståndet blir tuffare idag. Tilläggas bör också att förra veckan räckte min tid till fjärdeplats i H40.

Gubbsen de kan de.

Granheds

I helgen är det tävlingar i Granhed. Det är i pompösa miljöer runt statsministerns sommarbostad i Harpsund som tävlingarna avgörs. Här trängs Sörmlands grisbönder med finfint politikerfolk.

Det körs prolog och linjelopp på lördagen och sen tempo på söndagen. Jag har slipat prologform på allvar och kommer köra skiten ur mig, blir kul att se hur långt det räcker. Mer info och startlistor på klubbens hemsida.

Ride of Hope - Första dagen

Sömnbrist eller vad? När jag summerar sömnen under fredag kväll till nu, så får jag ihop 25 timmar. Jag sov bland annat 12 timmar i sträck inatt och känner att snart är det kanske dags att inta horisontalläge igen. Fy för att slarva med sömnen. Det straffar sig visst.

Det här vansinniga sömnbehovet var nära att stoppa mitt deltagande i första sträckan av Ride of Hope. Jag hade tänkt att göra i ordning cykeln på fredag kväll, byta kassett, smörja lite här och där och så givetvis tvätta det smutsiga eländet, men det "bidde en tumme". Jag vaknade på lördag morgon, insåg att jag fortfarande var tvärtrött och somnade om igen. När jag vaknade en timme senare så tyckte jag att jag kanske kunde masa mig upp och åtminstone åka ner och hälsa lite på folket. När jag fått i mig första espresson insåg jag att jag kunde ju åtminstone cykla en mil eller två, så det blev en snabb genomgång av cykeln i alla fall. Man hinner en del på några minuter, men växeltrissorna blev sorgligt förbisedda, vilket det tilltagande kvittret under dagen påminde mig om. På något sätt fick jag ordning på mig och cykeln och snart befann jag mig vid startområdet.


Första depån dröjde lite för länge för mig och jag hade det märkbart kämpigt under en tid innan vi kom fram till Åstorp. Där hade det dukats fram med bullar och bananer och familjen Jansson hade dessutom lagt till kaffe och kakor, vilket var mycket välkommet. Mot bättre vetande åt jag lite för mycket. Eftersom jag var så tom på energi så kompenserade jag med en alldeles för full mage, vilket givetvis var väl jobbigt den första biten efter depån. Jag hann också börja bli kall vilket jag inte uppmärksammade själv, utan det var Gisela som såg att jag hade blå läppar och som erbjöd mig en filt. Vilken depåservice!


Nästa depå kom redan efter 4 mil. I slutet av en skön uppförsåkning befann sig den och det kändes lite lyxigt att stanna i varenda en av depåerna, men här stod syskonen W och det ville jag ju inte missa. De hade kryddat sin depå med godis, vilket (återigen) var ett välkommet initiativ... och så sken solen.


Vi fortsatte med nedförsbacke och kantvind, vilket övergick i medvind, vilket övergick i kantvind och sista biten in mot Halmstad hade vi en rätt saftig motvind. Vid det här laget hade jag piggnat till ordentligt, eftersom vi hade slagit av rejält på belastningen. Solen sken och jag borde kanske ha svurit över motvinden som vissa andra, men jag mådde mest bara bra över att vi inte tog i så vansinnigt mycket. Istället trängde jag mig fram i täten lite då och då, bara för känslan att kunna stångas med vinden, samtidigt som jag kände mig stark.

Det som var mest jobbigt på slutet var att jag fick ont i nacke, axlar och häck, men vid det laget hade kroppen energi nog att jobba utan att magen var full, så jag hade det ganska bra ändå. Så kom vi fram till Halmstad då och där hade Malin (den fantastiska) köpt drickyoghurt, kanelbullar, cola och lite annat smått och gott, vilket var hur bra som helst. Jag tror att jag sålde mig som livegen, men jag kommer inte ihåg riktigt vad jag gick med på, medan jag bälgade i mig juice.

Vissa andra hittade sina födoställen precis intill målet. Det var väldigt målmedvetna steg hos den cyklisten.


Dag 1 av Ride of Hope bjöd inte bara på depåer som var förstaklassbefolkade, utan på en väldigt trevlig klunga, sol stor del av turen och blåst från alla håll och kanter under hela turen.

