torsdag, maj 31, 2007
Vänern Runt - Dag 2
Mer från Vänern – ursäkta att det dröjt. Bifogar en liten film från dag två då Anette fick det lite jobbigt. De alltid lika sympatiska cyklisterna från Fredrikshof kom dock till skyndsam undsättning och eskorterade vår muppvän till etappmålet.
Dag två bjöd på strålande solsken med stabila cykelränder och röda näsor som följd. Första halvan gick i motvind och andra halvan i frisk medvind. Alla i gruppen blev lite exalterade av detta vilket gjorde att farten skenade iväg emellanåt. Det är så roligt att se hur alla, och då menar jag ALLA, tycker om att cykla fort när det går lätt och vinden är gynnsam.
Jag hade ont i röven vid dagens slut. Jätteont. Det var sådär hemskt att jag emellanåt bara var tvungen att ställa mig upp för att jag inte klarade av att vila skinkorna på sadeln längre. Det sägs ju gärna att sadlarna bara blir bättre och bättre, och det blir de kanske, men de blir fan inte bekvämare.
Dag två bjöd på strålande solsken med stabila cykelränder och röda näsor som följd. Första halvan gick i motvind och andra halvan i frisk medvind. Alla i gruppen blev lite exalterade av detta vilket gjorde att farten skenade iväg emellanåt. Det är så roligt att se hur alla, och då menar jag ALLA, tycker om att cykla fort när det går lätt och vinden är gynnsam.
Jag hade ont i röven vid dagens slut. Jätteont. Det var sådär hemskt att jag emellanåt bara var tvungen att ställa mig upp för att jag inte klarade av att vila skinkorna på sadeln längre. Det sägs ju gärna att sadlarna bara blir bättre och bättre, och det blir de kanske, men de blir fan inte bekvämare.
onsdag, maj 30, 2007
Historien om lastbågarna och cykelhållarna som aldrig hände
Det började tidigare i våras, då det talades om ett takräcke och cykelhållare. Dessa skulle inhandlas inför träningslägret på Österlen och Vänern Runt. Så gick resonemanget i alla fall. Samma vecka som träningslägret på Österlen var inplanerat hade ingenting inhandlats, men det mumlades om måndag, tisdag och onsdag, för på fredag vid lunchtid skulle bilen gå med tre glada cykelmuppar, deras bagage och framför allt med cykelmupparnas tre cyklar.
Efter mycket om och men blev visst torsdag kväll det tillfället då takräcket skulle inhandlas. Tyvärr saknades takräckesförsäljaren just då och ingen annan av all den personal som befann sig i den lilla affärsverksamheten då kunde ta sig an detta ärende. Det spelade inte så stor roll då man lika gärna kunde köpa takräcket på fredag morgon. Mycket riktigt fanns takräckesförsäljaren på plats, men däremot fanns det inga takräcken tillgängliga. Som tur var kunde den lilla söta Peugeoten förvandlas till en Saab 9-3 med dragkrog och sedan kunde packning och cyklar arrangeras i och utanpå bilen. Ett problem kvarstod dock. Helt plötsligt fick bara två cykelmuppar plats i färdmedlet. Det visade sig att det gick att lösa det med (tack för det) då cykelvärlden består av alldeles förträffliga och vänliga människor som kommer till undsättning då det finns förutsättning för det.
Två cykelmuppar fick en karta av den tredje och vinkades sedan av. Den tredje cykelmuppen väntade sedan i 30 minuter, blev hämtad, åkte till Jägmästarbostället och kom fram 30 minuter före de två cykelmuppar som åkte först. Det beror säkert på att cykelmuppar ibland befinner sig i något parallelluniversum och tid är ju som bekant relativt. Hur som helst ordnade sig allt och inför nästa resa skulle det hela arrangeras lite längre i förväg.
Inför Vänern Runt så inhandlades faktiskt lastbågar dagen innan avresa och cykelhållare likaså. Minsann om inte bågarna monterades också. Eftersom en cykelmupp hade ont i ryggen så fick en annan cykelmupp i princip koppla den där invaliden medan hon frekvent uttalade meningar innehållande ett budskap som gick ut på att det är dumt att lyfta saker över huvudet när man har ont i ryggen (vilket uppenbarligen medför smärta), speciellt om det finns en annan person på plats som kan göra det minst lika bra. Hur som helst när bågarna väl var på plats så hade den lilla, söta bilen förvandlats till en shoppingvagn.
Vissa påstod att bilen var sportig innan medan andra ställde sig tveksamma till det uttalandet, men oavsett så var det bara att inse att de där bågarna hade stört bilens utseende på något sätt. Inte nog med det – Takhållarna som skulle passa alla slags lastbågar visade sig passa de flesta slags lastbågar utom just dessa. Så då stod cykelmupparna där igen utan någon vidare lastkapacitet. Den här gången var de ju i och för sig ute i god tid innan och den lilla bilen förvandlades den här gången till en Saab 9-5 kombi och så kom cykelmuppar, packning och cyklar iväg den här gången också.
Under tiden hade den i Stockholm bosatte cykelmuppen ordnat ett smärre mobilt hem till sin cykel. Det gick rykten om att den här cykelmuppen var det ordning och reda med. Det kan hända, men han missade visst sitt tåg till Örebro, eftersom han stod på fel perrong när tåget gick och trots denna cykelmupps extraordinära fysiska kapacitet insåg han att utsikterna att springa mellan den korrekta perrongen (den han inte befann sig vid) och den han befann sig vid (som var fel) i ett försök att hinna med tåget var fruktlösa. Han hade ju köpt den största cykelväska som han någonsin hade kunnat hitta och i just det här fallet innebar det att han blev lite långsam. Som tur var så gick de fler tåg och nästa gång stod cykelmuppen vid rätt perrong i god tid innan tåget gick.
Det ska bli riktigt intressant att se hur resan till Frankrike artar sig med dessa cykelmuppar. Som tur är verkar de ha inställningen att det mesta ordnar sig nog även om det inte löper helt enligt plan, vilket det också har gjort hittills, även om det i vissa fall inneburit en nedgradering från första klass till andra.
Efter mycket om och men blev visst torsdag kväll det tillfället då takräcket skulle inhandlas. Tyvärr saknades takräckesförsäljaren just då och ingen annan av all den personal som befann sig i den lilla affärsverksamheten då kunde ta sig an detta ärende. Det spelade inte så stor roll då man lika gärna kunde köpa takräcket på fredag morgon. Mycket riktigt fanns takräckesförsäljaren på plats, men däremot fanns det inga takräcken tillgängliga. Som tur var kunde den lilla söta Peugeoten förvandlas till en Saab 9-3 med dragkrog och sedan kunde packning och cyklar arrangeras i och utanpå bilen. Ett problem kvarstod dock. Helt plötsligt fick bara två cykelmuppar plats i färdmedlet. Det visade sig att det gick att lösa det med (tack för det) då cykelvärlden består av alldeles förträffliga och vänliga människor som kommer till undsättning då det finns förutsättning för det. Två cykelmuppar fick en karta av den tredje och vinkades sedan av. Den tredje cykelmuppen väntade sedan i 30 minuter, blev hämtad, åkte till Jägmästarbostället och kom fram 30 minuter före de två cykelmuppar som åkte först. Det beror säkert på att cykelmuppar ibland befinner sig i något parallelluniversum och tid är ju som bekant relativt. Hur som helst ordnade sig allt och inför nästa resa skulle det hela arrangeras lite längre i förväg.
Inför Vänern Runt så inhandlades faktiskt lastbågar dagen innan avresa och cykelhållare likaså. Minsann om inte bågarna monterades också. Eftersom en cykelmupp hade ont i ryggen så fick en annan cykelmupp i princip koppla den där invaliden medan hon frekvent uttalade meningar innehållande ett budskap som gick ut på att det är dumt att lyfta saker över huvudet när man har ont i ryggen (vilket uppenbarligen medför smärta), speciellt om det finns en annan person på plats som kan göra det minst lika bra. Hur som helst när bågarna väl var på plats så hade den lilla, söta bilen förvandlats till en shoppingvagn.
Vissa påstod att bilen var sportig innan medan andra ställde sig tveksamma till det uttalandet, men oavsett så var det bara att inse att de där bågarna hade stört bilens utseende på något sätt. Inte nog med det – Takhållarna som skulle passa alla slags lastbågar visade sig passa de flesta slags lastbågar utom just dessa. Så då stod cykelmupparna där igen utan någon vidare lastkapacitet. Den här gången var de ju i och för sig ute i god tid innan och den lilla bilen förvandlades den här gången till en Saab 9-5 kombi och så kom cykelmuppar, packning och cyklar iväg den här gången också.
Under tiden hade den i Stockholm bosatte cykelmuppen ordnat ett smärre mobilt hem till sin cykel. Det gick rykten om att den här cykelmuppen var det ordning och reda med. Det kan hända, men han missade visst sitt tåg till Örebro, eftersom han stod på fel perrong när tåget gick och trots denna cykelmupps extraordinära fysiska kapacitet insåg han att utsikterna att springa mellan den korrekta perrongen (den han inte befann sig vid) och den han befann sig vid (som var fel) i ett försök att hinna med tåget var fruktlösa. Han hade ju köpt den största cykelväska som han någonsin hade kunnat hitta och i just det här fallet innebar det att han blev lite långsam. Som tur var så gick de fler tåg och nästa gång stod cykelmuppen vid rätt perrong i god tid innan tåget gick. Det ska bli riktigt intressant att se hur resan till Frankrike artar sig med dessa cykelmuppar. Som tur är verkar de ha inställningen att det mesta ordnar sig nog även om det inte löper helt enligt plan, vilket det också har gjort hittills, även om det i vissa fall inneburit en nedgradering från första klass till andra.
De har kommit nu
Alltså referensexemplaren så att vi kan prova storlekarna. Inte de riktiga. Det dröjer ett tag till.
tisdag, maj 29, 2007
Muppen och terapeuten fortsätter samtala
T: Hej, hur har veckan va...
M: Ser du vem jag är lik?
T: Förlåt?
M: Ser du vem jag är lik!?!
T: Ursäkta jag förstår inte riktigt vad du menar.
M: Men ååååh! Vem jag är lik! Vilken cyklist ser jag ut som nu?
T: Jaha, men. Ja. Hmm, jag är inte så insatt i cykling så jag vet inte.
M: Men sluta nu, gissa gissa (fnissar)
T: Tja, jag vet inte. Kanske vad heter han Roddarn? Finns det inte nån som heter så?
M: Lägg av! Roddarn. Han är ju typ skitgammal och har slutat cykla för länge sen.
T: Jaha, men nä, då vet jag nog inte.
M: Fabian Cancellara såklart!
T: Vem?
M: (skriker) FABIAN CANCELLARA! Är du helt tappad bakom en vagn eller? Ser du inte hur jag plutar med läpparna och har lagt håret på sned sådär som han gör ibland. Åh, jag är så himla lik. Du vet verkligen ingenting om cykling.
T: Nej, men det har jag ju aldrig hävdat heller. Och det är ju faktiskt inte det jag trodde vi skulle pra...
M: Ser du vem jag är lik nu då? (spänner ut magen och kinderna)
T: Nej, men sluta nu
M: Ha ha, Jan Ullrich – off season. ”El Gordo”. Fattar du? Han blev typ skitfet varje jul och sen fick han gå på diet hela våren ha ha.
T: Ja ja, men i alla fall. Om vi ska försöka koncentrera oss lite nu.
M: Alltså som cyklist är jag ganska lik Mario Scirea tycker jag. Du vet, Mario Cipollinis lead out man nr 1 när han körde i Saeco.
T: Nej, jag vet inte.
M: Inte till utseendet alltså, men hur jag cyklar. Jag gör verkligen allt för laget. Fattar du? Offrar mig totalt. Om någon säger åt mig: ”Ta en förning i 65 knyck för att någon annan ska få vinna. Kör dig totalt jävla slut för laget” Ja, då gör jag det. Utan att blinka. Är du med? Sen glädjs jag med laget. Så himla oegositisk är jag.
T: Hmmm (uppgivet)
M: Det är därför jag är så uppskattad av laget. Alla gillar mig. Fattar du? ALLA! Det är cyklister som jag som bär upp laget. Som tillåter stjärnorna att lyckas. Utan att ta ifrån dem äran och skapa dålig stämning. Vi är de oumbärliga. Och de ödmjuka. Så är det.
T: (hostar) hmm, verkligen
M: Ja, och det är såna som du som bara gillar stjärnorna som gör att vi inte får den respekt vi förtjänar faktiskt. Du ba "åååh jag gillar bara Lance Armstrong och jag struntar i att han har ett helt lag som hjälpte honom".
T: Men nu får du fakt...
M: Ja, det är ditt fel. Men om du mår dåligt över det får du väl prata med någon om det. Kanske du borde faktiskt. Jag kan i alla fall inte hjälpa dig.
T: (mumlar) nej det kan du verkligen inte
M: Ser du vem jag är lik nu då?
M: Ser du vem jag är lik?
T: Förlåt?
M: Ser du vem jag är lik!?!
T: Ursäkta jag förstår inte riktigt vad du menar.
M: Men ååååh! Vem jag är lik! Vilken cyklist ser jag ut som nu?
