Dags att ändra målsättning?

Eftersom mycket i mitt liv numera handlar om cykling skulle jag kunna blogga om rätt mycket cykelrelaterade ämnen. Om mina underbara icke-cyklande vänner som har tålamod med mig när jag ber dem flytta datum för middagar och fester, för att det krockar med cyklingen. Om mitt första träningspass med olika slags fartlekar (det var jobbigt) som omväxling till mina vanliga lyckocyklingar. Givetvis skulle jag kunna författa något om dagen som gick i Ritter Classics tecken. Ett evenemang som jag varmt rekommenderar till andra. Jag kan snabbt vänja mig vid att trafikpoliser ser till att jag har möjlighet att fara genom korsningar utan en tanke på bilar eller trafikljus.

Nu har jag istället gått igång på något annat. Jag satt i lördags kväll i Köpenhamn på en trevlig restaurang och fick frågan vilken målsättning jag hade vad gällde Ritter Classic. Det var faktiskt inte något som jag direkt hade tänkt på, så först svarade jag att det var att se till att Simon kunde få komma i närheten av SuperMario. Det visade sig vara en omöjlig uppgift. Åtminstone så länge vi hade för avsikt att fullfölja tävlingen, som han aldrig deltog i. Med brännbolls- och grillkvällen med jobbet på fredagen och med en heldag i Köpenhamn på lördagen i bakhuvudet blev sedan mitt svar att jag skulle hänga med masterbilen och sedan när loppet släpptes fritt skulle jag kämpa ordentligt de 33 km som återstod. Lite feg målsättning kanske, men den räckte för mig.

Det var med blandade känslor som jag gick i mål på söndagen. Positivt var att jag kände mig stark och fin under loppet och negativt var att jag kände mig för stark och fin efter målgång. Jag var lite besviken på mig själv över att jag inte hade gett mer. Jag hade inte koll helt enkelt. Jag visste inte hur långt vi hade kört och jag missade dessutom spurten på slutet. Hade jag varit med mer på den hade jag kunnat passera flera i min klunga. Det vet jag, eftersom jag tog in på dem när jag väl fattade vad det handlade om. Det var klumpigt agerat och jag hade bara mig själv att skylla.

Samtidigt så är det så härligt att cykla och jag har ingen extrem tävlingsskalle, så trots allt så försvann den där obehagliga känslan av att jag inte uppnått det jag hade kunnat uppnå ganska snabbt och ersattes av min vanliga lyckokänsla som jag får när jag cyklar. Med lite ätbart i magen, fina cyklar runt omkring mig och framför allt med allt cykelsnack med alla cykelmuppar som bara vimlade i målfållan, så var jag snabbt på topphumör igen.

Vad jag trodde skulle vara det roligaste att berätta från dagen var en kommentar som jag fick från en stark, senig cyklist efter det att jag tagit ett av mina pass i täten på min klunga: ”Du aer i meget god form”. Det räckte för att göra mig glad länge.

Fast det hann förändras för jag hann inte mer än cykla hem från Bjärred när Ola ringde. Det han berättade för mig har fått igång mina tankar på vad jag egentligen vill med min cykling. Han hade varit inne och kollat resultatlistan och jag hade fått en bra placering. Den placeringen, med tanke på mina bristfälliga förberedelser och med tanke på att jag hade varit besviken på mig själv, eftersom jag inte ansträngde mig mer efter det att loppet släpptes fritt, känns ”meget fin”.

Jag kanske ska börja strukturera min träning mer? Jag kanske ska höja ribban lite för vad jag förväntar mig av mig? Svaret på de två frågorna är ja, det ska jag göra – Frågan är bara hur mycket? Går det att samtidigt behålla den här otroliga euforin, som är helt fantastisk och som jag ser som en oerhörd förmån här i livet, samtidigt som jag ändrar mitt sätt att cykla? Jag vill inte förlora den biten och även om jag på något plan förväntar mig att den ska minska förr eller senare, så vill jag behålla intensiteten i känslan så länge som jag kan. Jag vill helt enkelt inte kväva min lyckokänsla med måsten. Samtidigt så är det säkert en otrolig sporre att märka att man blir bättre med målmedveten träning.

Vad jag mest tar med mig från Ritter Classic är alltså en förvirrad tanke på att jag vill träna mer målmedvetet, fast bara om det inte kväver min cykellycka. Om du skulle råka hamna i min omedelbara närhet under den närmsta tiden, så finns risken att du blir inblandad i en diskussion om det här. Bara så att du vet.