Frilufsarn

Nu blir det lite bloggtorka ett tag. Familjen är på besök under dessa mina sista veckor i Dusjanbe. Vi skall bland annat åka till Fann Mountains för fyra dagar av hajkande. Det är alltså höghöjdsträning på hög (hö hö) nivå. Två pass runt 4000 meter skall forceras vilket bör dra upp mitt blodvärde med minst 5%. Det kommer väl till pass på Svanesund som inleds med ett "bergstempo".

Så inte mycket att berätta. Lite träning här lite träning där. Nu blir det en vecka eller så av alternativ träning och vackra vyer. Sen tillbaka till cykeln och mina sista dagar i Tadzjikistan. 18 augusti går flyttlasset till Sverige. Hur bra vi än har det skall jag erkänna att jag längtar hem.

Olika metoder

Vissa använder karta eller väljer kanske alternativet snabbast väg på sin navigator. I helgen sa jag "Vackra vägar tack" och så blev det. Jag behövde inte ens leta mig fram i någon meny, utan det var väldigt okomplicerat. Torbjörn och Anders, tack för en fin tur .

Cavendish

Kollade på repriser av sista tour-etappen. Fy fan vilken spurt Cavendish drar, de andra står liksom stilla. Och det är en lång spurt också. Jag räknade uppemot 40 tramptag när jag tittade på den i slow-motion. Har ni provat spurta 40 tramptag allt vad ni kan? Alltså inte stenhårt - utan allt vad ni kan från första pedaltaget? Prova det och återkom sen till mig med hur det kändes.

Om ni inte vill så kan jag redan nu berätta att det bränner som satan, redan efter 20.

Distanstisdag

Morgonen var, likt tidigare mornar de senaste tre veckorna, fantastiskt vacker. Jag och Baxa lämnade hemmet vid 8-tiden för cirka 3 timmar. Baxa var sliten, så han ville köra hårt - fråga mig inte om hur han får ihop den logiken. Men jag tog honom på orden ett par mil norr om stan och tryckte på så mjölksyran sprutade.

Jag kände mig urstark. Svagt uppför - inga problem. Bara trycka dra trycka dra i hög och jämn hastighet. Baxa kämpade för att ens hålla min rulle, så bra var benen. När jag slog åt sidan skakade han bara på huvudet.

Vid vändpunkten, drygt fyra mil norr om Dusjanbe, stötte vi på ett gäng ryska alpinister. De skulle på bergsklättrarläger vid den sjö som jag skall hajka till nästa vecka. Jag tycker jag är cool som ens åker dit, det är lite i ingenstans. De skall stanna där en månad och klättra i berg. Vi är alla hårda på olika sätt.

Nya tider

Nu provar jag med en inbäddad bild för att se om det funkar bättre - för jag blir inte klok på det här med blogger.

Det får bli en bild på Baxa i finaste svensktröjan. Ackompanjerad av en allmän makeover av bloggen.

From CYKELMUPPAR.SE

Backintervaller?

Här hör man hur folk i Stockholm kämpar för att leta upp backar långa nog att köra backintervaller i. Och så får det plåga sig upp och ner i dessa stackars påsinhöjd kilometerlånga motlut - gång på gång.

Nä. Tajik-style backintervaller begränsas till en. Idag körde jag en sådan på 7,8 kilometer vilket tog mig ganska exakt 34 minuter. Det ger ett ganska bra tempo. Jag har kört samma backe rätt många gånger vid det här laget, så jag börjar veta vad som är bättre och sämre. Och det här hörde till en av mina bättre tider.

Snittpuls - 90+ procent hela tiden. Med en topp över 95%. Trots det kontrollerat och bra. Bra ben helt enkelt.

Bergssponsor

När jag tittade på touren den här upplagan så har jag haft en känsla av att något är fel. Igår trillade poletten ner, lagom till att cyklisterna svängde ner i tunneln under Louvrens park för första gången.

Det är inte längre dagligvarukedjan "Champion" som sponsrar den prickiga bergatröjan

Jag anade ett scoop eftersom de röda prickarna på vit botten tungt associeras med designen på Champion-butikerna som har dem i sin logotyp. Att den nya sponsorn, Carrefour, (också dem inom dagligvaruhandeln) sponsrar en tröja som så tätt förknippas med en konkurrent kändes därför extremet märkligt. Jag tänkte att Carrefour fått ge upp för den tradition som tröjan bär med sig och snällt sponsra en design som kanske för tankarna till deras konkurrent.

