Med livet som insats

I dagarna damp mina varor från Bike24 ner. Jag gillar Bike 24. De har bra priser och snabba leveranser. Vad jag dock inte gillar är att de levererar med DHL. I onsdags ringde DHL och sa "hej, vi har ditt paket, när kan vi komma och lämna det?" Perfekt han jag tänka tills jag insåg att valet stod mellan 9-12 eller 13-16 måndag-fredag. Hmmm, jobbar inte de flesta då?

Nåja, nu till det viktiga. Mina Camapgnolo Khamsin-hjul var huvudprodukten i försändelsen. Allt såg bra ut och jag har precis lagt på krans, slangar och däck. Oron infann sig dock när jag började läsa alla varningstexter som Campa satt på sina produkter. Se själva.

Tydligen är det fullkomligt livsfarligt att cykla, vilket i och för sig muppen Jonas kan skriva under på. Men Campa får det att låta som att dödsfall nästan är det mest sannolika utfallet av extensivt cyklande.

En försmak av vad som är att vänta

När de andra mupparna med all säkerhet är hemma och tränar som dårar så blev jag olyckligtvis tvungen att skippa en veckas träning för en utflykt till Grenoble å tjänstens vägnar, inte helt oangenämt men lite frustrerande att missa välbehöglig träning. Detta har dock get mig tillfälle att bilda en uppfattning om vad som står att vänta vid cykelmupparnas planerade cykelvistelse i detta område. Jag kan konstatera att bergen ser höga och branta ut. Det var i och för sig inte okänt tidigare men det blir ack så mycket mer påtagligt när jag står i Grenoble och tittar upp. Jag tror jag måste slänga på en lite större krans. Lite bilder kanske i viss mån kan förmedla vad jag babblar om.

Kärlek vid första tramptaget

Nej jag är inte kär i min Columbus Vola, men jag är mer fäst vid den än vid en del andra ägodelar (läs i princip alla) och jag är fortfarande förbluffad över i vilket tillstånd jag kan befinna mig i ibland när jag är ute och cyklar med favoriten. Hon (för det är en hon i mina tankar) är nätt och pålitlig och hon rullar väl så snabbt som en del andra dyrare älsklingar som vi umgås med. Vi har faktiskt voltat tillsammans (högt upp i luften fick jag höra) och bara den historien gör ju oss till ett fint radarpar. Idag fyller hon ett år tillsammans med mig.

Jag hade inför köpet insett att cykling det var någonting som jag skulle fortsätta med länge, så jag ville ha något som jag inte skulle växa ur i första taget. Samtidigt hade jag lite svårt för att se mig, en nybörjare, på en alltför fräck cykel. Nu har jag fått lära mig att det inte finns för fräcka cyklar, men det visste jag ju inte då. Efter mycket funderingar fram och tillbaka så föll valet på Cykelcity och deras fabriksmonterade Vola. Jag blev guidad av den borne försäljaren Håkan Persson och passade då på att mycket ingående förklara för honom om hur bra växlarna fungerade på den cykel jag lånade. Att jag bara behövde smeka i växlarna och om det lätta klickandet innan växeln var i. På min cykel ville jag inte veta av något klonkande som jag hade hört från en del andra (nya) cyklar. Det beror på cyklisten konstaterade Håkan, men när jag väl hämtade ut min Vola så växlade hon faktiskt som en dröm. Finjusterad så att det räckte och blev över.

På torsdagen när jag skulle hämta henne, så ringde jag från jobbet och försäkrade mig om att hon skulle vara klar i tid. Vid det första samtalet var hon inte påbörjad. Det blev en del kontakt med butiken under dagen, vilket jag fick hjälp med eftersom jag inte hade den tiden själv. Hur som helst så visste jag att hon skulle stå klar och vänta på mig när jag anlände vid stängningsdags.

Gissa om jag var otålig under dagen. Äntligen tog arbetsdagen slut. Hem, kasta i sig mat, byta till cykelkläder, traska en kort bit genom staden i cykelkläder (vilket normalt inte är något jag gör, cykelkläder kräver liksom en cykel för att de ska komma till sin rätt) utan en tanke på att jag skulle känna mig malplacerad, se cykel komma utrullade från den bakre kammaren – Lycka! Beskåda cykel, känna på cykel, snacka cykel, betala cykel . Min cykel!


Nåväl, så var det äntligen dags för premiärturen och jag hade redan tidigare bestämt att första rundan ville jag göra själv utan sällskap och bara njuta av upplevelsen. 18.40 säger träningsdagboken att den startade (närmre bestämt 18.42.36). Skorna hade jag passat på att byta medan jag väntade på att kortköpet skulle gå igenom, för jag var som sagt lite otålig. Jag tänker inte beskriva känslan här, men skulle jag någonsin få minnesförlust kan träningsdagboken indirekt tala om för mig att jag var sprickfull med energi som jag var tvungen att få utlopp för. Det var inget pass i pulszon 2 om man säger så. Solen sken ikapp med mig och det blåste måttligt. Turen gick till havet och väl där lyckades jag trycka i mig en liter jordgubbar, samtidigt som jag fick värja mig för en hel del frågor från nyfikna personer eller rättare sagt, när jag tyckte att det var dags att börja cykla igen fick jag tydligt avsluta frågestunden. Innan dess hade jag nog välvilligt strålat som den stolta ägare jag var. Volan fick nämligen mycket fint omdöme och jag var rätt person att ta emot det.

Dagen efter var det dags att ta med henne till jobbet för första gången. Vid tvåtiden hade vi ett litet improviserat välkomstparty då folk kom förbi och tittade och lyfte och frågade och förundrades. Innan dess hade jag fått fina lyckönskningar via mail.

”Aaa...... du har nedkommit med en söt liten cykel, grattis!”

"Vill gärna kolla på din fina cykel! :-) var sitter du??"

"Ei ei ei, vilken cykel. Jag hoppas att födelsen var inte allt för omständigt och smärtssamt. Nu är det bara att köra in henne och gasa på..."

Snacka om att landsvägscykling engagerar. Det var en del personer som hade cyklat förr som började beskriva sina gamla cyklar med saknad i blicken och efter det snackades det ramväxlar, karbonframgafflar, tubdäck, multiverktyg och så vidare.

Lördagen blev givetvis en heldag med cykling och på söndagen, min födelsedag, då visste jag med säkerhet att jag hade valt att ge mig den bästa present jag kunde få.

Jag minns min första racerrunda

Nostalgitripparna fortsätter. Kanske är det något postvätterrundafiakskosysmptom som framkallar gamla minnen. Eller är det gårdagens ihållande regn som spolierade mina cykelplaner som spökar?

Jag har tidigare berättat om när jag köpte min första racer. De som läste kommer ihåg att dess första dag i min ägo krockade med födelsedagsfirande. Jag var kluven över hur jag på ett snyggt sätt skulle låta mina på födelsedagsfika hembjudna gäster förstå att ”nu kan ni inte stanna längre, ni måste gå för jag MÅSTE ut och leka med mina nya cykel”.

Missförstå mig inte. Snälla. Jag gillar mina vänner och deras sällskap. Men just denna dag, den 12 juni 1998, var mina tankar någon annanstans. Framåt tiotiden på kvällen, då tårta avnjutits och cykeln pliktskyldigt beundrats av samtliga fikagäster ursäktade jag mig och gled i mina nyinköpta trikåer. Ulf (våran cykelguru i Umeå) hade tydligt klargjort att sådana noviser som jag och Simon minnsan inte behövde några hängselbyxor, så det var vanliga midjekortisar som gällde.

I Umeå i juni är nätterna oändliga. Och Simon är en nattuggla av sällan skådat slag, så att rulla iväg för cykeltur klockan 22 var inget problem för honom. Vi satte av, ystra och adrenalinstinna. Efter hundra meter trillade jag omkull när jag vid stopp i en korsning glömde klicka ur pedalerna innan jag stannde.

Vi styrde kosan nordväst efter älven, på södra sidan förbi Klabböle. Målet var okänt. Natten var vår allena, gatorna helt tomma. I Sörfors körde vi över till älvens norra sida. Uppemot Kassjö. Där märkte vi att pedalklossarna höll på att lossna, hade inte skruvat fast dem ordenligt. Inga verktyg med, inga extraslangar. Ett mynt fick duga för att dra fast skruvarna så pass att det gick att fortsätta. Vi var glada nybörjare på nattligt äventyr.

Vi fortsatte in på Tavelsjövägen, via Hissjö, tillbaka till stan. När vi rullade in i Umeå, någon gång vid 2-tiden på morgonen, var det så obeskrivligt vackert. Jag minns den känslan än idag. Den där lilla nedförsbacken på väg mot lantbruksgymnasiet i arla morgonsol. Midnattscykling i norrland rekommenderas varmt.

Den första turen med en racercykel

Jag hade funderat ett tag på om jag inte skulle prova att cykla hem från jobbet. Jag visste inte riktigt hur långt det var, men det skulle ju kunna vara roligt att prova. Tanken hade funnits där ett bra tag, men jag kom aldrig så långt att jag undersökte vilken väg jag skulle ta, för helt plötsligt var det någon som berättade att kollegan Johan ibland brukade cykla hem. Smidigt tänkte jag, som redan då anade att jag inte är den som är mest säker på vägval och dylikt. Sagt och gjort, nästa gång jag såg Johan så frågade jag om jag kunde ha sällskap med honom någon gång och det fick jag visst det. Från tanke till plan åtminstone, men så insåg jag att jag inte hade någon bra cykel att använda dessa 35 km (på den tiden tog Johan raka cykelvägen hem). Som tur var så visade det sig att jag kunde låna en landsvägsracer. Jag anade inte då vad det skulle leda till.

