Om vi börjar med dagen så yrde det något konstigt, vitt, fluffigt i luften idag. Som tur var så fanns det inga tendenser att det vita skulle täcka marken och asfalten.
Annars är det väl gårdagen som jag har i tankarna när jag sitter vid tangentbordet igen. Äntligen en runda värd namnet. 5 timmar i väldigt blåsigt väder och det blåste verkligen mycket. Jag hann med att möta vinden i alla riktningar och fick även en smula regn på mig. Trots det så hade jag ett visst lugn i kroppen för det gick ganska bra med tanke det jag gnällt om på sista tiden, det påtvingade långa träningsuppehållet. Jag kunde ta mig uppför Kläggerödsbacken stångandes mot vinden och faktum är att det var där efter drygt två timmars cyklande som det lossnade. Så fort jag gick in i backen så kände jag att det här var inte kul. Ögonen talade om för mig att det här var inte alls en farlig lutning, men resten av kroppen sa något annat. Så jag svor lite för mig själv, tänkte lite negativa tankar och borrade ner huvudet i vinden och fortsatte att trampa. Men medan jag byggde upp min panik inför den stundande Italienresan med dess berg (obs inte backar utan berg), så gick kroppen in i något slags läge, som om den mindes hur det ska gå till. Med bultande hjärta så var jag helt plötsligt där på toppen och mådde under omständigheterna bra. Jag tänkte till och med att den rackarns backen var kortare än jag trodde att den skulle vara. På något sätt så kändes det som att jag hade rensat kroppen lite, som att den behövde sig en genomkörare. Det fanns inga tendenser till tryck över bröstet eller som att luftvägarna består av ett 50 år gammalt sedimentlager utan det var bara vanligt sunt flåsande.
Gårdagens bästa replik skedde strax efter Veberöd. Det regnade och blåste motvind och jag vände på huvudet och skulle precis säga något om att livet är ganska fint på en cykel ändå. Ola måste ha anat vad som komma skulle, för innan jag hade fått ordning på formuleringen sa han "Nej, det här är fan inte kul!", med eftertryck. Hur han lyckades nosa reda på vad jag skulle säga har jag ingen aning om, men jag blev så förvånad. Asgarv följde.
Jag vet att jag inte log innan och jag tror inte att jag suckade heller. Det brukar vara ett vanligt tecken annars på att jag är inne i lyckligläget och måste säga något om hur fint och vackert det är här i livet, just då, just där jag befinner mig för tillfället, det vill säga cyklandes. Måhända vrider jag på huvudet på något visst sätt. Jag fattar fortfarande inte hur han kunde få till det så klockrent.
Idag fanns egentligen planer för att ut och springa en liten runda, men eftersom jag numera är paniskt rädd för låga temperaturer och att jag dessutom fortfarande är rätt mör efter gårdagen, så får det vara. Det ser ut att bli rätt okay väder imorgon. Det får bli en tur då istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar