Baxa tog med mig till Romit valley som drar sig nordöst från Dusjanbe. Det var ett av de mer oroliga områden under inbördeskriget - men nu försäkrades jag om att lugnet hägrade. Det gjorde det väl också, förutom att en överentusiastisk Tadzjik hängde ut genom ett bilfönster och gav mig en dask på axeln med sin mössa. Jag vinglade till, överraskad som jag blev, men höll mig från att kroka fast i vindrutan och flyga hals över huvud.
Totalt blev det 3,5 timmar. Första dryga två i svagt motlut och kraftig motvind (se videon) sen flög vi tillbaka. Det skulle vara en platt tur, men det betyder ändå att man tar minst 500 höjdmeter på 90 km. Så platt är det här landet.
lördag, januari 30, 2010
Gårdagens träning
Igår var jag på väg att skippa tränandet. Men vid 17-tiden dampade jag ur och bestämde mig för att satsa på en löprunda trots allt. Jag behövde bli trött snabbt, eftersom jag fortfarande håller mig från att springa långt, så jag fick se till att ta i.
Det blev 4,53 kilometer på 19.19. Alltså 4.15 fart ungefär. Det funkade, jag blev trött - men kände mig samtidigt snabb. Jag gillar den känslan.
Belöningen blev turkrestaurang på kvällen och Sara beställde in en mix-kebab. Det var nog 4-5 olika sorters djur (gudbevars vilka..) och minst ett halvkilo kött. Jag blev glad för mina små färskebaber med tomat gjorde mig inte alls mätt.
Det blev 4,53 kilometer på 19.19. Alltså 4.15 fart ungefär. Det funkade, jag blev trött - men kände mig samtidigt snabb. Jag gillar den känslan.
Belöningen blev turkrestaurang på kvällen och Sara beställde in en mix-kebab. Det var nog 4-5 olika sorters djur (gudbevars vilka..) och minst ett halvkilo kött. Jag blev glad för mina små färskebaber med tomat gjorde mig inte alls mätt.
torsdag, januari 28, 2010
Nödlösningen
Skulle inte springa, men efter att ha suttit still hela dagen tvingade jag mig ut för att ventilera artärerna en smula. Det blev lilla varvet, alltså 4,5 kilometer. Foten känns kanonbra, men jag tar det försiktigt.
Sprang på i ett enligt mig rätt bra tempo men kilometertiderna var värdelösa. Väl framme fick det sin förklaring. Rundan som alla andra gånger klockats till just 4,5 kilometer var idag enligt GPS:en bara 4,3. Så sluttiden säger mer och den var 20.40. Det vill säga cirka 4.35 per kilometer. Det kändes genast mer ok. Särskilt med tanke på att jag inte tog i så förbenat mycket.
Sen gick jag in och rullade fram bollen. Körde min ömma broders favoritövningar som att ligga på rygg och dra in bollen under mig med hjälp av hälen. Satans jobbigt för hamstrings - och jobbigt måste vara bra.
Sprang på i ett enligt mig rätt bra tempo men kilometertiderna var värdelösa. Väl framme fick det sin förklaring. Rundan som alla andra gånger klockats till just 4,5 kilometer var idag enligt GPS:en bara 4,3. Så sluttiden säger mer och den var 20.40. Det vill säga cirka 4.35 per kilometer. Det kändes genast mer ok. Särskilt med tanke på att jag inte tog i så förbenat mycket.
Sen gick jag in och rullade fram bollen. Körde min ömma broders favoritövningar som att ligga på rygg och dra in bollen under mig med hjälp av hälen. Satans jobbigt för hamstrings - och jobbigt måste vara bra.
Lynnigt
Vädret här är minst sagt lynnigt. Låg igår och tänkte på vad jag skulle träna idag. Kom fram till att en lugnare cykeltur följt av lite styrketräning med bollen vore lagom. Så vaknar jag idag och tittar ut genom fönstret. De +15 vi hade i förrgår är nu noll och en decimeter nysnö. Det vräker ner. Vackert, men om några timmar kommer det ha förbytts i slask och vid den här tiden i morgon är den antagligen borta. Alltså helt onödig snö.
Det blir nog bara boll idag.
Det blir nog bara boll idag.
onsdag, januari 27, 2010
Har jag månne hittat felet?
Jag har tänkt att mina nya skor (de vita nedan) känts lite stora, men jag har inte kommit mig för att kolla. Att ta en titt i plösen har liksom inte blivit av.
Men idag gjorde jag det, och döm av min förvåning när jag läser "42,5" i högerskon och "42" i vänsterskon. Olika storlek alltså. Men det är inte det värsta. Utan det värsta är att jag inte har 42, och än mindre 42,5. Jag är en 41:are. Och när jag jämförde med mina gamla skor (blåa nedan) så såg jag att de är 40,5. Och det är de gamla jag sprungit med de senaste gångerna. De gångerna foten känts bra. Är jag något på spåren månne.
Så går det när man inte dubbelkollar säljaren, även om det är en kunnig sådan på Runners Store.
Inte lika stora
Absolut inte lika stora...
Men idag gjorde jag det, och döm av min förvåning när jag läser "42,5" i högerskon och "42" i vänsterskon. Olika storlek alltså. Men det är inte det värsta. Utan det värsta är att jag inte har 42, och än mindre 42,5. Jag är en 41:are. Och när jag jämförde med mina gamla skor (blåa nedan) så såg jag att de är 40,5. Och det är de gamla jag sprungit med de senaste gångerna. De gångerna foten känts bra. Är jag något på spåren månne.
Så går det när man inte dubbelkollar säljaren, även om det är en kunnig sådan på Runners Store.
Inte lika stora
Absolut inte lika stora...Foten
Idag gav jag mig på 6 kilometers löpning. Tanken var att stanna direkt om jag fick ont och då gå hem. Men jag fick inte ont. Efter tre kilometer fick jag för mig att jag hade ont, men så försvann det. Kroppen känns bra, benen starka. Om bara foten håller kan det börja bli riktigt trevligt att löpa.
tisdag, januari 26, 2010
Sura ben
Det blev 1.40 med sura ben idag. Planen var att ta ett lugnt rullpass följt av en löprunda. Men när jag kom hem efter det ultralugna passet var jag hungrig, trött och inte alls sugen på att springa.
Så mitt nya jag, det som lyssnar på kroppen, gav den vad den ville ha. Kakor, läsk och ost.
Så mitt nya jag, det som lyssnar på kroppen, gav den vad den ville ha. Kakor, läsk och ost.
Nätets natur?
Det verkar som att det bästa sättet att få besökare till en blogg är att göra folk arga. Den här bloggen peakade förra våren när jag avvek från cyklingen och skrev ett inlägg om Monica Antonsson. En annan peak kom förra veckan när jag lyckades få Team Cykelcity att sura till.
Det är ju lite tråkigt, för inte i något av fallen var ju avsikten att få någon sur. När det handlade om Monica Antonsson var det förvisso allvar, men i Cykelcity-fallet ett till synes olyckligt skämt.
Störst i Sverige bland bloggers är ju Kissie (erkänn att ni kollat in den). Och hon tvekar inte att dela ut smädelser och förolämpningar så till den milda grad att hon blivit avstängd från olika bloggmotorer - flera gånger om.
Kanske något att satsa på? Cykel säljer uppenbarligen inte alls lika bra.
Det är ju lite tråkigt, för inte i något av fallen var ju avsikten att få någon sur. När det handlade om Monica Antonsson var det förvisso allvar, men i Cykelcity-fallet ett till synes olyckligt skämt.
Störst i Sverige bland bloggers är ju Kissie (erkänn att ni kollat in den). Och hon tvekar inte att dela ut smädelser och förolämpningar så till den milda grad att hon blivit avstängd från olika bloggmotorer - flera gånger om.