Första rundan skedde med gymnastikskor fastspänd med remmar i pedalclips, men vad gjorde väl det. Jag hade aldrig cyklat på en så exakt cykel. Det var ett rent nöje att växla och jag kände varenda växling i kroppen. Det klickade lite och sedan hade jag visst bytt och så många växlar jag hade att välja på sedan! Det fanns en för varje sträcka - slätt, uppför och nedför i olika lutningar. Vilken lyx! Sedan den där känslan av direkt respons när jag la lite tryck på pedalerna. Stabiliteten i cykeln, som gjorde att det var roligt att ta kurvor i lite fart. Jag skulle kunna fortsätta att beskriva varje moment, som var överraskande smidigt och lätt. Inte för att jag inte hade tyckt om att cykla innan, men det här var något nytt.


Jag ljuger inte när jag säger att jag hade ont i kinderna när jag kom hem, för jag log hela vägen hem. Solen sken, vi hade säkert medvind också och jag hade fått min första landsvägscykelkick. Som tur var kunde jag fortsätta låna Flamman som den fina orangea cykeln snabbt började kallas. För stor för mig med ramväxling och så de där pedalerna, som så småningom uppdaterades till dubbelsidiga pedaler av MTB-typ (vilket passade mina spinningskor), men ändå så bra och därifrån kunde det ju bara bli bättre, vilket så småningom ledde till min första cykel, men det är en annan historia.

Muppar som tar saker för bokstavligt.

I majnumret av Cycling Plus så listade de 50 saker som skulle göra din sommarcykling oförglömlig. Nummer 37 löd enligt följande

Fall off! Fall off and injure yourself trying to ride something for which you palpably lack the necessary skills. Then, a week later, when the cuts and grazes are nicely scabbed over and the bruises have subsided a little, have another go. Fall off AGAIN in an identical manner and knock off all your scabs. Ride gingerly home, sheepish and bloody. It's the only way to learn.

Jag börjar tro att Jonas tagit Cycling Plus uppmaning lite väl bokstavligt. Men å andra sidan. Det är ju tydligen ända sättet att lära sig...

Muppen och terapeuten i ytterligare ett givande samtal

T: Hej, hur är det med dig idag då?
M: Hmmpf *host*
T: Ursäkta?
M: *flackar med blicken, tittar bort*
T: Men, hallå, hur är det fatt?
M: *mumlar* Jag har varit otrogen
T: Förlåt, vad sa du?
M: JAG HAR VARIT OTROGEN! NÖJD? Hör du dåligt eller?

T: Jaha, oj, det var ju kanske inte så bra. Men vad har hänt? Jag visste inte ens att du var gift. Eller, ja, ihop med någon i alla fall.
M: Nej, det är jag inte heller. Vad har det med saken att göra. Vaddå ihop. ÅÅÅÅH. Jag är så dum.
T: Ja ja, lugna ner dig nu. Berätta vad det är som har hänt.

M: Du måste hjälpa mig.
T: Nåja, nu tar vi en sak i taget. Berätta först så ska vi se vad vi kan göra.
M: Ja, men det var i alla fall inte mitt fel – okej? Bara så du vet. Jag är ett offer, ett OFFER. Buhu.
T: Ska du berätta någon gång eller?
M: Men åh, sluta tjata. Vad är det med dig? Ja, i alla fall. Jag var hemma hos en kompis förra veckan och det var då det hände. Hon bara stod där och var så obeskrivligt vacker. Jag föll som en fura. Fattar du? Pladask liksom. Åhhh.
T: Mmm, fortsätt.
M: Ja, men fattar du, allt var perfekt. Rena linjer, slank och välformad, inte ett gram i onödan. Svart som natten, precis som jag tycker om. Jag älskade henne från den första stund jag såg henne. Jag visste att hon och jag hörde ihop.
T: Jaha, ja kärlek kan ju vara ögonblicklig, känslor är väldigt starka drivkrafter hos människor.
M: Alltså jag fattar ingenting av vad du säger. Vad pratar du om? Du är så himla konstig.

M: Men i alla fall, jag frågade min kompis om jag fick röra, jag menar man går ju inte och tallar hur som helst eller hur?
T: Nej, det kanske man inte gör men jag ve...
M: Jag lät handen glida fram och tillbaka. Hon var slank, sa jag det? Inte en skråma. Vilket hantverk
T: Eeeh. Okej?

M: Sen frågade jag min kompis om jag fick sitta på henne. Alltså han tyckte det var helt okej. Han är så himla bussig. Jag skulle aldrig ha varit så generös. Jag menar, kom igen, nån jävla gräns får det ju finnas. Fattar du?
T: I ärlighetens namn inte. Du klättrade alltså upp på henne – vad sa hon då?
M: Hi hi. Alltså du är verkligen korkad. Vad skulle hon säga... ööh typ ”kliv av”. Ha ha. Yeah right. Men i alla fall. Så jag sitter där då, ser så himla bra ut. Alltså verkligen bra. Lutar mig fram och tänkte jag skulle känna lite på greppen. Se om det känns okej liksom.
T: Känna på greppen?
M: Och så gör jag det och det bara går som en jävla stöt genom kroppen. Ba rakt upp i ryggraden! Det är ju för fan jävla SHIMANO! Jag bara kastar mig av.
T: Shimano?
M: Alltså jag blir så himla trött på dig, du fattar ju aldrig vad jag säger. Låt mig vara övertydlig: Jag sitter på en vacker kolfiberram som min kompis utrustat med Shimanokomponenter. Shimano. Fattar du nu? Alltså jag kan inte vara tydligare.
T: *suck*

M: Så vad ska jag göra nu då?
T: Vad menar du?
M: Ja, men det fattar du väl. Jag kan ju inte gå hem och låtsas som att inget hänt. Jag har ju redan märkt hur min Columbus fattat att någonting är fel. Igår fick jag två. TVÅ. Pyspunkor på bara en kilometer. Och i förrgår, då fastnade kedjan på lilla klingan. Jag menar, kom igen, det är ju helt jävla uppenbart att den fattar att något är fel. Jag orkar inte ljuga längre. Varför, varför skulle jag vara så dum. ÅÅÅÅÅH.

T: Du, jag tror inte at..
M: Du måste hjälpa mig.
T: Nej men du det här ä...
M: Du lovade! Snälla, snälla, prata med henne.. Få henne att förstå att det var ett misstag. Det kommer aldrig att hända igen. Säg vad som helst, att jag var full, att det var mörkt, att jag var desperat vad fan vet jag säg nånting. Snälla snälla snälla.
T: Jag tror du skall gå nu.
M: Men åh, du är verkligen världens sämsta terapeut. Jag ber dig ju aldrig om nånting.
T: Du, vi ses nästa vecka
M: Men ÅH, du är verkligen taskig. Kom inte till mig när du behöver hjälp i alla fall.

cyklemuppar.se - nu i lycra

Vad är väl en cykelsammanslutning utan skräddarsydda trikåer? Ofullständig är det uppenbara svaret.

Vi gjorde därför vad vi kunde för att råda bot på det och beställde våra egna cykeltröjor. Vi kommer bära dem stolt upp och ned för bergen i alperna.

Notera att vi till och med har en sponsor! Känner oss som proffscyklister. Om inte i kropp så i sinne.

Vi vet att det kommer bli fullständig tjurrusning för att få köpa ett eftertraktat exemplar av den första, officiella, cykelmuppströjan. I dagsläget vet vi inte om vi kommer ha några över att sälja. Men om vi har så annonserar vi det givetvis här, och säljer dem till självkostnadspris. Återkommer om det.

Ett litet test bara

Jag hade ett givande möte med en ny leverantör, när jag insåg att en av personerna mitt emot verkade ha en lika spännande solbränna som jag. Glasögon, ränder på armarna och vänsterhanden så misstänkt blek ut. Sedan insåg jag att högerhanden var rätt solbränd (golfspelare) och tappade snabbt intresset. Det fick senare igång tankeverksamheten kring egenskaper som har dykt upp hos mig efter jag har börjat cykla. Det finns tecken som kan tyda på att du är en cykelmupp. Gör ett mindre seriöst test och se om du instämmer i påståendena nedan. Är det så att du:

1 Via telefon uppmuntrar en person att knacka på diskhjul och dra igång det på trainern för att få lyssna på ljudet.

2 Ber om en beskrivning (återigen via telefon) av den optiska effekten nämna diskhjul får när det roterar och sedan livlig diskuterar vilken den optimala hastigheten kan vara för att få bästa effekt.

3 Fnissar medlidsamt åt folk som diskuterar ett så ointressant ämne som beach-07, men sedan får något panikartad i blicken när alperna-07 hamnar i fokus. Watt per kilo är oerhört intressant för dig.

4 Konstaterar att en skarp rand på benen mellan solbränd hud och den hud som inte är fullt så solbränd inte ser så tokig ut i alla fall. Det är ju faktiskt lite charmigt (men icke att jag tycker detsamma om de bleka zonerna efter glasögonen – så långt har det inte gått).

