Dagens

Så bildproblemen fortsätter, jag får i ord klä det jag var med om idag.

Vi startade som planerat 06.00 och rullade i maklig takt ut ur stan. Det går svagt uppför i 60 kilometer till klättringen börjar. Som grädde på moset hade vi fet motvind också. Tanken var att ta det piano hela vägen till foten av berget - i alla fall min plan. Jag hade tippat att det skulle ta tre timmar, det tog 3.05. Men så var det också 61 kilometer dit.

Klättringen började jag ystert och droppade snabbt Rinat och Baxa. Första 10 kilometerna av de 20 som det var till toppen tog jag på en timme. Sen kom höghöjdshammaren. Jag kunde inte trycka på utan gick på rött direkt. Försökte så klart ändå med ända följd att jag fick stanna och vila varje 2,5 kilometer - så jobbigt var det. Vägen var sämre än i oktober och bitvis var det sandigt, lerigt och stenigt som fan. Inga perfekta serpor a la Alpe D'Huez. Å andra sidan var den alternativa, snabbare, vägen öppen nu så det var ingen trafik. Ingen. På hela klättringen mötte jag en traktor - det var allt.

Nåja. 2.40 senare var jag på toppen efter att sista kilometerna rullat på 7-8 km/h. Utsikten från 3372 meter är bedårande och jag möttes av väderstationsvakten och hans barn. Han förklarade att så snart mina vänner kommit så skulle vi dricka the.

Det tog dock en stund. Rinat kom efter en kvart, Baxa efter en halvtimme. Sen drack vi the och käkade torrt bröd och yoghurt i en timme. Det är nog rätt mysigt, om än ensamt, att bo där på toppen. Mysigt NU skall nog inflikas för att under vintern berättade han att det är 20-30 grader kallt och att vägen var täckt med 3,5 meter snö. Huset ligger helt oskyddat på toppen, så ni kan ju föreställa er. Där det drivade låg snön tydligen 14 meter djup... Nej, det jobbet överlåter jag gladeligen åt honom.

Efter att ha fyllt magen blåste vi utför. Jag var den fegaste och hamnade på efterkälken. Lagom till jag var utom synhåll fick jag dessutom punktering. Vid det här laget var jag lite tjurig men fixade den ganska snabbt. Nere vid foten av berget väntade mina kamrater i alla fall.

Sen var det lättåkt i ytterligare två mil och vi stod på för allt vad utväxligen tilllåter. Det är svårt att cykla mer än 50-55 på en MTB har jag märkt. Lagom till att det blev lite mindre utför och lite mer motvind så hittade vi en lastbil som bjöd på vindskydd de sista tre milen till poliskontrollen utanför Dusjanbe. Sista 10 fick vi klara på egen hand.

Totalt blev det 8,5 timmar i sadeln och knappa 170 kilometer. Det var länge sedan jag cyklade så länge. Faktum är att det nog är 3 år sedan sist. Då var det La Marmotte som bjuder fler höjdmeter men också mycket bekvämare asfalt, så jobbighetsmässigt var det faktiskt likvärdigt.

Bilder kommer när jag fattat vad som är fel på skit-Blogger.