Luma GP - rapport och bilder

Kördes igår som sagt. Målsättningen före start var att gå i mål. Kan tyckas blygsamt men med tanke på min ringa erfarenhet samt att reglerna stipulerar att varvad cyklist måste kliva av banan kändes det ändå som en vettig målsättning. Och målet nåddes, men det var fan på håret.

Vi var sex hofvare som startade i seniorklassen. Jag hamnade långt bak i starten vilket jag snabbt insåg inte var en bra strategi. Banan inleddes med en "klättring" upp genom Luma-huset, cirka 10 höjdmeter, vilket gjorde det lätt att snabbt tappa både tid och placeringar. De i fronten hade givetvis insett detta och satte högsta fart direkt från start. Jag kämpade tappert för att hänga med men snart var fältet splittrat och jag satt någon slags andraklunga. Den decimerades i raskt takt och efter bara några varv var vi inte mer än fyra cyklister kvar där. Hur många som var framför hade jag för länge sedan tappat kollen på.

Vår fyrtett inkluderade mig själv, mina klubbkamrater Björn och Carl samt en fjärde utsocknes cyklist. I ingången till backen efter cirka 20 minuter gick Carl omkull men jag och Björn lyckades smita undan asfaltsslickeri. Nu var vi bara två. Inte bra. Ytterligare något varv senare fann jag mig själv helt ensam. Hmm, inte direkt som förhoppat eller planerat. Cirka 20 minuters cykling återstod om jag skulle stå distansen ut utan att bli varvad. Jag började allvarligt överväga att kliva av.

Men nej, hade jag bestämt mig för att cykla tills jag blev varvad skulle jag fan göra det. Ner med händerna i bocken och bit ihop. Varv efter varv snurrade jag på och jag höll hyfsad fart. Och klungan kom inte ikapp. De kom nog närmare, men jag såg dem aldrig. Jag började också knapra in meter för meter på en av cyklisterna framför mig. Snart ringde klockan, två varv kvar, jag skulle hålla undan. Gå i mål. Få en placering. Vilken visste jag inte alls. Var alla framför mig? Var det bara två kvar? Jag hade ingen aning. Folk hejade på mig men jag visste inte om det var medlidsamt eller uppriktigt uppmuntrande.

På sista varvet gick jag ikapp killen framför mig. Med cirka 3oo meter kvar drog jag igång en långspurt å det grövsta. Killen in på mitt hjul förstås, ingen vill förlora en spurt. Även om det är för 27e plats. Jag lyckades dock korsa mållinjen före honom med en cykellängd eller så. Sen visade det sig förstås att han körde i juniorklassen så det kunde gjort detsamma. 27e platsen visade sig vara en 9e plats. Sist av alla som gick i mål, men det gjorde också bara 9 av cirka 30 startande. Hellre sist än varvad försökte jag intala mig själv.

Ett bra träningspass blev det onekligen. Snittpulsen landade på smått otroliga 192 under 45 minuters cykelåkning. Trodde knappt mina ögon. 95% av maxpuls i 45 minuter är tydligen möjligt. Sätter ju ribban för framtida tempolopp...

Bilder från loppet hittar du här - fler kommer fyllas på under veckan.