5 Sitter med tre cyklekataloger samtidigt och bläddrar lite fram och tillbaka bara för att det är så roligt. Däremot lämnar du tillbaka en bok som du egentligen tyckte var rätt okay, för att du inser att du inte kommer att läsa ut den inom den närmsta tiden. Läsa böcker kan man ju göra på vintern.

6 Inser att ditt resonemang om varför du ska köpa nytt och med bättre kvalitet inte helt och hållet skulle hålla i en logisk granskning, men det gör ju inget för den som du diskuterar med har precis samma tunnelseende som du och bekräftar ditt resonemang helhjärtat.

7 Tycker att träningsdisciplin inte innebär att du masar dig upp från tv-soffan för att gå på ett entimmespass på gymmet, utan det innebär att du faktiskt lyckas med att ha en vilodag. Har du riktig benhård karaktär kan du ha en vilodag fast solen skiner och det knappt blåser alls. Det senaste är i princip omöjligt.

Jag minns mitt första cykelköp

Jag minns mitt första cykelköp, jag minns det som igår.

Vi pratar inte om min allra första cykel. Nä, vi talar givetvis om min allra första racer.

Året var 1998. Simkarriären (om man kan kalla det karriär) var för andra gången lagd på hyllan och nya utmaningar söktes. Det var under våren som tanken väcktes på att skaffa en racer. Jag var ivrigt påhejad av cykelmuppen Simon som propagerade för kollektivt inköp av racercyklar. Simon hade sedan några år tillbaka ivrigt vurmat för cykelsporten. Mitt intresse hade dock varit ditintills svalt, trots att cykeln alltid hade varit mitt huvudsakliga transportmedel.

Under denna vår lyckades han dock övertyga mig om att köpa cyklar, det var nog det bästa vi kunde göra. När beslutet väl var fattat, ja då handlade det om att bestämma vilken cykel och vart man skulle köpa den. Budgeten var vid denna tid i mitt liv ytterligt begränsad, smärtgränsen gick någonstans vid 10.000 kronor. Helst billigare. Efter tips och efterforskningar kom vi i kontakt med Ulf Stenudd. Ulf driver Umeå Cykelsport, en högst oansenlig butik på Grubbe i Umeå. Det var inte den typiska raceraffären. Inte Cykelcity eller ECI om man säger så. Umeå Cykelsport var snarare en garageverksamhet som i huvudsak var inriktad på försäljning och service av standardcyklar.

Ulf var dock gammal tävlingscyklist, och bland de potenta landsvägscyklisterna i Umeå med omnejd var han den givna konsulten. Han var en legendarisk hjulbyggare, enligt egen utsago utfördes byggandet gärna i TV-soffan för att samtidigt kunna få lite ”kvalitetstid” med sina barn.

Vi spenderade många timmar konsulterandes med Ulf om vad vi skulle köpa och vad han kunde erbjuda. Ulf var vänlig och positiv. Samtidigt ville han inte pracka på oss nybörjare någon superracer. Han fällde flera kommentarer som ”men det behöver ju inte ni grabbar” när vi dreglade över dyra saker i katalogerna.

Till slut, efter en del velande, föll valet på en Bianchi. Jag och Simon skulle köpa likadana Bianchicyklar. Stålram med Campa Mirage-utrustning. Priset var, om jag inte minns fel, cirka 7000 kronor. Det stora problemet uppstod dock när beställningen väl skulle läggas. Gud förbjude – de hade slut på ramar i min storlek. Jag var tillbaka på ruta ett. Simon hade dock ett paket på väg och jag var nu frustrerad å det grövsta.

Vid det här laget fick inget stå ivägen för mig och mina racerdrömmar. Jag flög till Stockholm. Hade hört talas om ECI och letade mig med viss möda ut till Björkhagen. Det var inte ett alternativ att komma därifrån utan cykel. Efter mycket lite velande köpte jag en Carrera ALV team med Campa Avantigrejer. Det var i princip det enda de hade i min prisklass så det var inte mycket att fundera över.

Cykeln skulle skickas till Umeå med postpaket. Det skulle ta några dagar. Några otroligt långa dagar. Min födelsedag närmade sig med stormsteg och paketet skulle bli min bästa present någonsin. Internet var fortfarande ganska nytt, men posten var tidigt ute med sin paketsökningsfunktion. Ungefär varannan timme kollade jag var paketet var. ”Paketet har lämnat sorteringsterminal Tomteboda”. ”Paketet har anlänt sorteringscentral Söderhamn” och så vidare.

Så en dag, jag tror det var 10e juni så kommer paketet till Umeå. Dock inte till mitt lokala ombud utan till den stora sorteringscentralen vid Dragonskolan. Klockan är runt 16 och jag inser att de kommer inte hinna köra ut paketet samma dag. Inte okej. Jag ringde direkt till sorteringscentralen och hörde om det inte går att hämta ut paketet där. Visst gick det. Fram med kontanter och rusch iväg. Strax före stängning hämtar jag den stora lådan. Lycka, spänning, förväntan.

Kastar mig iväg till Uffe som lovat att montera ihop cykeln, fästa kablar och så. Jag låter honom förstå att jag gärna ser att han gör det samma kväll men det visade sig omöjligt (givetvis). ”Du får sjå dig lite” säger han på sin nasala norrländska och gav mig ett litet fånflin. Två dagar senare, på min födelsedag, kunde jag tidigast räkna med att den var klar.

12 juni efter jobbet var jag där. Cykeln var klar. Var så exalterad att det var löjligt.

En cykelmupp var född.

Det där jävla internetet

Skulle bara köpa ett par fulhjul att använda vid träning på min nya tempohoj. In på Bike24.com, Campagnolo Khamsin var det ja, lägg i varukorgen. Just ja, en krans måste jag ju också ha, Veloce 12-23 blir skitbra. Hmm, undrar om jag inte behöver en till hastighetssensor för cykeldatorn - att ha på tempohojen alltså. Jodå, det behöver jag absolut. Några extraslangar är också alltid bra att ha hemma. Supersonic - 45 gram!!! Och så billigt sen. Lika bra att köpa fyra när jag ändå är på gång - frakten blir ju densamma ändå. Kanske behöver jag också en ny sadel till mitt singlespeed bygge, den gamla gula funkar ju inte till en ram i British Racing Green. Ritchey comp marathon vad där det? Skit samma, den är billig. Tjofadderittan. Bara att knappa in kortnumret och adressen. Oj så enkelt det är. För enkelt.

Vurpan – Tre nivåer av lidande

Som ni kanske har läst så gjorde jag min andra vurpa för året på Vätternrundan i helgen. Den första kom under Gran Fondot i Eslöv tidigare i vår. Faktum är att de är de enda riktiga (cykel)vurporna jag gjort i mitt vuxna liv. Helt klart en ny lärdom, en jag gärna hade sluppit.

Jesper har ju redan, mycket väl, beskrivit själva händelseförloppet före, under och efter mitt senaste besök i asfalten. Jag ska fokusera på vad som händer efter själva kraschen. Tänkte gå in lite mer på djupet, skulle man kunna säga. Vad händer med kroppen och tankarna i vurpans efterdyningar? Jag tycker mig se ett tydligt mönster, en röd tråd. Vad är då den gemensamma nämnaren? Jo, lidande!

1. Fysiologisk smärta
I början är det bara smärta! Men vad är då smärta? Definitionen lyder ungefär: ”Smärta är när de afferenta nervbanorna signalerar för vävnadsskada eller hot om vävnadsskada.” Dessa nerver provoceras på, i huvudsak, tre sätt, mekanisk, kemisk och termisk. I mitt fall handlade det om att mjukdelar plattades till, mosades ihop och blödningar uppstod. Hud skrapades av och lämnade brännskadeliknande sår på min kropp. Vävnaden bakom såren drar till sig vätska för att skydda kroppen och för att samla vita blodkroppar i området, med svullnad som följd. Blödning, svullnad och sårskador. Kemi och mekanik. Två av tre, inte så illa!

Intressant nog så är det nästan omöjligt att inledningsvis känna var det gör ont eftersom att kroppen signalerar någon slags globalt smärttillstånd. Nervbanorna skickar smärtimpulser i häftiga skurar. Allt gör bara ont! Tydligen är de inkommande signalerna till hjärnan så intensiva att de tillfälligt stör talcentrum. Ett par minuter efter smällen verkar det vara omöjligt att använda sig av konsonanter. Språket består uteslutande av extremt utdragna vokalljud: ooooo, aaaaaaa, ååååååå!

Såhär ser det alltså ut omedelbart efter själva katastrofen. Hur lång tid som den här nivån av lidande sträcker sig kan naturligtvis variera väldigt mycket. Ett litet skrubbsår ger självklart ett betydligt kortare händelseförlopp än en skelettskada. Detta gäller vanligtvis även de andra nivåerna. Den här modellen passar inte över huvud taget inte in på mindre incidenter!

2. Monetära svårigheter
När den värsta smärtan börjar lägga sig så sätter hjärnan igång att kontrollera för övriga skador. Jag tänker då närmast på det rent materiella. Kläderna är oftast det första som noteras eftersom de som regel är trasiga på samma ställen som man har mest ont. På något plan inleds även direkt en summering av kostnaderna för det förstörda materialet. Därefter undersöks cykeln efter tecken på skada. Lite otippat att cykeln kommer i andra hand trots att den är den detalj som man i vanliga fall är mest intresserad av. Det är knappt så att den egna formen är av större intresse.