T: Jaha, men. Ja. Hmm, jag är inte så insatt i cykling så jag vet inte.
M: Men sluta nu, gissa gissa (fnissar)
T: Tja, jag vet inte. Kanske vad heter han Roddarn? Finns det inte nån som heter så?
M: Lägg av! Roddarn. Han är ju typ skitgammal och har slutat cykla för länge sen.
T: Jaha, men nä, då vet jag nog inte.
M: Fabian Cancellara såklart!
T: Vem?
M: (skriker) FABIAN CANCELLARA! Är du helt tappad bakom en vagn eller? Ser du inte hur jag plutar med läpparna och har lagt håret på sned sådär som han gör ibland. Åh, jag är så himla lik. Du vet verkligen ingenting om cykling.
T: Nej, men det har jag ju aldrig hävdat heller. Och det är ju faktiskt inte det jag trodde vi skulle pra...
M: Ser du vem jag är lik nu då? (spänner ut magen och kinderna)
T: Nej, men sluta nu
M: Ha ha, Jan Ullrich – off season. ”El Gordo”. Fattar du? Han blev typ skitfet varje jul och sen fick han gå på diet hela våren ha ha.
T: Ja ja, men i alla fall. Om vi ska försöka koncentrera oss lite nu.
M: Alltså som cyklist är jag ganska lik Mario Scirea tycker jag. Du vet, Mario Cipollinis lead out man nr 1 när han körde i Saeco.
T: Nej, jag vet inte.
M: Inte till utseendet alltså, men hur jag cyklar. Jag gör verkligen allt för laget. Fattar du? Offrar mig totalt. Om någon säger åt mig: ”Ta en förning i 65 knyck för att någon annan ska få vinna. Kör dig totalt jävla slut för laget” Ja, då gör jag det. Utan att blinka. Är du med? Sen glädjs jag med laget. Så himla oegositisk är jag.
T: Hmmm (uppgivet)
M: Det är därför jag är så uppskattad av laget. Alla gillar mig. Fattar du? ALLA! Det är cyklister som jag som bär upp laget. Som tillåter stjärnorna att lyckas. Utan att ta ifrån dem äran och skapa dålig stämning. Vi är de oumbärliga. Och de ödmjuka. Så är det.
T: (hostar) hmm, verkligen
M: Ja, och det är såna som du som bara gillar stjärnorna som gör att vi inte får den respekt vi förtjänar faktiskt. Du ba "åååh jag gillar bara Lance Armstrong och jag struntar i att han har ett helt lag som hjälpte honom".
T: Men nu får du fakt...
M: Ja, det är ditt fel. Men om du mår dåligt över det får du väl prata med någon om det. Kanske du borde faktiskt. Jag kan i alla fall inte hjälpa dig.
T: (mumlar) nej det kan du verkligen inte
M: Ser du vem jag är lik nu då?
Homage till alla medkännande cyklister
Det förvånar mig att jag inte redan nu har hittat minst två inlägg som kommenterar de sista milen på söndagens etapp under Vänern Runt, men jag är säker på att det kommer och vill därför passa på att vara först med att ta upp ett och annat. Det finns nämligen så mycket omtanke i cykelvärlden och jag har varit med om att känna av det under denna helg.
Först lite om lördagen och grupp 18 under ledning av Bo Sjöberg (som för övrigt snart har namnsdag). Det hela började efter sista depån vid Kinnekulle då jag insåg att jag inte längre orkade hålla vår grupps tempo och eftersom jag var lite känslig på den punkten efter fredagens tur då vi fick cykla lite väl långsamt, ville jag absolut inte vara orsak till något liknande. Därför passade jag på att prata med en grupp som vi cyklade förbi och frågade om inte jag kunde haka på dem istället och visst jag var välkommen där. Nu visade det sig bara att de jag pratat med, efter en liten stund var tvungna att stanna och vänta in resten av sin grupp. Jag ville inte riskera att förlora momentum så jag valde att fortsätta själv. Istället skulle jag haka på dem igen när de kom ikapp mig. Det här valet gjorde jag för att är det något jag vet om min cykelkapacitet så är det att det passar mig mycket bättre att cykla lite lugnt ett tag än att stanna. Jag återhämtar mig helt enkelt bättre så, för stannar jag när jag är trött så är det oerhört trögt att starta igen.
De kom aldrig ikapp mig utan jag trampade på själv i cirka 15 minuter sedan kom räddarna i nöden – Fredrikshofs IF CK (Jespers klubb) i from av grupp 18 Jag skulle kunna skriva upp alla namnen i gruppen, men ni vet vilka ni är och tack till er alla. Helt plötsligt flöt allt på igen och från att ha varit rätt slut, så fick jag faktiskt en värdig avslutning på den dagens etapp i alla fall. Jag var nära att falla ifrån med en liten bit kvar då gruppen med solen i ryggen och rastlösa ben valde att öka farten, men jag antar att jag antog en rätt plågad min för gruppledare Bosse tyglade sina ystra gruppmedlemmar och fick ner farten igen. Det hela slutade med att jag kom in ~5 minuter efter min egen grupp och jag hade efter att jag blivit upplockad av Hofvet hållit samma fart som min grupp i alla fall. Även om jag kom att bli väldigt förtjust i min grupp 17, så är det ju inte helt fel att vidga sina vyer lite och varför då inte med en så ypperlig klunga som grupp 18?
Sedan har vi söndagen då jag kom att bli riktigt trött och jag bär speciellt med mig två saker från den dagen. Det ena är att jag kunde vara så slut, ha så ont på så många ställen, känna mig illamående och likväl fanns det en del av min hjärna som registrerade välbehag eftersom jag var ute och cyklade med människor som jag tyckte om, i strålande sol och i vackra omgivningar. Det kändes lite märkligt och jag har upprepat detta för ett antal personer. Jag visste inte om att jag kunde känna mig så kass och kraftlös och ändå ha ett mentalt välmående vid sidan av det.
Jag tog det lite lugnare på söndagen och valde redan från början att dra ganska sparsamt. Det räckte återigen till efter sista depån och sedan resterade 3 slitsamma mil där jag trots allt kunde hålla cirka 30 km/h i snitt (tror jag-måste kolla med grabbarna). Det enda skälet till att jag kunde göra det var att Jonas och Jesper hjälpte till att putta mig uppför de flesta av backarna och de var så söta. De stod en air av omtanke kring dem. Inte nog med att de puffade på mig när det behövdes, de småpratade lite uppmuntrande med mig också. Jag kom aldrig så långt att jag kraschade mentalt, men hade jag varit i farozonen så hade de säkert kunnat manövrera mig bort från det också. Medan jag började muttra något om att jag gott kunde ha hållit lite till och att jag inte ville sinka gruppen, så började de arbetet med att hjälpa mig hem och menade att det ju fick dem att framstå som starka och vältränade (vilket inte är helt ologiskt i min värld eftersom de är starka och vältränade cyklister med tanke på hur länge de har hållit på). Detta är det andra som jag tar med mig från söndagens etapp. Omtanken från hela min grupp när jag var så pass sliten och att jag inte kände av någon irritation från deras sida över att jag var så svag efter det sista depåstoppet. Grabbarna hjälpte mig inte bara för att de ville att gruppen skulle hålla en acceptabel hastighet. De gjorde det för att skona mig (inbillar jag mig) och jag var så trött att jag inte var speciellt irriterad över att jag behövde hjälpen, utan jag var mest tacksam över att den fanns där och att den erbjöds med ett leende.
Nu har jag alltså blivit puttad uppför backar för att jag är slut och min cykelskolning fortsätter sålunda, även om jag själv gärna hade väntat med just det här inslaget. Jag vet inte om jag kan säga att jag har fått hammaren ännu, för jag totalkraschade ju inte. Jag låter det vara en tolkningsfråga.
Först lite om lördagen och grupp 18 under ledning av Bo Sjöberg (som för övrigt snart har namnsdag). Det hela började efter sista depån vid Kinnekulle då jag insåg att jag inte längre orkade hålla vår grupps tempo och eftersom jag var lite känslig på den punkten efter fredagens tur då vi fick cykla lite väl långsamt, ville jag absolut inte vara orsak till något liknande. Därför passade jag på att prata med en grupp som vi cyklade förbi och frågade om inte jag kunde haka på dem istället och visst jag var välkommen där. Nu visade det sig bara att de jag pratat med, efter en liten stund var tvungna att stanna och vänta in resten av sin grupp. Jag ville inte riskera att förlora momentum så jag valde att fortsätta själv. Istället skulle jag haka på dem igen när de kom ikapp mig. Det här valet gjorde jag för att är det något jag vet om min cykelkapacitet så är det att det passar mig mycket bättre att cykla lite lugnt ett tag än att stanna. Jag återhämtar mig helt enkelt bättre så, för stannar jag när jag är trött så är det oerhört trögt att starta igen.
De kom aldrig ikapp mig utan jag trampade på själv i cirka 15 minuter sedan kom räddarna i nöden – Fredrikshofs IF CK (Jespers klubb) i from av grupp 18 Jag skulle kunna skriva upp alla namnen i gruppen, men ni vet vilka ni är och tack till er alla. Helt plötsligt flöt allt på igen och från att ha varit rätt slut, så fick jag faktiskt en värdig avslutning på den dagens etapp i alla fall. Jag var nära att falla ifrån med en liten bit kvar då gruppen med solen i ryggen och rastlösa ben valde att öka farten, men jag antar att jag antog en rätt plågad min för gruppledare Bosse tyglade sina ystra gruppmedlemmar och fick ner farten igen. Det hela slutade med att jag kom in ~5 minuter efter min egen grupp och jag hade efter att jag blivit upplockad av Hofvet hållit samma fart som min grupp i alla fall. Även om jag kom att bli väldigt förtjust i min grupp 17, så är det ju inte helt fel att vidga sina vyer lite och varför då inte med en så ypperlig klunga som grupp 18?
Sedan har vi söndagen då jag kom att bli riktigt trött och jag bär speciellt med mig två saker från den dagen. Det ena är att jag kunde vara så slut, ha så ont på så många ställen, känna mig illamående och likväl fanns det en del av min hjärna som registrerade välbehag eftersom jag var ute och cyklade med människor som jag tyckte om, i strålande sol och i vackra omgivningar. Det kändes lite märkligt och jag har upprepat detta för ett antal personer. Jag visste inte om att jag kunde känna mig så kass och kraftlös och ändå ha ett mentalt välmående vid sidan av det.
Jag tog det lite lugnare på söndagen och valde redan från början att dra ganska sparsamt. Det räckte återigen till efter sista depån och sedan resterade 3 slitsamma mil där jag trots allt kunde hålla cirka 30 km/h i snitt (tror jag-måste kolla med grabbarna). Det enda skälet till att jag kunde göra det var att Jonas och Jesper hjälpte till att putta mig uppför de flesta av backarna och de var så söta. De stod en air av omtanke kring dem. Inte nog med att de puffade på mig när det behövdes, de småpratade lite uppmuntrande med mig också. Jag kom aldrig så långt att jag kraschade mentalt, men hade jag varit i farozonen så hade de säkert kunnat manövrera mig bort från det också. Medan jag började muttra något om att jag gott kunde ha hållit lite till och att jag inte ville sinka gruppen, så började de arbetet med att hjälpa mig hem och menade att det ju fick dem att framstå som starka och vältränade (vilket inte är helt ologiskt i min värld eftersom de är starka och vältränade cyklister med tanke på hur länge de har hållit på). Detta är det andra som jag tar med mig från söndagens etapp. Omtanken från hela min grupp när jag var så pass sliten och att jag inte kände av någon irritation från deras sida över att jag var så svag efter det sista depåstoppet. Grabbarna hjälpte mig inte bara för att de ville att gruppen skulle hålla en acceptabel hastighet. De gjorde det för att skona mig (inbillar jag mig) och jag var så trött att jag inte var speciellt irriterad över att jag behövde hjälpen, utan jag var mest tacksam över att den fanns där och att den erbjöds med ett leende.
Nu har jag alltså blivit puttad uppför backar för att jag är slut och min cykelskolning fortsätter sålunda, även om jag själv gärna hade väntat med just det här inslaget. Jag vet inte om jag kan säga att jag har fått hammaren ännu, för jag totalkraschade ju inte. Jag låter det vara en tolkningsfråga.
söndag, maj 27, 2007
Mupperier runt Vänern
Det har varit tyst några dagar men det är för att Team cykelmuppar.se har varit på exkursion i helgen. Vänern runt stod på programmet i dagarna tre. Mycket finns att säga men bilder säger mer än 1000 ord. Så vi inleder rapporteringen med några bilder
onsdag, maj 23, 2007
Samtal mellan en cykelmupp och hans terapeut
M: Jag älskar verkligen att raka benen. Fattar du? Eller jag älskar ju inte att raka benen, själva akten. Men den där känslan när vinden smeker mina nakna vader under ett cykelpass den är så himla härlig. Jag fattar faktiskt inte varför folk inte rakar benen. Så himla sunkigt. Nån jävla vinterpäls. Blir ju i och för sig lite kallt på vintern, så då är det okej att låta det växa. Men annars.