Kanske något att satsa på? Cykel säljer uppenbarligen inte alls lika bra.
måndag, januari 25, 2010
Dagens träning
Strålande sol och +15 grader borgade för ett finfint pass. Men benen var lite sura och ville annorlunda. Vi härjade oss igenom 6x4 minuter ändå, även om jag hade svårt att få upp pulsen och Trüchet inte riktigt var där. I morgon blir det en lugn dag.
En känslig fråga?
När man är i främmande kulturer känns en del saker lite känsliga att ta upp. Men igår fann jag modet:
Jag: "So in the summer do you ride with shorts?"
Baxa: "Yes, of course, it is very hot"
Jag: "So when you have short legs, do you prepare yourself?"
Baxa: "What do you mean?"
Jag: "Well so it looks good I mean"
Baxa: "I don't understand..."
Jag: "Well you know cyclists they want to look good and you know so they prepare"
Baxa: "No, I still don't understand"
Jag: "Ok, do you shave your legs?"
Baxa: "But Jesper, of course I shave them. All cyclists do this"
Tadzjiken har talat. Och hela klungan i Sverige bör lyssna.
Jag: "So in the summer do you ride with shorts?"
Baxa: "Yes, of course, it is very hot"
Jag: "So when you have short legs, do you prepare yourself?"
Baxa: "What do you mean?"
Jag: "Well so it looks good I mean"
Baxa: "I don't understand..."
Jag: "Well you know cyclists they want to look good and you know so they prepare"
Baxa: "No, I still don't understand"
Jag: "Ok, do you shave your legs?"
Baxa: "But Jesper, of course I shave them. All cyclists do this"
Tadzjiken har talat. Och hela klungan i Sverige bör lyssna.
Cyklar vi minns
Vi pratade häromdagen om cyklar vi minns, och en cykel som gjort intryck på fler än mig verkar vara Colnago C40. Den såldes på cykelcity i guldvariant (tydligen en ltd edition) med Campa Record för cirka 50.000. Jag tror året var 2003 och jag kunde inte förstå hur någon kunde vara så dum att de la 50 papp på en hoj. Nu sitter jag där själv, med en hoj som kostar precis så mycket. Nä förresten, två hojjar som är och sniffar på den prisklassen.
C40 Gold står sig än idag. Snygg som bara den. Om jag inte minns fel var det en av de första helcarbonramarna. Kolfiber. Allt.
i
C40 Gold står sig än idag. Snygg som bara den. Om jag inte minns fel var det en av de första helcarbonramarna. Kolfiber. Allt.
i
söndag, januari 24, 2010
Tebax!
Idag känns som en milstolpe. Dagen då jag återvände till mitt löpsteg (som om det varit något att återvända till, men ändå). Jag sprang 4,5-rundan med endast rehabambitioner, och för första gången så fick jag inte ont alls. Det kändes i princip inte alls. För första gången på tre månader så hyser jag hopp om att kunna springa långt igen.
Blev så till mig att jag till och med sprang lite fort på slutet och drog en kilometer på 4.15 av bara farten. Från att ha kännts tungt så kändes det lätt igen. Inom loppet av 20 minuter.
Blev så till mig att jag till och med sprang lite fort på slutet och drog en kilometer på 4.15 av bara farten. Från att ha kännts tungt så kändes det lätt igen. Inom loppet av 20 minuter.
lördag, januari 23, 2010
Nyheter
Läser senaste Cycle Sport. Det är så härligt att jag kan prenumerera på cykeltidningar fastän jag bor långt åt tjotta bort. Totalt är det tre tidningar som ramlar in med olika intervall. Nu senast kom på Velo News och Kadens. Senaste Kadens var lite av en besvikelse. Jag förstår att de kör samma race varje år, men nu på mitt tredje år som prenumerant så börjar "cykelguiden" att bli lite tjatig. Jag vet vad jag vill ha för cykel, sadel, däck, hjul etc. Det finns många som inte vet, och det är säkert bra för dem, men att det får ta upp så stor del av tidningen undrar jag om det är rätt.
Men nu tillbaka till Cycle Sport. Där listade de "top 10 cycling fashion statements". Alltså kom igen. Cyklingen är inte direkt en sport fylld av fashionistas och stilsäkra individer. Det finns några som kan, ganska många som tror de kan och väldigt många som inte kan, klä sig snyggt utanför tävlingssituationer.
Som nummer tre listas Bradley Wiggins "Mod haircut". Det är inget fashion statement, jag är ledsen, det är bara fult och tyder på dålig smak. Han har haft den i flera år nu och kanske blir den "in fashion" så småningom.
Nej, cyklister i proffsklungan skall nog hålla sina fashion statements till enbart cykelrelaterade kläder. Där kan de vara stilikoner. Utanför tävlingsvägen så finns det många andra som gör det bättre och snyggare.
Fashion statement? Nej, dålig smak.
Men nu tillbaka till Cycle Sport. Där listade de "top 10 cycling fashion statements". Alltså kom igen. Cyklingen är inte direkt en sport fylld av fashionistas och stilsäkra individer. Det finns några som kan, ganska många som tror de kan och väldigt många som inte kan, klä sig snyggt utanför tävlingssituationer.
Som nummer tre listas Bradley Wiggins "Mod haircut". Det är inget fashion statement, jag är ledsen, det är bara fult och tyder på dålig smak. Han har haft den i flera år nu och kanske blir den "in fashion" så småningom.
Nej, cyklister i proffsklungan skall nog hålla sina fashion statements till enbart cykelrelaterade kläder. Där kan de vara stilikoner. Utanför tävlingsvägen så finns det många andra som gör det bättre och snyggare.
Fashion statement? Nej, dålig smak.Dagen med ryssen och Tadzjiken
Gav mig iväg kl 10 för 3 timmar med ryssen och tadzjiken. Ryssen är den hårda killen i orange jacka och mustasch nedan.
Vi körde ett par mil utanför Dusjanbe för att sen klättra i sex kilometer. Ryssen droppade ganska omgående, Baxa efter fyra kilometer och sen fick jag i ensam majestät bända mig upp till toppen.
Ryssen hade tydligen innan turen frågat Baxa om jag skulle "push hard today". Baxa hade svarat att det berodde på vilken cykel jag kom på. Om jag kom på crossen skulle det bli hårt. Efter att ha sagt det till ryssen så ringde han mig och bad mig specifikt ta crossen... Kul med en snubbe som gillar att köra hårt.
Totalt blev det 82 kilometer och kanske något tusental höjdmeter. Massa hjärtslag och annat trams.
Det var en svensk, en ryss och en tadzjik...
1242 meter ö.h.
Ryssen kör med knäna lika tajt som Pozzatto.
Inga energikakor, men väl munnen full av dadlar.
Vi körde ett par mil utanför Dusjanbe för att sen klättra i sex kilometer. Ryssen droppade ganska omgående, Baxa efter fyra kilometer och sen fick jag i ensam majestät bända mig upp till toppen.
Ryssen hade tydligen innan turen frågat Baxa om jag skulle "push hard today". Baxa hade svarat att det berodde på vilken cykel jag kom på. Om jag kom på crossen skulle det bli hårt. Efter att ha sagt det till ryssen så ringde han mig och bad mig specifikt ta crossen... Kul med en snubbe som gillar att köra hårt.
Totalt blev det 82 kilometer och kanske något tusental höjdmeter. Massa hjärtslag och annat trams.
Det var en svensk, en ryss och en tadzjik...
1242 meter ö.h.
Ryssen kör med knäna lika tajt som Pozzatto.
Inga energikakor, men väl munnen full av dadlar.fredag, januari 22, 2010
Kalorier
Min nya hobby är att baka bröd. Bara på vetemjöl. Inget grovt skit. De har förstått hur saker skall vara här, för rågmjöl och andra otyg finns inte ens att köpa i affären. Jag vill ha mitt bröd vitt och fluffigt. Ni kommer aldrig höra mig säga som många andra utomlandsboende:
"mmm, jag saknar verkligen att kunna köpa riktigt grooovt bröd".