Många dagar återstår, så passa på att anmäl dig och cykla så länge du har lust.

Dopning igen.

Tack för kommentarerna till dopningsinlägget nedan. Jag håller helt med kommentatörerna - det är nog naivt att tro att dopning under "kontrollerade" former skulle vara särskilt kontrollerad.

Det är också som tredje kommentaren säger svårt att få ihop filosofi och verklighet. Då skulle jag till exempel inte träna när jag inte känner för det. Och det händer faktiskt att jag inte känner för det.

Förresten: Det börjar bli mer och mer så att alla som kör fort i bergen garanterat är dopade. Nu senast Emanuelle Sella som körde som en överfurie i bergen i Giro d'Italia.

Det som verkar för bra för att vara sant är det oftast. Synd.

Släpp dopningen fri

Filosofen Torbjörn Tännsjö skriver på DN-debatt idag om sin syn på dopning. Han menar i korthet att det är dags att bryta myten om den rena idrotten och att det vore ärligare och säkrare för alla om dopningen släpptes fri och skedde under mer medicinskt kontrollerade former.

Intuitivt tycker jag inte om Tännsjös resonemang - men visst kommer han med en del tänkvärda synpunkter.

Läs artikeln på DN Debatt och lämna gärna en kommentar om vad du tycker.

ECI-milen: Pers

Det blev ECI-milen igår. Ganska mycket folk där och trevlig stämning. Som vanligt.

Värmde upp bättre och var mer fokuserad än någonsin vilket ledde till nytt personligt rekord. Dock med en fjuttig sekund. 10.50 igår mot fjolårets snabbaste tid som var 10.51. Undanflykterna är förberedda:

1. Jag känner mig inte helt kurant, som att något ligger och spökar lite i kroppen. Det finns antydningar till halsont och näsan snörvlar.
2. Jag hade ingen pulsklocka att hjälpa mig att besinna mig utan kastade mig iväg i ett rasande tempo.
3. Ööööh. Slut på bortförklaringar.

När vi efteråt stod och diskuterade så sa jag till en annan cyklist, som kört loppet massor av gånger, att

"det känns som man skulle kunna kapa 10-20 sekunder utan större besvär om man fick till det".

Han svarade

"så känns det alltid".

Jag tror han har rätt.

Allan ballan

Jag har ju tidigare berättat om bilförsäljaren Allan som lurade mig en smula under våren. Jag kollade upp Allans fortsatta kreditutveckling och ser att ingen förbättring står att skönja.

Han har samlat på sig ytterligare betalningsanmärkningar och skulderna ökar. Fler obetalda fordonsskatter - månne någon olycklig själ som råkat ut för samma trick som jag? Han har redan över en mille i samlade skulder, undrar när han når två!

Så återigen, akta er för Allan!

Valet och kvalet

Ikväll

SMACK-tempo eller ECI-milen?
SMACK-tempo eller ECI-milen?
SMACK-tempo eller ECI-milen?
SMACK-tempo eller ECI-milen?

Det är frågan. Lutar nog åt ECI-milen vid närmare eftertanke. Men något blir det för nu skall tempoformen som sagt slipas.

Testpatrullen epilerar

Det har nu gått en vecka sedan jag gjorde det. Och jag kommer göra det igen. Underbart nyrakad känsla fortfarande, endast lite lätt putsning med rakhyvel behövs.

Do it.

Vinter?

Snudd på. Det är mörkt, kallt och blött och minnet går tillbaka till vintermånaderna (som jag förvisso i största utsträckning tillbringade utomlands men ändå).

Därför hoppade jag upp på trainern idag istället för att ge mig ut och träna. Det var inte enda anledningen utan också att jag vill träna tempo till nästa helgs tävlingar i Granhed. Det är både prolog och tempo på schemat och jag vill kunna prestera i båda.

Efter att ha kört mina intervaller satte jag på kameran och filmade lite sittställningar. Konstaterar missnöjt att jag borde sitta på tempojonnen oftare. När det ser bra ut är det sjukt obekvämt.

Det känns lite bättre nu

Följande har framkommit om segraren i gårdagens H30 lopp.