T: Hmm, så folk ska inte få göra som dom vill?
M: Jo, det är klart dom ska. Jag är liberal. Gör som du vill för fan. Men det ser INTE bra ut om jag säger så. Men det är klart folk ska få göra som dom vill. Oftast i alla fall. Äsch, jag vet inte.
T: Mmm
M: Vet du vad? Jag kommer ihåg första gången jag rakade benen. Det var på en simtävling och jag och några andra killar ville ju liksom vara lika tuffa som de stora grabbarna. Jag kanske var 14. Det var ju inte så att man hade så mycket hår då. Nånstans... fattar du? Ha ha. Ja men i alla fall. Så vi stod där i duschen och rakade oss vi killar. Men tro inte att det var nåt bögigt över det för det var det inte. Alla var skitstraighta. Alltså bara för att man håller på med simning eller cykling så behöver man inte vara bög.
T: Mmm
M: Alltså verkligen inte! Vaddå, tror du att jag är bög eller?
T: Nej, jag tror på dig, fortsätt berätta.
M: Alltså när jag ser folk som inte har rakat benen. Alltså killar. För de flesta tjejer rakar ju benen, de har fattat liksom. Ja då tänker jag gud vad synd de är om dom. Killarna som inte rakar benen alltså. Det kanske är så att dom inte får för sin flickvän eller fru. Eller så törs dom inte för dom tror att dom skall bli retade. Det hjälper ju inte direkt att såna som du tror att alla som rakar benen är bögar. Det är faktiskt inte sant.
T: Mmm, (harkel)
M: Vet du vad? Jag rakade benen idag. Vill du se?
T: Nej, det behövs verkligen inte.
M: Jo men sluta nu kolla här. Du ser, alldeles slätt. Oj, där har jag missat lite. Inte bra. Då kan man få en sån där konstig känsla när vinden träffar den lilla hårtofsen. Det liksom kittlas. Tihi. Känn vad släta de är!
T: Nej, jag vill inte känna, sluta nu.
M: Men åh, vad töntig du är.
T: Hmm, mmm. Jag tror tiden är slut nu.
M: Ja, men jag tycker i alla fall om att raka benen.
T: Ses vi nästa vecka då?
M: Okej, hejdå!
T: Hmm, så folk ska inte få göra som dom vill?
M: Jo, det är klart dom ska. Jag är liberal. Gör som du vill för fan. Men det ser INTE bra ut om jag säger så. Men det är klart folk ska få göra som dom vill. Oftast i alla fall. Äsch, jag vet inte.
T: Mmm
M: Vet du vad? Jag kommer ihåg första gången jag rakade benen. Det var på en simtävling och jag och några andra killar ville ju liksom vara lika tuffa som de stora grabbarna. Jag kanske var 14. Det var ju inte så att man hade så mycket hår då. Nånstans... fattar du? Ha ha. Ja men i alla fall. Så vi stod där i duschen och rakade oss vi killar. Men tro inte att det var nåt bögigt över det för det var det inte. Alla var skitstraighta. Alltså bara för att man håller på med simning eller cykling så behöver man inte vara bög.
T: Mmm
M: Alltså verkligen inte! Vaddå, tror du att jag är bög eller?
T: Nej, jag tror på dig, fortsätt berätta.
M: Alltså när jag ser folk som inte har rakat benen. Alltså killar. För de flesta tjejer rakar ju benen, de har fattat liksom. Ja då tänker jag gud vad synd de är om dom. Killarna som inte rakar benen alltså. Det kanske är så att dom inte får för sin flickvän eller fru. Eller så törs dom inte för dom tror att dom skall bli retade. Det hjälper ju inte direkt att såna som du tror att alla som rakar benen är bögar. Det är faktiskt inte sant.
T: Mmm, (harkel)
M: Vet du vad? Jag rakade benen idag. Vill du se?
T: Nej, det behövs verkligen inte.
M: Jo men sluta nu kolla här. Du ser, alldeles slätt. Oj, där har jag missat lite. Inte bra. Då kan man få en sån där konstig känsla när vinden träffar den lilla hårtofsen. Det liksom kittlas. Tihi. Känn vad släta de är!
T: Nej, jag vill inte känna, sluta nu.
M: Men åh, vad töntig du är.
T: Hmm, mmm. Jag tror tiden är slut nu.
M: Ja, men jag tycker i alla fall om att raka benen.
T: Ses vi nästa vecka då?
M: Okej, hejdå!
tisdag, maj 22, 2007
Roslagsvåren
Roslagsvåren var det ja.
Fredrikshofs flaggskepp kanske man kan kalla det. Tävlingen, eller snarare motionsloppet, som går två gånger per år (byter namn till Roslagshösten i september av uppenbara skäl) var en ny bekantskap för mig. En angenäm sådan.
Himlen var sagolikt blå med vårvindar friska vilket inbjöd till stort deltagande. Och så blev det också. Över
500 cyklister kom till start varav de allra flesta körde den långa banan om 130 km. Jag mötte upp med mina gregarios från Gran Fondo Stockholm förra helgen. Gregarios i en mer kärleksfull bemärkelse – mina vänner är inga hjälpryttare utan hårda cyklister. Hårdare än mig. Planen var att köra i första startgrupp, de så kallade snabbåkarna, som förväntas hålla en hastighet på +38km/h. Jag har inte vant mig vid att höra sådana hastigheter ännu utan blir smått förskräckt av tanken på att snitta nästan 40 i dryga tre timmar.
Starten gick och vi rullade iväg i allt annat än maklig takt. Vinden var gynnsam och cyklister från främst Vallentuna CK och CK Valhall var
måna om att hålla farten hög från start. Det gick fort. Fort som fan. Första halvtimmen klockade jag på 44 i snitt. Hjälp. Tankarna byttes från OM jag skulle släppa täten till NÄR jag skulle släppa. Försökte hålla mig lugn eftersom jag antog att jag inte var den enda som slet och att farten nog lugnar sig så småningom. Men oj, det var tufft.
Inte gjorde min skenande pulsmätare saken bättre. När jag efter några minuters cykelåkning sneglade på den visade den på 212. Denna gång skenade den dock av yttre faktorer. Elledningarna som låg över vägen de första kilometrarna spelade den ett ordentligt spratt.
Efter cirka 2 timmar (och dryga 8 mil!), när vi vände rakt in i vinden, ja då sänktes farten betydligt. Helt plötsligt var intresset för att dra som bortblåst (ursäkta det dåliga skämtet). Jag fann mig själv i täten av klungan vid ett flertal tillfällen och gjorde vad jag skulle i första led. Stärkt av känslan att anföra gruppen började benen kännas ganska bra igen. Ännu mer stärkt blev jag när jag insåg att jag faktiskt framkallade en del plågade miner när jag ställde mig på pedalerna och dunkade på uppför.
Folk droppade av under hela resans gång och till slut var vi ett gäng om cirka 20 personer som närmade oss målet. Överförfriskad på adrenalin gjorde jag då det dumma draget att köra ikapp en ensam utbrytare. När jag väl kom ikapp förbyttes mitt nöjda leende snabbt till desperation när jag insåg att klungan nu ökade farten. Och jag var helt plötsligt trött som fan. Guldet blev till sand på bara några sekunder när jag svischade genom fältet och ut där bak. Inte en chans att komma tillbaka till gruppen – och vi som bara var någon kilometer från mål. Besviken trampade jag solo de sista minuterna in till målet. Som tur var är tidtagningssystemet på Roslagsvåren inte så raffinerat så jag kom i mål på samma minut som täten. Och någon officiell resultatlista publiceras inte. Så jag kan för evigt ljuga för mig själv och mina vänner om att jag var med därframme hela vägen till målet.
Bästa Hofvare blev återigen Krister (bilden) som tog en andra plats i spurten. Jag vill gärna tro att jag hade kunnat
vara med i matchen om jag hade hållit mig kvar i klungan, men det får jag väl bevisa nästa år...
Tiden då? 3.22 tog turen vilket tydligen var nytt banrekord och snittfarten var ansenliga 38.0 enligt mig. 37.9 enligt andra, men jag tror de har fel. Hur skulle min nya, dyra, fräsiga cykeldator kunna ge felinformation?
Tråkigt nog var det en större vurpa i gruppen precis bakom oss endast 9 kilometer in i loppet. Två ambulanser tillkallades och många cyklister fick uppsöka sjukan. Inga allvarliga skador som tur var och alla fick åka hem samma dag.
Fredrikshofs flaggskepp kanske man kan kalla det. Tävlingen, eller snarare motionsloppet, som går två gånger per år (byter namn till Roslagshösten i september av uppenbara skäl) var en ny bekantskap för mig. En angenäm sådan.
Himlen var sagolikt blå med vårvindar friska vilket inbjöd till stort deltagande. Och så blev det också. Över
500 cyklister kom till start varav de allra flesta körde den långa banan om 130 km. Jag mötte upp med mina gregarios från Gran Fondo Stockholm förra helgen. Gregarios i en mer kärleksfull bemärkelse – mina vänner är inga hjälpryttare utan hårda cyklister. Hårdare än mig. Planen var att köra i första startgrupp, de så kallade snabbåkarna, som förväntas hålla en hastighet på +38km/h. Jag har inte vant mig vid att höra sådana hastigheter ännu utan blir smått förskräckt av tanken på att snitta nästan 40 i dryga tre timmar.Starten gick och vi rullade iväg i allt annat än maklig takt. Vinden var gynnsam och cyklister från främst Vallentuna CK och CK Valhall var
måna om att hålla farten hög från start. Det gick fort. Fort som fan. Första halvtimmen klockade jag på 44 i snitt. Hjälp. Tankarna byttes från OM jag skulle släppa täten till NÄR jag skulle släppa. Försökte hålla mig lugn eftersom jag antog att jag inte var den enda som slet och att farten nog lugnar sig så småningom. Men oj, det var tufft.Inte gjorde min skenande pulsmätare saken bättre. När jag efter några minuters cykelåkning sneglade på den visade den på 212. Denna gång skenade den dock av yttre faktorer. Elledningarna som låg över vägen de första kilometrarna spelade den ett ordentligt spratt.
Efter cirka 2 timmar (och dryga 8 mil!), när vi vände rakt in i vinden, ja då sänktes farten betydligt. Helt plötsligt var intresset för att dra som bortblåst (ursäkta det dåliga skämtet). Jag fann mig själv i täten av klungan vid ett flertal tillfällen och gjorde vad jag skulle i första led. Stärkt av känslan att anföra gruppen började benen kännas ganska bra igen. Ännu mer stärkt blev jag när jag insåg att jag faktiskt framkallade en del plågade miner när jag ställde mig på pedalerna och dunkade på uppför.
Folk droppade av under hela resans gång och till slut var vi ett gäng om cirka 20 personer som närmade oss målet. Överförfriskad på adrenalin gjorde jag då det dumma draget att köra ikapp en ensam utbrytare. När jag väl kom ikapp förbyttes mitt nöjda leende snabbt till desperation när jag insåg att klungan nu ökade farten. Och jag var helt plötsligt trött som fan. Guldet blev till sand på bara några sekunder när jag svischade genom fältet och ut där bak. Inte en chans att komma tillbaka till gruppen – och vi som bara var någon kilometer från mål. Besviken trampade jag solo de sista minuterna in till målet. Som tur var är tidtagningssystemet på Roslagsvåren inte så raffinerat så jag kom i mål på samma minut som täten. Och någon officiell resultatlista publiceras inte. Så jag kan för evigt ljuga för mig själv och mina vänner om att jag var med därframme hela vägen till målet.
Bästa Hofvare blev återigen Krister (bilden) som tog en andra plats i spurten. Jag vill gärna tro att jag hade kunnat
vara med i matchen om jag hade hållit mig kvar i klungan, men det får jag väl bevisa nästa år...Tiden då? 3.22 tog turen vilket tydligen var nytt banrekord och snittfarten var ansenliga 38.0 enligt mig. 37.9 enligt andra, men jag tror de har fel. Hur skulle min nya, dyra, fräsiga cykeldator kunna ge felinformation?
Tråkigt nog var det en större vurpa i gruppen precis bakom oss endast 9 kilometer in i loppet. Två ambulanser tillkallades och många cyklister fick uppsöka sjukan. Inga allvarliga skador som tur var och alla fick åka hem samma dag.
Tjena mellanfartgruppen och hejdå
Jag har varit med om en mycket märklig känsla i benen idag. Vadmusklerna slutade att samarbeta och drog ihop och lade sig strax under knävecken. Ni vet, så där lite lagom kompakta. Aha – kramp tänker ni, men det var precis vad som inte hände. Istället började musklerna ovan knäna jobba mer effektivt, vilket innebar att de trilskande vadmusklerna i princip kunde slappna av igen. De envisades med att ligga kvar under knävecken, men cementförnimmelsen började liksom att lösas upp lite i taget. Det var en mycket märklig upplevelse och ingenting som jag gjorde medvetet. Kroppen kompenserade självmant för att bespara mig smärta och jag kände en stor tacksamhet gentemot mina lårmuskler. Vad fint de arbetade för mig.
