Cykling 31 december

Jag vaknar. Solen skiner genom persiennen. Småler. Somnar om. Solen skiner fortfarande när jag vaknar. Ler och går upp. Egentligen är jag lite otålig, men idag är jag seg och det tar tid att komma igång. Jag har hur som helst ingen större brådska, för idag vill jag cykla själv.Solen skiner fortfarande när jag ger mig iväg, härligt avslappnad och genast känner jag att det här inte kommer att bli en lätt tur. Kroppen är visst kvar i sömnläge eller något, men jag brukar inte vara speciellt lättstartad i vanliga fall heller.

Medan jag låter kroppen vakna lite mer fotar jag en del. Sneda horisonter och skyltar som dyker upp precis när jag trycker av, men det gör inte så mycket. Kroppen känns lite mer responsiv i alla fall.Solen gnistrar i frosten på marken och när jag lyfter blicken ser jag en synvilla. Det är molnen i fjärran som ser ut som berg. Italienska berg bestämmer jag mig för medan jag betraktar dem.I Furulund vill en blonderad kärring med solglasögon leka chicken race med mig. Med tanke på att hon sitter i en bil och inte tittar på mig utan stint stirrar på bilisten hon kör om, väljer jag att ge henne segern utan någon större kamp (heja tanten) och tar mig tillfälligt upp på trottoaren. Där stannar jag inte länge.

Efter 90 minuter börjar jag fundera på vilka vägar jag ska ta hemåt. Skånes vinterväder är kanske inte helt upphetsande alla gånger, men här är barmark länge, vilket jag har börjat uppskatta något alldeles väldigt av någon anledning och sedan finns det ett helt underbart vägnät här nere. Redan efter 2 timmar inser jag att jag inte har mycket energi kvar och mumsar i mig den halva energy bar som ligger i fickan. Det är ingen fara för tack vare det här vägnätet kan jag hålla mig i närheten av hemmet om jag skulle känna att jag borde cykla hem, samtidigt som jag kan välja nya vägar hela tiden. Jag kommer till ett vägskäl som antingen leder hem om 20 minuter eller om 40minuter. Jag har piggnat till lite igen och jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte väljer det lite längre hållet. Solen skiner fortfarande.Det blev knappt tre timmar idag och just idag ville jag inte vara någon annanstans.

Gott Nytt År alla ni cykelmuppar därute. 2008 kommer med massor av härlig cykling om ni bara vill.

Estetik

Min nya klubb - Crescendo Velo - kommer ha kläder som går i svart och vitt. Är inte redo att dela med mig av klubbdesignen ännu, men det kommer snart. Dock har valet av färger skapat allvarliga problem.

Det är nämligen så att alla mina cykelsaker nu går i svart och vitt. Båda mina cyklar är svarta och vita. Allt på dem är svart och vitt (förutom månne mina Tunenav och Zipp dekaler - men det kan jag leva med). Svart och vitt är sketasnyggt men det kommer totalt att skära sig med mina Sidiskor som är blå/svart/röda. Inte okej.

Sålunda måste jag snarast köpa nya skor. Funderar givetvis på ett par Sidi Ergo 2 Carbon

Eller varför inte ett par Lake? Schwinigt snygga.

Andra tips?

Och sen måste jag köpa en ny hjälm också. Vi hade planer på att ha en teamhjälm, men i synnerhet jag verkar ha en udda huvudform och har svårt att trivas i de hjälmar övriga i teamet förselår.

Oskulden rök

Det är något jag inte berättat för er.

Det här hände en lördag för två veckor sedan. Det var jag, Göran, David, Mats-Olov och en kille till (förlåt! jag har glömt ditt namn) som skulle ut och köra cross. Eftersom jag inte har någon cross så fick jag låna Görans fru Gunillas. Tack för det.

Det något udda var dock att crossen var utrustad med Shimano. För första gången tvingades jag alltså kompromissa på mina ideal och grensla en shimanocykel. Jag intalade mig med att det var okej eftersom det var en CROSS och inte en RIKTIG CYKEL.

Första halvtimmen svor jag över det underliga systemet med att man växlar på samma sätt - bara på olika spakar. Andra halvtimmen irriterade jag mig över att avsaknandet av klonk- och bankljud vid växling. Ni som har cyklat med campa vet vad jag menar. När man lägger in en tyngre växel och det bara smäller i hela ramen. "KLONK". Mmmm, jag ryser bara jag tänker på det. (tips: skaffa diskhjul, då smäller det så du tror att ramen går i bitar varje gång du växlar).

Trots min negativa inställning till Shimano är det faktiskt så att jag skulle kunna tänka mig att köpa en shimanoutrustad cross - bara för att det är billigare (tror jag det). Dock inte vanlig cykel. Eller så gör jag som Göran som hävdar att han var tvungen att ha Campa Record på crossen för att det var vid den tiden de enda handtagen som kom i kolfiberutförande. Och han fryser så lätt om händerna. Och kolfiber leder ju kyla sämre...

Blöt om fötterna?

Julhelgen har i princip passerat utan någon större möjlighet att cykla, så det blev till att snöra på löparskorna när jag kände mig rastlös och behovet att bränna lite energi smög sig på. Då jag numera i princip bara cyklar (vilket kanske borde kompletteras med lite annan träning – jag vet) märker jag att sättet som jag utför löprundan på har blivit annorlunda. Pulsen är lägre och jag känner att jag skulle kunna mala på rätt länge till, fast jag har varit ute en timme. Alltså nu hade det i och för sig en orsak att jag inte kunde blåsa på i lite högre hastighet. Det blev nämligen något av terränglöpning med hinder. Alltså, det skulle vara en löpslinga, men med alla vattenansamlingarna så var det bara att lämna stigen och ge sig ut och krama granar om jag inte ville bli blöt om fötterna. Nästa gång jag gav mig ut hade jag lite högre tempo. Kinderna sved lätt av rapp som grenarna gav dem och ändå så visste jag att jag hellre ger mig ut i skogen och tvingas forcera lite mer svårframkomlig terräng än att jag ger mig ut på asfalt och belöningen är bland annat att få njuta av vyer som det här. Jag var nöjd med mina vägval och närmade mig slutet av rundan då det händer - jag halkar givetvis ner i en sådan där pöl som jag ville undvika och så blev skon som den blev också. Tur att jag hade en bra julklapp på höger fot. En vattentät strumpa som i fortsättningen mest kommer att användas i cykelsammanhang, men nu är högerfoten i alla fall invigd och godkänd.Vilket för oss till det mer cykelrelaterade i historien. Jag tänkte tipsa om vattentäta strumpor. För det mesta brukar jag inte frysa förrän jag blir blöt och för den skånska vintercyklisten är utsikterna för att bli blöt om fötterna, förr eller senare, ganska stora. Inte helt oväntat kom julen med lite cykelrelaterade gåvor, bland annat dessa strumpor. Jag hoppas på storverk av dem.

Jul

Nu är det jul igen och jag skall bespara er från taffliga skämt kring (h)jul och så vidare.

3/4 av muppligan är i Umeå för julfirande. Det fanns hopp om snö men nu är hoppet ute. Det blir precis som ifjol en snöfri jul.

Men jag bölar inte (längre) över det utan vi roar oss med innebandy, löpning och andra smärtaktiviteter.

Till alla trogna läsare - och det börjar bli några stycken har vi förstått, önskar vi En riktigt god jul!

Julklapp

Jag vet vad som finns i det här paketet och jag vet vem som ska få det. Det finns en stor sannolikhet att den person, som ska få julklappen läser det här inlägget.

När Du får din julklapp vill jag att Du lägger den bland de andra paketen som Du säkert kommer att få och sedan behöver jag lite hjälp med att dokumentera händelseförloppet, så att jag kan fortsätta den här tråden framöver. Alltså fram med de digitala hjälpmedlen, fota för fullt och skicka sedan till mig.

Det är en så fin present - För det är Du värd. God Jul önskar tomtarna.

Vintercykling

Alltså jag kan inte låta bli. Egentligen skulle jag packa, men jag är glad att cykelsuget är tillbaka, trots att jag var med om en nära-påkörd-upplevelse.

