Axelsson encore och kommentarer på nätet

Nu körs det igång på nätet. Aftonbladet är ju en av landets största dagstidningar så när de blåser upp dopning inom cykelsporten så blir det givetvis breda reaktioner. Reaktioner bortom cykelvärlden. Det spottas på sporten, på Axelsson. Och av bara farten spottar man även på skidåkning, friidrott och en hel hög andra sporter.

Jag förstår att folk är arga men att en del kan uppbåda sådant hat för att en person har dopat sig igen är för mig helt orimligt att förstå. Kanske är det något hängivet fan som känner så i grunden sviken att de inte vet vad de skall göra med sin ilska. Eller så är det kanske bara någon som inte har något bättre för sig och som är arga och bittra i största allmänhet. Eller så är det både och.

Så det här skall inte handla om Axelsson utan om kommentarer på nätet. Varför är det så när man skriver kommentarer på artiklar och blogginlägg på nätet att det är så mycket lättare att häva ur sig syrligheter och ilska än glädje, kärlek och berättigad kritik? Varför smädar man istället för att debattera? Varför konspirerar man istället för att ifrågasätta? Jag har själv fått erfara detta vid ett antal tillfällen, inte så mycket här på bloggen, utan annorstädes.

Jag skrev för några år sedan en debattartikel i SvD om kyrkans roll i Zambia. Den upprörde en del och det är fine. Man måste inte hålla med. Men det var märkligt när människor som inte alls känner mig ifrågasatte mig som person och mina avsikter med artikeln. Samma sak gällde när jag under hösten skrev inlägg om svenskt bistånd på debattsajten newsmill. Då föreslogs det att jag talade i egen sak, att jag var allmänt knäpp. Eller när jag i debatten om Liza Marklunds bok Gömda lyckades uppröra Monica Antonssons posse till att presentera de mest häpnadsväckande konspirationsteorierna där det föreslogs att jag var släkt med deckarförfattarinnan.

Nej, när skiten träffar fläkten är det som att kommentarsfunktionen inte blir ett forum för debatt, dialog och berättigad kritik. Det blir en anonym plats där människor kan skrika ut sin frustration och allmänna otrevligheter istället för att behöva ställa sig i offentligheten vid Speakers Corner. I fallet newsmill kunde jag trösta mig med att jag inläggen hade lästs över tusen gånger och att kommentarerna inte var fler än ett tiotal. Förhoppningsvis är de så att de övriga 990 nånting läsarna var lite mer sansade och nyanserade.

Så jag slår ett slag för mindre hat och mer kärlek och humor i nätkommentarerna. De flesta är säkert besvikna på Axelsson - men det får vara lite rim och reson. Jag läste att någon ville skicka honom till Sibirien, men det behövs inte. Han är redan ute i kylan utan att behöva gå igenom proceduren att skaffa ett visum till Ryssland.