Det är väl lika bra att börja från början. Jo, så här var det. Samling 18.15 för Lunediklubbens medlemmar en alldeles strålande vacker vårkväll. Eftersom jag var lite snopen förra gången jag cyklade med klubben, då jag hade lite för mycket krafter kvar efter backträningen, hade jag lite tankar på att jag faktiskt skulle kunna fortsätta lite själv om jag tyckte att det blev en för kort och lätt runda. Jag hade ingen brådska ikväll och kunde mycket väl tänka mig att cykla på till det blev mörkt.
Jodå, så värst pigg var jag väl inte efteråt. Jag frågade en viss Ola innan träningen om han tyckte att jag kunde hänga på mellanfartgruppen eller snarare sagt jag tvingade honom att svara ja genom att formulera en fråga som gick något i stil med ”Det här kommer jag att klara va? Jag borde testa mellangruppen, eller hur?” Det lämnade väl inte så mycket val annat än att svara ja. Han kunde i och för sig svarat. ”Nej, Anette, jag tror inte att du är tillräckligt stark för att klara av den gruppen. Jag vill inte att du ska sinka oss mer än nödvändigt, så håll du dig till en lite långsammare fartgrupp.” Nu gjorde han inte det.
Någonstans i bakhuvudet satt vetskapen om söndagens mjölksyratest (den gällande bortförklaringen denna gång), för jag hade tryckt ut en karta över rundan och lagt i bakfickan om (det vill säga när) jag blev avhängd. Det är framför allt när jag är trött i uppförsbackar som jag inte riktigt orkar med och det var även där jag släppte. Då hade jag föredömligt förvarnat om att jag antagligen inte skulle orka, att jag hade karta med mig och att de inte behövde vänta in mig om jag hamnade för långt på efterkälken. När jag flåsade på i en uppförsbacke någonstans i Bokskogstrakten mötte vi snabba gruppen och minsann om det inte en av dem bytte håll och slog följe med oss. Den här nya bekantskapen Magnus gjorde att jag snabbt slog av lite på takten, förklarade mig slut och sedan hade jag ett mycket trevligt sällskap resten av vägen hem. Vad som var lite roligt var att när jag presenterade mig fick jag direkt frågan om jag var en av Cykelmupparna. Vi höll sedan ett rätt komfortabelt tempo utan att det gick långsamt hela vägen hem.
Jag tror att jag hängde med mellangruppen runt eller strax över en timme eller liknande, men jag vet faktiskt inte. Vad jag vet är att min maxpuls ligger ett slag högre än jag har registrerat innan. 50% av rundan gick i pulszon 4 och jag hade trots det en alldeles härligt vacker runda. Jag är kanske inte så bekväm av mig ändå. Det var verkligen en alldeles härlig kväll. Solen sken och det var fullt med fina cyklister på vägarna. Fåglarna kvittrade och jag kämpade på och förundrades över att musklerna över knäna kunde ta över när de under knäna kollapsade. Vad kan jag säga? Livet är vackert, helt enkelt.
Nu sitter jag här och undrar om jag ska få uppleva mitt första nattliga krampanfall i benen. Jag har köpt mitt första nummer av Kadens, jag har gjort första turen i Lotta på Åsen, jag har kört premiärturen i min ena klubbs kläder och allt inom loppet av en månad. Jag känner i och för sig inget skriande behov av en ny upplevelse i form av nattlig kramp, så jag tror nog att jag måste stretcha vaderna lite till nu och dricka lite till och få i mig mer salt och massera vaderna lite och övertala dem att slappna av lite till och så vidare...
Det är väl lika bra att börja från början. Jo, så här var det. Samling 18.15 för Lunediklubbens medlemmar en alldeles strålande vacker vårkväll. Eftersom jag var lite snopen förra gången jag cyklade med klubben, då jag hade lite för mycket krafter kvar efter backträningen, hade jag lite tankar på att jag faktiskt skulle kunna fortsätta lite själv om jag tyckte att det blev en för kort och lätt runda. Jag hade ingen brådska ikväll och kunde mycket väl tänka mig att cykla på till det blev mörkt.
Jodå, så värst pigg var jag väl inte efteråt. Jag frågade en viss Ola innan träningen om han tyckte att jag kunde hänga på mellanfartgruppen eller snarare sagt jag tvingade honom att svara ja genom att formulera en fråga som gick något i stil med ”Det här kommer jag att klara va? Jag borde testa mellangruppen, eller hur?” Det lämnade väl inte så mycket val annat än att svara ja. Han kunde i och för sig svarat. ”Nej, Anette, jag tror inte att du är tillräckligt stark för att klara av den gruppen. Jag vill inte att du ska sinka oss mer än nödvändigt, så håll du dig till en lite långsammare fartgrupp.” Nu gjorde han inte det.
Någonstans i bakhuvudet satt vetskapen om söndagens mjölksyratest (den gällande bortförklaringen denna gång), för jag hade tryckt ut en karta över rundan och lagt i bakfickan om (det vill säga när) jag blev avhängd. Det är framför allt när jag är trött i uppförsbackar som jag inte riktigt orkar med och det var även där jag släppte. Då hade jag föredömligt förvarnat om att jag antagligen inte skulle orka, att jag hade karta med mig och att de inte behövde vänta in mig om jag hamnade för långt på efterkälken. När jag flåsade på i en uppförsbacke någonstans i Bokskogstrakten mötte vi snabba gruppen och minsann om det inte en av dem bytte håll och slog följe med oss. Den här nya bekantskapen Magnus gjorde att jag snabbt slog av lite på takten, förklarade mig slut och sedan hade jag ett mycket trevligt sällskap resten av vägen hem. Vad som var lite roligt var att när jag presenterade mig fick jag direkt frågan om jag var en av Cykelmupparna. Vi höll sedan ett rätt komfortabelt tempo utan att det gick långsamt hela vägen hem.
Jag tror att jag hängde med mellangruppen runt eller strax över en timme eller liknande, men jag vet faktiskt inte. Vad jag vet är att min maxpuls ligger ett slag högre än jag har registrerat innan. 50% av rundan gick i pulszon 4 och jag hade trots det en alldeles härligt vacker runda. Jag är kanske inte så bekväm av mig ändå. Det var verkligen en alldeles härlig kväll. Solen sken och det var fullt med fina cyklister på vägarna. Fåglarna kvittrade och jag kämpade på och förundrades över att musklerna över knäna kunde ta över när de under knäna kollapsade. Vad kan jag säga? Livet är vackert, helt enkelt.
Nu sitter jag här och undrar om jag ska få uppleva mitt första nattliga krampanfall i benen. Jag har köpt mitt första nummer av Kadens, jag har gjort första turen i Lotta på Åsen, jag har kört premiärturen i min ena klubbs kläder och allt inom loppet av en månad. Jag känner i och för sig inget skriande behov av en ny upplevelse i form av nattlig kramp, så jag tror nog att jag måste stretcha vaderna lite till nu och dricka lite till och få i mig mer salt och massera vaderna lite och övertala dem att slappna av lite till och så vidare...
Okynnesshopping extraordinaire
Kära vänner – tjatet om tempocykeln fortsätter. Men bara för en liten stund till.
Idag gjorde jag nämligen slag i saken. Jag har beställt min första tempocykel! Det var tänkt att ske redan igår, men en något tafatt och försynt försäljare på Cykelcity fördröjde processen en dag.
Jag har botaniserat marknaden. Ordentligt. Sanslöst ordentligt. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat framför datorn surfandes cyklar, ramar och hjul i Sverige, Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA. Jag har läst recensioner och kommentarer. Jag har jämfört priser och gjort exceluträkningar. Jag har gjort nästan allt som står i min makt. Fördelar har vägts mot nackdelar och till slut föll valet ändå på en Columbus Crono på butiken runt hörnet. Fascinerande va? Jag har som sagt dammsugit världen efter tempocyklar, nya som gamla, och kommit fram till att det bästa för mig ligger precis runt hörnet. Någon som behöver tips i efterforskningar - kontakta mig.
Lite om cykeln: Columbus Crono är en förhållandevis billig temporam – för att vara i kolfiber. Jag kör ju Columbus även på min standardracer och är mycket nöjd. Temporamen är fräckt svart och vit som jag visat i tidigare inlägg och har de typiska tempoattributen med smala rör, rak framgaffel och invändig kabeldragning. Det sistnämnda var en anledning till att exempelvis Planet-X prisvärda och kritikerrosade cykel slgos ut i ett ganska tidigt skede. Den är inte lika slimmad som Cervélos P3a, men den kostar också avsevärt mycket mindre.
Komponenterna blev Campagnolo Centaur, med undantag för vevpartiet som jag uppgraderade till Chorus för att få vevarmar i Kolfiber. Styret blev en Visiontech basebar med Profile T2 Cobra aerobars (Kolfiber – oh yeah). Diskhjul – självklart, ”Pro-Lite Padova”. Ännu mer kolfiber..
Leverans är beräknad till början av Juni. Kan knappt bärga mig. Nu ska jag bara bestämma vilka pedaler som gäller. Look Keo Carbon (hm, börjar bli tjatigt) ligger bra till.
På Carlos (klippa på Cykelcity) inrådan skall vevpartiet drevas om till en 54a eller 55a istället för standardutförandets 53a. Varför, jo för att ”annars är det som att köpa en Ferrari och sen strypa motorn” som Carlos så elokvent uttryckte det. I could not agree more.
Cykeln kommer att se ut som på bilden nedan ungefär, fast med andra hjul då. Kalaset gick loss på endast 45 kronor – vilket fynd!
Idag gjorde jag nämligen slag i saken. Jag har beställt min första tempocykel! Det var tänkt att ske redan igår, men en något tafatt och försynt försäljare på Cykelcity fördröjde processen en dag.
Jag har botaniserat marknaden. Ordentligt. Sanslöst ordentligt. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat framför datorn surfandes cyklar, ramar och hjul i Sverige, Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA. Jag har läst recensioner och kommentarer. Jag har jämfört priser och gjort exceluträkningar. Jag har gjort nästan allt som står i min makt. Fördelar har vägts mot nackdelar och till slut föll valet ändå på en Columbus Crono på butiken runt hörnet. Fascinerande va? Jag har som sagt dammsugit världen efter tempocyklar, nya som gamla, och kommit fram till att det bästa för mig ligger precis runt hörnet. Någon som behöver tips i efterforskningar - kontakta mig.
Lite om cykeln: Columbus Crono är en förhållandevis billig temporam – för att vara i kolfiber. Jag kör ju Columbus även på min standardracer och är mycket nöjd. Temporamen är fräckt svart och vit som jag visat i tidigare inlägg och har de typiska tempoattributen med smala rör, rak framgaffel och invändig kabeldragning. Det sistnämnda var en anledning till att exempelvis Planet-X prisvärda och kritikerrosade cykel slgos ut i ett ganska tidigt skede. Den är inte lika slimmad som Cervélos P3a, men den kostar också avsevärt mycket mindre.
Komponenterna blev Campagnolo Centaur, med undantag för vevpartiet som jag uppgraderade till Chorus för att få vevarmar i Kolfiber. Styret blev en Visiontech basebar med Profile T2 Cobra aerobars (Kolfiber – oh yeah). Diskhjul – självklart, ”Pro-Lite Padova”. Ännu mer kolfiber..
Leverans är beräknad till början av Juni. Kan knappt bärga mig. Nu ska jag bara bestämma vilka pedaler som gäller. Look Keo Carbon (hm, börjar bli tjatigt) ligger bra till.
På Carlos (klippa på Cykelcity) inrådan skall vevpartiet drevas om till en 54a eller 55a istället för standardutförandets 53a. Varför, jo för att ”annars är det som att köpa en Ferrari och sen strypa motorn” som Carlos så elokvent uttryckte det. I could not agree more.
Cykeln kommer att se ut som på bilden nedan ungefär, fast med andra hjul då. Kalaset gick loss på endast 45 kronor – vilket fynd!
måndag, maj 21, 2007
www.fitforfight.se – Performance Analysis
Jag hade ett inlägg på gång där jag ondgjorde mig över problem med att hitta kläder som passar mig och över att jag verkade vara ” felmodellerad för cykling enligt någon konstig standard, som jag vägrar att gå med på” och vad hände sedan? Jo, jag har köpt två kortärmade tröjor, arm- och benförlängare, väst, regnjacka och ett par cykelbyxor. Så kan det gå. Tyvärr kostade inte allt 45 kr, så jag överväger att låta Jonas handla åt mig i fortsättningen. Hur som helst så är jag numera förhoppningsvis tillräckligt välekiperad till Vänern Runt. Detta evenemang som jag ser fram emot väldigt mycket just nu. Mer om det en annan gång, för idag tänkte jag meddela att jag har varit och gjort lite olika tester igen.
Jag är väl kanske inte världens mest strukturerade träningsperson och egentligen så finns det inget omedelbart behov av att testa mig som utgångspunkt för min vidare träning, men det är ju så roligt. Första gången i höstas fick jag hjälp med att definiera mina pulszoner och sedan hade vi en lång diskussion om nödvändigheten att strukturera sin träning eller inte. Det som är skönt med Christian (Delfin) är att han har en gedigen kunskapsbas, samtidigt som han förstår att det kanske inte är läge alla gånger att träna efter alla konstens regler. Ibland vill jag bara vara och där finns inte plats för måsten och vilodagar och pulszoner. Vi kom den gången fram till att man faktiskt kan ge sig ett första år utan någon större styrning överhuvud taget. Ett år där man bara njuter av upplevelsen i att cykla precis som man känner för det. Det blir inte optimalt på något vis, men å andra sidan så dränkts inte spontaniteten i inrutade övningar. Nu när jag tänker efter, så har jag inte sett cyklingen fram till nu så mycket som träning utan snarare som underbara upplevelser. Jovisst, det har varit träning med visst förnuft ändå, men jag skulle nog inte säga med så värst mycket.