Naturligtvis är det tråkigare ju dyrare saker som har gått sönder. Ibland så är det dock värre när nya saker förstörs. Vissa gånger (som i helgen) är det den ackumulerade förstörelsen under en viss tidsperiod som är mest plågsam. Mina två vurpor har trasat sönder nästan alla nya cykelkläder jag har köpt i år. Två par byxor, knävärmare, armvärmare, väst, handskar och skoöverdrag. Snacka om ekonomiskt lidande!

3. Psykosociala risker
På den här nivån består lidandet av att olika faktorer gör att man känner sig tveksam till att sätta sig i sadeln igen. Det kan vara smärta, tvivel på den egna förmågan eller kanske bara det obehagliga minnet av att syna asfalten. Negativa tankar kan lätt börja göra sig hörda: Varför har jag ramlat så ofta den senaste tiden? Har jag haft otur eller varit klantig? Är jag inte tillräckligt bra på att ligga i klunga. Försätter jag mig själv (och andra) i fara på grund av min tekniska otillräcklighet? Orkar jag med att gå i backen igen?

Vilket elände!

Nu lever vi verkligen farligt! Här kan konsekvenserna av lidandet bli ödesdigra. Risken finns helt enkelt att man slutar cykla eller att man undviker att göra det i grupp. I värsta fall kan man upptäcka att det finns annat i livet än cykling. Hemska tanke!

Bilder från Vättern

Lite fotografier från senaste Vätternrundan. Höll mig i skinnet och fotograferade inte från cykeln denna gång.

Bilderna hittar du här

Dags att ändra målsättning?

Eftersom mycket i mitt liv numera handlar om cykling skulle jag kunna blogga om rätt mycket cykelrelaterade ämnen. Om mina underbara icke-cyklande vänner som har tålamod med mig när jag ber dem flytta datum för middagar och fester, för att det krockar med cyklingen. Om mitt första träningspass med olika slags fartlekar (det var jobbigt) som omväxling till mina vanliga lyckocyklingar. Givetvis skulle jag kunna författa något om dagen som gick i Ritter Classics tecken. Ett evenemang som jag varmt rekommenderar till andra. Jag kan snabbt vänja mig vid att trafikpoliser ser till att jag har möjlighet att fara genom korsningar utan en tanke på bilar eller trafikljus.

Nu har jag istället gått igång på något annat. Jag satt i lördags kväll i Köpenhamn på en trevlig restaurang och fick frågan vilken målsättning jag hade vad gällde Ritter Classic. Det var faktiskt inte något som jag direkt hade tänkt på, så först svarade jag att det var att se till att Simon kunde få komma i närheten av SuperMario. Det visade sig vara en omöjlig uppgift. Åtminstone så länge vi hade för avsikt att fullfölja tävlingen, som han aldrig deltog i. Med brännbolls- och grillkvällen med jobbet på fredagen och med en heldag i Köpenhamn på lördagen i bakhuvudet blev sedan mitt svar att jag skulle hänga med masterbilen och sedan när loppet släpptes fritt skulle jag kämpa ordentligt de 33 km som återstod. Lite feg målsättning kanske, men den räckte för mig.

Det var med blandade känslor som jag gick i mål på söndagen. Positivt var att jag kände mig stark och fin under loppet och negativt var att jag kände mig för stark och fin efter målgång. Jag var lite besviken på mig själv över att jag inte hade gett mer. Jag hade inte koll helt enkelt. Jag visste inte hur långt vi hade kört och jag missade dessutom spurten på slutet. Hade jag varit med mer på den hade jag kunnat passera flera i min klunga. Det vet jag, eftersom jag tog in på dem när jag väl fattade vad det handlade om. Det var klumpigt agerat och jag hade bara mig själv att skylla.

Samtidigt så är det så härligt att cykla och jag har ingen extrem tävlingsskalle, så trots allt så försvann den där obehagliga känslan av att jag inte uppnått det jag hade kunnat uppnå ganska snabbt och ersattes av min vanliga lyckokänsla som jag får när jag cyklar. Med lite ätbart i magen, fina cyklar runt omkring mig och framför allt med allt cykelsnack med alla cykelmuppar som bara vimlade i målfållan, så var jag snabbt på topphumör igen.

Vad jag trodde skulle vara det roligaste att berätta från dagen var en kommentar som jag fick från en stark, senig cyklist efter det att jag tagit ett av mina pass i täten på min klunga: ”Du aer i meget god form”. Det räckte för att göra mig glad länge.

Fast det hann förändras för jag hann inte mer än cykla hem från Bjärred när Ola ringde. Det han berättade för mig har fått igång mina tankar på vad jag egentligen vill med min cykling. Han hade varit inne och kollat resultatlistan och jag hade fått en bra placering. Den placeringen, med tanke på mina bristfälliga förberedelser och med tanke på att jag hade varit besviken på mig själv, eftersom jag inte ansträngde mig mer efter det att loppet släpptes fritt, känns ”meget fin”.

Jag kanske ska börja strukturera min träning mer? Jag kanske ska höja ribban lite för vad jag förväntar mig av mig? Svaret på de två frågorna är ja, det ska jag göra – Frågan är bara hur mycket? Går det att samtidigt behålla den här otroliga euforin, som är helt fantastisk och som jag ser som en oerhörd förmån här i livet, samtidigt som jag ändrar mitt sätt att cykla? Jag vill inte förlora den biten och även om jag på något plan förväntar mig att den ska minska förr eller senare, så vill jag behålla intensiteten i känslan så länge som jag kan. Jag vill helt enkelt inte kväva min lyckokänsla med måsten. Samtidigt så är det säkert en otrolig sporre att märka att man blir bättre med målmedveten träning.

Vad jag mest tar med mig från Ritter Classic är alltså en förvirrad tanke på att jag vill träna mer målmedvetet, fast bara om det inte kväver min cykellycka. Om du skulle råka hamna i min omedelbara närhet under den närmsta tiden, så finns risken att du blir inblandad i en diskussion om det här. Bara så att du vet.

Vättern 2007 - Det gick ju bra...

Vätternrundan avklarad. Ja, för de allra flesta i alla fall. De närmare 15.000 som gick i mål. Det gjorde inte vi. Men jag återkommer om det.

Jag satte mig i bilen på fredag eftermiddag med destination Linköping. Där skulle jag möta upp med broder Jonas hos våran kompis Samar. Det har utvecklats till något av en tradition att vi tillbringar natten före Vättern hos Samar och hans fru Christel. De pysslar om oss, matar oss och ser till att vi får några timmars sömn innan start. Så också i år.

Jag var exalterad. Nya cykelkläder hade inhandlats och jag skulle stolt visa upp Fredrikshofs färger på vägen mot ära och berömmelse. Jonas var också cykelfin i sina Lunedikläder, också de alldeles nya. På kvällen, efter avslutad kolhydratuppladdning poserade vi glatt framför kameran i våra munderingar. Eller delar av dem. Jonas spände quadricepsen för att inge respekt, jag försökte se mer oskyldigt fjollig ut.

Vi kom till Motala strax före tre på morgonen. Gott om tid. Fika i bilen och allmänt fixande innan vi rullade iväg för start 04.02. Vi hamnade i en grupp med idel okända människor. Såg inte skymten av Fredric, en fellow träningskompis som jag hade tänkt skulle dra med oss runt sjön. Kanske var han i gruppen före? Vi rullade ut i morgonsolen, det utlovade molniga vädret lyste med sin frånvaro. Allt kändes bra.

Farten var avvaktande i cirka en kilometer innan ett par cyklister drog upp farten rejält. En av dem var en ENORM herre. Typ två meter lång och med en riktig hockyeprilla under läppen. Han verkade vara en nikotintorsk av rang för han hade limmat fast en snusdosa på styrstammen (där mer normalt funtade människor monterar cykeldatorn). Vinden var gynnsam och vi låg och rullade på runt 40 km/h. Jag kände mig grymt bra. Pulsen under kontroll och stark i benen.

För att kunna köra utan att stanna hade jag monterat på ett par extra flaskställ under sadeln. Det kändes lite svajigt och jag undrade om flaskorna skulle sitta kvar i eventuella gupp. Jag behövde inte fundera länge för i första guppet jag körde i flög flaskorna all världens väg. Satan. Med endast två flaskor kvar började planen att köra stoppfritt te sig allt mer omöjligt. Nåja, det fick bli ett senare problem.

Vi kom ganska snart ikapp 04.00-gruppen och där satt mycket riktigt Fredric. Jag hojtade till och han slängde sig skyndsamt in i vår grupp. Farten drevs upp mer och mer och milarna avverkades runt 15 minuter (= 40 i snitt). Snart närmade sig första depån, den vi bara skulle susa förbi i vår jakt på en tid under 9 timmar. I den fart vi höll så lutade det dock snarare åt runt 8 timmar blankt. Det kändes förjävla fint.

Då förbyttes plötsligt idyllen i skräck. Från ingenstans kom ett hinder mitt i vägen. En sån där gul/röd-randig trafikmarkering som varnar för hål och liknande i vägen. Vi såg den inte förrän den var en meter framför oss. Jag lång på Jonas rulle och plötsligt var den bara där. Ingen hade viftat, klappat på stjärten eller liknande. Den dök upp ur tomma intet. Jonas försökte en snabb manöver, rent instinktivt, för att inte köra på den. I efterhand kan konstateras att det nog hade varit bättre om han inte reagerat. Nu blev det istället så att han körde på guppet som den varnade för samtidigt som han gjorde en sväng åt sidan. Pang, bom, krasch. Jag ser, som i slow-motion, hur det här kommer gå åt helvete.