"mmm, jag saknar verkligen att kunna köpa riktigt grooovt bröd".
Kolobnev väntar
Angående mina funderingar om dopning så ser jag idag att Kolobnev (fyra på OS) fortfarande inte har flyttats upp till bronsplats trots att Rebellin diskvalificerade för flera månader sedan. Så det verkar allts inte vara så enkelt att man bara skickar medaljerna vidare: Rebellin till Cancellar och Cancellara till Kolobnev. Undrar hur de gör.
Jag antar att som så mycket annat så beslutas det på ett möte fullt av gubbar som tycker att de är sjukt viktiga och därför måste ha en helt obegriplig byråkrati runt sig för att förstärka den bilden.
Jag antar att som så mycket annat så beslutas det på ett möte fullt av gubbar som tycker att de är sjukt viktiga och därför måste ha en helt obegriplig byråkrati runt sig för att förstärka den bilden.
Mål och träning
Det är emellanåt lite svårt att motivera sig att träna när jag inte har något klart mål. Klart att "hålla sig i form" är ett mål i sig och jag mår fan så mycket bättre när jag tränar än när jag inte tränar.
Det blir dock lite svårare att underkasta sig ett träningsprogram modell seriöst. Och vid närmare eftertanke kanske det är bra? Förra våren slet jag hårt med mig själv. På alla sätt. Mycket jobb, hård träning och stress inför disputation med mera. Nu sliter jag mindre med mig själv, sliter mindre på mig själv.
Jag tycker det märks när jag tränar. För även om jag låter mina nycker styra och planerar varje pass som det kommer, så har jag inga problem att ta i när jag väl gör det. Jag känner mig faktiskt emellanåt också jävligt stark. Känslan av starkhet kanske dock mest grundar sig på begränsat med referensramar.
Så kontentan? Jag märker att ett eventuellt veteran-sm i sommar inte är morot nog för att träna ihjäl mig. Men kommer jag dit kommer jag nog ändå vara i hyfsat slag.
Det blir dock lite svårare att underkasta sig ett träningsprogram modell seriöst. Och vid närmare eftertanke kanske det är bra? Förra våren slet jag hårt med mig själv. På alla sätt. Mycket jobb, hård träning och stress inför disputation med mera. Nu sliter jag mindre med mig själv, sliter mindre på mig själv.
Jag tycker det märks när jag tränar. För även om jag låter mina nycker styra och planerar varje pass som det kommer, så har jag inga problem att ta i när jag väl gör det. Jag känner mig faktiskt emellanåt också jävligt stark. Känslan av starkhet kanske dock mest grundar sig på begränsat med referensramar.
Så kontentan? Jag märker att ett eventuellt veteran-sm i sommar inte är morot nog för att träna ihjäl mig. Men kommer jag dit kommer jag nog ändå vara i hyfsat slag.
torsdag, januari 21, 2010
Dagens träning
Idag blev det ett triathletpass: cykel följt av löpning. Då Baxa antagligen låg hemma och åderlät mjölksyra så fick jag träna ensam idag. Letade febrilt efter lurarna för lite radiosällskap men istället fick jag lyssna till fartvinden.
Jag rullade lugnt en timme för att sen direkt snöra på mig skorna och springa min 4,5 kilometers-runda. Idag utan stödinlägg i foten och jag tror banne mig att det är bättre utan. Nu är det masstretchning som gäller innan det är dags att käka. Paneeeer kanske?
Jag rullade lugnt en timme för att sen direkt snöra på mig skorna och springa min 4,5 kilometers-runda. Idag utan stödinlägg i foten och jag tror banne mig att det är bättre utan. Nu är det masstretchning som gäller innan det är dags att käka. Paneeeer kanske?
Angående Cykelcitys cykelval
Då mitt inlägg om Håkan Perssons (Cykelcity Lund) cykelval under lägret på Gran Canaria tycks ha upprört en del känslor hos teamet (se Teamets hemsida) så känner jag mig nödgad att gå ut med en förklaring.
Jag tyckte i grunden att det var lustigt att Cykelcitys starke man valde att köra på en Cannondale, ett märke som butiken inte ens säljer. Detta sagt så tycker jag inte att det är en stor skandal, utan det var något jag sa med ett stort mått av skämt i tangenterna. Av reaktionerna att döma så verkar dock frågan känslig för Cykelcity.
Min spaning var snarare en spaning a la Daniel Rytz prylblogg där han brukar göra oss uppmärksamma på när proffsstallen avviker från sina gängse sponsorprylar och kör med specialkittade cyklar.
Så jag är ledsen om det skämtsamma i mitt inlägg inte nådde fram, särskilt om du Håkan har tagit illa upp. Jag tycker inte att det är en skandal av grova mått. Jag antar att jag bara är borstkämd med att se Håkan cykla på den senaste överpimpade De Rosan eller Cervelon vilket är vad jag mer förknippar honom med.
Jag tyckte i grunden att det var lustigt att Cykelcitys starke man valde att köra på en Cannondale, ett märke som butiken inte ens säljer. Detta sagt så tycker jag inte att det är en stor skandal, utan det var något jag sa med ett stort mått av skämt i tangenterna. Av reaktionerna att döma så verkar dock frågan känslig för Cykelcity.
Min spaning var snarare en spaning a la Daniel Rytz prylblogg där han brukar göra oss uppmärksamma på när proffsstallen avviker från sina gängse sponsorprylar och kör med specialkittade cyklar.
Så jag är ledsen om det skämtsamma i mitt inlägg inte nådde fram, särskilt om du Håkan har tagit illa upp. Jag tycker inte att det är en skandal av grova mått. Jag antar att jag bara är borstkämd med att se Håkan cykla på den senaste överpimpade De Rosan eller Cervelon vilket är vad jag mer förknippar honom med.
Baxa och intervallträsket
Baxa har törstat efter cykelsällskap så till den milda grad att han låter mig göra vad jag vill med honom. Och eftersom jag är lite bättre på att cykla har jag också utsetts till träningsguru. Så nu bröt vi Ryssens (hans tidigare coachs) schema (som uteslutande handlade om lugn distans vad det verkar) och göttade ner oss i intervallträsket.
Jag gav honom en riktig omgång med 6x4 på 90-95%. De första fyra körde vi i motlut och motvind vilket gjorde det ännu jobbigare. De andra två på vägen hem - och då flög vi fram i 50+. Totalt 25 minuter på 93-95% för mig.
När vi sen under nedrullningen kom till en liten knäppa så utstötte Baxa "I can feel some lactate in my legs". Bra betyg till ett bra pass.
Jag gav honom en riktig omgång med 6x4 på 90-95%. De första fyra körde vi i motlut och motvind vilket gjorde det ännu jobbigare. De andra två på vägen hem - och då flög vi fram i 50+. Totalt 25 minuter på 93-95% för mig.
När vi sen under nedrullningen kom till en liten knäppa så utstötte Baxa "I can feel some lactate in my legs". Bra betyg till ett bra pass.
onsdag, januari 20, 2010
Columbia
Columbia fortsätter som förra året, med att plocka segrar på löpande band. Greipel tar etapp 1 och etapp 2 av Tour Down Under.
Räknar jag rätt på Columbias hemsida tog Cavendish sanslösa 23 segrar förra året. Skall man tro alla profetior kommer han väl bli bättre för varje år och ta ännu fler segrar. Nu när laget totalt verkar fokuserat på att köra för honom (om möjligt ännu mer än i fjol) är det väl inte helt otänkbart. Även om han förlorat en del habila hjälpryttare - och då tänker jag särskilt på King George.
