Ibland så sker det. Man förändras, man växer ifrån varandra och trots alla ljuva minnen som man har från den goda tiden tillsammans, så slutar det med att man sårar varandra fast man inte vill.
Jag minns tillbaka. Vi fastnade inte för varandra vid första anblicken, men så fort vi hade bekantat oss lite närmre, så fanns det ingen annan som var intressant. Det var Anders på Cykelcity som presenterade oss för varandra. Jag var på jakt och jag visste vad jag var på jakt efter. Mitt första par riktiga cykelbyxor och de skulle vara sköna, hängslelösa [blablabla...] och de ska vara riktigt, riktigt sköna förtydligade jag avslutningsvis, för säkerhets skull. Anders tog fram ett urval tjejbyxor innan han plockade fram ett par Santini Twist Gel med hängslen. Den modellen fanns inte i dam eller utan hängslen, men det var definitivt en bra cykelbyxa sa Anders. Jag började med att prova dem och ja, sedan var det ju meningslöst att prova de andra, som inte var tillstymmelsevis lika sköna.
Sedan dess har vi hållit ihop i vått och torrt. Inomhus och utomhus. På hemmaplan och på resande fot. Bara vi eller i sällskap med andra. Jag kan inte säga hur många mil som har passerat sedan vi startade vårt förhållande.
Det har funnits andra byxor vid sidan av, men vi har fortfarande hållit ihop. Vi har anpassat oss till varandra och alltid fungerat bra ihop ända till alldeles nyligen. Jag ville inte se tecknen först. Trots att det kan ha sett bra ut på ytan, så fanns inte samspelet där längre och i söndags så blev det tydligt att vi sårar varandra. Vi nöter ner istället för att stödja varandra och det finns inget vi kan göra för att hindra det. Alltså är det dags att släppa taget och vårda de vackra minnena istället.
Mina Santini har tagit ett beslut att ta ett steg vidare i livet och förflytta om vadderingen lite. Jag tror inte på att stå i vägen för någon som vill utvecklas. Själv har jag varken lust eller möjlighet att anpassa mig. Det är rätt beslut att inte åka till Italien tillsammans för det hade garanterat blivit en riktigt dålig erfarenhet, som inget byxfett i världen hade kunnat förhindra.
Inte för att jag är bitter, men jag funderar på att dissekera dem och se hur den där vadderingen har kunnat lägga sig dubbel på det sättet och undersöka lite närmre hur den där gelen är i konsistensen egentligen.
4 kommentarer:
Underbart, Anette! Jag har exakt samma byxa, och just för att jag älskar den så mycke så har den bara fått vara med på riktigt tuffa strapatser. Hoppas den kommer att ge mig i alla fall en säsong till. Den ska med till Mallis. He he.
De skönaste modellen som jag har provat hittills (av inte fullt så många modeller), men jag är lite nyfiken på Assos F1 Mille. Allt som kallas långdistansbyxa väcker mitt intresse.
Hoppas det blir många, härliga mil på Mallis för din del.
Assos är i mitt tycke nummer ett, utan konkurrens. Tyvärr är de också nummer ett gällande priset...
Å andra sidan - De gånger man sitter där och har ont, så är åtminstone jag villig att lägga pengar på ett par bra byxor.
Jag har spanat in F1 Mille - långdistansbyxan. Det verkar på dig som jag gör ett bra val. Tack för rådet.
Skicka en kommentar