En intervju med Anders Rane

För ett tag sedan träffade jag Anders Rane, professor på KI och dopningsexpert, för att få reda på lite mer om dopning. Tanken var att det skulle bli en artikel om dopning för Kadens. Men eftersom det inte blev så mycket cykel under vårt samtal så blev det aldrig något i Kadens. Synd att låta en text gå förlorad dock - så här kommer den i två delar.

Samtal med Anders Rane - Del I

Att dopning är en vanlig företelse har vi cykelentusiaster blivit alltför varse. Det pratas mycket om dopade cyklister, vilka preparat de tar, om team som inte tar sitt ansvar, läkares inblandning. Men om vi tar ett steg tillbaka – hur ser dopningsproblemet ut i ett större perspektiv och hur försöker forskare och samhället hantera den?`

Anders Rane är professor vid Karolinska Institutet specialiserad på forskning om dopning. Han är en av de ansvariga bakom det dopningslaboratorium, ett av i världen 30 av WADA (World Anti Doping Agency) ackrediterade laboratorier. Laboratoriet är ansvariga för att analysera de cirka 3000 tester som utförs på uppdrag av riksidrottsförbundet varje år. Testerna, i huvudsak urinprov, tas på idrottare både ”in- and out-of-competition”, alltså både under tävling men också under träning genom oanmälda besök. Men vad man kan se så går antalet positiva tester ner, och det är inte för att doparna blivit skickligare utan man tar det som ett tecken på att den tuffa hållningen ger resultat. Anders Rane betonar just detta; det är viktigt att ha en hållning att dopning är oetiskt för frestelsen kommer alltid att bestå.

Även om det ofta kommer i skymundan så är det dock inte idrottsdopning som är det stora problemet. Och i synnerhet inte den typen av dopning som är vanligast inom cykeltsporten, det vill säga preprat för att öka blodmängden eller antalet röda blodkroppar i syfte att höja syreupptagningsförmågan. Denna typ av dopning är i princip uteslutande ett fenomen bland elitidrottare och är associerad med ytterst begränsade, om några, samhällsproblem.

Nej Anders jobb är i huvudsak, och det är här den andra delen av hans arbete kommer in, inriktad på de samhällsproblem som dopning för med sig. Med stöd av social- och näringsdepartementet drivs på Karolinska Institutet sedan 90-talet Dopingjouren som är en organistaion som arbetar med kartläggning och forskning kring dopningens medicinska effekter. Jouren arbetar också med rent folkhälsosarbete, både preventivt genom till exempel information i skolor samt genom den telefonjour dit dopningsbrukare och anhöriga kan vända sig.

Den dopning som dopningsjourens arbete handlar om är i huvudsak dopning med anabola androgena steroider och det är nästan uteslutande– 98-99% av utövarna – män som missbrukar sterorider. Och det är i bruket av anabola steroider som de sociala problemen kommer in då brukande kan medföra kraftiga fysiska och psykiska biverkningar. Enligt en sammanställning i Idrottsmedicinsk Tidskrift 1/09 så var endast 1 av 242 positiva steroiddopningsfall i Sverige 1992-1999 kopplat till en kvinnlig idrottare. Om man tittar på den totala förekomsten av dopning under samma tidsperiod så var den 16 gånger högre bland manliga idrottare än kvinnliga.