Backrunda på Hallandsåsen

Vilken cykeldag det blev igår! En sådan dag där en del av rundan var magisk, där vägen fortplantar sig i kroppen och du vet precis hur du ska balansera för att få cykeln dit du vill.

Del 1
När jag elegant gick ned för trapporna med min cykel i höger hand och med rykande varm espresso i tre vita plastmuggar på ett plastlock, kom Gummi glidande på sin, som vanligt väldigt rena, cykel. Vi satte oss i solen och väntade på att Niklas skulle möta upp för vidare färd mot Hallandsåsen. Väl vid Margretetorps gästis mötte vi tre cyklister till och eftersom en av oss (inte jag) hade glömt sina cykelskor, så startade tre Cervélo och två Columbus över Åsen, för att möta backarna. Truedsfällan, Hasslöv, tillbaka till toppen av Åsen för att hämta upp en cykelskoförsedd cyklist. Vidare mot Båstad, Italienska vägen och Kattviksbacken. Vi hade rätt skönt tempo hela tiden och det fungerade bra, trots att vi hade ojämn kapacitet i klungan. Vi hade några lok med oss och visst är det härligt att kunna ligga bakom ett högpresterande, stabilt lok. Tillräckligt stor för att ta mycket vind och tillräckligt pålitlig, så man kan krypa nära, nära. Man gömmer sig bakom och inbillar sig att man nog är i högform, eftersom man trots allt hänger med, en liten stund i alla fall.

Del 2
Efter ett manfall på tre cyklister varav en såg märkbart bedrövad ut över att han inte kunde fika på Våffelbruket med oss andra, var det så dags för kaffestunden under vilken följande kommentar fälls.

"Jag brukar fika ibland under sådana här turer, men ni tar det till en annan nivå."

Jag var böjd att hålla med, för Niklas hade valt ut Våffelbruket i förväg. Det här är sista helgen som de har öppet och miljön är underbar. Vi satt ute i sällskap av ett fåtal getingar (som blev färre under tiden fikat fortskred). Fantastiskt frasiga våfflor och omgivningen, den omgivningen...


Efter fikat fortsatte vi genom Båstad, upp förbi stationen och sedan började den magiska delen av rundan. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att beskriva det, men de gångerna infinner sig en sådan intensiv närvarokänsla att allt förstärks. Sinnena blir känsligare och tiden går långsammare, så det känns som att man hinner ta in och reagera på allt, samtidigt som man bombarderas av intryck. Efter en stunds oh-ande och ah-ande, blev vi tysta. Det var svindlande vackert.


Del 3

Jag var helt nöjd med rundan, men solen sken fortfarande och jag kände att lite skräpmil helt utan träningskvalitet kunde vara på sin plats. Sålunda bad jag om att få bli avsläppt någonstans efter Landskrona på vägen hem. Barsebäcksrakan med havet glittrande till höger och en lätt bris talade om för mig att jag hade gjort rätt val. Färden fortsatte relativt rakt hemåt till det var någon mil kvar kortaste hållet. Ett bra vägnät möjliggör att det går att snirkla sig hemåt på små, lätt trafikerade vägar och förlänga turen till man är nöjd (utan att behöva återanvända någon vägsträcka). Jag fortsatte till jag ångrade den sista svängen ut från staden, vilket blev signalen till att på allvar söka sig hemåt. Genomarbetad, men inte slut svängde jag in i ett lätt motlut och in i motvinden på väg till vattentornet. Så i slutet av rundan uppskattades slät asfalt mycket av många kroppsdelar och i det läget utgjorde inte vinden något problem.

En mycket bra dag hela vägen.