Nu var det givetvis inte så. Det hade varit för märkligt i vårt kommersiellt styrda tidevarv. Den enkla förklaringen är att Carrefour numera äger Champion och dessutom bytt namn på alla Champion-butiker till "Carrefour Market".

Så mycket för det scoopet.

Allt är inte pro som rullar

Jag kan bli lätt allergisk mot denna matchningsiver. Ta Petacchi. Han kör i gröna tröjan och det är coolt och då vill man gärna få ihop det med gröna detaljer i byxor, hjälm, glasögon, cykel, pedaler, skor - fan och hans jävla moster.

Och då blir det lätt fel. Kollar man på Petacchi idag (nu blir det ingen bild idag heller för bildproblemen består) så har han snyggt fått till Tröja, hjälm och glasögon. Överdel - complet. Men personen som sydde brallorna fick uppenbarligen fel CMYK eller RGB, för de är en helt annan grön färg. Ta sen de gröna lackdetaljerna på Willier-ramen. Igen, inte PMU Sprinttröjagrön.

Nej, då ser jag hellre att man matchar med måtta - men gör det rätt och snyggt.

Jag frontade en bil idag.

Eller nästan i alla fall. Efter dagens utflykt (bilburen sådan bör tilläggas) till vackra Karatag-dalen så körde jag lite backintervaller i Victory Park. Där får man 1,2 km backe med dryga 130 höjdmeter vilket avslöjar en magnifikt tuff snittlutning.

På väg ner efter första möter jag en minibuss som helt plötsligt får för sig att köra över på min sida vägen. För några tiondelar är det rak kollisionskurs och jag låser bromsarna. Vi väjar dock båda åt vänster så istället för kofångare för jag bara glida huden mot den varma plåten.

Jag blir helt skogstokig över idiotin och vänder om. Hoppar av cykeln, lyfter den över huvudet och slänger den så när genom vindrutan på minibussen. Sansar mig dock något och nöjer mig med lite viftande i luften och bankande i plåten.

Följande intervall började jag med hjärtat i halsgropen. Som att 90% av max inte vore nog.

Snackisen

Contador vinner Touren med 39 sekunder. Hur mycket var det nu Contador tog på den där etappen som det snackades om? Jag tror det var 39 sekunder...

Kan det bli en snackis?

Look 595 Mondrian

Svart och vitt, släng er i väggen. Det här är ramen jag vill ha. Nu.

http://www.racycles.com/product.aspx?catid=2,439,647&pid=4556

Skitblogger låter mig fortfarande inte ladda upp bilder så jag får länka till shoppen istället.

----

Vilodag idag för övrigt.

Tour de France

Det är en viss känsla att sitta och titta på tv, på Touren och känna igen sig. Vi avverkade dem inte i samma ordning och det är en del namn som jag inte känner igen och en del som jag saknar, men visst känner jag igen en hel del och det triggar en del minnen.

Måndagens toppar
Col de Portet d'Aspet avverkades en fuktig, dimmig förmiddag. En tyst, lugn stigning där alla ljud förstärktes, andning, kedjans surrande och så ett fotostopp vid minnesmärket.
På Port de Bale kändes det lite kyligt på toppen, fast det var 24 grader varmt. Alla stigningar blandas i huvudet och jag har inte så mycket minnen härifrån, förutom att jag huttrade på toppen.


Tisdagen
Peyresourde var en grön, frodig stigning. Jag var trött den dagen, men tack vare omgivningen tänkte jag inte så mycket på det just då.

Col d'Aspin var en ko-topp. Där stod de förnöjt och mumsade på gräset harmoniska och lugna likt en reklamfilm, men jag såg minsann att de aggressiva rackarna körde in hornet i bröstkorgen på cyklister som försökte freda sina cyklar för de gigantiska idisslarna. Lite varning för dem faktiskt.

Tourmalet med sin svindlande utsikt bestegs i cirka 45 graders värme utan en chans att gömma sig för den gassande solen.

"Col de Soulor är en vårta på Aubisque, den ingår i konceptet", som en dansk cyklist sa till mig. Col d'Aubisque var en hästtopp. De här svindlande vägarna är en underbar livslyx.

