Det är emellanåt lite svårt att motivera sig att träna när jag inte har något klart mål. Klart att "hålla sig i form" är ett mål i sig och jag mår fan så mycket bättre när jag tränar än när jag inte tränar.
Det blir dock lite svårare att underkasta sig ett träningsprogram modell seriöst. Och vid närmare eftertanke kanske det är bra? Förra våren slet jag hårt med mig själv. På alla sätt. Mycket jobb, hård träning och stress inför disputation med mera. Nu sliter jag mindre med mig själv, sliter mindre på mig själv.
Jag tycker det märks när jag tränar. För även om jag låter mina nycker styra och planerar varje pass som det kommer, så har jag inga problem att ta i när jag väl gör det. Jag känner mig faktiskt emellanåt också jävligt stark. Känslan av starkhet kanske dock mest grundar sig på begränsat med referensramar.
Så kontentan? Jag märker att ett eventuellt veteran-sm i sommar inte är morot nog för att träna ihjäl mig. Men kommer jag dit kommer jag nog ändå vara i hyfsat slag.
2 kommentarer:
Ja men vad skojsigt. Då ses vi i Ljusdal kanske! Träna på du, motståndet i H30 räcker och blir över tror jag. Testa gärna partempot - en riktig utmaning med chans till syrakänning! /Petter E
Det räcker för mig och blir över för dig eller ;)? Partempo verkar dubbelt så jobbigt som vanligt tempo - särskilt om man är den svagare länken...
Skicka en kommentar