Jag har inte varit så speciellt sugen på att cykla under en kortare period, trots att förutsättningarna varit rätt ok. Jag är inte speciellt sjuk - lite ont i halsen kan jag tåla (och jag är verkligen inte sjuk på riktigt), det är inte svinkallt, det är uppehållsväder och det blåser så där lite lagom. Ändå så var jag inte riktigt upplagd för det. Jag ville att det skulle vara varmt och ljust. Jag ville cykla med min sommarcykel och utan min ryggsäck. Det var många saker och förutsättningar som jag skyllde på, men det var ändå en märklig upplevelse att veta om att jag skulle ut och cykla senare under dagen utan att se fram emot det. Skälet till att jag trots allt gav mig ut var att den stundande helgen inte bjuder på så många cykeltillfällen. För säkerhets skull, tänkte jag alltså i min vishet bunkra lite landsvägstimmar i kroppen så jag inte riskerade att få värsta abstinensbesvären. Allt för att skona min omgivning, då inte hela släkten är jätteintresserad av att sitta och lyssna på cykelsnack hela tiden.

Igår var dock förutsättningarna inte alls så dumma för att ge sig ut. Framför allt så hade jag inte bråttom till något efteråt. Ljuva känsla att kunna trampa runt lite som man vill, utan en tanke på att tiden flyter. Jag hade knaprat pepparkakor hela dagen på jobbet, så det var bara att packa in den trinda, goa, glada magen i lager efter lager, vilket leder in mig på att klädvalet jag gjorde för dagen var mycket bra. Mina vantar säger -30 och det kan jag tala om att det stämmer möjligtvis i någon skala som inte jag känner till, men pratar vi Celsius, så krävs ett extra lager kring nollpunkten.Det hade jag och inte frös jag om fötterna heller. Det blev äntligen bra cykling. Vet ni hur roligt det är att tro att man har medvind, för att sedan när man svänger kraftigt inse att det hade man inte alls det, för det är ju efter svängen som medvinden infinner sig till fullo? Är det en go' känsla eller? Annars var det ljudintrycken som gjorde mycket av upplevelsen. Kedjan surrade förtroendeingivande hela vägen hem. En period cyklade jag vid havet och det väste och susade. Mina tampar på kläder och ryggsäck slog i vinden, så det lät som att jag var på en segelbåt. Någon gång i mörkret skrämde jag upp en flock fåglar som skulle kunna ha varit sidensvansar för det sisslade och viskade när flocken gav sig iväg. Sedan fick jag mot slutet av rundan några kilometer svart, slät asfalt med medvind. Vet ni hur tyst det är att cykla i medvind, på slät asfalt, utan bilar kring sig? Bara cykelljuden och min andning. Mmmmumma! Bara för det, så var jag tvungen att ta samma runda idag med.

7,5 timmar cykling är rätt okay denna vecka, med tanke på att jag inte var speciellt upplagd för cykling i början av veckan. Visst, visst? Nej, nu måste jag nog packa i alla fall.

Nära att bli påkörd igen

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om att jag tappade lusten att cykla under några dagar, men att det sedan kom tillbaka igen. Av det blir det ingenting just nu, för ikväll var det riktigt nära att jag blev påkörd av en galen bilist. Jag har blivit påkörd förr (det var då jag gjorde en frivolt tillsammans med min cykel högt ovan marken - vilket jag glatt berättar så fort tillfälle ges). Jag hade tur den gången, men det gjorde ont ändå. Den här gången var turen återigen på min sida, för jag hann tvärnita. Jag hann till och med vifta temperamentsfullt efter bilen som med tjutande hjul fortsatte iväg. Däremot hann jag inte bli rädd förrän efteråt. Bilisten insåg nog inte att jag hade en hastighet strax över 40 km/h, men varför han/hon absolut skulle tvära in framför mig förstår jag fortfarande inte. Verkar jag chockad? Det är jag och jag är väldigt glad att jag klarade mig med bara lite sladdriga ben då jag insåg vad som egentligen hände.

Jag har fått frågan varför vi "sportmotionärer" oftast inte kör på cykelvägar. Det är roligt att svara med motfrågan:"Är det inte en hastighetsbegränsning på 30 km/h där? Vet du, då går det inte att cykla där för oss." Nu på vintern när det är mörkt så är svaret egentligen - "För jag litar inte på mina medtrafikanter". När det är mörkt är det väldigt svårt att bedöma hastigheter och det är också svårare att se oss cyklister överhuvudtaget även om vi tapetserar oss fulla av reflexer och lampor. Det är inte bara bilister, utan även fotgängare och vanliga cyklister som gör vårdslösa bedömningar och för det mesta verkar det som att de ser mig för sent eller räknar med att de hinner göra saker som tvingar mig att bromsa. Även jag gör en del missbedömningar, så jag vill inte klaga på alla andra, utan konstaterar bara att jag känner mig mer sårbar när det är mörkt. Det får mig inte att vilja sluta cykla för det, för det kan vara väldigt härligt att hitta sin egen lilla asfaltsbit i mörkret.

Dagens idiotbilist borde däremot inte få ha körkort. Det var riktigt, riktigt otäckt och jag är glad att jag inte körde fortare än jag gjorde, för annars hade jag haft en bil i sidan på mig. Jag är också glad att jag inte körde med hörlurar med musik, för det var ljudet bakifrån som varnade mig om att det var något som inte stod rätt till. Ta hand om er och krama varandra i trafiken. Over and out.

Fixed är såååå hett

Igår var jag och muppsimon på fixedfilm - Mash - på orionteatern.

Det var dårar som cyklade genom stan på sina stenhårda fixiehojjar. Fyrekrade framhjul, cleana ramar, allt var så jävla rätt. De kunde göra allt på sina cyklar, trixa på bakhjulet och squeeza sig fram mellan bussar och bilar.

Publiken var inte den traditionella cykelpubliken. Jag misstänker till exempel att övervägande delen av vaderna var håriga, även om långbyxor förstörde alla fluktförsök. Istället var det coola killar (total killdominans) med attityd och hippa kläder. Det kändes lite skejtboardpark över det hela. Xtreme-games-känsla.

Det låter negativt, och jag måste villigt erkänna att jag inte känner någon större samhörighet i denna subkultur (om man nu kan kalla det så). Lik förbannat cravear jag efter en fixed. Gärna en banhoj. Jag har ju tidigare uttryckt min kärlek för en Bianchi Pista och den består. Men jag vill inte ha den för att köra alleycats och andra dårskaper - jag är på tok för feg för det. Nej jag vill ha den för att flexa vaderna på en velodrom. Flex flex flex. Som Sean (nedan). Jag vill!

Nejmen, vad är det här?

%%&&#*§§. Nästa överraskning var inte fullt lika kul. Vem har planerat det här under Nove Colli helgen? Jag vill ju vara med här också! *Mutter...*

Klitterbyn-Björnekullalägret 2008-05-16 t. o. m. 2008-05-18, LVG
Åstorps Cykelklubb och Cykelklubben.se, Åstorp, län=M
Första Start: 08.00

Alltså...

Här trodde man (=jag) att man (=jag) hade lite förhandsinfo om vissa händelser, men ser man (=jag) på... Det här hittade jag på nätet och inte hade Jeppemuppen hintat något om det inte... Men jag är inte bitter... Faktum är att jag tycker att det är skitkul, fast nog tycker jag att "hemlige Arne" kunde ha hostat lite om det innan jag hittade det på kalendern hos www.scfmotion.se, vilket är en mycket bra sida om du är intresserad av motionslopp.

Carrera vårklassiker 2008-05-01, LVG
CK Crescendo Velo, Stockholm, län=AB
Första Start: 10.00
crescendo.velo@hotmail.com
1) 90km, 250kr, efteranmälan: 50kr, I anmälan ingår tidtagning, 1 st maximbar, 1 maxim gel, 2 st vätskekontroller, varmkorv, smörgås och kaffe efter mål. Fri service från bil alt på kontroll. Chans att vinna fina priser från ECI vid utlottning på startnummer.
2) 60km, 150kr, efteranmälan: 50kr, I anmälan ingår tidtagning, 1 st maximbar, 1 maxim gel, 1 st vätskekontroll, varmkorv, smörgås och kaffe efter mål. Fri service från bil alt på kontroll. Chans att vinna fina priser från ECI vid utlottning på startnummer.
Sista anmälningsdatum: 24/4
Göran Olsson, 070-3793571, crescendo.velo@hotmail.com
Mats-Olov Eriksson, 070-3711893, crescendo.velo@hotmail.com
Anmälan kommer kunna påbörjas den 1 februari 2008 På CK Crescendo Velos nya hemsida.
www.alltomstockholm.se

En latedag?