Torsdagen
Col de Marie-Blanque var en härlig stigning med möjlighet till skugga. Jag var stark den dagen, solen sken, men det var inte för varmt. Hur bra som helst alltså.
Soulor igen, vilket var en åsne-topp och jag såg hur en av dem satte ned hoven i ett framhjul. Själv vaktade jag mitt material ganska noggrant. Slutligen Tourmalet, det stora berget med den milsvida utsikten. Dagens målgång sker där.

Jag har börjat spara!

Sålde mina Zipp-hjul idag och de pengarna hamnar på kontot där jag sparar till en ny cykel. Kanske är det dags för något riktigt fint nästa år (för det jag cyklar på nu är ju så himla second class...).

Jag funderar på en Scott och en riktigt lätt hoj på låga sex kilo med pedaler, flaskställ, the lot.
Jag dreglar över Looks nya top-of-the-line ram
Jag gillar Williers Cento Uno eller vad den nu heter

Det blir Campa Super Record eller Sram Red.

Det blir kanske ett par Corima Winium eller några andra lågprofilscarbonare.

Lutar åt Keo Blade om jag tar steget och byter pedalssystem.

För övrigt var det min mor som ombesörjde försäljningen av hjulen. För att hon skulle slippa obekväma frågor så skrev jag till spekulanten i ett mail att hon "inget kan om hjul". Det fick jag äta upp. Hon kontrade snabbt och riktigt:

"Vad menar du med att jag inget kan om hjulen din rackare, jag vet att de är runda, lätta och sätts med fördel på cykel som är snygg och lätt"

Ja, vad mer behöver man veta om ett par hjul?

Hemma.

Törstig. Så kan man sammanfatta min känsla efter 6,5 timmar i sadeln. Bakhrom hade rekommenderat mig att inte ta av slicksen, så här i efterhand undrar jag om det var klokt. Vi körde först 5,5 mil asfalt där de tjänade mig väl - men de kommande 15 km av sprängsten och annat skit var inte kul att forcera på slicks med 6 bar i. Och en stelpumpad gaffel. Och inte kunde jag lätta på trycket i däcken heller för då var det nästan garanti på genomslagspunka.

Nåja. Det blev 14 fina mil och de 11 som inte gick över stock och sten var njutbara och ganska snabba. Baxa hängde med huvudet sista milen då jag kände mig starkt. Sådant blir man alltid ännu starkare av.

Ny monsteretapp

I morgon är det dags igen. Tidig morgon, lång cykling. Runt sex timmar står på schemat, denna gång i västerled. Wish me luck.

Vackert land

"Min morfar han hojtade ständigt I bilen
Vackert land vi bor I
På väg ut till stugan minst två gånger milen
Vackert land vi bor I
Nu har jag tagit över det ingick I dealen
Vackert land vackert land
Vackert land vi bor i"

Bo Kaspers Orkester



Utöver detta lilla glädjeutbrott kan jag rekommendera Gästis i Höör. Till det facila priset av 130 kr inmundigades dagens paj som var god stor och sprängfylld av lax, dricka, kaffe och hembakta chokladbullar - Detta gällde alltså för två personer! Mycket trevlig personal fick oss känna oss välkomna och frågade om vi inte ville ha is i vattenflaskorna när de fyllde dem åt oss. Charmig innergård med möjlighet att sitta i skugga och en porlande fontän. Det var inte mycket som jag saknade den lunchen. Jag uppskattade överflödet för det visade sig bli ännu en lång runda där färden fortsatte söderut mot Veberöd, Häckeberga och så vidare. Energin behövdes alltså.

Rätt eller Fel?

Nu diskuteras det vilt huruvida Contador körde schysst eller inte på gårdagens etapp. Jag tycker att han gjorde det - av följande anledningar:

1. Andy hade ryckt och satt igång det hela. Att be Contador sluta svara bara för att något händer är att begära väl mycket.
2. Om Contador hade fått mekaniska problem efter att Andy ryckt hade knappast Schleck den yngre väntat in honom på grund av det.
3. Hade Schlecks problem inträffat när de låg sida vid sida hade Contador inte utnyttjat det tror jag.
4. Hade Andy tittat lite mer på vägen kanske han hade låtit bli att köra över en fet jävla vägbula.

Nu hade Andy lite oflyt och oflyt är sällan bra för att vinna Tour de France. Men sånt händer och är en del av sporten. Och som andra så mycket riktigt påpekat har Andy kommit undan med en hel del oflyt hitills, särskilt när han tappade fem minuter på etappen till Spa och hela klungan väntade in honom.

Nu går Contador mot ännu en Tour-seger tror jag, om han inte råkar ut för lite oflyt. För det kan hända även honom.

SCF-bloggen

Rätt och fel i hur man kan använda SCF-bloggen för kommunkation.

RÄTT

FEL

Skulle vara intressant att höra vad kommunikationsgurun Paul Ronge skulle säga om FEL-strategin.

Mer rätt och mindre fel tack. För som det är nu är det dåliga så dåligt att det överskuggar det som faktiskt är bra.

Helgen

Tränat lite men också vilat en hel del.

Tittade såklart på touren igår och var lite brydd under första stigningen. Kanske någon som inte såg sändningen på italienska kan förklara för mig varför Andy låg så långt ner under den första klättringen? Och varför i hela friden gick han själv ner och hämtade käk i bilen när han hade hjälpryttare kvar? Det kändes lite onödigt om det hade kommit en attack just då. Eller visste han något som vi inte vet? Konspiration i klungan? En uppgjord tour?

Idag är det dags att träna lite på allvar igen men det är så satans varmt att det tar emot bara jag tänker på det. Alternativet till att träna varmt är att träna jävligt tidigt, men det lockar inte heller. Så idag blir det varm träning. Så får det bli.

Seniorcupen - Ringenloppet

Kollar startlistor till kommande deltävling i Seniorcupen - Ringenloppet - och noterar att ingen av topp sex startar. Det öppnar upp för nuvarande 7an, Marcus Wahlqvist, CK Master. Med seger i söndagens lopp går han upp på en 3e plats.

Nu lär väl en vinst inte tas utan vidare, många starka klubbar finns med och Åstorp mönstrar t.ex sex cyklister till start. Sen är det några danskar anmälda också och jag tänker att danskar alltid är farligt bra.

Revisiting Edvins Pass

Elake sprint, elake sprint

Jag fattar inte vad de säger, men jag förstår vad "elake sprint" betyder. Cavendish är så bra så han behöver ingen skallande och fulsvängande hjälpryttares bidrag på slutet. Dåligt Renshaw och slutcyklat för dig för den här upplagan.

Dagens

Så bildproblemen fortsätter, jag får i ord klä det jag var med om idag.

Vi startade som planerat 06.00 och rullade i maklig takt ut ur stan. Det går svagt uppför i 60 kilometer till klättringen börjar. Som grädde på moset hade vi fet motvind också. Tanken var att ta det piano hela vägen till foten av berget - i alla fall min plan. Jag hade tippat att det skulle ta tre timmar, det tog 3.05. Men så var det också 61 kilometer dit.

Klättringen började jag ystert och droppade snabbt Rinat och Baxa. Första 10 kilometerna av de 20 som det var till toppen tog jag på en timme. Sen kom höghöjdshammaren. Jag kunde inte trycka på utan gick på rött direkt. Försökte så klart ändå med ända följd att jag fick stanna och vila varje 2,5 kilometer - så jobbigt var det. Vägen var sämre än i oktober och bitvis var det sandigt, lerigt och stenigt som fan. Inga perfekta serpor a la Alpe D'Huez. Å andra sidan var den alternativa, snabbare, vägen öppen nu så det var ingen trafik. Ingen. På hela klättringen mötte jag en traktor - det var allt.

Nåja. 2.40 senare var jag på toppen efter att sista kilometerna rullat på 7-8 km/h. Utsikten från 3372 meter är bedårande och jag möttes av väderstationsvakten och hans barn. Han förklarade att så snart mina vänner kommit så skulle vi dricka the.

Det tog dock en stund. Rinat kom efter en kvart, Baxa efter en halvtimme. Sen drack vi the och käkade torrt bröd och yoghurt i en timme. Det är nog rätt mysigt, om än ensamt, att bo där på toppen. Mysigt NU skall nog inflikas för att under vintern berättade han att det är 20-30 grader kallt och att vägen var täckt med 3,5 meter snö. Huset ligger helt oskyddat på toppen, så ni kan ju föreställa er. Där det drivade låg snön tydligen 14 meter djup... Nej, det jobbet överlåter jag gladeligen åt honom.