Räknar jag rätt på Columbias hemsida tog Cavendish sanslösa 23 segrar förra året. Skall man tro alla profetior kommer han väl bli bättre för varje år och ta ännu fler segrar. Nu när laget totalt verkar fokuserat på att köra för honom (om möjligt ännu mer än i fjol) är det väl inte helt otänkbart. Även om han förlorat en del habila hjälpryttare - och då tänker jag särskilt på King George.
Marathonprogress
Något har hänt med foten tror jag. Har sprungit utan att få ont. Det känns men det är på ett annat, mycket bättre, sätt än tidigare. Nu gäller det bara att hejda mig. Måste lära mig springa rätt innan jag kan springa fort och långt igen. Fyra-Fem kilometer är maxgränsen ett tag till.
tisdag, januari 19, 2010
Märkesbrott
Er som följer svensk landsvägscykel kan knappast ha undgått att se att Team Cykelcity kör på kanadensiska Cervelo. Men när man tittar på bilderna från deras pågående träningsläger på Gran Canaria så ser man att Mr. Cykelcity himself, Håkan Persson, cruisar runt på en... Cannondale! En skandal av grova mått, något annat kan man inte kalla det!
måndag, januari 18, 2010
Fipplar på med foten
Det blev inte mycket tränat i helgen, men det var okej eftersom jag skrapade in runt 10 timmars cykling måndag-fredag.
Igår försökte jag mig på ytterligare en löprunda på 4 kilometer. Det kändes inte helt bra, men samtidigt blev det inte sämre. Är jävligt flitig med mina stretch-övningar och jag vill tro att det ger resultat. Har också flyttat den lilla stöd-grej jag lagt i skon aningen till höger för att få in den bättre under det område som gör ont.
Konstigt att notera är att den smärta som tidigare fanns rakt i tredje tån nu flyttat sig lite högerut och känns nästan mer i andratån (alltså den brevid lilltån). Nästa gång skall jag springa utan stöd under för att se om det kanske till och med kan kännas bättre då.
Igår försökte jag mig på ytterligare en löprunda på 4 kilometer. Det kändes inte helt bra, men samtidigt blev det inte sämre. Är jävligt flitig med mina stretch-övningar och jag vill tro att det ger resultat. Har också flyttat den lilla stöd-grej jag lagt i skon aningen till höger för att få in den bättre under det område som gör ont.
Konstigt att notera är att den smärta som tidigare fanns rakt i tredje tån nu flyttat sig lite högerut och känns nästan mer i andratån (alltså den brevid lilltån). Nästa gång skall jag springa utan stöd under för att se om det kanske till och med kan kännas bättre då.
Team Sky igen
Jag har nämnt det förut, att jag inte gillar Team Skys rosade outfit, men det tål att nämnas igen. Eftersom så många var så positiva så kände jag att de borde ges en andra chans. Men efter att ha skannat bilder från helgens tävlingar håller jag fast vid min tidigare ståndpunkt. Nej - det är inte kläder som passar på ett lag i proffsklungan för landsvägscykling.
Kolla själv på bilderna nedan. Visst känns det jävligt mycket mer Velodrom än Pavé? Inomhus och teakgolv snarare än Mont Ventoux och franska landsvägar?
Kolla själv på bilderna nedan. Visst känns det jävligt mycket mer Velodrom än Pavé? Inomhus och teakgolv snarare än Mont Ventoux och franska landsvägar?
fredag, januari 15, 2010
Vad händer 2010?
Eftersom jag kommer vara en betraktare på distans av större delen av årets svenska cykelsäsong så är det på sin plats att jag vilt spekulerar vi vad som kommer hända under tävlingsmånaderna. Nu när jag hittat till rätt klass igen så håller jag mina spekulationer till veterancirkusen.
- Veteran-SM lockar rekordmånga deltagare vilket gör att rösterna åter höjs för att synka elit- och veteran-SM. Stockholmsklubbarna visar fortsatt svalt intresse för att ta mästerskapen till huvudstaden så det bestäms att de återigen får avgöras så långt ifrån storpubliker som bara är möjligt.
- Team Cyclecorner slutar vara en estetisk nagel i ögat på sin moderklubb CK Valhall och formar en egen förening.
- Markus Lintala, som försvunnit från cyberrymden, kommer upp ur sin källare i bättre form än någonsin. Under betong och gips i Lilla Edet har han hittat den magiska wattformeln som han tar med sig till Veteran-SM. Väl där tvålar han till Glenn, Juneholt och Wieselblad med 58 sekunders marginal till tvåan. (Alternativt kommer han inte upp alls och tävlar inte på hela säsongen)
- Jag får inte till foten så jag ställer in mina marathonplaner och kommer istället hem till Luma GP som jag fortfarande är övertygad om är en av mina bättre chanser till en framskjuten placering. Väl där lyckas jag med att vurpa när jag sitter med i tätgruppen med bara 5 varv kvar.
- Petter Eiring i Åstorp tar hem i princip alla templopp i H40 som avgörs söder om Göteborg.
- Cykelcitys elitåkare fortsätter att, sin vana trogen, rycka från kilometer 0 i sitt PR-lopp "Cykelcity Gran Fondo Stockholm". Aldrig skall de där jäkla motionärerna få cykla med eliten. Hur skulle det se ut?
- Stefan Larsén kommer attackera med 2 kilometer kvar av Hammarös GP. Och bli inhämtad. Spurten tar Viktor Renäng som återigen gör en fladdrig comeback i seniorklungan, för att sen lägga av igen.
- Solleröloppet blir av men istället för klockan 7 startar seniorerna klockan 5 (solen är ju ändå uppe). Vädret blir ännu sämre med 5 grader och hagel vid starten. Vinner gör någon dalmas.
- Veteran-SM lockar rekordmånga deltagare vilket gör att rösterna åter höjs för att synka elit- och veteran-SM. Stockholmsklubbarna visar fortsatt svalt intresse för att ta mästerskapen till huvudstaden så det bestäms att de återigen får avgöras så långt ifrån storpubliker som bara är möjligt.
- Team Cyclecorner slutar vara en estetisk nagel i ögat på sin moderklubb CK Valhall och formar en egen förening.
- Markus Lintala, som försvunnit från cyberrymden, kommer upp ur sin källare i bättre form än någonsin. Under betong och gips i Lilla Edet har han hittat den magiska wattformeln som han tar med sig till Veteran-SM. Väl där tvålar han till Glenn, Juneholt och Wieselblad med 58 sekunders marginal till tvåan. (Alternativt kommer han inte upp alls och tävlar inte på hela säsongen)
- Jag får inte till foten så jag ställer in mina marathonplaner och kommer istället hem till Luma GP som jag fortfarande är övertygad om är en av mina bättre chanser till en framskjuten placering. Väl där lyckas jag med att vurpa när jag sitter med i tätgruppen med bara 5 varv kvar.
- Petter Eiring i Åstorp tar hem i princip alla templopp i H40 som avgörs söder om Göteborg.
- Cykelcitys elitåkare fortsätter att, sin vana trogen, rycka från kilometer 0 i sitt PR-lopp "Cykelcity Gran Fondo Stockholm". Aldrig skall de där jäkla motionärerna få cykla med eliten. Hur skulle det se ut?
- Stefan Larsén kommer attackera med 2 kilometer kvar av Hammarös GP. Och bli inhämtad. Spurten tar Viktor Renäng som återigen gör en fladdrig comeback i seniorklungan, för att sen lägga av igen.
- Solleröloppet blir av men istället för klockan 7 startar seniorerna klockan 5 (solen är ju ändå uppe). Vädret blir ännu sämre med 5 grader och hagel vid starten. Vinner gör någon dalmas.
torsdag, januari 14, 2010
Ömsesidighet
Det vore en underdrift att säga att Baxa verkar ha längtat efter cykelsällskap. Idag åkte vi ut igen för ett planerat rullpass som slutade med hårdkörning från kilometer 3-47 av totalt 50. Baxa hade bytt bromsar på MTBn, från skivor till vanliga med argumentet "to make the bike lighter so I can compete with you". Så vid kilometer 20 attackerade han och jag gick direkt in på hans hjul och kontrade. Sen mosade jag på en kilometer för att säkra segern.