Egentligen skulle jag ut och cykla med en före detta kollega, samme man som var med mig på min första tur på en landsvägscykel, men när jag vaknade imorse så insåg jag att jag inte alls var sugen på att cykla. Ett väldigt ovanligt tillstånd för mig och när jag känner så är det bäst att lyssna på kroppen. Det brukar betyda att jag är på väg att bli sjuk eller att jag är överansträngd. Jag ville verkligen inte ut i det här gråa vädret. Jag ville ut med min sommarcykel i strålande solsken. Det var inte det minsta lockade att ge sig ut trots att det inte regnade och att vinden höll sig lugn. Jag hade i princip bestämt mig för en lat dag när Johan kom med förslaget att vi skulle köra lite styrka ihop. Han har rätt bra koll på det här med vad för slags övningar man ska göra beroende på vad man är ute efter för slags effekt på olika slags muskelgrupper (vilket inte jag har), så jag hakade på förslaget.

Sedan tittade Ola förbi och sedan blev jag visst lite cykelsugen i alla fall, så jag bestämde mig för att ta en liten runda på vägen till styrketräningen. Sedan stötte jag på Jonas och blev lite mer cykelsugen och då blev den lilla rundan faktiskt till 1,45 h i mycket lugnt tempo. En felkörning såg till att det blev lite mer än vad jag tänkt mig från början. Alltså det är något väldigt underbart med att cykla oavsett vad det blir för slags runda och jag har en mycket bra egenskap. Den innebär är att jag allt som oftast trivs väldigt bra där jag är för tillfället, på vägarna. När jag ser något som på bilden så inser jag hur trevligt det faktiskt är att borra ner huvudet och köra raksträcka.

Det blev en lugn runda med väldigt lite trafik och det är alltid skönt att hitta de vägarna. Det som var mest livligt var de flockar med gäss som höll ett galet liv när de passerade mig.Styrketräningen då? Jo, det var en trevlig överraskning att magmusklerna var i så bra trim trots att jag inte har tränat något annat än cykling sedan i våras. Egentligen så borde jag lägga in lite annat också, men det är ju det där med tid och prioriteringar. Det hade varit lättare om jag hade haft ett sådant här hemgym.
...eller kanske inte. Det är ju väldigt lätt att göra bra mag- och ryggövningar utan annat att tillgå än sin egen kropp och det förekommer inte hemma hos mig för det. Dags för lite ändring kanske? Jag återkommer säkert med en uppdatering om jag faktiskt börjar göra det kontinuerligt. Annars kommer det att vara tyst om det.

Substitut

Det har blivit alldeles för lite cykling på senaste tiden och det har istället blivit middagar, kvällsföreläsning, julfest, klipptid och så givetvis den vanliga orsaken - Då jag numera är en klenis av rang, så valde jag att inte ge mig ut förra helgen då jag vaknade med halsont. Det i kombination med regn och en hel del blåst gjorde att den planerade cyklingen lades ner.

Så har jag varit på resande fot och eftersom jag inte har kunnat hälsa på cyklarna dagligen så fick jag ju fylla på cykelbehovet bäst det gick med vad som fanns tillgängligt och samtidigt bättra på språkkunskaperna lite. Le Cycle var faktiskt ett riktigt trevligt magasin. Dags att prenumerera? För mycket bättre incitament att förbättra franskan finns väl inte än att förstå sin cykellektyr till fullo?

1000 mil – 2007

Ett slut och en början

Låt oss först konstatera att det är inte antalet mil på cykeln som gör cyklisten, utan hur det är upplagt och med detta förståndiga uttalande kan jag fortsätta med att säga att det är bara mil på landsvägscykel ute på vägarna iklädd träningskläder som har räknats. Den första december så regnade det rejält och just denna dagen valde jag att ge mig ut och cykla i drygt fyra timmar. På vinst och förlust så gav jag mig iväg till Tallstugan i Häljarp och där fann jag Anna. Det visade sig att vi var de enda från Landskrona CK, som tyckte att det fungerade att köra distanspass denna dag. Inga turbotonåringar som drog åt oss i blåsten alltså. Vinden var ganska frisk milt uttryckt och vi kryssade oss fram i det blåsiga, skånska landskapet. Ibland hörde vi vad den andre sa och ibland så fick vi vänta till vinden hade lagt sig lite. Ni får tro vad ni vill, men det var en helt okay cykeldag ända till min vänsterhand blev genomblöt och började domna bort. När jag fick svårigheter att växla så blev det lite jobbigt. Jag fick en mindre dipp, men när Anna och jag skildes åt och jag gick rätt in i motvinden så piggnade jag till igen. Eftersom jag lämnade distanspasstempo en stund fick jag tillbaka känseln i vänsterhanden igen. För övrigt kan jag tala om att goretexstrumpor står på inköpslistan numera.
Om passerandet av gränsen 1000 mil på cykel under ett år är ett avslut, så indikerar det att jag kan börja fokusera på antal timmar tränade och se till att jag får bra kvalitet på träningen istället. Ja, just det träning, för samma vecka som jag passerar 1000 mil så hinner jag med två stycken pass som är utvalda med tanke på att jag ska kunna lägga in dem i distanspass. De ska inte slita så mycket på mig, så att jag tvingas till vilodagar om jag inte vill och de ska förbättra mig inom områden som jag har valt ut. Att lägga in en timme först och sedan trampa på i ytterligare 60-90 minuter passar mig alldeles utmärkt. Jag känner mig pigg och alert efter övningarna, som jag för övrigt finner riktigt roliga. En annan slags positiv sida av cykling. Inte ens en vecka har gått hittills och jag är försiktigt avvaktande, men det är en bra start i alla fall. Nu ska jag bara se till att bibehålla det utan att jag känner att det är ett tråkigt tvång. Framför mig har jag några fullbokade veckor, men efter jul så ska det nog gå att få kontinuitet i det hela. Jag får återkomma i ämnet då.

Viktnoja

Zambia. Stegar in på sekreterarens kontor på universitetet. Som vanligt sitter där några stycken och hänger, bland annat städerskan. Kärt återseende, kramar och varma hälsningsfraser.

Jag tycker att formen är ganska god, även om träningen under slutet av säsongen i Sverige var sådär. Allmän viktnoja är något jag lagt mig till i och med ökat cyklande – men för närvarande känner jag mig inte mer korpulent än vanligt. Detta ända tills städerskan tittar på mig och utbrister.

”But now you have become FAT” följt av ett stort leende.

Jag borde inte ta illa vid mig, jag vet ju att det är en komplimang snarare än en förolämpning. Det är också något man säger för att vara snäll, precis som vårat ”vad fin du är i håret” eller liknande.

Men ändå

Så nu är jag lite fettnojig och inte har det blivit bättre efter en veckas skörlevnad i Kapstaden. Mat, desserter, vin vin vin. Rena julegrisen.

Skärpning väntar. I morgon.

Dags att åka hem

I morgon lyfter planet mot Sverige.

Slut för denna gången, men jag kommer tillbaka för försäsongsläger i slutet av januari. Då skall jag vara i Zambia i ytterligare sex veckor, och direkt efter det blir det två veckor i USA. Snacka om att jag kommer komma till vårklassikerna med brunbrända vader!

Rick, en av cykelfantasterna här nere har redan gjort klart att han vill att vi ”train like hell” när jag är här. Vi skall lägga upp träningsprogram, men framförallt se till att få många mil i benen på helgerna (jag har ju ett jobb att sköta också). Antagligen kommer jag bo hemma hos honom också - total nördighet med andra ord.

Vårplaneringen ser därför ut att innebär extremt lite trainercykling och istället mycket tid på Zambiska och Amerikanska vägar... Kan tänka mig värre.

Varför en ny cykelklubb?

Kanske någon undrar varför vi har valt att starta en cykelklubb.

I somras efter den otroligt trevliga tävlingen Söderhamn 3-dagars väcktes tanken på att starta en tävlingsklubb. Jag blev ganska tidigt tillfrågad om jag ville vara med i satsningen och tackade glatt ja. Inte för att jag på något sätt vantrivts i Fredrikshof, snarare tvärtom. Men jag tilltalades av ideen att vara del av en mindre förening där vi alla har någorlunda liknande mål och planer.

Fredrikshof är en ypperlig cykelklubb för nya förmågor och träningarna är hur trevliga som helst. Det är också kul att det är fler och fler Hofvare som väljer att tävla. Ett problem är dock att det är svårt att veta exakt vilka som kommer på vilka tävlingar – och därigenom blir det svårt att agera som ett lag. I en liten klubb, där alla har liknande ambition, hoppas vi kunna bli bättre på detta.

Sen är det framförallt kul. Vi får välja namn på klubben, vi får designa våra egna kläder, vi får hålla på och vara precis så nördiga som vi vill – och ingen säger stopp, alla bara hejar på.

Den nya klubben skall på inget sätt vara en eklusiv krets av några få utvalda cyklister, men tanken är inte heller att vi skall bli en stor stor klubb. Vill folk vara med och delar vår syn på cykling, ja då är vi inte främmande för att diskutera hur vi kan mötas. Ett krav är dock att de rakar benen och värderar estetik högt. Sen får de för mig gärna köra på italienska komponenter, ramar med mera – vi valde ju medvetet ett italienskklingande namn.

900 mil - 2007

En alldeles strålande cykelsöndag. Solen sken och det var knappt någon vind att tala om. Egentligen skulle jag ha passerat 900 mil redan förra söndagen, men jag kände mig inte så bra så jag ställde mycket motvilligt in den dagens pass. Efter det väntade jag måndag, tisdag, onsdag och så vidare. Varje dag kände jag efter om det inte var dags att ge sig ut på en liten runda, men icke. Efter mina upplevelser med infektioner som aldrig försvinner är jag nuförtiden lite mer försiktig. Söndag 4 november hade jag väntat tillräckligt och jag och Jonas gav oss iväg på en lugn tur som var rena välmåenderundan. Det saknades fikastopp och Jonas fick punktering, men ändå - en alldeles strålande cykelsöndag.

Söndagssysslor

Igår så blev det dryga 4 timmar i regnet, men den sista kvarten regnade det faktiskt inte. Söndagen var alltså som gjord för att pyssla lite. I mitt fall innebär det att det hamnar olja överallt, men det är sådant som jag får ta.









Trainern kommer att få börja jobba lite igen nu när jag ska börja träna cykling. Träna som i att peta in några träningspass i veckan med mål och struktur till skillnad från att cykla för den rena glädjen av det. Nu har jag inte sagt att det inte är roligt att träna. Två träningspass denna veckan ger mersmak, men mer om det senare. Trainern har inte rastats sedan början av maj i år och då använde jag den för att få en försiktig start efter min envisa luftvägsinfektion.

Hur som helst är det svårt att kontrollera tid och puls när det är mörkt ute och när bilarna tenderar att blända en. Tyvärr dyker de upp oavsett vilka ensliga vägar som jag väljer. Mörkercykling är riktigt mysigt annars. Jag rekommenderar bra belysning och en väg som är så lite trafikerad som möjligt. Du och cykeln - ”det ä fint dä”. Sommar och fikacykling gör sig bäst i sällskap, men än så länge så är det något speciellt med solocykling i mörker.

800 mil - 2007

Söndag den 7 oktober. Jag hade slutligen träffat Silva och vi lyckades stå helt nollställda och titta ut genom ett fönster vid första fikastoppet, under första cykelturen, under Italienresan Chase the Sun, som samordnades av CykelTours och SCF Motion. Vi har nog listat ut vad vi tittar på, det vill säga vad det är som gör oss så förundrade. Jag tycker själv att jag ser lätt sorgsen ut och Silva ser ut som om hon inte tror sina ögon. Vad kan det vara som vi fäster blicken på? Under dagen passerade vi platser och toppar som Montegridolfo, Mondaino, Levola och Tavoleto bland annat. Bara smaka på namnen. En fin dag att passera sin 800-milsgräns på. Jag var medveten om det innan vi startade, men sedan struntade jag i det för det fanns så mycket annat härligt att sysselsätta sinnet med.

Det här var för övrigt det fjärde och sista så kallade loppet i kampanjen Cykel 42, så då kunde jag vara med i utlottningen av cykeln. Om det är någon som undrar vad det tredje var, så blev det lägret i Klitterbyn med Cykelklubben.se, som är beskrivet i ett tidigare inlägg.

Veckans födelsedagsbarn

Kommer Cykel 42 att byta namn till Cykel 43 nästa år och därmed byta koncept till 4 lopp i 3 län? Frågan är berättigad, då det visar sig att det finns en koppling mellan namnet på SCF’s motionskampanj och veckans födelsedagsbarn Roberto Vacchi.

I onsdags fyllde nämligen vår första HedersMupp Roberto Vacchi 42 år och vi passar på att gratulera något alldeles väldigt mycket.

2007 är alltså HedersMuppen Roberto svaret på frågan ”Vad är meningen med livet, universum och allting?", samtidigt som väldigt obekräftade källor menar att han också är svaret på frågan vad meningen är med Cykel 42. En positiv bieffekt av detta är att motionärer tenderar att delta i fler lopp.

Innan vi går ner oss alldeles i det här resonemanget,så tar oss friheten här på cykelmuppar.se att tala för alla cykelmuppar, när vi från djupet av våra cyklisthjärtan säger GRATTIS.

700 mil - 2007

Den här rundan har beskrivits tidigare på bloggen under epitetet "lyx". Den 8 september cyklade Tony och jag runt lite fram och tillbaka i södra Skåne och hamnade bland annat i både Simrishamn och Ystad.

Kontaktnät

Med risk för att verka hysteriskt entusiastisk, så... Det finns så oerhört många trevliga cyklister! Jag har ju inte verkat i denna subkultur så länge, men visst är det så att cyklister är ovanligt trevliga? En följdfråga kan ju vara om det beror på att jag är lycklig i det här sammanhanget och därför tenderar att se världen i rosa eller om det beror på att alla andra är lyckliga och därför helt naturligt visar sig från sin bästa sida eller är det en växelverkan mellan dessa båda faktorer? Vet ni vad? Det struntar jag i, för visst är det så att cyklister är ovanligt trevliga. Yep, på cykelmuppar.se är det numera en vedertagen sanning att cyklister överlag är ovanligt trevliga och bra på alla sätt och vis.

Kom precis på att det per definition inbegriper mig med och då är jag också ovanligt trevlig. Det känns skönt att kunna konstatera det ;-)

600 mil - 2007

Klart att CK Medvind ska få utmärka sig med en passage över en 100-milsgräns. Den första augusti valde Ola och jag att åka till Kristianstad med vinden i ryggen. Tyvärr har jag inga bilder, men jag vet att jag talade om för Ola att jag passerade 600 mil.

Skvaller

Jag har varit ovanligt tyst på sistone. Det betyder inte att jag förlorat intresse för bloggen. Eller er kära läsare. Det är bara så att det faktiskt har varit väldigt mycket att göra. Alltså icke-cykelrelaterade uppgifter. Oroa er inte, ska inte tråka er med dem.

Det har därför cyklats lite, bara två gånger på en vecka! I morgon blir det pliktskyldig morgoncykling för att lufta benen lite igen, men sen blir det stiltje igen i dagarna fem. Jag skall nämligen på semester i Kapstaden.

Men Kapstaden är ju värsta cykelmekkat tänker nu några. Och det är helt riktigt. Tyvärr, eller inte tyvärr, men det förhåller sig så att jag skall träffa vänner jag inte träffat på länge och jag både vill - och bör - därför prioritera dem.

Det händer dock mycket spännande cykelrelaterat nu. Jag vill inte låta hemlighetsfull men det ena har med Zambia att göra och kommer leda till något roligt om planeran går i lås. Mer om det om några veckor hoppas jag.

