Vätterngenrep - en nojig historia

Idag var det genrep inför Vätternrundan. Traditionell onsdagsträning stod på schemat. Nu skulle formen testas, jag ville ha ett positivt svar på att jag är i gott slag. Och det fick jag. Kroppen kändes oväntat fin och det var svårt att hålla igen på fartsträckorna. Inte gå på rött, inte gå på rött. Bara lite rött, nej lugna dig nu för fan. Att se folk dra iväg när jag vet att jag skulle kunna hänga med, varför är det så svårt?

Det tjatades återigen om att jag måste starta 04.30 med alla andra tuffa typer som skall cykla riktigt jävla fort. Jag skyllde på att Jonas har legat sjuk och är osäker på formen så vi håller oss till vår plan och målsättning. Att starta 04.00 och att cykla under 9 timmar. Det om Jonas sjukdom och form är sant, men ska sanningen fram passar det mig ganska bra att skylla på det. Jag är helt enkelt för tvivlande över min egen kapacitet för att starta med de coolaste.

Materialet är ju ett annat favoritämne. Jag vill tro att bara det faktum att jag uppgraderat cykel från förra året måste göra en signifikant skillnad. Kolfiber och 7,5 kilo måste vara bättre än helaluminium (inklusive gaffeln) och 10 kilo – så är det bara. Nya, ännu finare, springare visades upp på träningen idag. Både Peter och Matthias hade slagit till på varsin ny Cervelo R3. Peter hade dock av någon outgrundlig anledning hängt på Ultegra på sin samt några märkliga blytyngder till pedaler. Kanske för att inte komma under UCI:s minimiviktkrav på 6,8 kilo? Samtidigt hade han styrstam och styre i kolfiber samt supersonic-slangar. Ja, jag förstår då ingenting. De fina superlätta slangarna höll förstås inte måttet utan det slutade med punktering...

Jonas drar till Motala redan i morgon för att hämta nummerlappar. Sen möter jag upp i Linköping på fredagen där vi tillbringar kvällen hos en kompis. Det blir till att montera extra flaskställ på sadeln – vi har inte planerat att behöva stanna en endaste gång under rundan. Får se om det håller. Om väderprognosen står sig lär det inte bli några problem eftersom det verkar bli en smula kyligt.

Så, för att sammanfatta. Ja, jag är nojig. Jag vill ha solsken, medvind och någon som drar mig runt i 40 knyck ända till Medevi för att känna mig helt säker på att klara mitt mål. Löjligt, jag vet. Men så är det.