Ryssen var också med idag. Han kom utan mössa men med mustasch och såg stenhård ut. Sen cyklade han inte lika hårt, men helt godkänt. Han har varit Tadzjikisk mästare fem gånger som junior tydligen - men nu är det en bit kvar till mästarform. I veteranklungan i sverige skulle han haft det tufft.
Och angående lutningen igår så var den bara 11% i snitt på den där kilometern jag nämnde. Och på två kilometer tog jag 210 höjdmeter. Det är klättring det.
Ryssen var också med idag. Han kom utan mössa men med mustasch och såg stenhård ut. Sen cyklade han inte lika hårt, men helt godkänt. Han har varit Tadzjikisk mästare fem gånger som junior tydligen - men nu är det en bit kvar till mästarform. I veteranklungan i sverige skulle han haft det tufft.
Och angående lutningen igår så var den bara 11% i snitt på den där kilometern jag nämnde. Och på två kilometer tog jag 210 höjdmeter. Det är klättring det.
onsdag, januari 13, 2010
Första kompispasset
Det skulle bara bli en kort tur i lugnt tempo. Det blev tre timmar, två hårda klättringar. Jag körde på crossen som har en lättaste utväxling på 42/21 eller något liknande, så ni förstår att jag stundom hade det jobbigt. kilometer 23 tror jag snittlutningen var runt 12% och en kadens på 40-50.
Jag var lite orolig för hur Baxa skulle köra uppför. Han är liten och lätt och det sista jag ville var att bli avhängd på första gemensamma passet. Det blev tvärtom. Jag ställde av killen som kom till ett tretimmarspass utan att ha ätit lunch - vilket kan förklara avställningen. Vad nu förklaringen än var så var det roligt att vara starkast. Nu är jag inte bara starkast av mig och mig själv utan också mig, mig själv och minst en till.
Instruktionen var: "Now you climb like Pantani". Jag vet inte om jag fick till det riktigt.
Glad Tadjik - innan han bonkade. Sju kilometer från Dusjanbe fick vi stanna för att köpa tre bullar och en cola till honom.
Jag var lite orolig för hur Baxa skulle köra uppför. Han är liten och lätt och det sista jag ville var att bli avhängd på första gemensamma passet. Det blev tvärtom. Jag ställde av killen som kom till ett tretimmarspass utan att ha ätit lunch - vilket kan förklara avställningen. Vad nu förklaringen än var så var det roligt att vara starkast. Nu är jag inte bara starkast av mig och mig själv utan också mig, mig själv och minst en till.
Instruktionen var: "Now you climb like Pantani". Jag vet inte om jag fick till det riktigt.
Glad Tadjik - innan han bonkade. Sju kilometer från Dusjanbe fick vi stanna för att köpa tre bullar och en cola till honom.Intervju med Anders Rane - Del II
Samtal med Anders Rane - Del II
Även om det är ovanligt har vi på senare år bevittnat en del steroidopning inom cykelsporten. Det mest kända fallet är självfallet Floyd Landis som under Tour de France 2006 lämnade ett prov med spår av förhöjda halter av just testosteron.
Anders Rane vittnar om att jakten på doparna är komplicerad och berättar om svårigheten kring att spåra till exempel testosterondopning. När man testar för bruk av testosteron så söker man inte i första hand efter absoluta nivåer av testosteron, istället så mäter man kvoten mellan testosteron och epitestosteron. Epitestosteronet kan man nämligen inte påverka vilket innebär att en person som dopar sig får en förhöjd kvot mellan testosteron och epitestosteron. Krångligt? Ja, men det kommer mera.
Problemet är att den naturliga kvoten mellan individer är väldigt individuell. Till exempel har man i studier kunnat visa att asiatiska män har en naturligt lägre testosteron/epitestosteron-kvot. De skulle därför, i teorin, antagligen kunna tillsätta mer externt testosteron och ändå inte komma över de gränsvärden som den internationella dopningsbyrån WADA har satt. Å andra sidan, menar Rane, finns det också hypotesen att de som har naturligt låg kvot också uppnår sämre effekt av testosterondopning – men det är ännu inte vetenskapligt belagt.
De stora individuella variationerna i testosteronkvoten är en anledning till att UCI nu kräver att de största proffslagen numer har ”biologiska pass” för sina cyklister. I passet registreras resultat från blod- och urinprov över tid vilket gör att man kan fastställa individuella gränsvärden för varje cyklist. På så sätt försvårar man därmed möjligheterna till exempelvis testosterondopning. Rane tror att detta är ett sätt att göra det svårare för de som tänker dopa sig men att man också måste kombinera passet med vetenskaplig statistik för att ha goda belägg för de gränser man sätter.
På dopningslaboratoriet på KI bedriver man ingen forskning om EPO – erythropoetin – den substans som oftast kopplas ihop med dopning när det gäller cyklister. En anledning är att dopning med EPO uteslutande är ett idrottsligt problem med moraliska dilemman. EPO-dopning leder dock inte, som steroiddopning, till några större samhälleliga eller sociala problem. Det är ingen folkhälsofråga.
Laboratoriet vid Huddinge sjukhus analyserar varje år cirka 1500-2000 prover genomförda på uppdrag av Riksidrottsförbundet. På senare år kan man se att antalet positiva fall har gått ner. Anders Rane tror inte det beror på att dopningen blivit bättre och därmed svårare att upptäcka utan att det är en faktiskt nedgång i förekomsten av dopning. Andra debattörer, som till exempel den kontroversielle filosofen Torbjörn Tännsjö menar att dopningen lika gärna kan släppas fri. På DN Debatt förra året argumenterade han kraftfullt för detta med argumentet att kriget mot dopningen redan är förlorat. Enligt Tännsjö sker dopningen redan öppet och det är därför bättre att den sker under övervakande av medicinsk expertis. Andres Rane är dock inte alls inne på denna linje. Han är helt övertygad om att företeelsen dopning kommer att bestå men det är viktigt att bibehålla hållningen att dopning är oetiskt eftersom den orsakar stort socialt lidande hos både brukar och deras anhöriga.
Hur dopningen kommer se ut i framtiden är ännu ett oskrivet blad. Otvivelaktigt kommer ökad kunskap om kroppen gener och DNA att öppna nya möjligheter. När jag ber Anders sia om framtiden för dopning så tror han att vi kommer se mer av gendopning, till exempel genom att man tillför gener som kan främja muskeltillväxt i den mänskliga kroppen. Gendopning ligger dock fortfarande långt fram i tiden då det kräver kräver avancerad teknik och moderna laboratorier. Andra möjligheter som ligger närmare i tiden är nya varianter av exempelvis EPO och konstgjorda syrgastransportörer.
Tyvärr har vi knappast sett det sista av dopning inom vår kära cykelsport. Men det är ändå med tillförsikt jag lämnar mitt samtal med Anders Rane. Kampen mot dopningen kommer kanske aldrig vara helt över – men den går framåt. Och vi kan vara tacksamma att cykelsporten i stort är förskonad från de sociala effekter som steroiddopningen inom andra idrotter kan leda till.
Även om det är ovanligt har vi på senare år bevittnat en del steroidopning inom cykelsporten. Det mest kända fallet är självfallet Floyd Landis som under Tour de France 2006 lämnade ett prov med spår av förhöjda halter av just testosteron.
Anders Rane vittnar om att jakten på doparna är komplicerad och berättar om svårigheten kring att spåra till exempel testosterondopning. När man testar för bruk av testosteron så söker man inte i första hand efter absoluta nivåer av testosteron, istället så mäter man kvoten mellan testosteron och epitestosteron. Epitestosteronet kan man nämligen inte påverka vilket innebär att en person som dopar sig får en förhöjd kvot mellan testosteron och epitestosteron. Krångligt? Ja, men det kommer mera.