Det andra har med nästa säsongs tävlande att göra och är sen några dagar inte lika hemligt längre när nu SCF sagt sitt. Sen ett par dagar är jag nämligen den stolta medfadern till en helt ny cykelklubb. Nästa vår/sommar/höst kommer CK Crescendo Velo att förgylla startlinjen med sin närvaro. Det kommer osa av liniment på nyrakade ben och kriget i senior-och H30-klassen intensifieras. Det kommer vara snyggt och italieninspirerat.

Tro dock inte att jag kommer lämna Fredriskhof - oh nej. Den klubben har fostrat mig om man så vill och jag har många fina cykelminnen där. Men tävlandet kommer att ske i ny regi. Det blir spännande värre då rykten går att Cykelcity förbereder en utökad senior/veteransatsning och Fredriskhof har flera intressanta kombatanter på uppgång. Utöver det redan tuffa motståndet förstås.

Längtar redan.

500 mil -2007

Den 12 juli var cykelmupparna samlade och för första gången var alla fyra teamtröjor ute och cyklade tillsammans. På morgonen hade Jeppe och jag varit ute på ett lugnare pass, men 500 mil passerades inte förrän på kvällen. Vi valde att köra ett backpass, som om vi skulle behöva inspiration till Frankrikeresan. Det var torsdag och på söndagen gick bilen ner mot Alperna. Det var efter den här gränsen, som jag plötsligt blev mer medveten om antal mil som jag hade cyklat. Det var för övrigt Ola som fick in mig på fördärvets väg. När han ställde frågan till mig om hur långt jag hade cyklat för året var det inte så svårt att ta reda på svaret i träningsdagboken.

Cykling i helgen

Det började bra hos Cykelcity i fredags när jag kom in med min söndriga pedal. Det var inget snack om det. Jag hade inte tagit sönder den när jag vurpade, utan jag hade dragit sönder den när jag skulle träna ryck. Alltså hade jag ett par nya pedaler med mig när jag gick därifrån, som jag kunde skruva på inför helgens turer. Tack för det. Det känns skönt att det kan vara så okomplicerat ibland (jag har alla samtal till försäkringsbolag färskt i upplevelsebanken just nu).

Lördag

Precis när jag tog ut cykeln utanför dörren kom solen fram och den höll sig framme i princip hela dagen. Anders den stackaren hade fått någon infektion, så det blev att cykla själv till Lödde där tre cyklister till slöt upp för vidare färd mot Tallstugan i Häljarp. Lätt andning, starka ben, jag tog mina turer längst fram i klungan, fast jag borde ha lämnat det till turbotonåringarna istället. Det går ju inte att vara egoistisk, när de behöver sin träning så väl ;-)Vi var 9 stycken cyklister som mest och folk slöt upp och droppade av lite då och då. Efter klubbcyklingen tog Petter och jag en liten omväg hem till Lund innan jag släppte honom rätt in i motvinden till Bjärred.

Söndag

Om lördagen var lätt och stark så var söndagen med CK Lunedi desto tyngre. Jodå det började med sol och slutade med motvind och regn. Fast det började faktiskt med att jag vaknade och hade lite ont i halsen. Något som jag totalt ignorerade då det brukar släppa efter någon timme in på dagen, vilket det nästan gjorde idag med. Däremot var det inga pigga responsiva ben som följde med mig ut på passet. Det blev en runda söderut mot Häckeberga och Slimmingebacken till att börja med. Sedan lyckades jag köra genom en rätt så djup vattenpöl innan vi fikade på Johannas i Veberöd (där vi lyckades få fönstret som vi satt vid alldeles immigt). Efter Veberöd kände jag mig inte alls i slag och jag frös rätt mycket om mina blöta ben. Givetvis var de andra (mindre trötta cyklisterna) tvungna att köra Harlösabacken på hemvägen. Något som jag väl unnade dem, men för egen del kände jag mig frusnare och kallare allt eftersom. Av någon märklig anledning så brukar jag ofta vara trött när jag ska trampa uppför Harlösabacken, så även om den inte är så märkvärdig gör jag inga topprestationer i den om vi säger så. Som tur var så blev jag väl omhändertagen av klungan.
Cykelmatte och facit för söndagen då? Jo, 1 punktering och 1 krånglande pedal. Vi var 8 stycken cyklister med i klungan idag och 9 cyklar, fast vi var aldrig fler än 7 stycken i klungan samtidigt. Hur gick det till? Jo, med den krånglande pedalen på fixien, så försvann David, men vi fick en ersättare direkt, som i sin tur begav sig av direkt efter Veberöd, då David slöt upp igen med en annan cykel.

Det blev slutligen 25 mil under helgen i med-, mot-, och sidvind och i regn och sol.

400 mil - 2007

Fortfarande lyckligt ointresserad över hur långt jag egentligen hade cyklat under året. Under den här dagen, 10 juni, hann jag med flera slags turer. Först startade jag med den årliga rundan till Leos gatukök med klubben (CK Lunedi) vars hemsida bilden är hämtad från. Visst är det en snygg klubbdräkt. Efter ett tag tackade Simon och jag för oss. Vi skulle möta upp med den för dagen lite morgontrötta Jonas, som inte orkade med att stiga upp till Lunedirundan. Simon och jag begav oss alltså till Veberöd där vi sammanstrålade med Jonas innan vi fikade och begav oss av hemåt igen. Slutligen avslutade jag min cykeldag med att åka fram och tillbaka till Bjärred för att få lite mekhjälp av den gode Ola, som har hjälpt mig mycket med min cykel och som fortfarande utbildar mig i dylika ting.

Vilken %%&&#*§§ dag egentligen, men ändå...

Jag nämnde i ett inlägg nyss att jag tycker om att vara fastspänd i pedalerna, för annars så känns det som att man drar upp knäna till hakan. Om någon undrar, så kan jag meddela att det är precis det som händer om man har otur.

Jag ska börja historien från början. Igår var Jonas och Hedersmuppen Christian var hos mig och åt lite. Vi pratade om allt möjligt cykelrelaterat och mycket om träning. Jag fick lite tips av Christian, som jag tänkte att jag skulle prova idag.

Sedan började det. I morse försov jag mig och vaknade klockan 8.00. Jag har inte försovit mig på minst 10 år, möjligen mer. Jag minns inte senast jag försov mig (eller vänta nu, lördagen på Italienresan skulle nog kunna räknas som att försova sig – hur som helst...). Ingen idé att stressa upp sig för det. Jag hade mitt första möte inbokat till 10 och det skulle jag hinna till.

Sedan fortsatte det med nästa kalldusch. Jag har insett att jag vill ha bättre försäkringar till mina cyklar och det får då bli via hemförsäkringen. Eftersom mitt nuvarande försäkringsbolag inte har den möjligheten till tilläggsförsäkring, så måste jag sondera terrängen hos andra. Jag har en ganska bra affär när det gäller min hemförsäkring och när jag hade letat klart och insett vilket bolag jag bör försäkra mig hos istället, så visade det sig att en hemförsäkring motsvarande den jag har nu kommer att vara knappt tre gånger så dyr som min nuvarande (och då har jag inte räknat med tilläggsförsäkringen som tillkommer). Inte går det att köpa en separat cykelförsäkring heller, utan jag måste ha hemförsäkringen hos det bolag som jag tecknar tilläggsförsäkringen hos. Jo, tjena det känns ju bra (inte).

Tredje sjoket av "inte så roliga händelser" sker när jag ska cykla hem. Jag tänkte då prova ett av träningspassen som Christian rekommenderade. Vad händer? Jo, efter att ha värmt upp och hunnit köra ett ryck, så... Under ryck nummer två så drar jag sönder pedalen och högerknät hamnar farligt nära hakan då jag tapper balansen. Som tur var så trillade jag inte, men jag var mycket förvånad. Lite av pedalen (axeln) var kvar på vevarmen, mycket av pedalen var kvar under skon och resten av pedalen återfanns aldrig. Jag hade hunnit rulla en bit och jag var på en icke-belyst väg. Grattis!
Jag skulle egentligen ha kört ryckpasset, hämtat upp Ola när jag körde förbi Bjärred och sedan spinna runt lite lugnt med honom innan jag vände hemåt. Det var alltså bara att ringa och säga att jag nog inte skulle klara av det, det vill säga ringa till hans telefonsvarare, för det var nämligen den jag fick tag i. När jag sedan skulle undersöka resterna av pedalen, för att se om jag kunde fixa den provisoriskt för att ta mig hem, så flög öronskyddet av (som jag fick förra veckan, tack familjen Olsson). Jag hade tagit av det då jag ringde och sedan inte satt tillbaka det tillräckligt bra efteråt. Tro inte att den rackaren låg vid fötterna eller någon annanstans som man skulle kunna förvänta sig. Det var bara att ta av cykellyset från styret och dra igång en sökningsaktion. Några minuter senare hittade jag det i vägrenen. På något sätt hade det flugit iväg rätt långt. För att få det ordentligt på plats denna gången, så knäppte jag upp hjälmens hakband, satte på det ordentligt och... När jag skulle knäppa hakspännet, så lyckades jag dra in det fel och fick inte upp det igen.

Det var då jag började skratta högt. Det var liksom lite för mycket. Det som hände sedan var att jag kunde få ordning på spännet, det gick att fästa skon med pedalresterna vid cykeln igen och sedan kunde jag trampa lite försiktigt hemåt. Oh, vad obekvämt det var. Mitt stackars högerben inklusive alla leder som benet har blev helt utmattade. Då ringde Ola, som hade lyssnat på mitt meddelande. Han erbjöd middag och sedan skjuts hem om jag ville. Om jag ville? Det hela slutade alltså med att jag fick en god middag hos Malin och Ola med mycket cykelprat, innan jag blev hemskjutsad (tack för det).

Det finns flera möjliga skäl till att jag trots den här mindre bra dagen ändå inte är så sur och arg som jag skulle kunna vara. Det trevliga bemötande som jag trots allt fick av de försäkringsbolag jag ringde. De beklagade att de inte hade möjlighet att möta mina behov och sedan tipsade de mig om det bolag som ansågs vara ett av de bättre, vad det gäller cykelförsäkringar. Olas och Malins fantastiskt trevliga sällskap och goda middag. Sedan finns det ju en sak till som är lite roligt. Jag ryckte sönder pedalen. Ni vet, de använder sig av Magnus Bäckstedt ibland när de vill testa vevpartiernas styrka, men när de gäller pedaler, då kan de vända sig till mig ;-)

Tankar

”Elitmotionär”, sa Ola.
Jag värjde mig.
”Jo, elitmotionär.”
”Ja, du kanske, men inte jag.”
”Jamen, se det så här – Hur mycket tränar du i veckan?, fortsatte Ola
”Mm, jo, det blir några timmar.”
”Ja, och om du då jämför du dig med medelsvenss...”
”Jamen, jag kör ju bara mängd och inte någon kvalitet”, kommer jag på då.

Jag förstår inte varför det är så viktigt att inte haussa mig. Jag vill ju vara bra, bättre än jag är nu.
...
Och så är jag här nu.

Funderandes på att lägga upp ett mer strukturerat träningsschema – observera träning och inte cykling. Jag har hittills cyklat mycket, men inte ägnat träningstankar så mycket energi.

Funderandes på att skaffa mig en licens nästa år. Det är ju en bra försäkring om inte annars. Jag kan ju börja med allianstävlingarna för att Landskrona CK ska få lite poäng. Jag kanske ska testa att åka iväg på någon större tävling. Det verkar rätt roligt det med.

Undrar vad jag är mest rädd för egentligen. Att tappa spontanitetet och glädjen i cyklingen med ett träningsschema som styr eller att inte längre ha någon ursäkt för att inte vara så bra som jag vill vara.

Hur mesigt är det inte om det är orsak nummer två som hindrar mig?

En cykelerfarenhet rikare

”Nu släpper jag”, sa Christian.
”Nej”, pep jag.
Jag insåg direkt vad jag hade sagt, suckade åt reaktionen, sänkte rösten en oktav och sa istället. ”Ja, gör du det.”

Christian är Christian Delfin, HedersMuppen och det han gjorde var att släppa min cykel när jag provade på att köra rulle för första gången. Så han släppte och det gick bra. Jag trampade på i cirka 10 minuter innan jag smidigt klev av cykeln själv – eller inte... Det är helt korrekt att jag inte orkade vänta på någon som stödde mig när jag testat klart, men jag vet ingen som skulle beskriva det som graciöst precis.

Det var rätt roligt att prova och det var inte så svårt. Jo, jag hälsade lite på golvet, men efter att jag hade fått tipsen som korrigerade de värsta nybörjarmisstagen så gick det bra. Klassikern måste vara ”titta inte på rullen, utan fäst blicken framför dig”. Gissa var jag hade blicken de första vingliga sekunderna och jag snackar mycket vingliga sekunder. Att lyfta blicken var det som gjorde mest skillnad. Tips nummer två var ”lägg i en tyngre växel”. Jag hade inte tillräcklig fart på hjulen. Efter det så funkade det hyfsat och Christian höll i cykeln lite till innan han gick och satte sig på sin trainer. Ett tips jag struntade i var ”klicka inte i skorna”. Det är kanske ett bra tips, men för mig funkade det ändå. Jag tycker om att sitta fast i pedalerna. Det känns bara som att jag kommer dra upp knäna till hakan annars. Jag fick för övrigt det tipset från två håll, så det är kanske inte helt fel, även om inte jag lyssnade helhjärtat till det.

Nöjd med min insats, fast den inte blev särskilt lång, fortsatte jag sedan hemåt på cykeln som numera vet hur man kör på rulle. Det var kul och jag kommer att göra om det. Fast nästa gång blir det ett längre pass. Nu skulle jag mest bara undersöka om det var lika lätt som jag inbillade mig att det skulle vara. Nästa gång ska jag lära mig hur jag startar utan hjälp.

300 mil - 2007

Stämpel nummer 2 i SCF Motions kampanj Cykel 42 var Vänern Runt och andra dagen på den trevliga upplevelsen var jag fortfarande omedveten om att jag passerade 100-milsgränser. Efter en lite mulen start bjöd lördagen 26 maj på strålande sol och gissa vem det är ni ser i täten av klungan en bit framför de andra, som bara inte kunde hålla sig utan var tvungen att trampa på lite. Minsann om det inte är en liten suddig version av mig. Vi har publicerat fler inlägg från Vänern Runt under maj och juli månad i år och man kan i bildarkivet bland annat hitta bilden som Jonas hade som bakgrundsbild på sin dator ett tag. Bilden från slutet av dag tre, när han ses hjälpa mig uppför en backe. Bara för att inte orsaka några missförstånd - Även Jeppemuppen hjälpte till med denna ädla syssla, även om det inte blev dokumenterat och jag tycker ändå att det är rätt okay att hålla ett snitt på 30, när man inte helt och hållet orkar uppför vissa backar själv.

Alternativa sponsorer

Det är inte alltid lätt att få sponsorer till cykellag. Så ibland får man ta vad som bjuds och då kan det bli suspekta Belgiska nattklubbar - se bilden nedan! Killen i tröjan var för övrigt grymt imponerande under Zambiska mästerskapen. Tydligen så har han under många år jobbat i en sockerfabrik vilket totalt förstört hans lungor. Trots detta så cyklar han alltså med eliten - konstant hostandes och väsandes, som att han skall trilla ner död närsomhelst. Efter fyra mil drog han också en spya men fortsatte trots detta.

Han gick på tunga, riktigt tunga, växlar hela tiden och jobbade mer på styrka än kondition (förståeligt). Slutresultatet? Killen tog hem första spurtpriset och kom på 6:e plats totalt. Detta efter att ha släppt och jagat ikapp klungan jag vet inte hur många gånger. Jag vet, för jag var med honom och släppte och jagade ikapp. Och släppte och jagade ikapp. Men jag har inga sockerlungor att skylla resultatet på. Men dock en krasch!

Sammanfattning cykelmässan

Det blev en bra dag fast jag inte hann med hela mässan och då kan jag säga att det var ingen större mässa. Det fanns så många att prata med och så mycket att lyfta och känna på, så jag blev helt enkelt ineffektiv vad det gäller att besöka alla montrar. Var målet däremot att ha en härlig dag, snacka strunt, prata cykellycka, krama cykelmuppar och smaka på de omtalade och goda kanelbullarna i cykelklubben.se’s monter. Ja, då uppfyllde jag det med råge.Denna drift att lyfta på allting, att känna på ytan och undersöka materialet - oemotståndligt.
Det var i och för sig några saker som jag kom på att missade att göra som jag egentligen skulle ha gjort. Jag kunde därför ha dragit ner lite på lunchtiden och varit lite mer aggressiv vad det gäller att täcka mässan, men å andra sidan så hade mässan inte varit det den blev för mig om det inte varit för alla cykelmuppar där och det gäller att vårda sina cykelrelationer. Hur skulle jag kunna dra ner på tiden i cykelklubben.se-montern när jag hamnade i deras soffa för att dricka kaffe,äta bulle och mysa, då jag möttes av dessa charmiga cyklister? Fram för fler sociala forum åt oss cyklister. Det är bra det!

Lite varierad cykling i veckan

I måndags var det svinkallt och jag hade blå läppar när jag kom hem efter två timmar. Det var mindre njutningsfullt, men under en kort period råkade jag ut för en optisk villa som innebar att det såg ut som iskristallerna på vägen svävade strax över den. Det fick mig att glömma bort bort kylan medan jag tittade på fenomenet så mycket jag kunde, samtidigt som jag höll ett öga på trafiken. Det är sällan som jag har sådana pågsamma rundor, men den här gången är det bestående intrycket av rundan – kallt, svävande gnistrande iskristaller och återigen kallt, smärtsamt kallt.

På onsdagen hade jag dragit lärdom av den mindre positiva delen av måndagsturen. Vattnet frös inte till solid is i flaskan, men det hann börja bli en trögflytade sörja innan jag kom hem efter 2 timmar. Hur som helst så frös jag inte och cyklingen var helt plötsligt mer njutbar igen.

Fredagen var mestadels väldigt trevlig. Det kändes som jag hade medvind hela tiden oavsett vilket håll jag körde åt och jag körde åt alla håll. För att slippa bilarnas bländande lyktor tog jag mig från den ena småvägen till den andra. Rundan avslutades dock med att jag blev påkörd av en utbytesstudent inte långt ifrån hemmet. Han körde rätt mot mig och svängde sedan in i mig när han försökte ta sig in på en cykelväg. Jag blev rätt chockad när jag insåg vilken idiotmanöver han var på väg att göra och hann inte undvika en kollision helt och hållet, utan bara sakta farten något. Sedan gjorde han en ansats att cykla iväg direkt efter krocken utan att säga något mer än ”I’m sorry”. Då förklarade jag raskt för honom att han åkte ingenstans utan att jag hade kollat min cykel och resten av mig. Sedan tittade han storögt på mig när jag rätt bestämt förklarade att sådär fick han inte cykla utan föreslog hur han skulle sköta det hela istället.

”It’s confusing cycling in Lund”, sa han lite spakt. Det tror jag det, när han körde vänstertrafik utan lyktor och sedan inte stannar för att släppa förbi mig utan tvärvänder vänster och kör in i mitt framhjul. Det blev en liten lektion till om att han borde lära sig vissa grundläggande regler innan han gav sig ut igen och sedan förbarmade jag mig över honom och frågade om han var skadad. Sedan kollade vi om hans cykel var skadad. Innan jag förvandlades totalt från en arg furie till en välvillig pösmunk med besserwissertendenser skildes vi åt och jag hoppas att jag aldrig mer möter denna totalt omdömeslösa person i trafiken.

Idag lättade dimman till slut även om jag inte är så förtjust i något som skymmer sikten så är det som Niklas sa. ”Det som är positivt med dimma är att man vet att det inte blåser så mycket.” Det blev en skön distanstur med lite omplanering under turens gång. Jag vill inte kalla det felåkningar eftersom vi inte hade någon detaljerad färdplan till att börja med, men vi hamnade på några vägar som det inte riktigt var meningen att vi skulle hamna på och vi fick vända när det helt plötsligt bara var grusvägar runtomkring oss. Kreativa vägval skulle man kunna säga med lite realtidsbeslut helt enkelt. Medan jag funderade på hur jag skulle åka hem sista biten nämnde Niklas något om äpplekaka och vaniljsås. Helst plötsligt så var mina aktuella vägval ointressanta. Det blev ett fikastopp i Bjärred med en mycket god äpplekaka och mycket cykelprat. Sedan kände jag mig faktiskt riktig pigg igen inför den sista sträckan hem. Det var en smutsig runda idag, men väldigt behaglig.

Teamtröjan på äventyr

Med till Jönköping följde min ena teamtröja, för stödmuppen Silva behövde prova den, så att hon kan beställa rätt storlek till nästa omgång, som vi kommer att beställa förr eller senare. Det visade sig vara ett bra drag, för om man gick bort till Kalas Unique Sportswears monter iklädd en Kalaströja, så fick man en signerad bok som handlar om en fantastisk cykelresa från Norge, genom Ryssland, Sibirien och Mongoliet med avslut i Beijing, Kina. Jag hade nöjet att prata med Thor Haraldson, som gjort resan och jag kan säga att han kommer ingalunga att slå sig till ro med det. Det finns redan färdiga planer på nästa tur. En person som inspirerar.

Sedan ville jag passa på att ta tillfället att träffa Kalas egen Jonas Gunnarsson, som jag tidigare bara hade haft kontakt med via mail och telefon och tacka honom då han hjälpte oss att snabbt ta fram teamtröjan inför ”Cykelmupparna i Frankrike 2007”. Vi hade inte lång framförhållning, men Jonas såg till att det hela kunde lösas och skickade oss referensexemplar, så att vi kunde beställa rätt storlekar inför resan. Jonas å andra sidan menade att han kände sig hedrad, eftersom Kalas valdes ut för att tillhandahålla den första egna teamtröja åt cykelmuppar.se. Idel samförstånd alltså.
En tröja till som jag vill passa på att visa är den här, som jag fick av Per-Håkan Östman (som startade CykelTours). Den gick jag också runt med en stund på mässan. CykelTours är ett företag som jag gärna stödjer och dessutom, över alla under, tröjan fanns kvar i min storlek. Tack Per-Håkan .

Svenska cykeldagarna – prologen

Det där med att planera sitt liv – hur man ska få in så mycket annat som man vill hinna med förutom att cykla - det är en konst och i fredags så hade jag ett klockrent schema. Svenska cykeldagarna pågår nu och det innebar tidig uppgång och bilfärd till Jönköping på lördag morgon. Ingen cykling alltså. Vad annars göra, än att planera in en mindre cykelvänlig aktivitet på fredag kväll med sina vänner, varav ingen mer än jag var sådär lagom cykelgalen (dvs de andra är för lite cykelgalna, men de har andra egenskaper som kompenserar den karaktärsbristen)? Nej, just det ingenting, så fredagen vigdes åt en härlig vinprovning. Jag hade gett vår erfarna vinguide fria händer med orden: ”Välj ut några sorter som du brinner för och som du gärna rekommenderar oss.” Det visade sig vara mycket bra förhållningsorder och innan alla försvann för kvällen hade vi redan förslag på vad nästa provning ska ha för tema.
Färden till Jönköping igår morse gick snabbt med trevligt sällskap och när vi kom fram såg vi minst 9 stycken parkeringsvakter som slogs om att få vinka in de fåtalet bilar som droppade in till parkeringsplatsen. Jag tror att de var en 4-5 stycken som vinkade oss från den ena arean till den andra på den ödsliga parkeringen innan den slutliga platsen anvisades oss. Jag började skratta högt. Platsen som de ville att vi skulle stå på var halv för suven som stod i rutan brevid stod inte bara i rutan brevid, utan även i 20 % av den ruta vi blev anvisade. Niklas skakade på huvudet och valde en annan plats. Innan dess hade han leende och ganska snäll följt anvisningarna från alla orangeklädda viftande vakter, men någon måtta får det ändå vara. Hur som helst vi var framme och väl där väntade inte bara alla utställare utan även många trevliga cykelmuppar från olika delar av Sverige, som vi har träffat på cykelevenemang här och var. Det här skulle bli en bra dag.

Stort test – men det var inget för oss

Personligen så var jag väldigt tveksam till upplägget, men han är ju en Hedersmupp som känner till det här med cykling och jag kunde ju inte bara avfärda metoden när en sådan dignitet som Roberto Vacchi använder sig av det här sättet. Sagt och gjort.

