Roslagsvåren

Roslagsvåren var det ja.

Fredrikshofs flaggskepp kanske man kan kalla det. Tävlingen, eller snarare motionsloppet, som går två gånger per år (byter namn till Roslagshösten i september av uppenbara skäl) var en ny bekantskap för mig. En angenäm sådan.

Himlen var sagolikt blå med vårvindar friska vilket inbjöd till stort deltagande. Och så blev det också. Över 500 cyklister kom till start varav de allra flesta körde den långa banan om 130 km. Jag mötte upp med mina gregarios från Gran Fondo Stockholm förra helgen. Gregarios i en mer kärleksfull bemärkelse – mina vänner är inga hjälpryttare utan hårda cyklister. Hårdare än mig. Planen var att köra i första startgrupp, de så kallade snabbåkarna, som förväntas hålla en hastighet på +38km/h. Jag har inte vant mig vid att höra sådana hastigheter ännu utan blir smått förskräckt av tanken på att snitta nästan 40 i dryga tre timmar.

Starten gick och vi rullade iväg i allt annat än maklig takt. Vinden var gynnsam och cyklister från främst Vallentuna CK och CK Valhall var måna om att hålla farten hög från start. Det gick fort. Fort som fan. Första halvtimmen klockade jag på 44 i snitt. Hjälp. Tankarna byttes från OM jag skulle släppa täten till NÄR jag skulle släppa. Försökte hålla mig lugn eftersom jag antog att jag inte var den enda som slet och att farten nog lugnar sig så småningom. Men oj, det var tufft.

Inte gjorde min skenande pulsmätare saken bättre. När jag efter några minuters cykelåkning sneglade på den visade den på 212. Denna gång skenade den dock av yttre faktorer. Elledningarna som låg över vägen de första kilometrarna spelade den ett ordentligt spratt.

Efter cirka 2 timmar (och dryga 8 mil!), när vi vände rakt in i vinden, ja då sänktes farten betydligt. Helt plötsligt var intresset för att dra som bortblåst (ursäkta det dåliga skämtet). Jag fann mig själv i täten av klungan vid ett flertal tillfällen och gjorde vad jag skulle i första led. Stärkt av känslan att anföra gruppen började benen kännas ganska bra igen. Ännu mer stärkt blev jag när jag insåg att jag faktiskt framkallade en del plågade miner när jag ställde mig på pedalerna och dunkade på uppför.

Folk droppade av under hela resans gång och till slut var vi ett gäng om cirka 20 personer som närmade oss målet. Överförfriskad på adrenalin gjorde jag då det dumma draget att köra ikapp en ensam utbrytare. När jag väl kom ikapp förbyttes mitt nöjda leende snabbt till desperation när jag insåg att klungan nu ökade farten. Och jag var helt plötsligt trött som fan. Guldet blev till sand på bara några sekunder när jag svischade genom fältet och ut där bak. Inte en chans att komma tillbaka till gruppen – och vi som bara var någon kilometer från mål. Besviken trampade jag solo de sista minuterna in till målet. Som tur var är tidtagningssystemet på Roslagsvåren inte så raffinerat så jag kom i mål på samma minut som täten. Och någon officiell resultatlista publiceras inte. Så jag kan för evigt ljuga för mig själv och mina vänner om att jag var med därframme hela vägen till målet.

Bästa Hofvare blev återigen Krister (bilden) som tog en andra plats i spurten. Jag vill gärna tro att jag hade kunnat vara med i matchen om jag hade hållit mig kvar i klungan, men det får jag väl bevisa nästa år...

Tiden då? 3.22 tog turen vilket tydligen var nytt banrekord och snittfarten var ansenliga 38.0 enligt mig. 37.9 enligt andra, men jag tror de har fel. Hur skulle min nya, dyra, fräsiga cykeldator kunna ge felinformation?

Tråkigt nog var det en större vurpa i gruppen precis bakom oss endast 9 kilometer in i loppet. Två ambulanser tillkallades och många cyklister fick uppsöka sjukan. Inga allvarliga skador som tur var och alla fick åka hem samma dag.