Problemet är att den naturliga kvoten mellan individer är väldigt individuell. Till exempel har man i studier kunnat visa att asiatiska män har en naturligt lägre testosteron/epitestosteron-kvot. De skulle därför, i teorin, antagligen kunna tillsätta mer externt testosteron och ändå inte komma över de gränsvärden som den internationella dopningsbyrån WADA har satt. Å andra sidan, menar Rane, finns det också hypotesen att de som har naturligt låg kvot också uppnår sämre effekt av testosterondopning – men det är ännu inte vetenskapligt belagt.
De stora individuella variationerna i testosteronkvoten är en anledning till att UCI nu kräver att de största proffslagen numer har ”biologiska pass” för sina cyklister. I passet registreras resultat från blod- och urinprov över tid vilket gör att man kan fastställa individuella gränsvärden för varje cyklist. På så sätt försvårar man därmed möjligheterna till exempelvis testosterondopning. Rane tror att detta är ett sätt att göra det svårare för de som tänker dopa sig men att man också måste kombinera passet med vetenskaplig statistik för att ha goda belägg för de gränser man sätter.
På dopningslaboratoriet på KI bedriver man ingen forskning om EPO – erythropoetin – den substans som oftast kopplas ihop med dopning när det gäller cyklister. En anledning är att dopning med EPO uteslutande är ett idrottsligt problem med moraliska dilemman. EPO-dopning leder dock inte, som steroiddopning, till några större samhälleliga eller sociala problem. Det är ingen folkhälsofråga.
Laboratoriet vid Huddinge sjukhus analyserar varje år cirka 1500-2000 prover genomförda på uppdrag av Riksidrottsförbundet. På senare år kan man se att antalet positiva fall har gått ner. Anders Rane tror inte det beror på att dopningen blivit bättre och därmed svårare att upptäcka utan att det är en faktiskt nedgång i förekomsten av dopning. Andra debattörer, som till exempel den kontroversielle filosofen Torbjörn Tännsjö menar att dopningen lika gärna kan släppas fri. På DN Debatt förra året argumenterade han kraftfullt för detta med argumentet att kriget mot dopningen redan är förlorat. Enligt Tännsjö sker dopningen redan öppet och det är därför bättre att den sker under övervakande av medicinsk expertis. Andres Rane är dock inte alls inne på denna linje. Han är helt övertygad om att företeelsen dopning kommer att bestå men det är viktigt att bibehålla hållningen att dopning är oetiskt eftersom den orsakar stort socialt lidande hos både brukar och deras anhöriga.
Hur dopningen kommer se ut i framtiden är ännu ett oskrivet blad. Otvivelaktigt kommer ökad kunskap om kroppen gener och DNA att öppna nya möjligheter. När jag ber Anders sia om framtiden för dopning så tror han att vi kommer se mer av gendopning, till exempel genom att man tillför gener som kan främja muskeltillväxt i den mänskliga kroppen. Gendopning ligger dock fortfarande långt fram i tiden då det kräver kräver avancerad teknik och moderna laboratorier. Andra möjligheter som ligger närmare i tiden är nya varianter av exempelvis EPO och konstgjorda syrgastransportörer.
Tyvärr har vi knappast sett det sista av dopning inom vår kära cykelsport. Men det är ändå med tillförsikt jag lämnar mitt samtal med Anders Rane. Kampen mot dopningen kommer kanske aldrig vara helt över – men den går framåt. Och vi kan vara tacksamma att cykelsporten i stort är förskonad från de sociala effekter som steroiddopningen inom andra idrotter kan leda till.
Jag och min nya kompis
Yes, vi har båda törstat efter cykelsällskap så vi bestämde genast att ta en tur tillsammans. Så idag kanske det inte blir intervaller i det tysta utan distans i snackfart. Ombyte förnöjer. På tal om ombyte så är det 9 grader varmt, så benvärmare räcker bra.
tisdag, januari 12, 2010
Plötsligt händer det
Jag har de senaste månaderna harvat runt på cykeln i min ensamhet, totalt gett upp hoppet om att hitta en cykelkompis. Så, idag, så kommer han helt plötsligt farandes.
Jag hade cyklat bredvid vägen och kollat in omgivningarna när jag ser en cyklist komma från motsatt håll. Men, han ser ju ut som en riktig cyklist hinner jag tänka innan han saktar in vid min sida. Visst var han väl det, med Cofidis-mössa och hela grejen.
Baxa hette han och vi slog följe hem. Det lär bli fler turer, både på vägen och i bergen. På vägen hem stannade vi till hos en äldre herre som Baxa ville jag skulle träffa. Han var för 25 år sedan en duktig cyklist och trots sina 53 år såg ryssen fortfarande väldigt fräsch ut. Vi störde honom i mitt i bastubygget, halva köket får ge vika för en hederlig sauna.
Det hela var surrealistiskt. Men nu har jag en, kanske två cykelkompisar. En tajik som heter Baxa och en ryss som jag inte kommer ihåg namnet på. Men han hade en mustasch och han byggde sin bastu iklädd bandana. Det kommer bli hur bra som helst.
Jag hade cyklat bredvid vägen och kollat in omgivningarna när jag ser en cyklist komma från motsatt håll. Men, han ser ju ut som en riktig cyklist hinner jag tänka innan han saktar in vid min sida. Visst var han väl det, med Cofidis-mössa och hela grejen.
Baxa hette han och vi slog följe hem. Det lär bli fler turer, både på vägen och i bergen. På vägen hem stannade vi till hos en äldre herre som Baxa ville jag skulle träffa. Han var för 25 år sedan en duktig cyklist och trots sina 53 år såg ryssen fortfarande väldigt fräsch ut. Vi störde honom i mitt i bastubygget, halva köket får ge vika för en hederlig sauna.
Det hela var surrealistiskt. Men nu har jag en, kanske två cykelkompisar. En tajik som heter Baxa och en ryss som jag inte kommer ihåg namnet på. Men han hade en mustasch och han byggde sin bastu iklädd bandana. Det kommer bli hur bra som helst.
En intervju med Anders Rane
För ett tag sedan träffade jag Anders Rane, professor på KI och dopningsexpert, för att få reda på lite mer om dopning. Tanken var att det skulle bli en artikel om dopning för Kadens. Men eftersom det inte blev så mycket cykel under vårt samtal så blev det aldrig något i Kadens. Synd att låta en text gå förlorad dock - så här kommer den i två delar.
Samtal med Anders Rane - Del I
Samtal med Anders Rane - Del I
Att dopning är en vanlig företelse har vi cykelentusiaster blivit alltför varse. Det pratas mycket om dopade cyklister, vilka preparat de tar, om team som inte tar sitt ansvar, läkares inblandning. Men om vi tar ett steg tillbaka – hur ser dopningsproblemet ut i ett större perspektiv och hur försöker forskare och samhället hantera den?`
Anders Rane är professor vid Karolinska Institutet specialiserad på forskning om dopning. Han är en av de ansvariga bakom det dopningslaboratorium, ett av i världen 30 av WADA (World Anti Doping Agency) ackrediterade laboratorier. Laboratoriet är ansvariga för att analysera de cirka 3000 tester som utförs på uppdrag av riksidrottsförbundet varje år. Testerna, i huvudsak urinprov, tas på idrottare både ”in- and out-of-competition”, alltså både under tävling men också under träning genom oanmälda besök. Men vad man kan se så går antalet positiva tester ner, och det är inte för att doparna blivit skickligare utan man tar det som ett tecken på att den tuffa hållningen ger resultat. Anders Rane betonar just detta; det är viktigt att ha en hållning att dopning är oetiskt för frestelsen kommer alltid att bestå.