Någonstans i denna motvillighet att följa ett slaviskt schema finns hos mig en nyfikenhet och fascination för möjligheten att effektivt förbättra sig. Någonstans har jag också hörsammat många av de tips som jag fått. Till exempel utnyttjade jag vinterhalvåret till att i princip bara köra distanspass, vilket bland annat har resulterat i att jag blivit lite bekväm. Jag kan nämligen tycka att det är lite jobbigt att ta i för hårt, när det är så mycket mysigare att rulla fram på vägarna timme efter timme i ett behagligt tempo. Utöver det har det faktiskt också resulterat i att min mjölksyrakurva är väldigt mycket trevligare att titta på nuförtiden. Jag kan alltså sälla mig till mängden som faktiskt blir bättre på det som jag tränar på.
Sedan måste jag skriva ett litet stycke om min återhämtningsförmåga som tydligen är väldigt bra. På en minut går pulsen ned från 182 till 128. Christian nämnde något om genetiskt betingat, men jag undrar om det inte kan vara så att jag övertalade kroppen till det, så jag kunde få lite möjlighet till vila nu när jag kör med personer som alla är bättre än jag. Jag har helt enkelt inte haft något annat val när jag har cyklat med de personer som jag har gjort. Om jag inte hade lyckats få med kroppen på det här hade jag slitit ut mig och aldrig cyklat i rätt pulszon. Om det nu är så att Christian har rätt och inte jag så är det bara att tacka förfäderna för den genetiska coctail som de lyckades blanda med mig som resultat.
Vad de däremot inte lyckades så bra med var den där biten som kan vara bra att ha när man spurtar, det vill säga jag saknar visst lite klipp i benen och inte har det blivit bättre under vintern heller. Jag hade en fåfäng förhoppning om att jag skulle ha blivit lite bättre trots att jag inte har tränat på det alls. Jag är ju nybörjare och som sådan kan man ibland få njuta frukterna av att bli bättre trots att man egentligen inte förtjänat det med tanke på den träningsmängd som lagts ned. Sedan kom visst verkligheten och gjorde sig påmind. Jag kan alltså sälla mig till mängden som inte blir bättre på det som de inte tränar på.
Jag gnäller faktiskt inte, för jag har blivit lite bättre, men det är inte mycket att tala om. Nej, det får bli lite fokus på det här framöver. Framför allt kan jag ju förbättra min ännu icke-existerande teknik. Jag har fått en del tips på övningar som jag kan lägga in i mina älskade distanspass. Målet för säsongen är annars ganska enkelt – Att kunna köra så mycket som möjligt i Franskrike med så lite behov av vila som möjligt och med så lite lidande som möjligt. Allt annat är bara en bonus.
Och ja, vi diskuterade hur jag skulle utrusta min fina vän för att jag ska kunna bli sittande i backarna så mycket som möjligt. Jag tror jag vet vad det blir nu och jag vill gärna vara med och byta själv. Det kära läsare, kan bli en intressant historia framöver. Det sitter inte mycket erfarenhet av cykelmekande i dessa fingrar, men det kan det alltså bli ändring på.
För de som inte har märkt de ännu, så har insekterna återvänt till Skåne. Även om jag inte är så väldigt förtjust i att de är ute på vägarna samtidigt som jag, så måste jag erkänna att det är lite tillfredsställande att se dem mosade mot hjälmen. Inte för att jag känner så stort hat att jag inte unnar dem den korta stund de har här på jorden, utan snarare för att det indikerar att jag har haft lite hastighet när de träffat min hjälm.
Jag är väl kanske inte världens mest strukturerade träningsperson och egentligen så finns det inget omedelbart behov av att testa mig som utgångspunkt för min vidare träning, men det är ju så roligt. Första gången i höstas fick jag hjälp med att definiera mina pulszoner och sedan hade vi en lång diskussion om nödvändigheten att strukturera sin träning eller inte. Det som är skönt med Christian (Delfin) är att han har en gedigen kunskapsbas, samtidigt som han förstår att det kanske inte är läge alla gånger att träna efter alla konstens regler. Ibland vill jag bara vara och där finns inte plats för måsten och vilodagar och pulszoner. Vi kom den gången fram till att man faktiskt kan ge sig ett första år utan någon större styrning överhuvud taget. Ett år där man bara njuter av upplevelsen i att cykla precis som man känner för det. Det blir inte optimalt på något vis, men å andra sidan så dränkts inte spontaniteten i inrutade övningar. Nu när jag tänker efter, så har jag inte sett cyklingen fram till nu så mycket som träning utan snarare som underbara upplevelser. Jovisst, det har varit träning med visst förnuft ändå, men jag skulle nog inte säga med så värst mycket.Någonstans i denna motvillighet att följa ett slaviskt schema finns hos mig en nyfikenhet och fascination för möjligheten att effektivt förbättra sig. Någonstans har jag också hörsammat många av de tips som jag fått. Till exempel utnyttjade jag vinterhalvåret till att i princip bara köra distanspass, vilket bland annat har resulterat i att jag blivit lite bekväm. Jag kan nämligen tycka att det är lite jobbigt att ta i för hårt, när det är så mycket mysigare att rulla fram på vägarna timme efter timme i ett behagligt tempo. Utöver det har det faktiskt också resulterat i att min mjölksyrakurva är väldigt mycket trevligare att titta på nuförtiden. Jag kan alltså sälla mig till mängden som faktiskt blir bättre på det som jag tränar på.
Sedan måste jag skriva ett litet stycke om min återhämtningsförmåga som tydligen är väldigt bra. På en minut går pulsen ned från 182 till 128. Christian nämnde något om genetiskt betingat, men jag undrar om det inte kan vara så att jag övertalade kroppen till det, så jag kunde få lite möjlighet till vila nu när jag kör med personer som alla är bättre än jag. Jag har helt enkelt inte haft något annat val när jag har cyklat med de personer som jag har gjort. Om jag inte hade lyckats få med kroppen på det här hade jag slitit ut mig och aldrig cyklat i rätt pulszon. Om det nu är så att Christian har rätt och inte jag så är det bara att tacka förfäderna för den genetiska coctail som de lyckades blanda med mig som resultat.
Vad de däremot inte lyckades så bra med var den där biten som kan vara bra att ha när man spurtar, det vill säga jag saknar visst lite klipp i benen och inte har det blivit bättre under vintern heller. Jag hade en fåfäng förhoppning om att jag skulle ha blivit lite bättre trots att jag inte har tränat på det alls. Jag är ju nybörjare och som sådan kan man ibland få njuta frukterna av att bli bättre trots att man egentligen inte förtjänat det med tanke på den träningsmängd som lagts ned. Sedan kom visst verkligheten och gjorde sig påmind. Jag kan alltså sälla mig till mängden som inte blir bättre på det som de inte tränar på.
Jag gnäller faktiskt inte, för jag har blivit lite bättre, men det är inte mycket att tala om. Nej, det får bli lite fokus på det här framöver. Framför allt kan jag ju förbättra min ännu icke-existerande teknik. Jag har fått en del tips på övningar som jag kan lägga in i mina älskade distanspass. Målet för säsongen är annars ganska enkelt – Att kunna köra så mycket som möjligt i Franskrike med så lite behov av vila som möjligt och med så lite lidande som möjligt. Allt annat är bara en bonus.
Och ja, vi diskuterade hur jag skulle utrusta min fina vän för att jag ska kunna bli sittande i backarna så mycket som möjligt. Jag tror jag vet vad det blir nu och jag vill gärna vara med och byta själv. Det kära läsare, kan bli en intressant historia framöver. Det sitter inte mycket erfarenhet av cykelmekande i dessa fingrar, men det kan det alltså bli ändring på.
För de som inte har märkt de ännu, så har insekterna återvänt till Skåne. Även om jag inte är så väldigt förtjust i att de är ute på vägarna samtidigt som jag, så måste jag erkänna att det är lite tillfredsställande att se dem mosade mot hjälmen. Inte för att jag känner så stort hat att jag inte unnar dem den korta stund de har här på jorden, utan snarare för att det indikerar att jag har haft lite hastighet när de träffat min hjälm.
Det är bra just nu
Jag skrev tidigare kort om vad som är viktigt i livet. Det landade förstås inte helt osökt i cykling. Efter ytterligare ett antal träningspass och tävlingar har jag tänkt mer på detta.
Träffade en granne förra veckan och på alltför sedvanligt maner pratade hon på om hur trött hon var när hon kom från jobbet. Hur hon bara ville gå och lägga sig på soffan. Jag höll artigt med, fråga mig inte varför, för jag tyckte inte alls som henne.
På senare tid har jag nämligen varit barnsligt glad när jag gått från jobbet eller när jag är ledig. Det är väl drastiskt att säga att ”då börjar dagen” eller ”då lever jag upp”. Jag har ett jättebra jobb och så många roliga och intressanta kollegor, men just nu är det inte vad jag uppskattar mest. Just nu vill jag hem och drömma om cyklar, jag vill cykla, jag vill pilla på cykeln, jag vill prata om cykling.
Jag har det ganska förspänt eftersom jag är singel och barnlös. Mängden hänsyn som måste tas är därför starkt begränsad. Så är det inte för många av mina cykelvänner. Det blir tydligt när vi pratar om sommaren och deras funderingar kring HUR fan de skall få ihop familjeliv, husrenovering och Veteran-SM. HUR de skall kunna konservera formen under solsemestern (där cykeln inte får följa med trots att de gärna skulle vilja).
Igår efter Roslagsvåren så hastade en kompis iväg direkt efter målgång för han håller på och river ur det fuktskadade badrummet i villan. En annan skulle hem och gräva i trädgården. Själv åkte jag till mammas kolonilott och åt pizza, diskuterade ”äkta-” vs ”bonn-" syrener och tittade på den 85-åriga grannen som smög runt på sin kolonilott iklädd sin gröna joggingdress med manchesterkavaj till. Vinden fläktade runt mina nyrakade och smått utmattade ben. Jag hade det så oförskämt bra.
Bifogar några bilder från Roslagsvåren. Separat rapport kommer.
söndag, maj 20, 2007
Gran Fondo Eslöv - En amatörs historia
Efter att ha slickat mina sår, så ska jag dela med mig av en lite utförligare redogörelse för mitt deltagande i Gran Fondo Eslöv.
Jag uttryckte dagen innan, när jag pratade med Jesper, att jag var lite orolig att jag skulle göra något dumt på tävlingen. Med något dumt menade jag då att köra helt slut på mig i ett tidigt skede av loppet. Det blev lite av en självuppfyllande profetia. Måste faktiskt säga att jag cyklade som en riktig amatör.
Eftersom jag har känt mig i riktigt bra form den sista tiden så bestämde jag mig för att försöka hänga med i täten från början. Det gick ju riktigt bra de första tre kilometerna som startbilen höll nere farten. När de sedan släppte fältet så steg farten markant. Efter omkring tio minuter på 95% av maxpuls fick jag släppa en vid det laget kraftigt decimerad tätklunga. Jag hade då orimligt mycket mjölksyra för att vara i början av ett 135km långt lopp. Snart blev jag omkörd av en annan klunga. Den lyckades jag följa i kanske fem till tio minuter innan benen satte stopp. Efter att ha släppt även den gruppen tog det inte mer är en minut innan nästa klunga dök upp bakom mig. Den här skulle jag bara inte släppa. Det blev slitigt men jag lyckades bita mig kvar. En stund senare anslöt vi till gruppen framför.
Nu var vi en rätt stor klunga cyklister. Detta medför som många vet inte bara fördelar. Det är naturligtvis lite lättare att hitta lä, men det blir också betydligt ryckigare. Särskilt långt bak i gruppen (där jag befann mig en hel del i början). Efter 45 minuter kom vi till en korsning, som var ganska skymd, där vi skulle svänga vänster. För ovanlighetens skull låg jag rätt långt fram i klungan. När de första killarna hade kört ut på den andra vägen så skriker en av dem som en galning: - BIL!!! Av hans tonläge att döma så var det fara för liv och lem så jag bromsade ganska hårt. Killen bakom mig gick på mitt hjul och drog i backen. Det gick inte så fort så han skadade sig inte utan var snabbt uppe igen. Plågad av skuldkänslor för att ha orsakat hans vurpa så stannade jag kvar för att försöka hjälpa honom ikapp klungan. Tyvärr fick han problem med sina växlar och kom inte iväg särskilt snabbt. Till slut var jag tvungen att sticka för att ha en chans att komma ikapp igen. Nu blev det hårdkärning kan ni tro! Fyra och en halv minut senare var jag tillbaka. Återigen med stumma, mjölksyra-fyllda ben.
