Jag läste precis att det är klart med sveriges första proffslag i cykel på damsidan. Kul!
Jag slutar aldrig att imponeras av människor inom idrotten som sliter och släpar i uppförsbacke, motvind, kantvid - alles. Att driva ett cykelstall i Sverige, eller för den delen bara en hårdsatsande elitklubb, kräver all beundran. Utan en stark sponsor som är villig att gå in med mycket pengar så går det bara att komma så långt. Och de stora sponsorerna lyser ofta med sin frånvaro, istället får man be om 10 tusen här, 5 tusen där. Från Nickes Plåt, Pelles bullar och Saras gräv och maskin. Lokala företag som inte förväntar sig att få ut något av det. I pengar alltså.
När jag höll på och simmade hade vi årligen ett sponsorsim. Det var ungefär lika sexigt som det låter. Vi bad företag sponsra simmare med ett visst antal öre/kronor som den simmaren simmande under en timme. Sen hade man ett litet event i simhallen där sponsorerna fick fika och kolla på när vi slet som djur under en timme för någon tusenlapp eller två. En korv, någon bulle och sitt namn i högtalaren och pr-materialet - det var vad sponsorerna fick. Massor av jobb för en slant här och en slant där. Och då är simning en mångt mycket billigare sport än cykel. Och simskola en gyllene inkomstkälla för klubbarna.
Som cykelklubb är det svårare. En tävling per år kan ge några kronor, men inte många i jämföresle med det jobb det är. Så till alla er därute som sliter och släpar för att ge unga talanger möjligheten att ta steget ut den stora proffscirkusen - respekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar