Eller nästan i alla fall. Efter dagens utflykt (bilburen sådan bör tilläggas) till vackra Karatag-dalen så körde jag lite backintervaller i Victory Park. Där får man 1,2 km backe med dryga 130 höjdmeter vilket avslöjar en magnifikt tuff snittlutning.
På väg ner efter första möter jag en minibuss som helt plötsligt får för sig att köra över på min sida vägen. För några tiondelar är det rak kollisionskurs och jag låser bromsarna. Vi väjar dock båda åt vänster så istället för kofångare för jag bara glida huden mot den varma plåten.
Jag blir helt skogstokig över idiotin och vänder om. Hoppar av cykeln, lyfter den över huvudet och slänger den så när genom vindrutan på minibussen. Sansar mig dock något och nöjer mig med lite viftande i luften och bankande i plåten.
Följande intervall började jag med hjärtat i halsgropen. Som att 90% av max inte vore nog.
1 kommentar:
låter som en läskig upplevelse
Skicka en kommentar