Under middagen på lördagskvällen hos Stickan hade Silva berättat om Pia, Brudpigacyklisten som var så stark. Eftersom det bara fanns en cyklissa i brudapigadräkt, var det inte svårt att lista ut vem det var och jag växlade några ord med henne innan start. Det visade sig att det var just denna Brudpiga som skulle vinna damernas mästartröja.
Så rullade vi in i fållan och jag hamnade väldigt långt bak, vilket inte bekom mig. För det första så hörde jag inte hemma allra längst fram och sedan tycker jag att det är trevligt att köra upp sig lite. Det väcker liksom kroppen till liv och man tvingas vara alert redan från början. Ofta passerar något sympatiskt bakhjul att hålla fast vid. Speakern höll låda medan en annan inte lyssnade alls. Vi stod och småsnackade lite och jag insåg att jag såg fram emot loppet. Vädret var idealiskt och vi skulle cykla i vackra omgivningar, även om en del vägar var lite tråkiga. En annan är ju såå svag för mysiga småvägar som slingrar sig fram.
Sedan gick starten. Många försvann iväg och många passerades. Accelerera, bromsa, accelerera, bromsa. Jag måste bli av med den där känslan att jag är i vägen för de snabba cyklisterna. Jag är bra på att hitta små luckor att glida in i, men för dålig på att ta plats om någon annan gör anspråk på den. Jag är ju bara där för att det är kul och då behöver jag ju inte vara i vägen för de som är lite mer seriösa. FEL tänkt! Bättring kräves, men va fasen, det går ju hyfsat ändå. Det kommer nog så småningom.
Periodvis var det den tätaste klunga som jag har kört i där jag inte känner cyklisterna runt omkring mig. Jag låg med ett växelreglage strax bakom höften (typ i häcken) en period . Jag kastade en blick bakåt, fick en ursäktande blick av cyklisten bakom, insåg att det var ett Shimanoreglage och fortsatte sedan utan att det störde mig speciellt. Tajt bakåt - inte mitt problem, så länge som cyklisten bakom sköter sig. Tajt framåt - nja lite värre för det är mitt ansvar att reagera där.
En liten stund in i loppet har jag en pulstopp. Den beror inte på någon backe eller en plötslig tempoökning, utan på att jag precis klarade mig från en krasch. I ledet framför vinglade några cyklister till och jag insåg att de skulle gå omkull - att de skulle göra de precis framför mig och min cykel! Jag hade tur då det öppnades en lucka snett framåt till höger, medan folk reflexmässigt styrde bort från situationen och då de vurpande cyklisterna välte vänster. Utan att bromsa kunde jag snabbt glida förbi dem, medan jag hörde ljudet av inbromsningar och folk hojta. Jag betvingade en impuls att stanna för att se hur det gått för dem och ställde mig istället på tramporna för att inte låta klungan smita iväg utan mig. När jag väl var ikapp satte jag mig ner och andades, lätt skakig. Åh, vad skönt det var att klara sig ur den situationen helskinnad. Vad jag vet var det ingen som skadade sig allvarligt.
Efter knappa halvtimmen tvingas jag släppa och det är fler än jag som gör det, vilket innebär att det i princip genast har bildats en ny mindre klunga som fortsätter uppför den långa, men inte så branta stigningen. Nästa gång ska jag orka följa med lite längre tänkte jag, när jag tvingades släppa.
Vi körde på bra i den nybildade klungan och vi hämtade upp en del cyklister och en del anslöt bakifrån. Alla jobbade på villigt och jag trivdes bra i den, vilket gjorde det desto tråkigare att behöva släppa den i (inte helt oväntat) ett uppförslut. Nej, fasen heller tänkte jag och kämpade och kämpade. 5 minuter tog det innan jag var ikapp den vänligt omslutande klungan igen. De låg retfullt nära framför hela tiden och av någon anledning så gjorde jag valet att hellre riskera att köra slut mig för att försöka komma ikapp än att bara ge upp. Oh, vad lättad jag var när jag tungt flåsande la mig sist i den lilla klungan. För övrigt var jag inte den enda som fick släppa där, men jag var den enda som kom ikapp igen. Det led jag för, men det spelade ingen roll, för det var en liten seger för mig.
Sedan tog runt en kvart och ett nytt uppförslut och så var jag visst avhängd igen och den här gången hade jag inte krafter att köra ikapp, även om jag försökte ett tag. Jag tog in, jag förlorade, jag tog in, jag förlorade och sedan försvann de långsamt, retfullt långsamt bort i fjärran. Istället fick jag rikta in mig på att köra lite tempo för mig själv. Norpade en banan i första depån och tänkte att jag får väl se till att komma ikapp någon annan som tvingats släppa längre fram. Två mil malde jag på själv och var på gott humör, för ingen passerade och jag kände mig relativt stark ändå. När jag skymtade någon där framme tappade jag rytmen, då det tog lång tid att komma ikapp honom och jag slängde hela tiden otåliga blickar framåt för att se hur mycket jag hade knappat in. Äntligen kom jag ikapp Björn (som när jag läste resultatlistan insåg håller hus i en klubb som jag funderar på att åka lite med) och vi höll sedan ihop in till mål. Vi två körde själva under en längre period och så här i efterhand framstår den passagen som lite väl komfortabel, men jag var trött och Björn var trött och det är alltid trevligt att småsnacka lite. Vi kom ikapp Borlängetjejen som blev trea bland damerna och välkomnade henne in i vår lilla klunga en stund. Så småningom fick Malin släppa och så var det bara vi två igen, men efter ytterligare ett tag så blev vi ikapphunna av lite cyklister som jag kände igen från tidigare i loppet.
Vid det här laget hade jag i princip slut på dricka, vilket jag led en del av, Jag insåg efter första depåstoppet att två små vattenflaskor var för lite och började ransonera. Depåstopp nummer två var placerat vid sidan av vägen och det var inte läge att köra inom där när vi passerade. Tack Björn, för att du så generöst delade med dig av din dricka . Nästa Gran Fondo ska jag ha stora vattenflaskor.
För att summera sista sträckan. Törstig, trött, insåg att de andra också var trötta, missbedömde sista sträckan och hade för lite krafter kvar när de andra trampade upp mot upploppet. Kunde för fasen ha ansträngt mig lite till och tagit ut mig mer. Missnöjd med att jag inte fick klungspurta in i mål. Det skulle ha varit roligt. Jag tog ju faktiskt in på dem på slutet och varför skulle jag annars ha en spurtlapp fastnålad på högersidan? Nöjd med att jag hade en härlig runda. Jag var inte på övre hälften av resultatlistan den här gången, men jag var andra dam och fick stå på prispallen - kul - och jag vann en pulsklocka.
Slutligen. Jag hade ju världens bästa hejarklack!!! Underbara Stickan och Silva hade signalhorn och kobjällra och jäklar vad de drev på oss. Det var säkert fler än jag som blev glad av att få äran av att bli påhejad av dem. Faktum var att det stod folk här och var längs vägen och hejade fram alla som passerade. Sedan har vi tjejen i rosa - Jag har ingen aning om vem det var, men det var henne jag såg flest gånger vid sidan av vägen. Eloge till er som hejade på oss cyklister. Åtminstone jag får ett energitillskott av det.