På något sätt, fråga mig inte hur, lyckas jag dock väja undan. När faran är över för min del tittar jag bakåt och ser Jonas på asfalten. Jag hör också en annan cyklist skrika i panik när han drämmer rakt in i Jonas och landar på honom. Aj, aj, aj. Att fortsätta är otänkbart. Jag kan ju inte lämna brorsan utan att veta hur det gick för honom. Bara att stanna. Rullar tillbaka till högen med cyklister (3 stycken) och förväntar mig det värsta. Jonas har, kan vi snart konstatera, klarat sig förhållandevis bra. Han har ont, han blöder, men inget verkar brutet. Killen som landade på honom mår dock sämre. Han har riktigt riktigt ont i vänsterarmen och loppet är över för hans del.

Jag och Jonas blir stående en god stund. Eftersom vi var precis vid depån kommer sjukvårdarna snabbt till platsen och de tvättar och plåstrar om honom. Samtidigt kollar vi cykeln och inser att den är i princip helt oskadd. Bara några blodfläckar på sadeln. Vi bestämmer oss för att rulla vidare en bit och känna hur det känns.

Vi hinner cirka en kilometer innan Jonas säger ”jag tror jag har punktering”. Fan, det är inte sant. In till vägkanten och bara börja mecka. Slang ur – slang i – pumpa. Fan, punka på reservslangen också (mitt fel tror jag). Ny slang, pumpa och så vidare. Under tiden vi fixar passerar grupp efter grupp. När vi väl är klara så inser vi att alla snabba grupper kört förbi, skall vi åka runt nu så får vi göra det på egen hand.

Glöm det, vi kom hit för att cykla fort, nu skiter vi i det här.

En smula ledsna, men samtidigt glada över de högst ringa skadorna på Jonas vänder vi helt enkelt och styr kosan tillbaka mot Motala.

Det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Vi kom tillbaka till Motala redan klockan 7 på morgonen. Istället för mjölksyra och massa kilometer kände vi oss pigga och fräscha, endast cyklat 9 mil. Dagen ägnade vi åt att hänga vid målet och kolla på människor som går i mål. Fotografera cyklar och ha det bra.

Hur gick det för övriga. Jo Fredric körde mycket stabilt, kom in på 8.24. Grämer mig förstås när jag inser att jag antagligen kunde suttit med i deras grupp hela vägen. Mina compadres från tidigare lopp i år, Kenneth och Krister (bilden), kom in på ännu bättre tider. De åkte med den smått mytomspunna 04.30-gruppen hela vägen och fick en sluttid på 7.43. Stabilt. Surt för dem var dock att de körde på EXAKT samma tid förra året. Krister var så trött att han var på väg att sälja cykeln för 50 spänn, ända till han insåg att han inte förbättrade fjolårstiden. Bara att köra igen nästa år med andra ord...

Kommer jag tillbaka nästa år? Antagligen. Men jag lovar inget. Det enda jag lovar är att OM jag kör så kommer jag köra i nästa års version av 04.30-gruppen. Det har ni mitt ord på.

Vätterngenrep - en nojig historia

Idag var det genrep inför Vätternrundan. Traditionell onsdagsträning stod på schemat. Nu skulle formen testas, jag ville ha ett positivt svar på att jag är i gott slag. Och det fick jag. Kroppen kändes oväntat fin och det var svårt att hålla igen på fartsträckorna. Inte gå på rött, inte gå på rött. Bara lite rött, nej lugna dig nu för fan. Att se folk dra iväg när jag vet att jag skulle kunna hänga med, varför är det så svårt?

Det tjatades återigen om att jag måste starta 04.30 med alla andra tuffa typer som skall cykla riktigt jävla fort. Jag skyllde på att Jonas har legat sjuk och är osäker på formen så vi håller oss till vår plan och målsättning. Att starta 04.00 och att cykla under 9 timmar. Det om Jonas sjukdom och form är sant, men ska sanningen fram passar det mig ganska bra att skylla på det. Jag är helt enkelt för tvivlande över min egen kapacitet för att starta med de coolaste.

Materialet är ju ett annat favoritämne. Jag vill tro att bara det faktum att jag uppgraderat cykel från förra året måste göra en signifikant skillnad. Kolfiber och 7,5 kilo måste vara bättre än helaluminium (inklusive gaffeln) och 10 kilo – så är det bara. Nya, ännu finare, springare visades upp på träningen idag. Både Peter och Matthias hade slagit till på varsin ny Cervelo R3. Peter hade dock av någon outgrundlig anledning hängt på Ultegra på sin samt några märkliga blytyngder till pedaler. Kanske för att inte komma under UCI:s minimiviktkrav på 6,8 kilo? Samtidigt hade han styrstam och styre i kolfiber samt supersonic-slangar. Ja, jag förstår då ingenting. De fina superlätta slangarna höll förstås inte måttet utan det slutade med punktering...

Jonas drar till Motala redan i morgon för att hämta nummerlappar. Sen möter jag upp i Linköping på fredagen där vi tillbringar kvällen hos en kompis. Det blir till att montera extra flaskställ på sadeln – vi har inte planerat att behöva stanna en endaste gång under rundan. Får se om det håller. Om väderprognosen står sig lär det inte bli några problem eftersom det verkar bli en smula kyligt.

Så, för att sammanfatta. Ja, jag är nojig. Jag vill ha solsken, medvind och någon som drar mig runt i 40 knyck ända till Medevi för att känna mig helt säker på att klara mitt mål. Löjligt, jag vet. Men så är det.

Bilder från helgen

Jag insåg precis att jag de senaste tre veckorna har fått ihop dryga 140 mil Det känns som en rätt stabil insats från min sida och det är helt okay att kroppen inte är helt på topp just nu. Det blir vila idag kan jag säga.

Tillbaka till ämnet. Det är lätt att konstatera att det har varit en bra helg – en bra cykelhelg helt enkelt. Den började med en runda till Köpenhamn och en del cykelbutiker. Vi var fyra inte helt motvilliga cyklister som gav oss av efter att ha grundat med lite espresso på morgnonen.

Jag fick testa en SRAM Force utrustad liten goding, som trots att jag körde i klänning och skor av toffelmodell kändes väldigt responsiv och rolig att köra. Jag måste erkänna att min Vola kändes lite seg på kvällen när jag kom hem. Hon är väldigt fin, men det är inte samma gensvar i henne som i cykeln jag provade. SRAM får klart godkänt av mig, på grund av snabbheten och det distinkta gensvaret vid växling.

Petter provsatt en Cervélo och var så här lycklig då. Jonas provade en billigare variant av tempokänsla genom att satsa på hjälmen. Vi hade Jesper i åtanke när vi provade den och faktum var att vi redan hade lämnat just den affären, när vi kom på att det fanns ju tempohjälmar där och glatt vände tillbaka för att prova hjälm åt Jesper. Det kändes inte allt för tungt att återvända till en cykelaffär. Det var kanske snarare så att vi hade lite separationsångest när vi lämnade den. För övrigt så bjöd de på smörgås och kaffe i den cykelaffären = pluspoäng

Väl tillbaka i Sverige blev det lite lugn körning i 5 mil för Jonas och min del medan vi lämnade av Petter i Bjärred. Jag roade mig med att reta modepolisen Jonas genom att cykla i en ärmlös tröja som inte ens var en cykeltröja och Petter lyckade med att ha en ryggsäck. Detta till trots ville Jonas fortfarande cykla med oss. Det var ju i och för sig väldigt fint väder och han var på bra humör efter sitt sadelköp.

Senare under kvällen kom Jonas och Simon över och vi satt och bläddrade i tre (cykel-) kataloger och ämnet rörde sig emellanåt om cyklar och cykling skulle man kunna säga.










Söndagen fortsatte sedan med mer cykling. Simon och jag började rundan tillsammans med Lunedi och vägen gick mot Tollarp. Vi följde inte med hela vägen, eftersom vi skulle sluta upp tillsammans med den morgontrötte Jonas så småningom och eftersom jag skulle cykla till Bjärred senare under dagen, så för min del så var det en ren säkerhetsåtgärd. Jag ville inte bli för trött och komma hem för sent. När Simon och jag lämnat gruppen insåg vi att det var kaffesugna vi var, så vi blev rätt glada när vi såg skylten som jag tolkade som att cafét var öppet. Nu fanns det inget café kvar, så det var bara att fortsätta, men vi hittade istället ett väldigt mysigt stället i Önneköp. Färden gick sedan vidare och vi hade någorlunda koll på var vi befann oss, då Jonas hörde av sig. Det var dags för honom att starta sin cykelrunda och vi stämde efter en del konfererande träff i Veberöd. Johannas i Veberöd utan Ola och Niklas visade sig fungera också.Sedan fortsatte vi mot Lund och rundan summerade 154 km. På vägen hem så plockade jag upp en fin Acqua & Sapone-tröja som ska bäras med stolthet under Ritter Classic.

Hem och äta lite, packa lite och vila lite, sedan var det dags för etapp två under dagen (mot Bjärred). Snälla, snälla Ola hjälpte mig att montera mitt kompaktvevparti och byta kassett och snacka om att jag fick en pedagogisk menotor som stegade mig igenom proceduren. Som väntat så orkade jag inte ta loss pedalerna själv, men det ordnade sig det med. Det är roligt att pyssla med sin cykel med rätt verktyg, så nu har jag insett att det är dags att köpa lite sådan utrustning också (och så skulle jag gärna vilja ha en liten verkstadshörna). Det finns mycket man kan lägga pengar på vad det gäller cykling och det gör inte så ont att komma hem med lite cykelprylar. Faktum är att det känns ganska bra.

