Träningsläger - Distanspass som härdar!

Fredag

Sedan, plötsligt, så var det dags! Det var så överraskande så att någon helt hade glömt att utrusta bilen med takräcke för att kunna få med tre cyklar på resan. Jag nämner inga namn! Till slut fick vi låna farbror Örjans gamla Saab 9-3 från 90-talet (rishög). Den hade i alla fall dragkrok, så vi kunde ha en cykel där och två i bagaget. Tråkigt nog innebar det att bara två personer kunde åka i bilen. Anette lyckades snabbt ordna en sittplats i en av de andra lägerdeltagarnas bil så vi kunde komma iväg.

Samling till första cykelrundan var satt till 14.00. För de som känner mig och Simon behöver jag knappast berätta att det inte dröjde länge innan vi började bli sena till den. När vi var i Sjöbo så ringde Anette och undrade var tusan vi höll hus. Vi bad naturligtvis om ursäkt och skämdes en smula. När vi en halvtimme senare anlände till hotellet så satt alla där och väntade. Oj, så pinsamt! Alla hade snällt väntat på oss. Som tur(!) var så var det uselt väder, och alla satt och hoppades på att regnet skulle avta. Nu blev det bråttom! Snabb urpackning av bilen och ombyte till lämplig klädsel. Ytterligare en person anlände under tiden vi for runt. Skönt att inte vara sist!

Sedan bar det iväg på en liten runda. Tre fyra timmar blir det sa Pex (lägerchefen). Flera av oss tog honom inte på särskilt stort allvar med tanke på vädret. Tolv plusgrader och hällregn inbjöd inte till det. Det visade sig dock att han menade precis vad han sa. Tolv mil på fyra timmar i stadigt sjunkande temperatur och envist regnande. Tempot var jämt och lågt, lite väl lågt till och från. En frusen stackare som jag har svårt att hålla värmen när det går sakta. Vissa av oss tyckte dock att det var riktigt sommarväder. I Simrishamn stannade dessa sjuka människor och köpte glass. Vi andra skakade på huvudet och frös.

Bortsett från att jag frös så att jag skakade och inte hade någon känsel i händerna, så var det en trevlig runda. Fina vägar och mycket trevligt sällskap!

Avslutningsvis måste jag berätta att min gode vän Simon fick hammaren när det var ca 20km kvar. Trots att han proppade i sig massor med powerbars, geler och bananer så tog orken slut. Turbo-Torbjörn tog ett stort ansvar för att göra det så lite fruktansvärt som möjligt för honom på slutet. Sista biten var även jag med och försökte stötta med vindskydd och vänskapliga knuffar. Med en tappert kämpande Simon på rullen tog vi oss till slut tillbaka till hotellet. Där väntade en tom varmvattenberedare, middag och en varm säng. Nice!