Det här vansinniga sömnbehovet var nära att stoppa mitt deltagande i första sträckan av Ride of Hope. Jag hade tänkt att göra i ordning cykeln på fredag kväll, byta kassett, smörja lite här och där och så givetvis tvätta det smutsiga eländet, men det "bidde en tumme". Jag vaknade på lördag morgon, insåg att jag fortfarande var tvärtrött och somnade om igen. När jag vaknade en timme senare så tyckte jag att jag kanske kunde masa mig upp och åtminstone åka ner och hälsa lite på folket. När jag fått i mig första espresson insåg jag att jag kunde ju åtminstone cykla en mil eller två, så det blev en snabb genomgång av cykeln i alla fall. Man hinner en del på några minuter, men växeltrissorna blev sorgligt förbisedda, vilket det tilltagande kvittret under dagen påminde mig om. På något sätt fick jag ordning på mig och cykeln och snart befann jag mig vid startområdet.
Första depån dröjde lite för länge för mig och jag hade det märkbart kämpigt under en tid innan vi kom fram till Åstorp. Där hade det dukats fram med bullar och bananer och familjen Jansson hade dessutom lagt till kaffe och kakor, vilket var mycket välkommet. Mot bättre vetande åt jag lite för mycket. Eftersom jag var så tom på energi så kompenserade jag med en alldeles för full mage, vilket givetvis var väl jobbigt den första biten efter depån. Jag hann också börja bli kall vilket jag inte uppmärksammade själv, utan det var Gisela som såg att jag hade blå läppar och som erbjöd mig en filt. Vilken depåservice!
Nästa depå kom redan efter 4 mil. I slutet av en skön uppförsåkning befann sig den och det kändes lite lyxigt att stanna i varenda en av depåerna, men här stod syskonen W och det ville jag ju inte missa. De hade kryddat sin depå med godis, vilket (återigen) var ett välkommet initiativ... och så sken solen.
Vi fortsatte med nedförsbacke och kantvind, vilket övergick i medvind, vilket övergick i kantvind och sista biten in mot Halmstad hade vi en rätt saftig motvind. Vid det här laget hade jag piggnat till ordentligt, eftersom vi hade slagit av rejält på belastningen. Solen sken och jag borde kanske ha svurit över motvinden som vissa andra, men jag mådde mest bara bra över att vi inte tog i så vansinnigt mycket. Istället trängde jag mig fram i täten lite då och då, bara för känslan att kunna stångas med vinden, samtidigt som jag kände mig stark.
Det som var mest jobbigt på slutet var att jag fick ont i nacke, axlar och häck, men vid det laget hade kroppen energi nog att jobba utan att magen var full, så jag hade det ganska bra ändå. Så kom vi fram till Halmstad då och där hade Malin (den fantastiska) köpt drickyoghurt, kanelbullar, cola och lite annat smått och gott, vilket var hur bra som helst. Jag tror att jag sålde mig som livegen, men jag kommer inte ihåg riktigt vad jag gick med på, medan jag bälgade i mig juice.
Vissa andra hittade sina födoställen precis intill målet. Det var väldigt målmedvetna steg hos den cyklisten.
Dag 1 av Ride of Hope bjöd inte bara på depåer som var förstaklassbefolkade, utan på en väldigt trevlig klunga, sol stor del av turen och blåst från alla håll och kanter under hela turen.
Många dagar återstår, så passa på att anmäl dig och cykla så länge du har lust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar