Visst är cykling och ett brinnande intresse fascinerande, men ibland får jag känslan av att de vill använda mig som referensgalning. ”Visst har jag mina sidor, men jag cyklar i alla fall inte i 2-3 timmar i minusgrader”, skulle de kunna tänka och sedan gå hem och lägga sig i soffan framför tv’n. Hur som helst får jag väldigt mycket omtanke också och idag tillhörde en av dagar då jag fått mest och flest goda råd i anknytning till min planerade cykeltur hemåt. Efter att under dagen regelbundet ha fått information om att det var kallt, snöade, blåste mycket och var halt och jag många gånger försäkrat om att jag skulle vara försiktig, passade jag på att utnyttja den allmänna oron (hehe). Jag meddelade helt enkelt att det kanske var lika bra att jag cyklade hem innan vädret blev värre och medan jag kunde utnyttja lite av dagsljuset och sedan gav jag mig av.
Inte för att det var en av de mest behagliga turerna som skett, men å andra sidan var jag rejält påklädd, så jag frös inte så mycket. Undantaget är händerna, som började domna bort efter en timme och efter 2 timmar klarade de knappt mer. Annars var kylan hanterbar, utom för vattnet i flaskan som blev ett solitt isblock trots att jag fyllde på med varmvatten. Tur att jag inte var törstig på slutet. Den konstanta, rätt kraftiga motvinden störde mig inte så mycket heller, trots att den helt klart påverkar mig och farten. Vintercykeln är en arbetshäst och jag känner mig inte speciellt racig på den ändå. Det finns en viss charm i att tjurskalligt sänka huvudet och mala på i motvinden. Snön var definitivt inget hinder och de hala partierna störde inte heller nämnvärt. Summeringen lyder – ett okay pass, bortsett från alldeles för kalla händer. Om någon har en tandem och vill ha ett par arbetsvilliga ben där bak så kan jag ställa upp, så länge som jag kan ha mina händer instuckna i något som gör att de inte fryser, det vill säga något som gör att jag knappast kan hantera styre och växlar, som 4 tjocka lager dunvantar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar