En cykelmupp velosiferar om veckan som gått

Ursäkta rubriken. Jag har kanske påverkats för mycket av folk med den här slags humorn. Ni vet, de där personerna som alltid får till det med ordvitsar. Det är nog flera som känner sig träffade, eller???

Andra får tycka att det är löjligt men jag är lite nöjd

Jag har varit stilla i nästan två veckor nu. Alltså inte bara avstått från att träna, utan jag har varit mycket stilla och mest rört mig lite i lägenheten under den dryga vecka som har gått (och gissa om den var dryg). Det är bakgrunden och nu när ni har den så...

Igår när jag skulle ta mig till stationen med raska steg så kändes det lite ovant att gå. Alltså inte för att det var några problem, men det behövdes en sträcka på ~30 meter i hyfsat tempo innan allt var som vanligt. Att gå som i vandra tycker jag om, så var en konstig känsla att uppleva att den kontroll som jag normalt anser mig ha, inte fanns där. Nåväl, det gick över fort.

Här kommer det jag är så barnsligt förtjust i. När jag satte mig på trainern bara för att veva runt benen lite under 20 minuter i pulszon 1, så kändes det inte konstigt, utan jag var tillbaka i rörelsemönstret med en gång. Snacka om att ha cykeln som sitt naturliga element. Eller hur...

Nytt år ny början

Det är så tråkigt att vara sjuk. Jag som i princip inte har en sjukdag normalt har sedan april förra året, då en 3 veckors luftvägsinfektion infann sig, haft flera utbrott som liknat aprilsjukan, fast lite kortare och inte fullt lika illa. Jag har tröttnat på det för länge sedan, men det var inte förrän jag tittade i min träningsdagbok som jag insåg hur ofta det har kommit tillbaka. Ständigt detta tryck över bröstet när jag andas. Sagt och gjort nu är tid bokad för provtagning och sedan återstår väl bara att få en diagnos och knapra lite piller och sedan ska allt vara bra igen. Är det inte så det fungerar?

Under tiden som jag har varit sjuk denna gång, så har jag som vanligt svällt något ofantligt och jag har tappat i princip all kondition och styrka som jag hade. Är det inte så varenda gång? Ännu värre blev det när jag hörde hur mina muppkompisar, den ena efter den andra, hade träningsvärk eller hade haft en väldigt bra och givande träningsvecka.

Är det inte konstigt att bara ett par dagar av ofrivillig träningsfrånvaro, för att inte tala om flera dagar kan driva ner en i något bottenlöst formträsk, medan om jag däremot frivilligt tar lite vilodagar, så får det inte alls samma hopplösa effekt - mentalt... För det mesta brukar det ju inte vara så farligt som det känns. En vältränad cyklist är en atlet som är explosiv och smidig som en katt.

Bloggar

Som avslutning Det är så härligt att läsa vissa bloggar som bara är så galet sköna. Är de riktigt lyckade så kan jag känna en viss ömhet både för personerna som bloggar och de som kommenterar, fast jag inte vet vilka många av dem är. Ni vet lite släktskap i galenskapen eller åtminstone full förståelse för den.

Här är två exempel och det första är från den välkända cykelklubben.se. Lasse drog igång en gemensam trainersession och fick med sig både utövare och publik. Jag riktigt kände hur jag la huvudet på sned och leendet sprack upp när jag läste tråden.

Det andra är från en blogg som jag upptäckte nyligen och som jag varmt rekommenderar, nämligen belgiumkneewarmers.com. Under rubriken favoriter finns många läsvärda inlägg, bland annat ett som handlar om ett favoritämne, den fina cykelbrännan. Jag har ju själv behandlat ämnet för längesedan i ett inlägg som hette Cykelrelaterat. Fast nu är det belgiumkneewarmers variant som gäller, så klicka genast på genvägen och läs. Glöm inte kommentarerna.