Efter att ha fyllt magen blåste vi utför. Jag var den fegaste och hamnade på efterkälken. Lagom till jag var utom synhåll fick jag dessutom punktering. Vid det här laget var jag lite tjurig men fixade den ganska snabbt. Nere vid foten av berget väntade mina kamrater i alla fall.

Sen var det lättåkt i ytterligare två mil och vi stod på för allt vad utväxligen tilllåter. Det är svårt att cykla mer än 50-55 på en MTB har jag märkt. Lagom till att det blev lite mindre utför och lite mer motvind så hittade vi en lastbil som bjöd på vindskydd de sista tre milen till poliskontrollen utanför Dusjanbe. Sista 10 fick vi klara på egen hand.

Totalt blev det 8,5 timmar i sadeln och knappa 170 kilometer. Det var länge sedan jag cyklade så länge. Faktum är att det nog är 3 år sedan sist. Då var det La Marmotte som bjuder fler höjdmeter men också mycket bekvämare asfalt, så jobbighetsmässigt var det faktiskt likvärdigt.

Bilder kommer när jag fattat vad som är fel på skit-Blogger.

Vad väntar i morgon?

I morgon skall det som sagt cyklas till Anzob pass (också kännt som "Edvins pass" - efter min bedårande brorson). Senast jag var där var i Oktober. Då fegade jag och tog bilen till foten av den "riktiga klättringen". I morgon kör vi hela vägen.

Framför oss har vi cirka 160 kilometers cykling. Första 80 går i stort sett uppför med några kortare nedförsbackar. Total stigning på de första 80 kilometrarna uppskattar jag till dryga 3000 meter. Men det är inte enda utmaningen. Det kommer också vara 35 grader varmt. Sen har jag hört att luften kan bli ganska tunn på 3372 meters höjd. Sista 20 kilometrarna är det också härligt dålig bergsväg.

Cykelvalet blir en MTB med slicks. Det låter optimalt. Dämpning lär behövas när vi åker utför berget då det finns en del potthål. Att släpa tunga grova däck upp för samma berg känns dock mindre nödvändigt.

Sen var det det här med mat och dryck. Jag kommer köra camelbak (det får man på MTB) med två liter vatten plus ytterligare 0,75 i flaskstället. Det lär dock bara räcka dit, men jag räknar med att kunna fylla på i någon bergsbäck alternativt köpa vatten från något gatuförsäljare. Bullar skall inhandlas och kompletteras med powerbars och Twix. Litar inte på någon mat som säljs efter vägen.

Avfärd 06.00. Bildbevis kommer senare.

Förresten, är det bara jag som inte lyckas ladda upp bilder i blogger. Det verkar så. Irriterande är det hur som helst.

Skönhet i vardagen

Plötsligt noterade jag att mitt draglok och jag synkrontrampade. Det pågick under en längre tid och jag fann en viss skönhet i det. Sedan kom en skarp kurva och jag var givetvis tvungen att hålla min egen linje och rubbade därmed de sammanfallande rörelserna, men det var vackert så länge som det varade.

Hur går det egentligen i seniorcupen?

En del av er har säkert redan kollat upp det på veteranklungan.nu där aktuell ställning också rapporteras. Men:

Sollerloppet ledde till några förändringar i toppen. Gustav J leder alltjämt med Robert Bengtsson, IK Ymer, tog över andraplatsen från Glenn Dahl (som ju körde riktiga SM - och se det räknas inte även om det var bra gjort). Matti Scheffers starka körning på samma lopp förde upp honom på en femteplats på bekostnad av Patrik Moris (som för övrigt körde riktigt bra på gubb-sm).

Borlänge tog över lagtävlingsledningen efter massa poäng på Solleröloppet. Tidigare ledarna, Oskarshamn, kammade noll och rasade till en fjärdeplats.

Det har efterlysts full dokumentation och vi lyssnar givetvis på er cyklister. Filerna hittar ni nedan:

Alla siffror - Individuellt

Alla siffror - Lag

Hörde på Vet-SM att det finns de som struntar i veterancupen till förmån för seniorcupen - sånt är kul att höra!

Nya tider

Sluttramsat! Skärpning!

Det som åsyftas är den sportsliga prioriteringen som nu återgår till det normala. Jag kommer cykla i första hand och ägna mig åt löpning och annat mest för att hålla den skenande vikten i schack. Vikten har faktiskt skenat lite, de anorektiska (ja, hm, nja kanske inte) 65 kilo jag var nere på vid hemresa till maran har förbytts till mer normala 68.