Dessutom får jag väl informera om att jag numera har en hastighetsmätare monterad på cykeln. Den tittade jag flitigt på under etapp tre, som inte helt oväntat bestod av sträckan Bjärred-Lund. Jag var inte så sliten som man skulle kunna tro. Jag hade till och med lite tankar på att utöka rundan hem, men skyllde på att jag inte var säker på när det skulle bli mörkt, fast mest handlade det om att jag inte var helt pigg.

Rätt schysst cykelhelg om jag får säga det själv.

Intriger och dokusåpa?

Jag fick höra av Jonas att jag skulle kunna bli rätt förvånad när jag gick in och läste bloggen. Att det fanns ett rätt snällt inlägg som berörde mig tillsammans med ett som Jonas skrev då han kände att han ville balansera det hela lite. Jag förväntade mig alltså något småbitande och blev ganska nyfiken på dessa båda inlägg.

Det hela passade med en diskussion om bloggen som jag hade med Simon tidigare under dagen. Vad ska vi göra med det här egentligen? När vi har skrivit cirka 1000 gånger om hur underbart det är att cykla och hur fantastiskt det kan vara. När vi har vänt ut och in på våra upplevelser de dagar vi är starka eller de dagar vi är svaga. Vad händer då? Nu har jag förstås inte ännu tröttnat på att skriva hur jäkla underbart det är, men det skulle ju kunna hända någon gång i framtiden.

Är det dags att göra cykelmupparna till en dokusåpa då? Behöver vi lite intriger för att föra handlingen framåt? Nu hade ju Jonas till och med förvarnat om att det låg ett mindre vänligt inlägg upplagt på bloggen.

Så läste jag inläggen och sedan var vi tillbaka på ruta ett igen. Simon och jag har värsta bondingen nu i och med Ritter Classic. Helt plötsligt studsar vi till bara och spricker upp i två fånflin medan vi inser att båda tänker på nästa söndag. Jag ser till att Simon får köra samma lopp som Cipo och han skriver ett inlägg om med en fantastiskt fin titel och lånar ut sin fina Acqua & Sapone-tröja till mig. Där är det liksom kört det där med intriger. Det finns inga förutsättningar till det.

Sedan har vi ju Jesper, han som är lika fånigt upplevelsekänslig som jag. Det förvånar mig inte om någon som lyssnar på vår konversation när vi är ute och cyklar och ser våra saliga leenden tvivlar på att vi är så där snabba i tanken (till skillnad från oss som cyklister då va ;-). Det suckas och vi ler och det enda vi säger går ut på att liver är fint, det är så vackert runt omkring oss och så försöker vi göra varandra uppmärksamma på saker som vi vet om att den andre redan har sett eftersom våra huvuden scannar omgivningen hela tiden. Från höger till vänster, höger, vänster, lyckligt leende, lycklig suck, lycklig blick, samförstånd. Inget stabilt fundament för intriger där heller.

Hoppet stod alltså till Jonas elaka inlägg. Det är väldigt roligt att reta Jonas och säga saker som jag inte ens tycker bara för att se honom spärra upp ögonen i ren förtvivlan innan jag får mig en dos cykeluppfostran (igen). Fast det är bara att inse – det går nog bara inte. Det är inte ”vår grej”. Vår grej har med cyklar och mupperier kring det att göra och jag verkar inte tröttna på att skriva om hur fint det är. Oh - så fint det är att cykla!

Love you guys och lite får man tåla speciellt när det är sant.

Luften i igen

Cykeln är pumpad igen. Tack vare en fiffig liten pryl - nämligen en diskhjulsadapter (bilden). Vilka saker det finns. Gav mig inte på att testa om däcken verkligen håller för 14 bar utan nöjde mig med 8.



Premiärturen blev dock kort eftersom hopmekaren hade missat att skruva fast mina aerobars ordentligt så väl i Nacka höll jag på att trilla av cykeln när armbågsstödet gav vika. Insexnyckeln låg förstås kvar hemma.


Men oj vad det sjunger härligt i diskhjulet när jag ställer mig upp och spänstar upp för backen.

Tempo a la Crono

Sådärja, nu har jag och min nya cykel fått bekanta oss med varandra ifred så nu känner vi oss bekväma med att dela med oss till er - kära läsare.

Helgen har tillbringats med otroligt lite cyklande. Endast två timmar! Kommer knappt ihåg när det hände senast, måste varit i februari. I alla fall, det var ju inte det jag skulle prata om.

Igår när jag kom hem efter en runda på Ekerö tänkte jag att jag måste testa vad min nya vän går för. Så efter avklarad fotosession (tack mamma) gick jag för att hämta pumpen. Har jag köpt nya, fina, svindyra tubdäck som klarar 14 bar ja då tänker jag fan inte ge mig ut och cykla med bara 4 bar i gummit. Sagt och gjort, jag tar min fina, svindyra fotpump och sätter den mot munstycket på bakdäcket och inser att den inte riktigt passar i det lilla hålet som är uppskuret ur diskhjulet för att möjliggöra pumpning. Resultatet blir ett snabbt "pssssst" innan jag hinner inse att luft endast åker ut - ingen kommer in. Upprepar manövern ett par gånger till med platt däck som resultat.

Aj fan.

Nåja, jag har ju min handpump, den får duga för en snabb pumpning tänkte jag. Det funkar dock inte ett dugg bättre utan jag står där med lika platt däck efter 10 minuter. Paniken börjar infinna sig - klockan är 17 och alla cykelaffärer stängda. Det går upp för mig, jag kommer inte kunna cykla mer på hojen i helgen. Fan fan fan. Lyckas efter frenetiska försök få i en stackars bar vilket i alla fall gör att cykeln inte vilar på fälgen. Men cykla på den - glöm det.

Fiaskoartat och nu väntar kanske inköp av ännu en pump. Men det blev fina bilder i alla fall.

Cykelglädje

Den senaste tiden har jag haft allvarliga problem med motivationen. Det har varit svårt att känna den där glädjen och engagemanget för cyklingen. Sviterna efter vurpan på Fondot plågar mig fortfarande. Som om inte det var nog så blev jag rejält förkyld direkt efter Vänern Runt. Där försvann en och en halv veckas träning. En viss panik över formen inför Vättern började smyga sig på. Jag som skulle cykla så fort! Hur ska det nu gå? Smärta och sjukdom är ingen bra kombination. Fan vad ynklig och eländig jag har varit.

Nu har jag tränat fredag och lördag. Inga hårda eller långa pass, men jag har i alla fall varit ute. I fredags var det bara jobbigt och besvärligt att ta sig ut. Lördag var klart bättre. Pulsen skenar förvisso hejvilt men benen verkar hyfsade.

På lördagen hade jag min nya sadel, en Fizik Arione. Den är helt fantastiskt bekväm jämfört med min gamla sadel, som har gett mig sår i ändalykten. Nu var det hur mjukt och skönt som helst. Sådant drar ju upp helhetsintrycket.

Idag (söndag) ska jag prova att cykla lite längre. Hoppas det ska gå bra! Vädret ska bli helt fantastiskt så jag har goda förhoppningar. Tycker att lite av glädjen börjar återkomma. Lite i taget. Tur att Jesper är så passionerat förälskad i sin nya Chrono. Sådant smittar av sig!

Cykelsmart – Inget för muppar?

Som flera av er tidigare läst, så har Jesper tidigare beklagat sig över att inte vara särskilt cykelsmart. Vad innebär då detta? Naturligtvis finns det många färdigheter som spelar in, men viktigast är nog förmågan att spara på krafterna så länge som möjligt och sedan utnyttja det krut som finns kvar på bästa sätt i slutskedet. Det är i alla fall en modell som passar bra just nu.

Den här förmågan är något som vissa cykelmuppar tycks sakna! Jag tänker närmast på något som hände den andra dagen på Vänern- runt. Det var väl ungefär tio-tolv mil in på etappen när vi fick riktigt fin medvind, och farten drogs upp mot 40km/h ett tag. Då började Anette se lite krokig ut och gnällde en del när hon kom för långt fram i gruppen (hon hade då klagat en stund över att hon kände sig sliten). Jag föreslog då att hon skulle lägga sig sist i ledet och stå över. Ligg och vila där det är minst vind! Eftersom Anette är en klok och förståndig tjej så tog hon mitt råd (vilket måste betyda att jag är klok…antar jag). Efter ytterligare ett tag var det fler i gruppen som tyckte det gick för fort och tempot drogs ner. Vi rullade fram i 32-34km/h när plötsligt Anette kommer upp i vänsterledet och lägger sig på första rulle. Jag såg lite förvånat på henne och frågade om hon redan kände sig bättre. Varpå hon svarar – ”När det går så här sakta så är det lugnt!” Inte riktigt rätt tänkt när det är nästan tio mil kvar. Jag skickade ner henne längst bak i klungan igen. Eller, snarare tipsade henne om att det kunde vara klokt att fortsätta att ta det lugnt, även om farten tycktes låg. Behöver jag säga att Anette kör utan hastighetsmätare. Nåväl, resten av historien har ni hört tidigare: Anette släppte vår grupp i en lång backe och blev uppraggad av ett gäng Stockholmare.

Poängen var alltså att minst två av oss muppar har lite problem med att förvalta våra krafter på ett smart sätt. När jag tänker efter så har vi bevis på att även de återstående två mupparna inte är fullärda på området. Jag tänker närmast på Simons bravader på träningslägret och min idiotkörning på Gran Fondot.

Ja, Anette! jag hade kunnat vinkla det här helt annorlunda, men hur kul hade det varit!?

Ännu fler bilder från Luma GP

Det uppdaterade albumet hittar du här

Notera hur jag blir mer och mer ensam för varje bild - är det för att jag kör fort eller långsamt?

Underbara Anette

Av rubriken att döma skulle man kunna tro att det här är en kärleksförklaring från en cykelmupp till en annan. Eller så är det bara ett konstaterande av vad många redan vet, eller har misstänkt – att Anette är underbar.

Kommande helg ska muppbröderna Sundewall cykla Vättern. Jag och Anette ska cykla med Super-Mario i Danmark. Som fanatiskt trogna bloggläsare vet så är Mario Cipollini min hjälte. Den som undrar varför kan läsa min tribute till Cipollini som jag skrev i anslutning till hans fyrtioårsdag. Bara jag får en skymt av honom så kommer jag att vara salig.

Till så sent som för två dagar sedan hade jag aldrig hört talas om Ritter Classic. Antagligen skulle jag fortfarande vara ovetande om inte underbara Anette hade lyft telefonen och informerat om detta tillfälle att cykla med Lejonkungen. Jag behövde inte tänka över det särskilt länge innan jag nådde ett beslut.

Det känns passande att ikläda sig en tröja för något av Cipos gamla lag. Jag tror det får bli min, vid det här laget ganska gamla, Saecotröja. Av två skäl, dels tycker jag att Cipos röda tåg var ”poetry in motion”, dels så lånar jag gärna ut min något mindre Aqua & Sapone tröja till underbara Anette.

Ännu mera kolfiber

Den är här!

Idag när jag cyklade hem från jobbet var jag lite sur. Cykelcity hade inte ringt, trots att de hade lovat att cykeln skulle vara klar på torsdag. Jag tänkte att jag svänger förbi och kollar hur bygget går - det är ju alltid trevligt att hänga i cykelaffärer trots allt.

Men vad händer? Som om de läste mina tankar så ringer de när jag står och väntar vid trafikljusen vid St. Eriksplan. "Hej, är det Jesper? Det är Cykelcity här, vi ville bara berätta att din cykel är klar..". Typ. Hörde bara första orden sen försvann jag in i dimman.

Jag cyklade som i trans uppför slussen, katarinavägen, höger på kocksgatan. Jag kan vägen i sömnen. Där, i korsningen södermannagatan. Av cykeln. Låsa. In genom dörren. Nummerlapp. Väntan. Min tur. "Jodå, den är klar". Mer väntan. Och så...

Det var kärlek vid första ögonkastet. Min Ferraridrevade (55-klinga) Columbus Crono med kolfiber-lull lull lite överallt (vevarmar, aerobars etc). Instruktionerna: "vi har precis limmat däcken så cykla helst inte med den ikväll" hörde jag knappt. Betala. Tack och bock. Ut på gatan.

Visst tittar alla på mig? Eller på min cykel. Den är ju så snygg. Eller är det bara jag som går runt och ler fånigt och ser konstig ut? Skit samma.

Väl ute på gatan kunde jag naturligtvis inte hålla mig. Jag cyklade inte, jag bara rullade lite. Vinglade ner mig i aerobågen spänd som en fiolsträng. Ska det här kännas naturligt och stabilt? Inte just då i alla fall.

Nu måste mer saker inhandlas. Fulhjul för träning vore bra att ha - någon som har några de vill bli av med? Campa förstås.

Malplacerad å det grövsta

Jag har ett tips för den som vill känna sig maxat malplacerad. Fullkomligt fel. Åk då hem till en kompis som håller på och renoverar lägenheten iklädd cykelkläder.

Detta gjorde jag igår efter Luma GP. Kompisen höll som bäst på att slå ner en vägg när jag kom förbi svettig och dan efter nedan beskrivet lopp. Det var macho på hög nivå. Kofot, skruvmejslar, sågar och borrmaskiner låg om vartannat. Jag stod där och tittade på när boysen rev för allt vad tygen höll och försökte sen något fånigt hjälpa till. Ni kan tänka er synen: Jag i cykelkläder och cykelskor (för det var spikar på golvet - hjälp) stod där och drog förstrött i en planka utan framgång. Till slut insåg jag att jag bara var ivägen och åkte hem och lekte husmor istället. När pojkarna var klara kom de hem till mig för utfordring.

Missförstå mig inte - det är macho som fan att cykla. Men trikåer känns inte alltid rätt.

Luma GP - rapport och bilder

Kördes igår som sagt. Målsättningen före start var att gå i mål. Kan tyckas blygsamt men med tanke på min ringa erfarenhet samt att reglerna stipulerar att varvad cyklist måste kliva av banan kändes det ändå som en vettig målsättning. Och målet nåddes, men det var fan på håret.

Vi var sex hofvare som startade i seniorklassen. Jag hamnade långt bak i starten vilket jag snabbt insåg inte var en bra strategi. Banan inleddes med en "klättring" upp genom Luma-huset, cirka 10 höjdmeter, vilket gjorde det lätt att snabbt tappa både tid och placeringar. De i fronten hade givetvis insett detta och satte högsta fart direkt från start. Jag kämpade tappert för att hänga med men snart var fältet splittrat och jag satt någon slags andraklunga. Den decimerades i raskt takt och efter bara några varv var vi inte mer än fyra cyklister kvar där. Hur många som var framför hade jag för länge sedan tappat kollen på.

Vår fyrtett inkluderade mig själv, mina klubbkamrater Björn och Carl samt en fjärde utsocknes cyklist. I ingången till backen efter cirka 20 minuter gick Carl omkull men jag och Björn lyckades smita undan asfaltsslickeri. Nu var vi bara två. Inte bra. Ytterligare något varv senare fann jag mig själv helt ensam. Hmm, inte direkt som förhoppat eller planerat. Cirka 20 minuters cykling återstod om jag skulle stå distansen ut utan att bli varvad. Jag började allvarligt överväga att kliva av.

Men nej, hade jag bestämt mig för att cykla tills jag blev varvad skulle jag fan göra det. Ner med händerna i bocken och bit ihop. Varv efter varv snurrade jag på och jag höll hyfsad fart. Och klungan kom inte ikapp. De kom nog närmare, men jag såg dem aldrig. Jag började också knapra in meter för meter på en av cyklisterna framför mig. Snart ringde klockan, två varv kvar, jag skulle hålla undan. Gå i mål. Få en placering. Vilken visste jag inte alls. Var alla framför mig? Var det bara två kvar? Jag hade ingen aning. Folk hejade på mig men jag visste inte om det var medlidsamt eller uppriktigt uppmuntrande.

På sista varvet gick jag ikapp killen framför mig. Med cirka 3oo meter kvar drog jag igång en långspurt å det grövsta. Killen in på mitt hjul förstås, ingen vill förlora en spurt. Även om det är för 27e plats. Jag lyckades dock korsa mållinjen före honom med en cykellängd eller så. Sen visade det sig förstås att han körde i juniorklassen så det kunde gjort detsamma. 27e platsen visade sig vara en 9e plats. Sist av alla som gick i mål, men det gjorde också bara 9 av cirka 30 startande. Hellre sist än varvad försökte jag intala mig själv.

Ett bra träningspass blev det onekligen. Snittpulsen landade på smått otroliga 192 under 45 minuters cykelåkning. Trodde knappt mina ögon. 95% av maxpuls i 45 minuter är tydligen möjligt. Sätter ju ribban för framtida tempolopp...

Bilder från loppet hittar du här - fler kommer fyllas på under veckan.

0,5 seconds of fame

Körde Luma GP igår. Gick okej - mer utförlig rapport kommer. Viktigare är dock att jag kom med på TV! Kolla in klippet här.

Har ni problem att hitta mig? Inte så konstigt. Titta noga cirka 46 sekunder in i klippet. En kille i förförra säsongens Hofvetkläder (rött och svart) med nummer 123 på ryggen susar (typ) förbi.

Det faktum att jag har den gamla utgåvan av klubbkläderna gör mig lättidentifierad för ett tränat öga. Men det orsakade också en del förargelse bland en del klubbkamrater som tyckte jag gjorde mig skyldig till ett stilbrott. Jag kan hålla med men till mitt försvar skall sägas att det beror på att klubben hovleverantör av kläder inte hållit utlovad leveranstid.

Nästa gång ska jag låna en "riktigt" tröja för att blidka mina klubbvänner

Ritter Classic 2007

Jag ska dit (www.ritterclassic.dk). Jag fick ett telefonsamtal igår som i princip gick ut på att vi ska till Ritter Classic. Det innebär att jag definitivt bestämde mig för att skippa Vättern Runt och istället anmäler mig till det här loppet. Eftersom Mario Cipollini är inbjuden stjärncyklist, så ringde jag till Simon med en gång och vidarebefordrade allt. Han svarade ja nästan lika snabbt som jag, det vill säga direkt.

