Tour de France

Det är en viss känsla att sitta och titta på tv, på Touren och känna igen sig. Vi avverkade dem inte i samma ordning och det är en del namn som jag inte känner igen och en del som jag saknar, men visst känner jag igen en hel del och det triggar en del minnen.

Måndagens toppar
Col de Portet d'Aspet avverkades en fuktig, dimmig förmiddag. En tyst, lugn stigning där alla ljud förstärktes, andning, kedjans surrande och så ett fotostopp vid minnesmärket.
På Port de Bale kändes det lite kyligt på toppen, fast det var 24 grader varmt. Alla stigningar blandas i huvudet och jag har inte så mycket minnen härifrån, förutom att jag huttrade på toppen.


Tisdagen
Peyresourde var en grön, frodig stigning. Jag var trött den dagen, men tack vare omgivningen tänkte jag inte så mycket på det just då.

Col d'Aspin var en ko-topp. Där stod de förnöjt och mumsade på gräset harmoniska och lugna likt en reklamfilm, men jag såg minsann att de aggressiva rackarna körde in hornet i bröstkorgen på cyklister som försökte freda sina cyklar för de gigantiska idisslarna. Lite varning för dem faktiskt.

Tourmalet med sin svindlande utsikt bestegs i cirka 45 graders värme utan en chans att gömma sig för den gassande solen.

"Col de Soulor är en vårta på Aubisque, den ingår i konceptet", som en dansk cyklist sa till mig. Col d'Aubisque var en hästtopp. De här svindlande vägarna är en underbar livslyx.

Torsdagen
Col de Marie-Blanque var en härlig stigning med möjlighet till skugga. Jag var stark den dagen, solen sken, men det var inte för varmt. Hur bra som helst alltså.
Soulor igen, vilket var en åsne-topp och jag såg hur en av dem satte ned hoven i ett framhjul. Själv vaktade jag mitt material ganska noggrant. Slutligen Tourmalet, det stora berget med den milsvida utsikten. Dagens målgång sker där.