Testet utfördes under smått förlägna former och det är första och sista gången som cykelmupparna kör i balaclava när solen skiner från en klarblå himmel en varm höstdag. Vi hade fått hjälp av professionella testförare att sätta på lite spoilers här och var på våra cyklar, så att vi in princip var oigenkännliga. Det kan ha varit efter den här händelsen som Department of Homeland Security kom oss på spåren och antog att vi kunde vara ett potentiellt hot mot den fria världen. Jag vill passa på att ta tillfället i akt och klargöra att det enda det handlade om var några förvirrade cykelmuppar som inte riktigt vet hur de ska föra sig i världen när hela ens tillvara blir upp- och nervänd. Förlåt ut- och invänd ska det förstås vara.

Det är lika bra att erkänna det med en gång. Vi blev så förvirrade att vi hade svårt att fylla i testprotokollet och den här förvirringen drabbades vi av allihop. Vi har svårt att vetenskapligt bevisa vilka skillnader det här med ut- och invända cykelbyxor medför kontra det mer vedertagna sättet att bära våra signaturkläder.

Det enda vi kan göra är att rekommendera individer som vill prova metoden att iaktta oerhört stor försiktighet. Liksom med rusdrycker kan det vara så att vissa (HedersMupp Roberto) tål det bättre än andra (cykelmuppar.se-skaran). Du får också vara medveten om även om du inte drabbas av den här styrstångsförvirringen, så kan andra i trafiken drabbas av ditt beteende. Möjligen kan dina medcyklister drabbas av okontrollerbara och förklarliga skrattanfall, vilket försämrar deras förmåga att framföra sina vackra skapelser.

Eftersom det finns en expert på området (han verkar göra det då och då) vände vi oss till honom och Roberto förklarar följande för oss:

"Ni kanske tror att jag är en passionerad cykelidiot som bara låter andra föra sporten framåt. Nej, där har ni fel, jag är en väldigt nyfiken man, faktiskt. Jag hade ju två syften med detta. Det ena var att känna om det var speciellt stor skillnad. Och det var det faktiskt inte. Den enda skillnaden var att snitthastigheten drogs ner okontrollerbart efter "upptäckten".

Den andra anledningen med denna studie var ju att se hur lång tid det tog för Anders Adamson att upptäcka att byxorna var vända åt fel håll sett till hur det brukar vara (för vem har egentligen bestämt att det ena utesluter det andra sättet att klä på sig?). Det var ett klart minus för Anders att han inte såg det förrän fyra kilometer in på rundan, ett klart underbetyg. Och så kallar tokfan sig för expert..... Dags att byta ut gubben.

Slutsatsen är att jag trivdes med detta nya mode. Jag tror jag har satt igång en trend."

Där har i det svart på vitt (eller vitt på svart i detta fallet). Hedersmuppen Roberto Vacchi har möjligtivs startat en trend. Det ska bli spännande att följa fortsättningen i cykelvärlden.

Zambiska mästerskapen

Så var det äntligen dags – Zambiska mästaren skulle koras. Uppladdningen hade varit allt annat än optimal med magsjuka och annat otyg under veckan. Genrepet med 11 mil i halvlugn takt på lördagen visade också att oron var befogad, kroppen kändes svag.

Söndag morgon kom Tom och hämtade mig vid 7-tiden. Officiell startid var satt till 07.30 men Tom försäkrade mig om att ingenting startar innan 08.30. Vädret var halvmulet och det kändes som att det inte skulle bli så vansinnigt varmt.

Väl vid starten gick förberedelserna som smort. Jag hämtade nummerlapp, gled i mitt tävlingsställ från World Bicycle Relief och stod och småpratade med folk. Så plötsligt kommer Ricks 8-åriga son, Sebastian, över och säger ”skall du cykla i de där” och pekar på mina gympaskor. ”Nej, självklart inte jag skall cykla i mina... HELVETE!” Jag hade glömt skorna! 15 mil utan ordentliga skor – nej tack.

Tom lugnade mig dock och sa att vi åker och hämtar dem. Vi hinner, var lugn – de kommer inte starta innan sponsorn är på plats (vilket syftade till hans tyngd som CEO för banken som sponsrar hela spektaklet). 40 minuter senare var vi tillbaka, jag kastar mig ur bilen, upp på cykeln och två minuter senare rullar vi iväg.

Hade blivit förvarnad om att det skulle gå fort i början så jag var verkligen på tårna. Till min stora förvåning gick det riktigt sansat, om än snabbt. Det var dock inte så mycket ryck och slit och galna förningar som jag hade väntat.

Efter en timmes cykling kom vi till första spurtpriset. Jag valde att inte vara med i spurten eftersom jag ville spara krafter – var ju som sagt osäker på formen. Efter spurtpriset rullade vi på i maklig takt. En utbrytning med tre finish-line cyklister (de jag höll på) kom iväg med ett par andra. Vi satt upp och väntade på att Munali Coffee, det andra stora laget, skulle ta ansvar. De gjorde de dock inte utan farten sjönk än mer. Till slut rullade vi på i cirka 25km/h. Sovtempo. Jag tänkte – jaha, det var det, nu kan vi mysa på tills det är dags att spurta. Ack så fel jag hade.

Efter dryga 6 mil kom vi in i det tuffa partierna med mycket upp och ner. Och brant så. I den tuffaste klättringen blev det hårdkörning av loppets favorit, Trust, från Munali. Han kom loss ensam för ingen kunde följa. Vid det laget var vi dock 8 minuter efter den förhållandevis starka gruppen i täten så jag gav honom inte mycket hopp att lyckas med sin ambition att köra ikapp dem.

Vi slet på och jag mattades successivt men lyckades bita mig kvar i klungan. En efter en hämtade vi in utbrytarna tills det bara var två Finish Line cyklister och Trust framför oss. Dem skulle vi aldrig se igen. Jag höll mig en bit bak i gruppen och kämpade för att bara hålla kontakten. Tappade gång på gång när farten drogs upp men eftersom fartökningarna aldrig bestod lyckades jag kämpa mig tillbaka gång på gång.

Med 15 kilometer kvar till mål insåg jag att jag skulle ha en chans på att spurta om 4e platsen. Hann bara tänka det när något händer framför mig, folk girar, jag går på hjul och pangbomkrasch ligger på asfalten. Momental smärta för att sen tänka ”flytta dig från vägen fort som fan” vilket jag också gjorde.

Knäet blödde men i övrigt kändes allt okej. Följebilen stannar och ut kommer två ystra killar som vill kolla läget. Jag förklarar att allt verkar okej men han säger åt mig att lägga mig ner. Sen tar han och pumpar mitt ben för att se att jag har rörlighet i det. Om något hade varit brutet hade den behandlingen inte varit rolig. Nu visade sig som sagt allt vara bra – så jag överlevde.

Övervägde för en sekund att fortsätta bara för att få gå i mål, men en halvtimmes ensamcykling med ömmande kropp lockade inte. Jag klev in i bilen och dagen var över. Körde förvisso ändå utom tävlan så resultatet hade blivit detsamma.

I mål fick jag medlidsamma blickar när jag haltade ur bilen med min mest plågade blick. Kan sammanfatta skadorna som lindriga. Idag, så här 24 timmar efteråt kan jag konstatera att hjälm är förjävla bra. Jag dunkade huvudet i asfalten rätt ordentligt men förutom smärta i nackmusklerna känner jag inget av det överhuvudtaget.

Sen följde prisutdelningar och lunch. Och det är väl nästan en historia för sig så det får jag spara för senare. Det coolaste var att jag fick hälsa på Samuel Matete. Ringer det en klocka? Om inte så kan jag berätta att han var en 400-meter häck-löpare av rang på 90-talet. Han var också Zambias första (och enda tror jag) världsmästare i friidrott. Han är fortfarande grymt vältränad och oerhört sympatisk. Nu skall Zambiska cykelförbundet använda honom för att sprida sporten till de norra delarna av landet.

Team Finish Line cyklist
Tom med Samuel Matete
Lunch, gärna med hjälmen på
Prisutdelning, behåll hjälmen på
Segraren "Trust" utan hjälm. Älskar hans Keps