Jag gav en cykelbekant ett par zebrarandiga cykelbyxor i födelsedagspresent förra året. Undras om jag kan ta kontakt igen (bara så där) och fråga om jag kan få låna dem lite. Han har säkert inte använt dem speciellt mycket alls... Nja, Simon hade visst lite i sammanhanget korrekta tröjor, som eventuellt skulle kunna passa mig storleksmässigt. Jag tror att man måste ha en Cipotröja helt enkelt. Är det någon som vet med sig att de har en i storlek small som bränner oanvänd i garderoben, så är det bara att höra av sig till mig.

Vilken dag onsdagen blev. Den var bara så där bra som vissa dagar kan vara.

Nationaldagscykling

Jag brukar inte direkt fira nationaldagen, men nu när de ändå är en ledig helg så passade jag på att fira den på ett av de bättre sätten, nämligen genom en cirka 8 timmars cykelrunda i vackra omgivningar. Med en av alla de konstiga måttstockar man kan ha här i livet konstaterar jag nöjt att jag cyklade längre än Petter. Taktiskt hade jag lagt upp rundan så att jag den sista halvtimmen gick själv rätt in i motvinden. Det härdar säkert, eller nå’t. Nja snarare var det så att reiseleiter Ola som vanligt hade lagt upp en klockren runda som vi följde med några smärre justeringar. När det blir diskussioner om vägen brukar jag lyssna lite halvhjärtat på alla ortnamn och backnamn som jag inte känner igen och lyfta lite på ögonbrynen och säga: ”Det blir säkert bra”. Då kan jag ju lika gärna passa på att ta lite foton.


Jag gav mig ut själv till Kävlinge där jag strålade samman med 6 stycken till av de trevliga Spontancyklisterna. Efter ett tag var vi bara tre stycken kvar, men vilken runda det blev. Jag var väldigt pigg och insåg förvånat att jag var först upp i flera backar. Inte för att vi tävlade upp i dem direkt, men jag hade massa energi som jag behövde få utlopp för, så backarna var perfekta att trycka på lite extra i. Uttrycket cykelsmart har dryftats här på bloggen. Det var jag inte denna gång och det gick så bra i alla fall. Livet är fint ibland.

Dessutom var jag lite väl amatörmässig i ett speciellt fall. Jag oroar ju mig en del för de franska backarna och har insett att jag verkligen måste ha lättare växlar än min 12-23 kassett kan erbjuda. I Slimmingebacken (som jag körde för första gången i söndags) och i Lotta på Åsen (som jag körde under FIK-trampen tidigare i maj), så har jag i vissa passager varit tvungen att ställa mig upp och jag vill inte ha det tvånget. Det ska vara en möjlighet, men inte något som jag måste göra. Nu körde vi en trevlig backe i Söderåsen som var rätt skönt uppbyggd faktiskt. När vi väl var upp berättade jag att jag kände mig rätt så pigg, men sedan så satte jag ju igång med min vanliga ramsa om att det var en okay backe, men jag vill verkligen ha lättare växlar så att jag kan köra med högre kadens, vilket jag tycker känns bra uppför. Det är då jag får höra kommentaren att jag hade en växel till att använda. Hrm – lite pinsamt. Jag vet inte vilket som väger över mest – Att jag är nöjd med att jag var så stark i benen att jag trodde att jag körde på min lättaste växel eller att jag var så pinsamt omedveten om att jag hade en ytterligare en växel att ta till. Eller varför älta misstag? Jag har ju många år på mig att bli en riktig cykelräv. Det är klart att jag väljer att glädjas över mina starka ben.

Vi hann med två fikapauser denna gång också. Det blev visst ett litet konstigt upplägg på fikapauserna, eftersom det blev väldigt kort tid mellan dem. Som tur är så har jag en kakmage av rang när det väl gäller, så för mig var det inga större problem att stanna till vid fik nummer två, som bestod av kaffe och kakbuffé. Kanske inte det bästa taktiska upplägget, men det var ett mysigt ställe, så det var det värt.

Tävlingsdags - igen

På onsdag är det dags för Nationaldagsspelen. Sport för hela slanten, hela dagen, i Hammarby Sjöstad. Jag ska köra GP-loppet i seniorklassen - starten går kl 14.05. Kommer ni sent får ni väl spana efter en liten kille i gamla Fredrikshofskläder (de nya tycks aldrig komma) som sladdar längst bak i klungan. Eller efter samma kille som gjort ett idiotryck i ett alldeles för tidigt skede av loppet. Jag har ju tidigare konstaterat att jag ännu inte är särskilt cykelsmart.

Sen kan man hänga kvar och kolla på eliten som startar vid 16-tiden

Jag kommer köra för kung och fosterland. Och för cykelmupparnas ära. Var så säkra.

Beslut, beslut

Som cyklist så kan du hamna i beslut där du måste ta en del svåra beslut. Gårdagen var full med en del tuffa sådana. Solen sken och jag kunde leva med dem utan några större besvär.

På morgonen så vet du inte riktigt hur vädret artar sig och då startar dagen med frågan om vilka glas man ska ha i solglasögonen eller om man ska ta knävärmare eller benförlängare. Lika bra avsätta lite extra tid, så att du kan vela lite innan du ger sig iväg.

Sedan träffar du på ditt sällskap och då kommer frågan upp. Ska du hålla sig till den turen som preliminärt bestämdes tidigare eller ska den ändras lite? Detta beslut baseras ofta på vindförhållandena för dagen, vilket osökt leder till en klassiker. Vilket håll ska vi ta för att få så mycket medvind som möjligt?

Fikarelaterade frågor som förr eller senare dyker upp är vilket eller vilka fik man ska stanna på? Det brukar lösa sig utan större problem och nu när det är säsong för caféer är det alltid trevligt att botanisera bland dem. Var hittar man ett café med trevligt utbud, möjlighet att övervaka cyklarna och med gott espressokaffe? När du väl har hittat fiket, så finns det så mycket att välja på. Vad ska du ta egentligen? Cykling är bra i det läget, eftersom det främjar aptiten så kan du alltid peta i sig lite extra. Mycket användbart för den med beslutsångest.

I det här läget vill jag passa på att förmedla Niklas upprop för apelsinbrödet (syns på bilden). Ser ni ett sådant hälsar han att man ska stödköpa dem för att bevara detta klassiska bakverk i sortimentet. Sagt och gjort – Jag hörsammade uppmaningen, men det var inte riktigt i min smak. Däremot är det utmärkt som cykelkost med mycket energi per volym (kompakt liten rackare).

En av mina personliga favoriter är: ”Hur mycket ska vi utöka rundan med?” Allra bäst är det när du inte har något speciellt planerat efter cykelturen, inser att du trots allt är ganska pigg och inte speciellt hungrig. Då kan du kosta på dig att köra lite fel och lite vilse och på så sätt hitta lite nya trevliga cykelvägar (om du har tur).

Ibland är livet bara så bra och då spelar det egentligen ingen roll vilka beslut man tar för det blir ju bra oavsett (det blev nästan 6h cyklingstid). Berättade jag att vi hann med två fik?

Cykling i Washington

Jag har varit på resande fot igen. Denna gång styrde jag kosan till Washington - tyvärr för icke-cykelrelaterade aktiviteter. Var dock inte oroliga, jag skall inte tråka er med detaljer om dessa.

Washington är en trevlig stad. Unga människor, vacker arkitektur, god mat. Allmänt härligt. Jag hade gärnat stannat några dagar till. Framförallt hade jag velat ha en cykel. För cyklar gör man i Washington. Mer än i de flesta andra amerikanska städer jag besökt. Single speed är hett (precis som här). Gärna en fixed byggd från en gammal klassisk stålram (Peugeot, Raliegh, Colnago etc). Och gärna med konstiga styren till. Ibland är dimensionerna något absurda - se bilden.

Och precis som sig bör i en stad med många cyklister finns den där cykelaffären där alla hänger. Alla cyklister som rakar benen och cyklar fort alltså. Där de spenderar massor av tid och kollar på cykelsaker, pratar om cykling. Ja, ett klassiskt cykelaffärshäng alltså. Precis som jag gärna gör på Cykelcity i tid och otid.

I Washington heter affären Bicycle Pro Shop och ligger i korsningen av M Street och 34th Street. Väl värd ett besök om ni har vägarna förbi. Jag besökte även ett par andra cykelaffärer, till exempel City Bikes, men den var mer inriktad på "vanliga" cyklar och MTB. När jag var där höll en kille precis på att prova inställningarna på sin splitternya tempocykel (bilden). Det förde givetvis tankarna till min egen dito. I morgon ska jag testa sittställning med mera och på tisdag skall skönheten vara klar att hämta. Mer om det då förstås.

Underbar dag i sadeln

Boonen var där och gästspelade. Det var också i övrigt god uppslutning på söndagsträningen med Fredrikshof. Idag skulle det cyklas långt. Mången man och kvinna har insett att Vättern, ja den går ju av stapeln om mindre än två veckor. Det är dags att få mil i benen. Så dags.

Solen sken, det var varmt, allt var perfekt. Förutom möjligen att de tänkta fiken var stängda. Och att jag åt för lite för att klara mig igenom dagen utan att känna mig sliten. Eller går det kanske inte att cykla 18 mil utan att bli sliten. Jag vill ju tro att det går efter förra helgens Vänern Runt.

Kan antagligen inte återskapa njutningen för er. Men bilderna kanske ger en liten liten smak av hur bra det var.

Det är så jävla härligt att cykla.