Bonkelibonk

Idag var jag ute i norrort med delar av Crescendo Velo samt ytterligare tre. 3-4 timmar i "lugnt och fint tempo" var det sagt. Ja tyckte både det lugna och det fina lyste med sin frånvaro. Ganska snart trycktes det på hårt uppför - och det var inte bara jag som led.

Skillnaden var dock att precis som förra gången kände jag att energin fullkomligen sögs ur mig. Den gången skyllde jag på dåligt näringsintag dagen innan och att jag inte hade tagit med mig tillräckligt att äta ut på rundan. Därför var jag förberedd idag. Två bars och en banan gjorde att jag kände mig lugn att jag skulle klara rundan rent energimässigt.

Men nej. Efter dryga två timmar sa det bara stopp. Helt plötsligt blev jag den där som bara till synes utan förklaring cyklar saktare än alla andra uppför. Och det här var något nytt för mig. Jag har nämligen aldrig förut varit med om att gå så tom - utan att känna mig tom på energi. Benen bara inte lydde mina order.

Alla som varit i situationen vet att det är väldigt stressande eftersom övriga så vänligt slår av på takten och cyklar i maklig takt med mig. Det kändes ändå okej så länge det inte gick uppför - då stod jag nästa stilla. Efter nästan tre timmar så kände jag bara att nu får det vara nog.

"Åk, åk lämna mig åt mitt öde. Jag stannar här och dör, tar en taxi hem, vad som helst bara jag får vara ifred med mina döda ben!" Tänkte jag smått desprat för mig själv. Mina vänner var dock obevekliga - ingen lämnas bakom! Istället försökte de distrahera mig. David cyklar upp brevid mig och frågar "Så när åker du till Zambia igen". Ivan en stund senare "så har du köpt några nya cykelsaker". Problemet var ju bara att huvudet inte var i närheten lika trött som benen så jag genomskådade deras försök till distraktion - men uppskattade dem likväl.

Med en knapp mil kvar till det hägrande fikat blev jag av med alla utom Göran som vägrade i sten. Tur det för jag hade aldrig hittat till fiket. Jag knäckte en Pucko, en redbull och en Twix på fem minuter på macken någonstans Helenelund eller vart vi nu var. Det måste vara rekord i kaloriintag på kort tid nästan.

Och i viss mån var det nog så igen att energin sviktade, men det var inte hela förklaringen. Hur som är det fascinerande hur mycket energi min förhållandevis lilla kropp kräver under vintercykling. Jag är inte känd för att gå tom på energi - brukar snarare tycka att jag klarar mig ganska bra utan mat - men nu är det helt annorlunda.

Slutet gott allting gott. Nu mår benen sådär pirrmysigt som de bara gör efter en riktig mördaromgång. Klädseln funkade också riktigt bra, nya handskarna gjorde jobbet fint. Smolket i bägaren är fötterna som alltjämt så sakteliga fryser till. Och så hade jag nog lite VÄL många lager på överkroppen för jag blev sjöblöt av svett, och därmed kall så fort vi stannade till.

Thanks boys