Efter en veckas icke träning efter SM är jag nu igång igen med sikte på framförallt Svanesund 3-dagars i början på september. Då skall jag vara i en cykelform som tillåter mer än att åka med och lida i klungan. Då skall jag faktiskt kunna attackera och kanske göra en riktigt bra prolog.

Började med två timmar försiktigt igår. Gick på hårt i totalt åtta minuter då jag ställde av Baxa med besked. Han skyllde på cykeln (cross mot MTB) men det håller inte. Rulle skall man kunna ta ändå.

Idag blev det fyra timmar med båda på MTB. Baxa finklädd i sitt nya landslagsställ. Vi körde till Varzob för att sen vika in på single track. Det blev en dryg timmes stenhård klättring efter tekniska stigar. Massa sten och sand gjorde att mina MTB brister blottades tydligt. Vägen ner gick bättre, då var det bara att släppa på. Sen en timme tillbaka till stan med stopp för bad i sjön strax utanför Dusjanbe.

Benen känns ganska bra och det är tur det för på torsdag skall de testas ordentligt. Då väntar 17 mil med klättring till Anzob pass på 3400 meters höjd. Det blir en nätt MTB tur på cirka 8 timmar.

Första semesterveckan - en fullträff

Alltså har jag träffat helt rätt eller vad? Det har varit kanonväder och efter en sol- och badhelg på Österlen där inte ett pedaltag utfördes har det bättrat sig sedan i måndags. Då jag tidigare lovade sambon att hålla honom följe till jobbet i Malmö har jag gått upp 6-6.30 under dagarna och sedan oftast tagit ett morgonpass västerut som har skarvats på mer eller mindre. Sedan har det följts upp av eftermiddags- eller kvällspass som inte varit helt föraktliga. Det har inneburit att både kolfiber och cross har luftats under dagarna. Torsdagen bestod i och för sig bara av ett pass, ett långt pass till Österlen med fikakungen. Alltså det är väldigt vackra vägar där borta och det finns många vägar att välja mellan. Det är helt klart läge att återvända dit, kanske redan nästa vecka. Rätt vägval skulle man kunna säga.

En annan fullträff denna vecka är dagens cykelfika på det nyöppnade stället Vismarlövs Väv & Bagarstuga, som förestås av Carina Levin. Känns namnet igen? Kanske inte så konstigt. Hur som helst finns det ett makalöst trevligt kafé där och det är värt att besöka. Kakorna höll härligt bra standard och de har sett till att köpa in Olof Viktors glass. Kafét har öppet mellan 11-15 under dagarna, dock inte måndagar. Nöjer man sig med att köpa bröd eller något annat av delikatesserna som finns där finns Carina på plats tidigare. Mer information kommer snart att ligga ute på www.vismarlovsvob.com. Kom ihåg- Väl värt ett besök.

Många olika underlag

Vi startade 9:15 och han sa "Jag måste vara hemma kl 16:00". Jag svarade "Hm, ja, det brukar ju gå bra eller...". Kl 16:15 var jag hemma och då hade tempo-dubbelfika-tidsoptimistkungen cirka 20-30 minuter kvar hem. Det gick alltså ovanligt bra med tidshållningen idag.

Vi lyckades hitta en hel del underbara vägar och vi hann med en hel del underlag. Punkteringsasfalt efter Veberöd mot Östarp, sådan där man riktigt känner att däcken studsar över de sylvassa gruskornen som ligger fixerade i vägen och så hoppas man att man inte sliter upp något hål på däcket. Vi lyckades också hitta grus i Andrarum, underbar slät asfalt, den snälla skånska varianten av pavé med en stilfull mittmarkering i mörkare granit. Värst av allt var tjärgruset som befann sig på vägen till Övedskloster, bort mot Harlösa. Undvik det om du kan!

Hur som helst Skåne är helt enkelt fantastiskt när det gäller att hitta mysiga lågtrafikerade vägar att cykla på. En kanondag helt enkelt (men det där med grus på vägen är ingen bra idé).

Fikakungen försöker övertala Ramel att öppna fik. Det ska bli spännande att följa upp det.

Bilder VSM

Lite blandat från Tempo H30, Linje Damer, H60 och H40. Håll till godo.

