söndag, november 15, 2009

Mysrunda i parken


Efter en längre tids uppehåll satte jag mig återigen på cykeln för en liten mysrunda. Cykeln var samma som senast men det mesta andra har förändrats. Exempelvis har den norra hemisfären bytts mot den södra, småstaden mot ett megalopolis, anständigt BMI mot pinsamt BMI och så vidare.

São Paulo, staden där jag bor, är i många avseenden ett mycket trevligt ställe där man kan hitta det mesta. Däremot tror jag ingen, inte heller jag, skulle påstå att det är något paradis för landsvägscyklister. Siffror på befolkningens storlek i SP varierar kraftigt men de brukar alltid ligga mellan 14 och 20 miljoner. Om man kombinerar detta med det allmänna brasilianska trafikvettet så blir resultatet en trafiksituation där cyklister, som vill överleva, bör ta sig i akt. På lördagar och söndagar är det dock vanligtvis lite lugnare, därför valde jag att göra min premiär på en lördag.

Mina föräldrar var just på besök för att besöka mitt och Carolinas bröllopp, och det var väldans trevligt på alla sätt och vis dessutom hade nämnda föräldrar vänligheten att ta med sig min efterlängtade cykel.

Det kändes ganska ovant att sätta sig på cykeln, jag är liksom påtagligt osmidig i banala manövrar. Inställningarna på cykeln kändes relativt ok, men jag tror jag ska sänka sadeln ungefär en 3 mm. Ambitionen är ganska låg, jag ska ta mig till Parque Ibirapuera (ungefär som central parc i NY), väl där ska jag dra några varv och sedan hem igen. Bortsett från att trafiken som väntat är en plåga, så är vägkvallitén delvis olämplig för landsvägscyklar.

Väl i parken går det ganska bra att glida runt i ett behärskat tempo. Det är härligt, förvisso får man se upp med barn på trehjulingar, flanörer som utan att titta kliver rakt ut på cykelbanan och dylikt. Trots mitt mycket beskedliga tempo, kör jag om alla andra cyklister, även de som ser rätt seriösa ut. Men på tredje varvet händer det, när jag bromsar in vid ett övergångsställ blir jag faktiskt omkörd. Då fattas ett snabbt beslut om att hänga på; bara för att se om han har nåt att komma med. Han kämpar och sliter med hela kroppen, men det visar sig att det inte krävs särskilt mycket för att hänga på – även om jag, till skillnad från utbrytaren, bromsar in för barn som springer efter fotbollar och liknande. Lyckligtvis är min cykel utrustad med Campagnolo, vilket innebär att min utmanare kan höra hur jag frihjular några meter bakom. Vän av ordning kanske vill påpeka att jag är ganska barnslig, men vänta, jag är inte färdig ännu.

När utmanaren efter ca ett och ett halvt varv slår åt sidan och svettig och anfådd ser sig om, då ler jag vänligt; typ för att säga trevligt att träffas men det kan möjligtvis ha uppfattats som ett mer spefullt leende, vad vet jag. Jag tänker att utmanaren kanske hänger på och därför drar jag upp tempot men bara så pass att jag kan tänkas hålla tempot uppe i några kilometer men när jag ser mig om är förföljaren borta för att aldrig återses. Jag betraktar det som en seger för den europeiske landsvägscyklisten, som jag betraktar mig som en fet och otränad ambassadör för.

PS. Om det mot förmodan finns någon cyklist i São Paulo som läser detta får vederbörande gärna kontakta mig, wibergorama@gmail.com.

6 kommentarer:

Anette Kiss sa...

Simon!!!!
Välkommen tillbaka!!!
Kram

Jesper Sundewall sa...

Tjohoo - nu jävlar bloggas det från världens alla hörn. Och tur att saeco tröjan köptes i XXXL så den fortfarande passar.

Underbart att se att du äntligen fått en vettig sysselsättning i Brasilien.

Simon Wiberg sa...

Hej på er, jo alltså jag har även en Poltitröja som är lite större än mina andra tröjor. Jag tycks minnas Gianni Bugno körde i Polti när denna tröja inhandlades.

Anonym sa...

Såja, nu ska ni bara sparka igång Jonas också! :-)
/Petter E

Anette Kiss sa...

Jadu Petter; Vissa publicerar ju sina inlägg så att det är öppna för alla att läsa ;-)

Jonas Sundewall sa...

Härlig fart på bloggen! Kul att höra av dig igen Simon. Skönt att cykeln är på plats:-)