Under cykelturerna kan man tro att han lider av Tourettes syndrom för han svär konstant och jag dras med i det hela. Sen skrattar vi gott åt att vi bara måste säga ”Fucking Shit Dick Mouth” efter och före varje mening. Det är pubertalt – men ganska befriande.
I tisdags när vi var ute så kraschade Rick. Ouch. Vi tog varsin sida om en långtradare vid en poliskontroll och han tog fel sida. Snabb väjning och Rick låg i diket. Allt, inklusive han själv, klarade sig dock rätt bra
Idag hade vi vår sista cykeltur tillsammans för denna resa. Vi såg tecknen redan igår på att turen skulle bjuda på missöden när vattenflaskorna betedde sig konstigt. Trots detta gav vi oss iväg. Det slutade med två punkteringar och ett havererat däck.
Däckhistorien var ypperligt konstigt. Det blev liksom en luftbubbla på däcket helt plötsligt. Det visade sig vara luft mellan gummit och själva punkteringsskyddet (kevlar tror jag). Det slutade med att vi var tvungna att punktera bubblan, och därmed öka punkteringsrisken, för att kunna cykla vidare. Däcket höll trots detta i princip hela vägen hem.
Det gjorde dock inte mitt utan jag punkterade 10 kilometer från mål. Strax efter, med bara någon kilometer kvar, så var det Ricks tur.
Nåja, det kunde varit mycket värre. Ett tag såg vi framför oss att försöka lifta hem 5 mil på totalt öde landsväg.
Hem till Sverige på lördag och sen några dagar senare är det off till Texas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar