Intervju med Anders Rane - Del II

Samtal med Anders Rane - Del II

Även om det är ovanligt har vi på senare år bevittnat en del steroidopning inom cykelsporten. Det mest kända fallet är självfallet Floyd Landis som under Tour de France 2006 lämnade ett prov med spår av förhöjda halter av just testosteron.

Anders Rane vittnar om att jakten på doparna är komplicerad och berättar om svårigheten kring att spåra till exempel testosterondopning. När man testar för bruk av testosteron så söker man inte i första hand efter absoluta nivåer av testosteron, istället så mäter man kvoten mellan testosteron och epitestosteron. Epitestosteronet kan man nämligen inte påverka vilket innebär att en person som dopar sig får en förhöjd kvot mellan testosteron och epitestosteron. Krångligt? Ja, men det kommer mera.

Problemet är att den naturliga kvoten mellan individer är väldigt individuell. Till exempel har man i studier kunnat visa att asiatiska män har en naturligt lägre testosteron/epitestosteron-kvot. De skulle därför, i teorin, antagligen kunna tillsätta mer externt testosteron och ändå inte komma över de gränsvärden som den internationella dopningsbyrån WADA har satt. Å andra sidan, menar Rane, finns det också hypotesen att de som har naturligt låg kvot också uppnår sämre effekt av testosterondopning – men det är ännu inte vetenskapligt belagt.

De stora individuella variationerna i testosteronkvoten är en anledning till att UCI nu kräver att de största proffslagen numer har ”biologiska pass” för sina cyklister. I passet registreras resultat från blod- och urinprov över tid vilket gör att man kan fastställa individuella gränsvärden för varje cyklist. På så sätt försvårar man därmed möjligheterna till exempelvis testosterondopning. Rane tror att detta är ett sätt att göra det svårare för de som tänker dopa sig men att man också måste kombinera passet med vetenskaplig statistik för att ha goda belägg för de gränser man sätter.

På dopningslaboratoriet på KI bedriver man ingen forskning om EPO – erythropoetin – den substans som oftast kopplas ihop med dopning när det gäller cyklister. En anledning är att dopning med EPO uteslutande är ett idrottsligt problem med moraliska dilemman. EPO-dopning leder dock inte, som steroiddopning, till några större samhälleliga eller sociala problem. Det är ingen folkhälsofråga.

Laboratoriet vid Huddinge sjukhus analyserar varje år cirka 1500-2000 prover genomförda på uppdrag av Riksidrottsförbundet. På senare år kan man se att antalet positiva fall har gått ner. Anders Rane tror inte det beror på att dopningen blivit bättre och därmed svårare att upptäcka utan att det är en faktiskt nedgång i förekomsten av dopning. Andra debattörer, som till exempel den kontroversielle filosofen Torbjörn Tännsjö menar att dopningen lika gärna kan släppas fri. På DN Debatt förra året argumenterade han kraftfullt för detta med argumentet att kriget mot dopningen redan är förlorat. Enligt Tännsjö sker dopningen redan öppet och det är därför bättre att den sker under övervakande av medicinsk expertis. Andres Rane är dock inte alls inne på denna linje. Han är helt övertygad om att företeelsen dopning kommer att bestå men det är viktigt att bibehålla hållningen att dopning är oetiskt eftersom den orsakar stort socialt lidande hos både brukar och deras anhöriga.

Hur dopningen kommer se ut i framtiden är ännu ett oskrivet blad. Otvivelaktigt kommer ökad kunskap om kroppen gener och DNA att öppna nya möjligheter. När jag ber Anders sia om framtiden för dopning så tror han att vi kommer se mer av gendopning, till exempel genom att man tillför gener som kan främja muskeltillväxt i den mänskliga kroppen. Gendopning ligger dock fortfarande långt fram i tiden då det kräver kräver avancerad teknik och moderna laboratorier. Andra möjligheter som ligger närmare i tiden är nya varianter av exempelvis EPO och konstgjorda syrgastransportörer.

Tyvärr har vi knappast sett det sista av dopning inom vår kära cykelsport. Men det är ändå med tillförsikt jag lämnar mitt samtal med Anders Rane. Kampen mot dopningen kommer kanske aldrig vara helt över – men den går framåt. Och vi kan vara tacksamma att cykelsporten i stort är förskonad från de sociala effekter som steroiddopningen inom andra idrotter kan leda till.