Efter det tappade jag klungan ytterligare två gånger. En gång när jag hamnade fel i kandvindskörningen och en gång på väg uppför söderåsen (andra gången). Båda gångerna lyckades jag slita mig tillbaka. Pust!
Tredje gången över åsen körde vi uppför Lotta På Åsen. En av de tuffaste backarna i skåne, 145 höjdmeter på dryga tre kilometer. Där var jag minsann uppe som en av de fem första i mitt gäng! Benen började kännas lite bättre igen! Det var ju fan på tiden!
Efter det hade modet återkommit och jag var till och med uppe och drog ett par gånger. Låg sedan och planerade för ett utbrytningsförsök sista milen eller så. Det var då olyckan var framme! Jag låg på fjärde eller femte rulle när de två längst fram krokade i varandra och gick omkull. En av dem är en kille från samma klubb. Framför mig så bromsades det naturligtvis hejvilt och jag gick på hjul och drog i backen. Aj! Som om inte det var nog så blev jag även påkörd av två cyklister bakom mig. Aj, aj!
Herregud vilken smärta! Hela kroppen bara skriker smärta. Det går liksom inte riktigt att säga var det gör ont. Allt gör ont! Tog mig till slut upp på cykeln, efter att ha vridit tillbaka sadeln så att den pekade någorlunda rakt fram igen. Tre mil var det kvar. Det var tre långa, långa mil. Min kära klubbkompis var ett stort stöd och vi kämpade i mål tillsammans.
Mina skador ser inte mycket ut för världen. Tre små skrubbsår på knä höft och armbåge. Fick dock en rejäl smäll i ryggen. Jag har en extremt öm punkt mellan skulderbladen. Nästan så jag misstänker att ett revben kan ha spruckit. Sedan är nacken helt trasig. Men som det kändes igår kväll hade jag väntat mig att den skulle vara ännu sämre. Det blir nog bra på ett par dagar.
Min kära cykel fick sig också några blessyrer. Sadel, styre och höger bromshandtag sitter snett och framhjulet är riktigt skevt. Annars har det nog gått bra, hoppas jag! Ska åka in med henne akut till Cykel-City imorgon och se om de kan få henne i körbart skick till Vänern-Runt nästa helg. Hoppas, hoppas, hoppas…
Jag uttryckte dagen innan, när jag pratade med Jesper, att jag var lite orolig att jag skulle göra något dumt på tävlingen. Med något dumt menade jag då att köra helt slut på mig i ett tidigt skede av loppet. Det blev lite av en självuppfyllande profetia. Måste faktiskt säga att jag cyklade som en riktig amatör.
Eftersom jag har känt mig i riktigt bra form den sista tiden så bestämde jag mig för att försöka hänga med i täten från början. Det gick ju riktigt bra de första tre kilometerna som startbilen höll nere farten. När de sedan släppte fältet så steg farten markant. Efter omkring tio minuter på 95% av maxpuls fick jag släppa en vid det laget kraftigt decimerad tätklunga. Jag hade då orimligt mycket mjölksyra för att vara i början av ett 135km långt lopp. Snart blev jag omkörd av en annan klunga. Den lyckades jag följa i kanske fem till tio minuter innan benen satte stopp. Efter att ha släppt även den gruppen tog det inte mer är en minut innan nästa klunga dök upp bakom mig. Den här skulle jag bara inte släppa. Det blev slitigt men jag lyckades bita mig kvar. En stund senare anslöt vi till gruppen framför.
Nu var vi en rätt stor klunga cyklister. Detta medför som många vet inte bara fördelar. Det är naturligtvis lite lättare att hitta lä, men det blir också betydligt ryckigare. Särskilt långt bak i gruppen (där jag befann mig en hel del i början). Efter 45 minuter kom vi till en korsning, som var ganska skymd, där vi skulle svänga vänster. För ovanlighetens skull låg jag rätt långt fram i klungan. När de första killarna hade kört ut på den andra vägen så skriker en av dem som en galning: - BIL!!! Av hans tonläge att döma så var det fara för liv och lem så jag bromsade ganska hårt. Killen bakom mig gick på mitt hjul och drog i backen. Det gick inte så fort så han skadade sig inte utan var snabbt uppe igen. Plågad av skuldkänslor för att ha orsakat hans vurpa så stannade jag kvar för att försöka hjälpa honom ikapp klungan. Tyvärr fick han problem med sina växlar och kom inte iväg särskilt snabbt. Till slut var jag tvungen att sticka för att ha en chans att komma ikapp igen. Nu blev det hårdkärning kan ni tro! Fyra och en halv minut senare var jag tillbaka. Återigen med stumma, mjölksyra-fyllda ben.
Efter det tappade jag klungan ytterligare två gånger. En gång när jag hamnade fel i kandvindskörningen och en gång på väg uppför söderåsen (andra gången). Båda gångerna lyckades jag slita mig tillbaka. Pust!
Tredje gången över åsen körde vi uppför Lotta På Åsen. En av de tuffaste backarna i skåne, 145 höjdmeter på dryga tre kilometer. Där var jag minsann uppe som en av de fem första i mitt gäng! Benen började kännas lite bättre igen! Det var ju fan på tiden!
Efter det hade modet återkommit och jag var till och med uppe och drog ett par gånger. Låg sedan och planerade för ett utbrytningsförsök sista milen eller så. Det var då olyckan var framme! Jag låg på fjärde eller femte rulle när de två längst fram krokade i varandra och gick omkull. En av dem är en kille från samma klubb. Framför mig så bromsades det naturligtvis hejvilt och jag gick på hjul och drog i backen. Aj! Som om inte det var nog så blev jag även påkörd av två cyklister bakom mig. Aj, aj!
Herregud vilken smärta! Hela kroppen bara skriker smärta. Det går liksom inte riktigt att säga var det gör ont. Allt gör ont! Tog mig till slut upp på cykeln, efter att ha vridit tillbaka sadeln så att den pekade någorlunda rakt fram igen. Tre mil var det kvar. Det var tre långa, långa mil. Min kära klubbkompis var ett stort stöd och vi kämpade i mål tillsammans.
Mina skador ser inte mycket ut för världen. Tre små skrubbsår på knä höft och armbåge. Fick dock en rejäl smäll i ryggen. Jag har en extremt öm punkt mellan skulderbladen. Nästan så jag misstänker att ett revben kan ha spruckit. Sedan är nacken helt trasig. Men som det kändes igår kväll hade jag väntat mig att den skulle vara ännu sämre. Det blir nog bra på ett par dagar.Min kära cykel fick sig också några blessyrer. Sadel, styre och höger bromshandtag sitter snett och framhjulet är riktigt skevt. Annars har det nog gått bra, hoppas jag! Ska åka in med henne akut till Cykel-City imorgon och se om de kan få henne i körbart skick till Vänern-Runt nästa helg. Hoppas, hoppas, hoppas…
lördag, maj 19, 2007
Gran Fondo Eslöv - Aj, aj, aj...
Jag hade oturen att vurpa idag på fondot. Vilken smärta! Asfalt är ett väldigt hårt material. Av den anledningen blir det ingen lång utläggning här idag. Är lite för plågad för att kunna med att sitta och skriva. Framför allt är det nacken som besvärar.
Om man nu ska se något positivt i det hela så hade det gått relativt fort fram till olyckan. Detta trots riktigt skitväder!
Om man nu ska se något positivt i det hela så hade det gått relativt fort fram till olyckan. Detta trots riktigt skitväder!
Trainer, Tempo, Tävling
Att cykla på trainer känns just nu ganska avlägset när solens
strålar snarare uppmuntrar kortärmat. Ville därför passa på att påminna om det så vi förstår att uppskatta hur bra vi har det under den tid på året då utomhuscykling är som bäst. Bilden är från när Lundamupparna laddade upp inför ett långpass på trainer tidigare i år. Själv ägnade jag mig också en del åt inomhuscykling i vintras. 
Och mala många och långa intervaller för att stärka lilla hjärtat.
onsdag, maj 16, 2007
Vissa är galnare än andra
Youtube är ett himmelrike för nördar av alla de slag. Cykelnördar inräknat. Hittade följande video på fixed.se. Helt våghalsig drag race genom New York City.
Avdelningen don't try this at home. Eller någon annanstans för den delen.
Avdelningen don't try this at home. Eller någon annanstans för den delen.
Fotoalbumet uppdaterat
Du har väl inte missat alla våra härliga cykelbilder? Albumet som du hittar här uppdateras kontinuerligt.
tisdag, maj 15, 2007
Mer träning (VIDEO)
Jag har nu gett mig på att träna med Fredrikshofs tävlingsgrupp. Upplägget är seriöst värre med ett träningsschema fastlagt för hela säsongen. Idag stod utbrytningar och lagtempo på schemat och vi var en grupp på åtta som tog oss an uppgiften. Min egen insats kan sammanfattas som sliten och klumpig. Sliten från i söndags och varken ben eller puls hängde med som sig bör. Klumpig för att jag av någon outgrundlig anledning ännu inte lärt mig att det gör ont, jätteont, i benen att släppa rullen några meter när det går i +40 km/h. Särskilt i hård kantvind.
I vanlig ordning kunde jag inte låta bli att ta med mig kameran. Filmade och fotade mest när vi snackade och värmde upp/ner. Under hårdkörningen var det inte direkt aktuellt.
Enjoy
måndag, maj 14, 2007
Träningsläger - Distanspass som härdar!
Fredag
Sedan, plötsligt, så var det dags! Det var så överraskande så att någon helt hade glömt att utrusta bilen med takräcke för att kunna få med tre cyklar på resan. Jag nämner inga namn! Till slut fick vi låna farbror Örjans gamla Saab 9-3 från 90-talet (rishög). Den hade i alla fall dragkrok, så vi kunde ha en cykel där och två i bagaget. Tråkigt nog innebar det att bara två personer kunde åka i bilen. Anette lyckades snabbt ordna en sittplats i en av de andra lägerdeltagarnas bil så vi kunde komma iväg.
Samling till första cykelrundan var satt till 14.00. För de som känner mig och Simon behöver jag knappast berätta att det inte dröjde länge innan vi började bli sena till den. När vi var i Sjöbo så ringde Anette och undrade var tusan vi höll hus. Vi bad naturligtvis om ursäkt och skämdes en smula. När vi en halvtimme senare anlände till hotellet så satt alla där och väntade. Oj, så pinsamt! Alla hade snällt väntat på oss. Som tur(!) var så var det uselt väder, och alla satt och hoppades på att regnet skulle avta. Nu blev det bråttom! Snabb urpackning av bilen och ombyte till lämplig klädsel. Ytterligare en person anlände under tiden vi for runt. Skönt att inte vara sist!
Sedan bar det iväg på en liten runda. Tre fyra timmar blir det sa Pex (lägerchefen). Flera av oss tog honom inte på särskilt stort allvar med tanke på vädret. Tolv plusgrader och hällregn inbjöd inte till det. Det visade sig dock att han menade precis vad han sa. Tolv mil på fyra timmar i stadigt sjunkande temperatur och envist regnande. Tempot var jämt och lågt, lite väl lågt till och från. En frusen stackare som jag har svårt att hålla värmen när det går sakta. Vissa av oss tyckte dock att det var riktigt sommarväder. I Simrishamn stannade dessa sjuka människor och köpte glass. Vi andra skakade på huvudet och frös.
Bortsett från att jag frös så att jag skakade och inte hade någon känsel i händerna, så var det en trevlig runda. Fina vägar och mycket trevligt sällskap!
Avslutningsvis måste jag berätta att min gode vän Simon fick hammaren när det var ca 20km kvar. Trots att han proppade i sig massor med powerbars, geler och bananer så tog orken slut. Turbo-Torbjörn tog ett stort ansvar för att göra det så lite fruktansvärt som möjligt för honom på slutet. Sista biten var även jag med och försökte stötta med vindskydd och vänskapliga knuffar. Med en tappert kämpande Simon på rullen tog vi oss till slut tillbaka till hotellet. Där väntade en tom varmvattenberedare, middag och en varm säng. Nice!
Sedan, plötsligt, så var det dags! Det var så överraskande så att någon helt hade glömt att utrusta bilen med takräcke för att kunna få med tre cyklar på resan. Jag nämner inga namn! Till slut fick vi låna farbror Örjans gamla Saab 9-3 från 90-talet (rishög). Den hade i alla fall dragkrok, så vi kunde ha en cykel där och två i bagaget. Tråkigt nog innebar det att bara två personer kunde åka i bilen. Anette lyckades snabbt ordna en sittplats i en av de andra lägerdeltagarnas bil så vi kunde komma iväg.
Samling till första cykelrundan var satt till 14.00. För de som känner mig och Simon behöver jag knappast berätta att det inte dröjde länge innan vi började bli sena till den. När vi var i Sjöbo så ringde Anette och undrade var tusan vi höll hus. Vi bad naturligtvis om ursäkt och skämdes en smula. När vi en halvtimme senare anlände till hotellet så satt alla där och väntade. Oj, så pinsamt! Alla hade snällt väntat på oss. Som tur(!) var så var det uselt väder, och alla satt och hoppades på att regnet skulle avta. Nu blev det bråttom! Snabb urpackning av bilen och ombyte till lämplig klädsel. Ytterligare en person anlände under tiden vi for runt. Skönt att inte vara sist!
Sedan bar det iväg på en liten runda. Tre fyra timmar blir det sa Pex (lägerchefen). Flera av oss tog honom inte på särskilt stort allvar med tanke på vädret. Tolv plusgrader och hällregn inbjöd inte till det. Det visade sig dock att han menade precis vad han sa. Tolv mil på fyra timmar i stadigt sjunkande temperatur och envist regnande. Tempot var jämt och lågt, lite väl lågt till och från. En frusen stackare som jag har svårt att hålla värmen när det går sakta. Vissa av oss tyckte dock att det var riktigt sommarväder. I Simrishamn stannade dessa sjuka människor och köpte glass. Vi andra skakade på huvudet och frös.
Bortsett från att jag frös så att jag skakade och inte hade någon känsel i händerna, så var det en trevlig runda. Fina vägar och mycket trevligt sällskap!
Avslutningsvis måste jag berätta att min gode vän Simon fick hammaren när det var ca 20km kvar. Trots att han proppade i sig massor med powerbars, geler och bananer så tog orken slut. Turbo-Torbjörn tog ett stort ansvar för att göra det så lite fruktansvärt som möjligt för honom på slutet. Sista biten var även jag med och försökte stötta med vindskydd och vänskapliga knuffar. Med en tappert kämpande Simon på rullen tog vi oss till slut tillbaka till hotellet. Där väntade en tom varmvattenberedare, middag och en varm säng. Nice!
Gran Fondo Stockholm
Det var tidig uppstigning igår. Gran Fondo Stockholm stod på programmet. Klockan ringde vid 6 och just då ångrade jag för en sekund min anmälan. Inte nog med att det var tidigt, jag skulle ju cykla 14 mil också. Starten var satt till klockan 9. Tullinge ligger, för de som inte vet, cirka 2 mil söder om Stockholm och jag övervägde för en sekund att cykla till starten. En kort sekund skall tilläggas. Jag kom dock på bättre tankar och satte mig på pendeltåget istället. Jag var i gott sällskap, har aldrig sett så många fina cyklar på ett tåg förut.
Allt gick fint och utan problem tills vi nådde
Kagghamra efter cirka 50 kilometers cykelåkning. Helt plötsligt insåg jag att vi var vid dagens bergspris. Bergspris innebär ju också brant åkning uppför ganska länge och nu blev det jobbigt. Med ens splittrades fältet upp i flera mindre grupper. Jag stressade inte upp mig utan gick på lagom uppför vilket resulterade i att jag släppte en liten lucka till tätklungan på nu cirka 20 man. Big Mistake. Istället för att snabbt ansluta såg jag hur de satte iväg och jag befann mig nu främst i klungan som jagade. En halsbrytande utförskörning med Krister på våghalsig rulle gjorde att vi tog in lite men vi var fortfarande cirka 50 meter bakom. Krister kom upp brevid mig och sa ”nu kör vi ikapp dem”. Och som vi körde (se bild, jag längst till vänster med Krister brevid). Särskilt han. Men inte fan kom vi ikapp utan vi såg hur avståndet sakta växa sig större och större. ”Jaha, där gick tåget” tänkte jag moloket.
visade sig att det låg en utbrytning framför vår cirka 40 man starka grupp och det verkade klart att segraren skulle koras i detta gäng. Björn var alltjämt aktiv därframme och försökte skapa någon utbrytning men fick inte den respons han hade hoppats på. Jag låg och funderade på livet och passade på att kolla in hårdingarna från cykelcity lite närmare. Rullade ett tag bredvid Petter Renäng (Svensk Mästare 2004). Han och en lagkamrat diskuterade puls och Petter kunde konstatera att han just vid det tillfället låg på cirka 110 i puls. Va! Hörde jag rätt? Jag kollade förtvivlat ner på min mätare som visade på mindre måttliga 158. När jag påtalade det för Petter så svarade han: ”Va! Jag har inte varit över 150 på hela dagen” Det är skillnad på folk och folk...
Tack till Anders Jansson för lånet av foton!
Bilder av cykellycka
Jag var lite pipig för ett tag sedan. Då låg min träning nere helt och hållet och sedan såg den ut så här ett tag. Nu är det annorlunda, för jag är ute på vägarna igen och det är helt underbart. Förra helgen lyckades jag peta in 10 timmar cykling under helgen och med solen och värmen började jobbet på att fixa en fin cykelbränna med tillhörande skarpa ränder mellan huden som är utsatt för sol och den som inte är det.
På lördagen var det egentligen meningen att vi skulle ge oss ut i runt tre timmar, men efter 2 timmar ändrade vi snabbt det beslutet och det slutade så här.
På söndagen gav jag mig iväg själv strax efter 6 på morgonen och jag hade i princip världen för mig själv ett litet tag. Jag körde sedan mitt andra motionslopp någonsin (det lär bli fler), FIK-trampen med väldigt trevligt sällskap. Lite av en komplett cykelhelg alltså.
Denna helgen var ännu bättre. Träningsläger på Österlen och det var så bra! Efter ett litet missöde med transporten som löste sig snabbt (jag överlåter åt någon annan att berätta det) hamnade vi i Andrarum. Vi bodde på ett ställe som jag varmt rekommenderar alla, vare sig ni är cyklister eller ej – Jägarmästarbostället. Titta och njut av bilderna. Så här vackert kan livet vara. Cykling, härliga personer, en vacker omgivning och god mat och dryck – en suverän kombination.
söndag, maj 13, 2007
På trötta ben
Sitter här i soffan med trötta ben. Idag cyklade jag Gran Fondo Stockholm. 135 kilometer i halvruggigt vårväder. Kom nöjd i mål på 30e plats av 247.
Sträcka: 135,4 km
Tid: 3.40.26
Snittfart: 36,8 km/h
Snittpuls: 163
Längre rapport följer, nu måste jag lägga mina stackars ben till sängs...
Sträcka: 135,4 km
Tid: 3.40.26
Snittfart: 36,8 km/h
Snittpuls: 163
Längre rapport följer, nu måste jag lägga mina stackars ben till sängs...
Träningsläger - Möten mellan cykelnördar
Tre små muppar, nämligen jag, Simon och Anette anmälde oss i vintras till klubbens träningsläger på Österlen. Länge gick vi och längtade efter att få susa upp och ner över kullarna i östra skåne. Snart ska ni få veta hur det gick. En följetong i tre delar!
lördag, maj 12, 2007
Hedersmupp #1 - Roberto Vacchi
Under året kommer cykelmuppar.se att presentera ett antal ”hedersmuppar”. De som belönas med titeln är personer som är och/eller har varit viktiga i vårt cykelliv och som vi vill hedra och uppmärksamma lite extra. Idag har tiden kommit för att presentera den första hedersmuppen.
Hedersmupp #1
Om Roberto:
Det är få cykelentusiaster som inte vet vem Roberto Vacchi är. Hans distinkta stämma har hörts under cykeltävlingarna på Eurosport de senaste 10 åren. Han axlade en tung mantel då han tog över efter den engelske kommentatorn David Duffield och hans bisittare Sean Kelly. Snabbt fann han dock vägen till de svenska cykelentusiasternas hjärta. Idag känns en cykeltävling utan honom inte komplett, även om hans eminenta radarpartner, Anders Adamsson, också gör ett förträffligt jobb bakom mikrofonen.
cykelmuppar.se: Kolfiber-, Aluminium- eller Stålram?
RV: Jag säger nog stålram och det har inte så mycket annat att göra med att det var en sådan jag började med 1976. Stålramen är enligt mig mest följsam och det har förstås att göra med att den inte är lika vridstyv. Handlar det om snygghet och fartkänsla tar jag kolfiber. Och vill jag dessutom ha lite mer tålighet (för stryk) och skönare klang när jag snärtar med fingrarna mot ramen tar jag aluminium.
cykelmuppar.se: Cykel och utrustning?
RV: Det är ruskigt svårt att säga för idag finns hur mycket vackert som helst. Men det är klart att jag tycker Pinarello ligger långt framme och också De Rosa. Gällande utrustning så har jag kört alldeles för lite på Campagnolo under de senaste tio åren för att ha en uppfattning men Shimano som jag kör på fungerar ju klanderfritt. Saunier Duval åker ju i år på SRAM men det har jag aldrig testat.
cykelmuppar.se: Bästa cykelminne?
RV: Ett av de skönaste minnena var ju när jag spöade Adamson på Motala GP 1987. Inte så mycket för att tävlingen var speciellt prestigefylld men just för att jag tvålade dit "idolen" ;-) Det allra bästa från min egna karriär är annars när jag vann en ungdomstävling i Italien 1977 i Savona, Ligurien. Som kommentator kommer jag mest ihåg fem tillfällen och det är där svenskar åkt bra. Magnus Bäckstedt etappseger på Tour de France 1998 och hans största merit, Paris-Roubaix 2004. Glenn Magnussons etappseger i Vasto på girot 1998. Det var starka känslor när Marcus Ljungqvist blev fyra på VM i Madrid 2005. Den femte är från Susanne Ljungskogs VM-seger 2002 i belgiska Zolder. Ett VM kan väl knappast sluta mer dramatiskt.
cykelmuppar.se: Favoritcyklist (genom alla tider och aktiv idag)?
RV: Jag vet att Eddy Merckx vunnit mest men min favorit är Fausto Coppi. Han vann girot fem gånger, touren två, VM en gång, satte timvärldsrekordet 1942 mellan alla bomblarm och var fullständigt överlägsen sina konkurrenter i mängder av andra lopp. Det är hans story, hans hjältestatus och allt min far berättade för mig om hans stora idol som gjort mig så intresserad av Coppi. Ett starkt minne var när jag tog min sjuke och nu bortgångne far till Coppis hemby Castellania. Att få gå runt i byn, gå in i huset Coppi föddes och växte upp i, gå in i det lilla museet de upprättat till Fausto och brodern Serses minne och besöka deras grav tillsammans med farsan som var den som väckte mitt cykelintresse var stort.
Svenskarna är förstås dom som man med mycket glädje följer, men om jag ska ta en utländsk cyklist så tar jag Paolo Bettini. Han har det mesta man kan önska av en cyklist.
cykelmuppar.se: Favorittävling?
RV: Jag måste nog säga Giro d'Italia bland etapploppen trots alla andra fina tävlingar som finns. Men det är klart att det är mest förknippat med min egna karriär. Det var ju i Italien jag började tävlingscykla och hjältarna där var ju dom som körde Girot. Girot är också den tävling som går på finaste platserna och cykelåkningen är i mina ögon mest genuin i Italien. Endagstävlingarna är det jämnt skägg på Flandern Runt och Paris-Roubaix.
fredag, maj 11, 2007
Fantasigiro
I morgon startar Giro d'Italia. För den som vill testa sina färdigheter som stallchef och tävla mot sina vänner - eller mot oss cykelmuppar för den delen - rekommenderas ett besök Velogames.com
Varför inte också registrera ditt lag i miniligan cykelmuppar.se?
Varför inte också registrera ditt lag i miniligan cykelmuppar.se?
torsdag, maj 10, 2007
Giro Della Fiskartorpia (VIDEO)
Igår var det dags för ytterligare en premiär. För första gången deltog jag i ett GP-lopp. Stockholms Cykelförbund i samarbete med cykelklubbarna i Stockholm har de senaste veckorna arrangerat ett antal träningstävlingar på olika platser i staden. Tyvärr har jag missat de tre första deltävlingarna men igår stod jag på startlinjen i ”Giro Della Fiskartorpia”. Tävlingen gick på de vackra vägarna bakom Stockholms Universitet. En bana på 1,8 kilometer och tävlingen avgjordes i seniorklassen över 25 minuter + 1 varv. Banan bjöd inte på några större svårigheter, en hårnålskurva och partier med dålig asfalt var det enda som skulle kunna
ställa till det. Jag hade dock varit duktig mupp och rekat banan dagen innan så jag visste exakt vad som väntade.
På morgonen var jag nervös. Oroade mig för att jag inte skulle hänga med eller köra omkull. Eller ännu värre, att jag på grund av min orutin skulle fälla någon annan cyklist. Väl på plats hade jag dock lugnat ner mig. Uppslutningen från Fredriskhof var god, vi hade en handfull cyklister på startlinjen. Bland annat ett par bekanta ansikten från träningarna i Farsta.
Starten gick och farten gick direkt upp till höga 30. Lite småstökigt i klungan det första varvet men annars inga problem att hänga med. Jag betedde mig en smula nybörjaraktigt de första varven då jag åkte jojo genom klungan. Ena sekunden låg jag långt fram för att bara en liten stund senare ligga längst bak. Vikten av att bevaka min position fanns i mitt huvud men jag lyckades inte omsätta den i praktiken.
Efter några varv stack Björn i min klubb iväg på en miniutbrytning. Jag tänkte mig inte för utan ställde mig upp på pedalerna för att köra ifatt honom – jag ville ju vara med därframme. Direkt hörde jag dock mina klubbkamraters rop: ”släpp honom”. Just ja, man kör ju fan inte ifatt sina klubbkompisar såklart. Vet inte vad jag tänkte på – får skylla på att adrenalinet förgiftat min hjärna. Slog genast av på takten och lät andra cyklister jaga ikapp.