Även om det ofta kommer i skymundan så är det dock inte idrottsdopning som är det stora problemet. Och i synnerhet inte den typen av dopning som är vanligast inom cykeltsporten, det vill säga preprat för att öka blodmängden eller antalet röda blodkroppar i syfte att höja syreupptagningsförmågan. Denna typ av dopning är i princip uteslutande ett fenomen bland elitidrottare och är associerad med ytterst begränsade, om några, samhällsproblem.
Nej Anders jobb är i huvudsak, och det är här den andra delen av hans arbete kommer in, inriktad på de samhällsproblem som dopning för med sig. Med stöd av social- och näringsdepartementet drivs på Karolinska Institutet sedan 90-talet Dopingjouren som är en organistaion som arbetar med kartläggning och forskning kring dopningens medicinska effekter. Jouren arbetar också med rent folkhälsosarbete, både preventivt genom till exempel information i skolor samt genom den telefonjour dit dopningsbrukare och anhöriga kan vända sig.
Den dopning som dopningsjourens arbete handlar om är i huvudsak dopning med anabola androgena steroider och det är nästan uteslutande– 98-99% av utövarna – män som missbrukar sterorider. Och det är i bruket av anabola steroider som de sociala problemen kommer in då brukande kan medföra kraftiga fysiska och psykiska biverkningar. Enligt en sammanställning i Idrottsmedicinsk Tidskrift 1/09 så var endast 1 av 242 positiva steroiddopningsfall i Sverige 1992-1999 kopplat till en kvinnlig idrottare. Om man tittar på den totala förekomsten av dopning under samma tidsperiod så var den 16 gånger högre bland manliga idrottare än kvinnliga.
Nicklas och stjärnorna
Mycket har sagts om Axelsson - men bäst säger nog Astrologen Siwert det i sin analys av Axelssons beteende:
"Dubbeldopade cyklister följer ofta av en födelse under svåra stjärnor. "
Läs hela analysen (om du orkar) här.
"Dubbeldopade cyklister följer ofta av en födelse under svåra stjärnor. "
Läs hela analysen (om du orkar) här.
måndag, januari 11, 2010
Cykel och stretch
Satte mig på cykeln för första gången på en månad idag. Det kändes. Sega ben, seg i kolan, seg överallt. Det blev i alla fall 1.15 med 21 minuter på +90%. Vackert vårväder och inte tjockare klädsel än benvärmare gjorde allt lite lättare.
Sen kom jag hem och gjorde mina stretchingövningar för foten. Den stelhet som jag jobbade bort tillsammans med Jonas är tillbaka, trots flitig stretchning. Uppenbart så stelnar foten ihop av att springa. Och då skall man veta att jag efter löppasset stretchade som en galning. Nej, rörligheten i höger fots utsida måste jobbas ut radikalt.
Kallt och kallt.
Läser på diverse bloggar om hur kallt det är hemma i Sverige. Här är det också kallt nu. Inte alls på samma nivå, men problemet är bara att kyla utomhus ger kyla inomhus, isoleringen lämnar en del att önska. Så i morse vaknade vi till finfina 12,7 grader i köket.
Men jag gnäller inte, för efter att ha trimmat elementen och brassat på för guds nåde så är jag nu uppe i femton finfina plusgrader. Och i sovrummet lyckas vi faktiskt hålla 20 genom att stänga in värmen och brassa dubbla element.
Foten testades i lördags och gav ett kvitto på att längre ansträngningar inte är att tänka på. Sprang sex kilometer vilket kändes rimligt efter att ha testat fyra med bra resultat fem gånger. Nix, efter fem kilometer kom den gamla gnolanden smärtan tillbaka och nu får jag vara duktigt försiktig för att inte slå upp skadan helt och hållet igen.
Det var för övrigt deprimerande att springa. Höll 4.30 fart vilket är okej, men att göra det på 10-15 pulsslag högre än när jag sprang i november är deprimerande. Att form är en färskvara är en uttjatad klyscha, men det blev väldigt påtagligt på den senaste rundan.
Nu blir det gamla hederliga cykelintervaller i några dagar innan jag testar foten igen, kanske på onsdag. Då blir det att gå tillbaka till kortare distanser. Rehabträning är sjukt tråkigt och enormt otillfredställande.
Men jag gnäller inte, för efter att ha trimmat elementen och brassat på för guds nåde så är jag nu uppe i femton finfina plusgrader. Och i sovrummet lyckas vi faktiskt hålla 20 genom att stänga in värmen och brassa dubbla element.
Foten testades i lördags och gav ett kvitto på att längre ansträngningar inte är att tänka på. Sprang sex kilometer vilket kändes rimligt efter att ha testat fyra med bra resultat fem gånger. Nix, efter fem kilometer kom den gamla gnolanden smärtan tillbaka och nu får jag vara duktigt försiktig för att inte slå upp skadan helt och hållet igen.
Det var för övrigt deprimerande att springa. Höll 4.30 fart vilket är okej, men att göra det på 10-15 pulsslag högre än när jag sprang i november är deprimerande. Att form är en färskvara är en uttjatad klyscha, men det blev väldigt påtagligt på den senaste rundan.
Nu blir det gamla hederliga cykelintervaller i några dagar innan jag testar foten igen, kanske på onsdag. Då blir det att gå tillbaka till kortare distanser. Rehabträning är sjukt tråkigt och enormt otillfredställande.
fredag, januari 08, 2010
Precis som hemma
Glädjen över värmen var kortvarig. Under vår bortvaro har Dusjanbe stadigt haft fint väder och temperaturer mellan 10-20 grader. Vi hann vara här en dag innan det vände. Nu är det nollgradigt och i natt föll en decimeter nysnö.
Vädret hindrade mig inte från att testa fotens gränser ännu lite mer igår. Sprang 6 kilometer som kändes mycket längre än så på 28.50. 4.50 fart alltså. Helt ok om det inte hade varit så jobbigt. Känns som marathontränandet är tillbaka på ruta ett.
Vädret hindrade mig inte från att testa fotens gränser ännu lite mer igår. Sprang 6 kilometer som kändes mycket längre än så på 28.50. 4.50 fart alltså. Helt ok om det inte hade varit så jobbigt. Känns som marathontränandet är tillbaka på ruta ett.
torsdag, januari 07, 2010
Axelsson encore och kommentarer på nätet
Nu körs det igång på nätet. Aftonbladet är ju en av landets största dagstidningar så när de blåser upp dopning inom cykelsporten så blir det givetvis breda reaktioner. Reaktioner bortom cykelvärlden. Det spottas på sporten, på Axelsson. Och av bara farten spottar man även på skidåkning, friidrott och en hel hög andra sporter.
Jag förstår att folk är arga men att en del kan uppbåda sådant hat för att en person har dopat sig igen är för mig helt orimligt att förstå. Kanske är det något hängivet fan som känner så i grunden sviken att de inte vet vad de skall göra med sin ilska. Eller så är det kanske bara någon som inte har något bättre för sig och som är arga och bittra i största allmänhet. Eller så är det både och.
Så det här skall inte handla om Axelsson utan om kommentarer på nätet. Varför är det så när man skriver kommentarer på artiklar och blogginlägg på nätet att det är så mycket lättare att häva ur sig syrligheter och ilska än glädje, kärlek och berättigad kritik? Varför smädar man istället för att debattera? Varför konspirerar man istället för att ifrågasätta? Jag har själv fått erfara detta vid ett antal tillfällen, inte så mycket här på bloggen, utan annorstädes.
Jag skrev för några år sedan en debattartikel i SvD om kyrkans roll i Zambia. Den upprörde en del och det är fine. Man måste inte hålla med. Men det var märkligt när människor som inte alls känner mig ifrågasatte mig som person och mina avsikter med artikeln. Samma sak gällde när jag under hösten skrev inlägg om svenskt bistånd på debattsajten newsmill. Då föreslogs det att jag talade i egen sak, att jag var allmänt knäpp. Eller när jag i debatten om Liza Marklunds bok Gömda lyckades uppröra Monica Antonssons posse till att presentera de mest häpnadsväckande konspirationsteorierna där det föreslogs att jag var släkt med deckarförfattarinnan.