Så sent som förra året var Timo Erjomaa 6:a i finska mästerskapet (inte för gubbar) där han gick i mål med en åtta-mannagrupp beståendes av bland annat Kjell Carlström (Liquigas). Denna grupp hade bland annat lämnat Jussi Veikkanen (FdJ) bakom sig.

Så finnjävulen var en jävul i dess rätta bemärkelse. Inget dåligt sällskap man var i utbrytning med...

(tack till Oskar K för detektivarbetet)

finnjävulen...

Skarpaste kniven i lådan...

Är i alla fall inte Ricco.

Cykelnytt idag redovisar nya uttalanden i dopningsskandalen och enligt dessa skall Ricco ha sagt

– Jag skulle betala Santuccione 700 euro för CERA-preparaten, men jag har inte betalat honom ännu och jag kommer inte göra så heller, för han hade garanterat att jag inte skulle bli upptäckt, ska Riccò har sagt.

Det är bra Ricco, stå på dig! Man skall inte betala för produkter som inte håller måttet. Hur kunde den sluge dopningsräven vara så uslig att han lurade på dig din stackare ett preparat som kunde upptäckas.

Men han sa ju.... Snyft.

Grizzy Grip - en recension

Hela Crescendo Velo körde med tejpade nummerlappar idag. Jag har tidigare berättat att vi köpt Grizzy Grip:s nummerlappstejp ända från USA.

I korthet - vi är inte nöjda. Lapparna började fladdra redan under uppvärmningen, i synnerhet spurtnummerlappen. Så det blev till att nåla också. För säkerhets skull. Och tur var det för sen fladdrade den för glatta livet hela loppet.

Fler fälttester kommer göras innan vi definitivt säger mer BU och BÄ. Men första intrycket var inge vidare.

Min första utbrytning

Så var det NM-dags. Fem cyklister mönstrades till H30 starten. Jonas, David, Göran, Patric och undertecknad. Vi hade ingen cyklist i landslagsdress så taktiken var klar – var med på alla utbrytningar.

Som vanligt avvaktande körning i början. Jag var loss efter några kilometer men det höll inte. Vi täckte upp alla försök bra under första varvet och läget var under kontroll. Halvvägs ut på andra varvet ser jag att CC-Mackan och ett par till gått loss. Framför dem ligger Jocke T tillsammans med norsk landslagsman. Jag stöter ifatt från klungan och vi börjar köra stenhårt för att jaga ikapp Jocke och Norrmannen.

Efter några kilometer ser vi att ytterligare två cyklister är på väg ikapp så vi väntar in dem för att få hjälp med dragjobbet. Snart är vi 8 – inklusive landslagsmän från både Norge och Sverige. Många åkstarka cyklister (mig själv inte inräknat). Så körs det och körs det.

Fy fan vad jobbigt det är att ligga i utbrytning. Jag märker att några killar är starkare än mig så jag står över varannan förning ungefär för att överhuvudtaget hänga med. Men vi har ett fint samarbete och jag tänker att ”det här kanske kan hålla”. Luckan till klungan blir dock aldrig särskilt stor utan stannar vid 1.15 som mest.

Efter fyra av åtta varv kommer finsk landslagsman ikapp. Han cyklar som en jävul och försöker pronto ställa av oss tre som har det lite jobbigt. Vi harvar dock på och sliter ikapp. Gång efter annan. På väg ut på varv sex är det dock slut på det roliga för mig och två till. Vi ser de fyra kvarvarande segla iväg och inom kort är klungan ikapp. Jag sliter mig med, trött som fan, men får ge mig även här när vi kommer in mot varvning med två varv kvar. Då kliver jag av. Tack och bock.

David drar en eker, Göran och Jonas hade ingen toppdag och Patric krampade ihop på sista varvet. Självklart är vi inte nöjda – men vi kommer igen.

PS. Kollade pulsklockan när jag bröt (som jag medvetet lät vara ifred under loppet). Snittpuls på 92% under två och en halv timme förklarar tröttheten...

Bilder finns här – enjoy! Det är mest H30 men även lite H40.

Stort tack till SMACK för fint arrangemang!

I am hanging on the Gärdsgård i utbrytningen

Klungan inför sista varvet