Muppen och terapeuten i ytterligare ett givande samtal

T: Hej, hur är det med dig idag då?
M: Hmmpf *host*
T: Ursäkta?
M: *flackar med blicken, tittar bort*
T: Men, hallå, hur är det fatt?
M: *mumlar* Jag har varit otrogen
T: Förlåt, vad sa du?
M: JAG HAR VARIT OTROGEN! NÖJD? Hör du dåligt eller?

T: Jaha, oj, det var ju kanske inte så bra. Men vad har hänt? Jag visste inte ens att du var gift. Eller, ja, ihop med någon i alla fall.
M: Nej, det är jag inte heller. Vad har det med saken att göra. Vaddå ihop. ÅÅÅÅH. Jag är så dum.
T: Ja ja, lugna ner dig nu. Berätta vad det är som har hänt.

M: Du måste hjälpa mig.
T: Nåja, nu tar vi en sak i taget. Berätta först så ska vi se vad vi kan göra.
M: Ja, men det var i alla fall inte mitt fel – okej? Bara så du vet. Jag är ett offer, ett OFFER. Buhu.
T: Ska du berätta någon gång eller?
M: Men åh, sluta tjata. Vad är det med dig? Ja, i alla fall. Jag var hemma hos en kompis förra veckan och det var då det hände. Hon bara stod där och var så obeskrivligt vacker. Jag föll som en fura. Fattar du? Pladask liksom. Åhhh.
T: Mmm, fortsätt.
M: Ja, men fattar du, allt var perfekt. Rena linjer, slank och välformad, inte ett gram i onödan. Svart som natten, precis som jag tycker om. Jag älskade henne från den första stund jag såg henne. Jag visste att hon och jag hörde ihop.
T: Jaha, ja kärlek kan ju vara ögonblicklig, känslor är väldigt starka drivkrafter hos människor.
M: Alltså jag fattar ingenting av vad du säger. Vad pratar du om? Du är så himla konstig.

M: Men i alla fall, jag frågade min kompis om jag fick röra, jag menar man går ju inte och tallar hur som helst eller hur?
T: Nej, det kanske man inte gör men jag ve...
M: Jag lät handen glida fram och tillbaka. Hon var slank, sa jag det? Inte en skråma. Vilket hantverk
T: Eeeh. Okej?

M: Sen frågade jag min kompis om jag fick sitta på henne. Alltså han tyckte det var helt okej. Han är så himla bussig. Jag skulle aldrig ha varit så generös. Jag menar, kom igen, nån jävla gräns får det ju finnas. Fattar du?
T: I ärlighetens namn inte. Du klättrade alltså upp på henne – vad sa hon då?
M: Hi hi. Alltså du är verkligen korkad. Vad skulle hon säga... ööh typ ”kliv av”. Ha ha. Yeah right. Men i alla fall. Så jag sitter där då, ser så himla bra ut. Alltså verkligen bra. Lutar mig fram och tänkte jag skulle känna lite på greppen. Se om det känns okej liksom.
T: Känna på greppen?
M: Och så gör jag det och det bara går som en jävla stöt genom kroppen. Ba rakt upp i ryggraden! Det är ju för fan jävla SHIMANO! Jag bara kastar mig av.
T: Shimano?
M: Alltså jag blir så himla trött på dig, du fattar ju aldrig vad jag säger. Låt mig vara övertydlig: Jag sitter på en vacker kolfiberram som min kompis utrustat med Shimanokomponenter. Shimano. Fattar du nu? Alltså jag kan inte vara tydligare.
T: *suck*

M: Så vad ska jag göra nu då?
T: Vad menar du?
M: Ja, men det fattar du väl. Jag kan ju inte gå hem och låtsas som att inget hänt. Jag har ju redan märkt hur min Columbus fattat att någonting är fel. Igår fick jag två. TVÅ. Pyspunkor på bara en kilometer. Och i förrgår, då fastnade kedjan på lilla klingan. Jag menar, kom igen, det är ju helt jävla uppenbart att den fattar att något är fel. Jag orkar inte ljuga längre. Varför, varför skulle jag vara så dum. ÅÅÅÅÅH.

T: Du, jag tror inte at..
M: Du måste hjälpa mig.
T: Nej men du det här ä...
M: Du lovade! Snälla, snälla, prata med henne.. Få henne att förstå att det var ett misstag. Det kommer aldrig att hända igen. Säg vad som helst, att jag var full, att det var mörkt, att jag var desperat vad fan vet jag säg nånting. Snälla snälla snälla.
T: Jag tror du skall gå nu.
M: Men åh, du är verkligen världens sämsta terapeut. Jag ber dig ju aldrig om nånting.
T: Du, vi ses nästa vecka
M: Men ÅH, du är verkligen taskig. Kom inte till mig när du behöver hjälp i alla fall.