Nej, när skiten träffar fläkten är det som att kommentarsfunktionen inte blir ett forum för debatt, dialog och berättigad kritik. Det blir en anonym plats där människor kan skrika ut sin frustration och allmänna otrevligheter istället för att behöva ställa sig i offentligheten vid Speakers Corner. I fallet newsmill kunde jag trösta mig med att jag inläggen hade lästs över tusen gånger och att kommentarerna inte var fler än ett tiotal. Förhoppningsvis är de så att de övriga 990 nånting läsarna var lite mer sansade och nyanserade.
Så jag slår ett slag för mindre hat och mer kärlek och humor i nätkommentarerna. De flesta är säkert besvikna på Axelsson - men det får vara lite rim och reson. Jag läste att någon ville skicka honom till Sibirien, men det behövs inte. Han är redan ute i kylan utan att behöva gå igenom proceduren att skaffa ett visum till Ryssland.
Jag förstår att folk är arga men att en del kan uppbåda sådant hat för att en person har dopat sig igen är för mig helt orimligt att förstå. Kanske är det något hängivet fan som känner så i grunden sviken att de inte vet vad de skall göra med sin ilska. Eller så är det kanske bara någon som inte har något bättre för sig och som är arga och bittra i största allmänhet. Eller så är det både och.
Så det här skall inte handla om Axelsson utan om kommentarer på nätet. Varför är det så när man skriver kommentarer på artiklar och blogginlägg på nätet att det är så mycket lättare att häva ur sig syrligheter och ilska än glädje, kärlek och berättigad kritik? Varför smädar man istället för att debattera? Varför konspirerar man istället för att ifrågasätta? Jag har själv fått erfara detta vid ett antal tillfällen, inte så mycket här på bloggen, utan annorstädes.
Jag skrev för några år sedan en debattartikel i SvD om kyrkans roll i Zambia. Den upprörde en del och det är fine. Man måste inte hålla med. Men det var märkligt när människor som inte alls känner mig ifrågasatte mig som person och mina avsikter med artikeln. Samma sak gällde när jag under hösten skrev inlägg om svenskt bistånd på debattsajten newsmill. Då föreslogs det att jag talade i egen sak, att jag var allmänt knäpp. Eller när jag i debatten om Liza Marklunds bok Gömda lyckades uppröra Monica Antonssons posse till att presentera de mest häpnadsväckande konspirationsteorierna där det föreslogs att jag var släkt med deckarförfattarinnan.
Nej, när skiten träffar fläkten är det som att kommentarsfunktionen inte blir ett forum för debatt, dialog och berättigad kritik. Det blir en anonym plats där människor kan skrika ut sin frustration och allmänna otrevligheter istället för att behöva ställa sig i offentligheten vid Speakers Corner. I fallet newsmill kunde jag trösta mig med att jag inläggen hade lästs över tusen gånger och att kommentarerna inte var fler än ett tiotal. Förhoppningsvis är de så att de övriga 990 nånting läsarna var lite mer sansade och nyanserade.
Så jag slår ett slag för mindre hat och mer kärlek och humor i nätkommentarerna. De flesta är säkert besvikna på Axelsson - men det får vara lite rim och reson. Jag läste att någon ville skicka honom till Sibirien, men det behövs inte. Han är redan ute i kylan utan att behöva gå igenom proceduren att skaffa ett visum till Ryssland.
onsdag, januari 06, 2010
Undrar vad han tänkte
Undrar vad Axelsson tänkte när han talade ut i senaste numret av Kadens? Eller så var det precis det han inte gjorde. Det är den enda rimliga förklaringen.
Jag kommer ihåg när jag såg Axelsson innan SM tävlingarna i Uppsala, var det 99 eller 00. Jag var grymt imponerad av karln efter Girot och jag gratulerade honom så mycket när jag av en händelse sprang på honom under uppvärmningen. Han log och sa tack. Jag kände mig nöjd att jag inte bara beundrade på avstånd utan också berättade det för honom.
Det fick jag rakt i ansiktet när han sen åkte fast 2001. Jag var nog på väg att förlåta honom, eller i alla fall stryka ett streck över historien när detta nu hände. Förra året gillade jag Axelsson och hans hänsynslösa körningar på bland annat Tirreno Adriatico. Men om man tänker efter så körde han i ett ganska dopningsbefläckat stall. Sa någon Rebellin? och sen den där snubben som kommit tillbaka efter en avstängning i år.
Jag tror Axelssons problem är större än EPO och jag hoppas han lyckas hänga upp hjulen och hitta något annat i livet som han älskar lika mycket som cykling. För på två hjul har han gjort sitt.
Vad är det man säger i amerikanska armen. Dishonorable Discharge.
Godnatt.
Jag kommer ihåg när jag såg Axelsson innan SM tävlingarna i Uppsala, var det 99 eller 00. Jag var grymt imponerad av karln efter Girot och jag gratulerade honom så mycket när jag av en händelse sprang på honom under uppvärmningen. Han log och sa tack. Jag kände mig nöjd att jag inte bara beundrade på avstånd utan också berättade det för honom.
Det fick jag rakt i ansiktet när han sen åkte fast 2001. Jag var nog på väg att förlåta honom, eller i alla fall stryka ett streck över historien när detta nu hände. Förra året gillade jag Axelsson och hans hänsynslösa körningar på bland annat Tirreno Adriatico. Men om man tänker efter så körde han i ett ganska dopningsbefläckat stall. Sa någon Rebellin? och sen den där snubben som kommit tillbaka efter en avstängning i år.
Jag tror Axelssons problem är större än EPO och jag hoppas han lyckas hänga upp hjulen och hitta något annat i livet som han älskar lika mycket som cykling. För på två hjul har han gjort sitt.
Vad är det man säger i amerikanska armen. Dishonorable Discharge.
Godnatt.
Okej, då kör vi igen
Tillbaks i Duschen som är vårt smeknamn på huvudstaden i Tadzjikistan. Det känns bra att vara här, särskilt som det idag var +14 istället för som i Stockholm igår - samma temperatur. Benvärmarna var ett perfekt köp.
Julen var fin tackar som frågar. Men jag hoppas över till väsentligheterna. Team Sky har lanserats och det har snackats lite om deras kläder på diverse bloggar. Jag håller dock inte med dem som hyllar deras outfit utan säger "BU". Så där skall inte ett proffslag se ut. Det ser snarare ut som ett spinninggäng som köpt likadana cyklar och skall köra vättern. Brallorna är totalt Telekom 2000 - nånting.
Det enda riktiga plusset jag kan hitta är den strikta matchningen av kläder och cykel. Men när inget av det är särskilt snyggt är det bara ett litet litet plus.
Julen var fin tackar som frågar. Men jag hoppas över till väsentligheterna. Team Sky har lanserats och det har snackats lite om deras kläder på diverse bloggar. Jag håller dock inte med dem som hyllar deras outfit utan säger "BU". Så där skall inte ett proffslag se ut. Det ser snarare ut som ett spinninggäng som köpt likadana cyklar och skall köra vättern. Brallorna är totalt Telekom 2000 - nånting.
Det enda riktiga plusset jag kan hitta är den strikta matchningen av kläder och cykel. Men när inget av det är särskilt snyggt är det bara ett litet litet plus.
fredag, januari 01, 2010
Större - bättre - mer
Jag har inte slutat skriva - jag har bara julpaus. När läget normaliserats och vi återvänt till Tadzjikistan någon gång nästa vecka så återkommer jag i full kraft.
Tills dess - gott nytt år!
2010 skall jag bli en bättre, snabbare cyklist. Precis som förra året.
Tills dess - gott nytt år!
2010 skall jag bli en bättre, snabbare cyklist. Precis som förra året.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)