Axelsson

Det har dröjt men nu är B-provet analyserat och Axelsson är lika dopad i det som i A-provet. Föga förvånande.

Mycket är höjt i dunkel när det gäller dopning. Inte ens i artikeln i Kadens där Axelsson "talade ut" spreds särskilt mycket ljus över hur den systematiska dopningen i cykelsporten egentligen ser ut. Innan någon kan berätta öppet exakt hur det går till tror jag att det blir svårt att komma tillrätta med problemet.

Lagkamrater, tränare, läkare, flickvänner och pojkvänner. Alla vet kanske inte allt, men alla måste veta något - eller i alla fall förstå. Men ingen pratar och det är faktiskt ganska märkligt.

Veteran SM i H30

Vi var 29 anmälda och 26 startande om jag räknade rätt, så jag slutade faktiskt på den nedre delen av fältet.

Peter Mattsson från Brudpiga la sig direkt efter start i täten och tuffade på ett behagligt uppvärmningstempo. Då jag precis som Jocke i H35 kände mig morgontrött var jag glad för detta och tänkte att han får hålla på precis hur länge han vill. Efter några kilometer var han dock less och jag fick ta vind en liten bit - nu gick det nog ännu saktare men det bekom mig inte. En person det bekom var dock Juneholt som helt klart ville ha högre fart och började testa klungans attackvillighet. Alla visste att Juneholt var hjulet för dagen så något större utrymme fick han inte.

Jag tyckte direkt det blev jobbigt. Ryckigt och stötigt och avsaknaden av fartträning blev uppenbar. Så fort det gick snabbt hade jag det jobbigt. Försökte dölja det så gott det gick. Mitt idealscenario byggde på att Juneholt kom iväg solo så kunde vi andra bevaka honom och köra ikapp på slutet. Så blev det inte riktigt utan i slutet av första varvet gled han iväg tillsammans med en från Parr och en från Borlänge. Jag visste att med mina ben var det inte läge att gå iväg i utbrytning så jag gjorde inget försök att stöta ikapp. Det var trots allt en helt ok "morgonutbrytning".

Ut på andra varvet hade vi koll på utbrytarna. Jag tyckte vi kunde vänta till varv tre med att köra ikapp dem men andra, särskilt Cykelcity, ville annorlunda. Ett tag samarbetade vi fint. Jag hjälpte till för att visa god vilja. Men efter några stötförningar från överivriga (eller starka) cyklister så slutade jag hjälpa till. Visste att om vi kör så hårt kommer jag bara köra slut på mig själv och inte ha något att ge när vi kommer ikapp.

Resultatet blev att vi nästa kom ikapp i slutet av andra varvet. Vi var nog så nära som 10 sekunder bakom utbrytarna. De satt och tittade på oss och undrade när vi skulle komma ikapp. Men när körningen slutade så var avståndet igen vips en minut. CC försökte återigen styra upp ett samarbete men det enda resultatet blev att de körde slut på sig själva. Och mig. I slutet av varv tre var jag riktigt krispig och ville inte något hellre än att kliva av. Jag gjorde trots detta ett försök att komma iväg med mumien och brudpiga eftersom jag insåg att hela klungan inte skulle köra in utbrytningen.

Borlängekillen i utbrytningen hade otur att punktera så var dagen förstörd för dem. De övriga hade kunnat mysa lite i klungan men fick nu börja jaga igen. Jag var så trött att jag bara åkte och hängde med sista varvet.

När spurten kom stod benen redan rakt ut och jag gjorde ett patetiskt försök att hävda mig i kampen om 7e platsen. Det var den vi konkurrerade om efter att några till smygit iväg under slutvarvet.

Givet avsaknad av cykelträning samt att det var årets första tävling är jag ganska nöjd. Framförallt med mitt pannben. Synd att klungan var så liten för det gör att det blir ganska konstig körning - mer alla mot alla än någon uppstyrd taktik. Men det är ju lika för de flesta.

Nästa tävling på schemat för mig är Svanesund. Det är flitigt tävlande i år...

Det kommer

SM avklarat, mycket i bakloggen. Nu på väg tillbaka till Dusjanbe men fastnar i Riga i två dagar på grund av försenade flyg...

Allt kommer. Tankar om SM, tankar om löpning, uppdatering av seniorcupen. Med mera med mera. Men ni får ge er till tåls. Lite.