Halvvägs genom loppet befann jag mig plötsligt i täten. Det var inte alls planerat, det bara blev så. Nåja, det är lika bra att testa hur ben och kurvtagningsteknik står sig i konkurrensen tänkte jag och malde på. Att ligga längst fram visade sig (såklart) bra när jag kom in i hårnålskurvan. Jag klippte den så tight jag kunde och ställde mig sen upp och dunkade på. Avståndet bakåt ökade direkt några meter. Aha, det här skall jag komma ihåg tänkte jag. Slog sen av på takten för jag kände i låren att det här kommer jag aldrig någonsin kunna hålla. Klungan fångade in mig ett par hundra meter senare.
Sen följde några varv av ryck här och där men inget avgörande. In på sista varvet gjorde några cyklister en fin attack. Jag missade den men hade en bra position i klungan inför den sista lilla ”stigningen”. Tryckte på uppför och kom ut som etta i klungan. Hörde någon skrika på mig att ”nu kör du ikapp dem bla bla bla”. Hade ingen aning om vem det var men jag lydde
uppmaningen och dunkade på för kung och fosterland för att komma ikapp utbrytarna som befann sig kanske femtio meter framför. Det gick bra – ett tag. När jag ivrigt påhejad av cyklisten bakom (som visade sig vara en klubbkamrat som tur var – trodde för en sekund att jag var duperad av en konkurrent som ville freerida) var cirka 25 meter från tätduon var jag tvungen att vika ner mig och lämna över till de bakom.
Jag trodde att jag skulle rasa rakt igenom klungan men jag lyckades hålla mig i mitten och efter någon halvminut i lä kände jag mig bättre. Efter sista hårnålen började huggsexan om segern. Jag var inte med i täten men tog några positioner sista hundra meterna och rullade in på 10e plats (av cirka 30 startande). Helt godkänt tyckte jag för ett premiärlopp. Otroligt roligt och inte alls så svårt som jag hade väntat mig. Nästa år skall jag vara med och fajtas därframme!
Siffror:
Sträcka: 19,1 kilometer
Snittfart: 40,1 km/h
Maxpuls: 195
Snittpuls: 185 (ouch)
Den korta videon nedan är från elitgruppen som körde efter oss. Där gick det snabbt från start. Riktigt snabbt. Kolla in killen som halkat ur klungan redan efter trejde varvet – inge kul.
onsdag, maj 09, 2007
Cykelmuppars Hedersmuppar - nu är det nära
Håll ögonen öppna! Snart så är det dags för den stolta presentationen av cykelmuppar.se första Hedersmupp. Titeln Hedersmupp kommer under året att utdelas till ett antal personer som har varit av särskild betydelse för oss på cykelmuppar.se under våra cykelliv. Titeln kommer inte med något pris blott vår högljudda uppmärksamhet och erkännande.
söndag, maj 06, 2007
Videolek (VIDEO)
Jag har börjat leka med videoredigeringsprogrammet i Windows. Inga avancerade lekar men jag har insett videos blir bättre om man redigerar dem och kanske lägger till lite musik. Som till exempel den bästa cykellåten alla kategorier (eller i alla fall bästa spinninglåten) nämligen Kate Ryans Desenchantée (Disco Mix). Då blir det så här roligt.
Tur att allt bara kostar 45 kronor!
Låt mig först och främst förklara rubriken. Den är en smula intern.
Medlemmarna i våran familj har begåvats med lite olika egenskaper. Mina båda yngre bröder är väldigt eftertänksamma och förståndiga när det gäller det ekonomiska. Jesper är ju minsann utbildad ekonom och allt! Den yngsta brodern (Jonatan) är nästan patologiskt återhållsam på den monetära fronten. Jag och Birgitta (vår ömma moder) har dock inte samma läggning. Man kan nog säga att vi är deras motsatser. Vårat motto lyder ”Lägg i varukorgen!”. Det kan väl i och för sig vara frid och fröjd med det, om man då faktiskt har råd med det som läggs i nämnda korg. Tyvärr är det något som vi inte alltid tar hänsyn till. Med ett leende på läpparna och ett obekymrat sinne köper vi saker helt impulsivt och utan att reflektera över de ekonomiska konsekvenserna.
Mitt andra inköp var en ny hjälm. Efter att ha provat alla hjälmar på Cykel City (alla som jag skulle kunna tänka mig att använda i befolkade områden i alla fall), bestämde jag mig för en Limar 909. Detta råkar naturligtvis vara den modell som Jesper använder. Härmapa? Egentligen inte. Det var faktiskt den enda hjälmen som var riktigt bekväm. Priset? Behöver jag säga det? 45 kronor såklart!
Avslutningsvis skulle jag köpa ett par nya cykelglasögon. Säljaren på Cykel City menade att det bara fanns en riktigt cool modell i deras Rudy Project sortiment, nämligen Ketyum. En snabb titt i katalogen bekräftade min misstanke. Med ett pris på 1950kr är de överlägset dyrast. För ovanlighetens skull besinnade jag mig och bad om att få prova alla glasögon utom just Ketyum.
Smart av mig, om jag får säga det själv! Tråkigt nog var min ”motståndare” ännu smartare. När jag stod och gnällde framför spegeln med alla billiga bågar, (kunde inte hitta några som var klockrena) så kommer den lilla rackaren ut med dyringarna. Fan, fan, fan… Nåja, det vore ganska oartigt att inte prova glasögonen nu när han har gjort sig besvär. Hur snygga kan de egentligen vara!? Naturligtvis var de överlägset snyggast, väldigt lätta och stencoola! Helvete! Återigen visade jag prov på okaraktäristisk återhållsamhet och avstod från att köpa några solglasögon. Vilken styrkedemonstration! Istället åkte jag hem och började göra efterforskningar på nätet. Efter att ha konstaterat att Ketyum bågen är ännu dyrare i Tyskland, så hittade jag den till halva priset på ebay i USA. Trots att det var frestande så surfade jag runt en stund till.
Medlemmarna i våran familj har begåvats med lite olika egenskaper. Mina båda yngre bröder är väldigt eftertänksamma och förståndiga när det gäller det ekonomiska. Jesper är ju minsann utbildad ekonom och allt! Den yngsta brodern (Jonatan) är nästan patologiskt återhållsam på den monetära fronten. Jag och Birgitta (vår ömma moder) har dock inte samma läggning. Man kan nog säga att vi är deras motsatser. Vårat motto lyder ”Lägg i varukorgen!”. Det kan väl i och för sig vara frid och fröjd med det, om man då faktiskt har råd med det som läggs i nämnda korg. Tyvärr är det något som vi inte alltid tar hänsyn till. Med ett leende på läpparna och ett obekymrat sinne köper vi saker helt impulsivt och utan att reflektera över de ekonomiska konsekvenserna.
Dessa utsvävningar, samt vårt efterföljande gnäll över att inte ha några pengar, har lett till att Jesper, (nyligen utnämnd Supermupp) på eget initiativ, bestämt sig för att agera som vårt ekonomiska samvete. Naturligtvis innebär detta att han också får dras med den ångest som normalt brukar förknippas med större utgifter (det är vad jag har hört i alla fall). Eftersom vi inte vill att Jesper ska må dåligt så tog vi reda på vad han anser var den summa pengar som orsakar honom minst psykiskt obehag. Denna summa visade sig vara just 45 kronor!
Varför denna utläggning, kan man lätt fråga sig. Jo, jag har naturligtvis varit i shoppartagen
Varför denna utläggning, kan man lätt fråga sig. Jo, jag har naturligtvis varit i shoppartagen
-Lägg i varukorgen!
Av skäl som snart kommer att bli tydliga, känner jag mig tvungen att noggrant motivera mina inköp. Till att börja med har jag köpt en exakt likadan cykeldator som Jesper. En Polar CS600, top of the line modellen. Kan ju tyckas lite tråkigt att härma brorsan på det sättet men jag fick ett väldigt bra pris (45 kronor). Den viktigaste anledningen är dock att Jeppe skulle bli alltför odräglig om han är ensam om att kunna se aktuell lutning och annan ovärderlig information när vi är i Frankrike i sommar.
Av skäl som snart kommer att bli tydliga, känner jag mig tvungen att noggrant motivera mina inköp. Till att börja med har jag köpt en exakt likadan cykeldator som Jesper. En Polar CS600, top of the line modellen. Kan ju tyckas lite tråkigt att härma brorsan på det sättet men jag fick ett väldigt bra pris (45 kronor). Den viktigaste anledningen är dock att Jeppe skulle bli alltför odräglig om han är ensam om att kunna se aktuell lutning och annan ovärderlig information när vi är i Frankrike i sommar.
Mitt andra inköp var en ny hjälm. Efter att ha provat alla hjälmar på Cykel City (alla som jag skulle kunna tänka mig att använda i befolkade områden i alla fall), bestämde jag mig för en Limar 909. Detta råkar naturligtvis vara den modell som Jesper använder. Härmapa? Egentligen inte. Det var faktiskt den enda hjälmen som var riktigt bekväm. Priset? Behöver jag säga det? 45 kronor såklart! Avslutningsvis skulle jag köpa ett par nya cykelglasögon. Säljaren på Cykel City menade att det bara fanns en riktigt cool modell i deras Rudy Project sortiment, nämligen Ketyum. En snabb titt i katalogen bekräftade min misstanke. Med ett pris på 1950kr är de överlägset dyrast. För ovanlighetens skull besinnade jag mig och bad om att få prova alla glasögon utom just Ketyum.
Smart av mig, om jag får säga det själv! Tråkigt nog var min ”motståndare” ännu smartare. När jag stod och gnällde framför spegeln med alla billiga bågar, (kunde inte hitta några som var klockrena) så kommer den lilla rackaren ut med dyringarna. Fan, fan, fan… Nåja, det vore ganska oartigt att inte prova glasögonen nu när han har gjort sig besvär. Hur snygga kan de egentligen vara!? Naturligtvis var de överlägset snyggast, väldigt lätta och stencoola! Helvete! Återigen visade jag prov på okaraktäristisk återhållsamhet och avstod från att köpa några solglasögon. Vilken styrkedemonstration! Istället åkte jag hem och började göra efterforskningar på nätet. Efter att ha konstaterat att Ketyum bågen är ännu dyrare i Tyskland, så hittade jag den till halva priset på ebay i USA. Trots att det var frestande så surfade jag runt en stund till. Efter ett tag hittade jag BBB´s ”Winner” på en svensk sida.(www.cykelnetto.com) De är avsevärt billigare än Rudy´s båge (t.o.m. billigare än
ebay-priset). På köpet får man också med tre par extra glas. Klart prisvärda måste jag säga. Att de dessutom används av riktiga kanoner som Tom Boonen och Paolo Bettini drar ju inte direkt ner coolhetsfaktorn. Duger de åt cyklister av den kalibern så duger de minsann åt mig med! Nu råkar det såklart vara så att Jesper nyligen har köpt precis de glasögonen. Jag anser dock att de ekonomiska argumenten väger tungt här! Dessutom matchar glasögonen min nyligen inköpta Quick-Step tröja.
Som ni ser så har jag obestridliga bevis för att jag inte bara härmar min muppige bror på grund av egen osäkerhet! Mina inköp är helt grundade på rationella beslut fattade med mitt eget bästa för ögonen. En noggrant genomtänkt balans mellan komfort, funktionalitet och ekonomi!
Vem är det nu egentligen jag känner att detta måste rättfärdigas för? Hmm… delvis mig själv antar jag. Viktigast är dock att försöka förebygga obehagliga påhopp från min bror och mina andra muppar. Naturligtvis kommer de (smarta som de är) att hitta logiska luckor i mitt resonemang. Dessa kommer sedan att attackeras helt hänsynslöst. Det är i alla fall standardförfarandet. Vi får se. Roligt kommer det att bli i alla fall!
ebay-priset). På köpet får man också med tre par extra glas. Klart prisvärda måste jag säga. Att de dessutom används av riktiga kanoner som Tom Boonen och Paolo Bettini drar ju inte direkt ner coolhetsfaktorn. Duger de åt cyklister av den kalibern så duger de minsann åt mig med! Nu råkar det såklart vara så att Jesper nyligen har köpt precis de glasögonen. Jag anser dock att de ekonomiska argumenten väger tungt här! Dessutom matchar glasögonen min nyligen inköpta Quick-Step tröja.Som ni ser så har jag obestridliga bevis för att jag inte bara härmar min muppige bror på grund av egen osäkerhet! Mina inköp är helt grundade på rationella beslut fattade med mitt eget bästa för ögonen. En noggrant genomtänkt balans mellan komfort, funktionalitet och ekonomi!
Vem är det nu egentligen jag känner att detta måste rättfärdigas för? Hmm… delvis mig själv antar jag. Viktigast är dock att försöka förebygga obehagliga påhopp från min bror och mina andra muppar. Naturligtvis kommer de (smarta som de är) att hitta logiska luckor i mitt resonemang. Dessa kommer sedan att attackeras helt hänsynslöst. Det är i alla fall standardförfarandet. Vi får se. Roligt kommer det att bli i alla fall!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)