Eslövs Gran Fondo

Jaha ja, så var det tävlingspremiär i Sverige till slut. Det var Eslövs Gran Fondo som lockade den här gången. Annars tycker jag att jag har en trevlig lista med ursprunglig tävlingspremiär i Ritter Classic i Danmark följt av Nove Colli i Italien och så nu, i metropolen Eslöv, ytterligare ett Gran Fondo.

Okay, de tävlingar jag har valt kanske har lite motionärsstatus över sig, men jag gillar formen med masstart. Den verkar passa mig bra och så var det även denna gång. Med 296 cyklister som slutförde det 137 km långa loppet hamnade jag på övre halvan av resultatlistan med min 132 plats. Om jag läser listan rätt så är det också som första dam av den lilla, lilla skara damer som ställde upp i loppet.

RÄTTNING: Alltså det dröjde inte länge förrän jag fick det här mailet.

"Hmmm, inte kul att behöva dämpa din glädje, men jag hade fullt sjå med att komma före en tjej i lördags. Cykelcityklädd. Hon var säkert proffs!"

Jodå Marina hann före och hon hann långt före. Här räcker inte några mesiga ursäkter till, men även om det hade varit roligt att vara första tjej, så är jag ändå positivt överaskad av min insats. Jag får helt enkelt bli bättre om jag ska klättra i resulatlistorna, vilket innebär att jag får börja träna och det hade jag ju tänkt att göra ändå. Tack för att du gjorde mig uppmärksam på felet P och ursäkta Marina för att jag skummade förbi ditt namn så nonchalant.

Med förkylningen från Italien så sakteliga på väg ut ur kroppen tänkte jag göra ett ganska lugnt lopp och tålmodigt lyssna på kroppen, men det gick ju inte. Istället slet jag på ganska bra och hade riktigt roligt. Inga känningar av ont i halsen överhuvud taget, utan det som resterade var en skrällhosta som i princip la sig direkt efter start.

Starten gick i strålande väder och det kändes fint. De snabba grabbarna försvann direkt, men efter ett tag var vi en ganska stor klunga som höll sig kring 35-40 km/h, vilket var ett komfortabelt tempo. Jag var rätt långt fram och drog till och med lite, vilket var kul ändå till jag insåg att jag började mattas av. Då infann sig ett visst mått av förstånd och jag gled ner några led längre bak. Efter 90 minuter frågade jag en medtävlande om när första stigningen skulle komma, men han hade ingen aning, så det var bara att fråga någon annan. Det visade sig att vi redan hade passerat den. Oj, vad nöjd jag var då. Lite kaxig (tyst för mig själv), skulle man kunna säga. Det kändes riktigt trevligt ända till den andra stigningen dök upp, då jag sjönk som en sten långt ner i fältet och såg min fina, komfortabla klunga försvinna uppför utan mig. Jag hade mina förhoppningar om att kunna trampa ikapp, men det kom aldrig någon lång, svepande utförsåkning där jag skulle kunna ha haft möjlighet till det.

Jag insåg snabbt att resten av resan skulle bli jobbigare och funderade på om jag skulle vänta in några andra, fast det kändes tråkigt att behöva slå av på takten. Som tur var så behövde jag inte fundera så länge på det, för det kom ett litet tvåmannatåg tuffande förbi som jag kunde haka på. Nummer 82 och 111 alldeles bestämt. Vi började gå runt i vår lilla tremannaklunga och hade fortfarande inte gett upp hoppet om att kunna nå "vår" stora klunga igen, så vi växeldrog för fullt. Någonstans (jag kommer inte riktigt ihåg när) insåg vi att vi inte skulle komma ikapp dem, men vi fortsatte vårt fina samarbete. Ibland fångade vi upp någon som höll oss sällskap en stund innan de föll tillbaka och försvann, men vi tre höll samman ända in i mål. Tack Håkan och Lars-Göran för det. Så här glada var vi efter målgång.
Sista biten var inte rolig och det berodde mest på det kassa underlaget. Min nacke och mina axlar var rejält slitna och det märkliga var att jag mådde bättre under och efter Gran Fondo Nove Colli än jag gjorde på slutet i lördags. Dålig asfalt är inte kul för någon kroppsdel när man är trött.

Någon cykelmupp (typ Jonas) sa att enda gången en energigel smakar gott är när man verkligen behöver den och i lördags när jag avsmakade en sådan för 3:e gången i världshistorien var den helt okay. Lite syntetisk fast med en distinkt aprikossmak och jag var så förtjust i innehållet att jag tuggade på förpackningen till en del av gelen la sig kring munnen istället för i den. På grund av den något vidhäftande konsistensen fick det till följd att jag hade ett lite sockerlager utanför läpparna en bra stund efteråt.

Målgången var en historia för sig. Matt i kroppen, men glad för att jag insåg hur kort sträcka det var kvar, låg jag någon meter före mitt trevliga sällskap som helt plötsligt ropade till att jag skulle ha svängt höger. Där försvann alltså alla möjligheter att ens försöka spurta sig in före någon av dem. Jag kan sålunda fortsätta att inbilla mig att jag och min lätta och responsiva cykel faktiskt hade en chans att ta oss in på 130:e plats.

En härlig syn mötte en i mål, för i det grönskande Eslöv stod genomarbetade cyklister och snackade med varandra. Efter att glatt ha kastat mig in i konversationen som allt som oftast bestod av "Hur gick det för dig?", så följde mat, dusch, kaffe och prisutdelning. Själv vann jag ett par väldigt ljusblå däck och jag som aldrig brukar vinna något. Skulle någon jättegärna vilja ha ett par ljusblå däck så skulle jag kanske kunna övertalas till att skiljas från dem, men jag är barnsligt förtjust i att vinna saker så jag behöver kanske lite extra påtryckning innan jag släpper min vinst, som kan skådas nedan liggandes på bordet i förgrunden.