Det var dårar som cyklade genom stan på sina stenhårda fixiehojjar. Fyrekrade framhjul, cleana ramar, allt var så jävla rätt. De kunde göra allt på sina cyklar, trixa på bakhjulet och squeeza sig fram mellan bussar och bilar.
Publiken var inte den traditionella cykelpubliken. Jag misstänker till exempel att övervägande delen av vaderna var håriga, även om långbyxor förstörde alla fluktförsök. Istället var det coola killar (total killdominans) med attityd och hippa kläder. Det kändes lite skejtboardpark över det hela. Xtreme-games-känsla.
Det låter negativt, och jag måste villigt erkänna att jag inte känner någon större samhörighet i denna subkultur (om man nu kan kalla det så). Lik förbannat cravear jag efter en fixed. Gärna en banhoj. Jag har ju tidigare uttryckt min kärlek för en Bianchi Pista och den består. Men jag vill inte ha den för att köra alleycats och andra dårskaper - jag är på tok för feg för det. Nej jag vill ha den för att flexa vaderna på en velodrom. Flex flex flex. Som Sean (nedan). Jag vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar