Återhämtning efter tävling?

Efter min insats på tävlingsbanan igår tyckte jag att jag hade förtjänat lite rejäl backträning! Det kan ju inte ha blivit mer än tre fyra mil i lördags. Så kan vi inte ha det! Sagt och gjort gav jag mig iväg till Hammarlunda. Det bar iväg strax före nio på morgonen. Vädret var fantastiskt! Solen sken och det blåste inte mycket. Temperaturen låg dock på blygsamma sju grader. Kände mig inte helt fräsch i benen inledningsvis. Delvis beroende på tävlingen dagen innan, och delvis på att det var motvind på väg ut mot Gårdstånga.

Väl framme vid backen i Hammarlunda hade jag bestämt mig för att köra uppför med någorlunda låg puls. Inga max-attacker med andra ord, utan ett lugnt och jämt tempo uppför. Måste säga att jag lyckades ganska bra med min plan. Fyra vändor upp för Hammarlundabacken och sedan två vändor i Harlösabacken. Jag hade egentligen tänkt köra fler men vid det här laget började jag få spagetti i benen. Istället trampade jag hemåt samma väg jag kom och fick på så sätt avsluta med det lilla motlutet från Gårdstånga in till Lund. Som tur var hade jag återhämtat mig bra till dess och kunde ta mig upp utan problem.

Upplösningen är inte den bästa men jag kan intyga att det var vackert!

Det är så underbart att cykla!

Lite motvikt till alla stenhårda tävlingsmuppar

Igår debuterade jag tillsammans med Spontancyklisterna. Det blev en väldigt trevlig runda. Vi var på tre caféer, men vi fikade bara på ett. Övriga inventerades och bedömdes med tanke på möjliga fikastopp under kommande cykelrundor. Mycket sympatiskt och alldeles utmärkt med tanke på att jag är på väg tillbaka från mitt ofrivilliga träningsuppehåll. Vi höll utlovat ”snacketempo” och solen sken på mig och mitt mycket trevliga sällskap. Vad kan man säga? Livet är bara så bra ibland.

Förutom det tunga ansvaret som det innebar att bedöma potentiella framtidsfik, så hann vi också med att besöka Hilleshögstempot i (just det) Hilleshög norr om Landskrona. Där såg jag bland många vackra cyklar, en brandbilsröd skönhet och minsann om inte Jonas var där också. Jonas är i fin form och det är tur det. Han behöver faktiskt stenhårda benmuskler för att balansera det där milda, mjuka, lyckliga uttrycket som han får när han tittar på sin cykel. Numera behöver han ju inte benmusklerna till något annat, eftersom han har köpt prestanda i form av nämnda skönhet. Tro för övrigt inte att jag klagar över det. Innan jag är i toppform föredrar jag tårblank lycka framför det andra känsloläget. Det där känsloläget som jag inte har sett ännu, eftersom jag inte har cyklat med honom sedan hans kolfiberkompis blev klar. Jag misstänker nämligen att hornen påfallande lätt växer ut på honom när han cyklar nuförtiden och det kan bli jobbigt att hålla jämnt tempo med honom då.

Idag var det dags för en ny debut. Denna gång med CK Medvind, som idag förvandlades till CK Vind från lite alla möjliga riktningar, fast mest medvind. Vi träffades i Kävlinge och där hade vi svårt att välja vilken riktning som vi skulle ta. Ängelholm eller Ystad? Det hela avgjordes när Kenneth som alltid har rätt vad gäller vindarna, kontaktades. Han sa att det var ostliga vindar som gällde och så gick det till när Ystad valdes som mål för turen. Vi var för övrigt 5 personer som velade, men jag tror mest att beslutångesten berodde på vår positiva inställning. Allt som förslogs möttes nämligen bara med positiva kommentarer, för alla turer lät bra. Jag hade valt mitt cykelsällskap mycket förståndigt idag, för de var väldigt duktiga på att se till att jag inte tog ut mig för mycket och skapade fina vindfång åt mig när det behövdes. Tack grabbar.

Dags för lite kuriosa. I en mycket bra bok som jag läser nu, hittade jag ett kvitto, ett uttagskvitto från Färs o Frosta Sparbank på Lilla Fiskaregatan. Det låg mellan sidorna 66 och 67 och på sidan 66 står meningen ”Han var galen i cyklar från vilka han, för övrigt, ofta föll på grund av en vanskött inflammation i öronlabyrinten.” Gissa vilken mening jag fick syn på direkt när det uppslaget kom upp? Jag för min del är ju säker på att det är en cyklist som har lagt kvittot där för att få alla andra cyklister som lånar den boken att småle lite, som jag gjorde när jag när jag läste meningen. Sedan finns det väl en annan verklighet också, men jag föredrar min version och jag ska låta ett kvitto ligga kvar där mellan de sidorna bara för det.

Angående Tempo

Jonas har som vi kan läsa nedan gjort premiär som tempocyklist. Jag går som bekant och drömmer om en tempocykel för egen del. Ett tidigare inlägg handlade om mina planer att köpa en sådan när jag åker till USA i slutet av maj. Ett besök på Cykelcity tidigare i veckan gav mig dock en tankeställare.

När jag berättade för Carlos på Cykelcity om min plan så skakade han bara på huvudet och frågade: "är du säker på att det är en tempocykel och inte en triathloncykel?". Skamset sa jag att det är nog faktiskt en triathloncykel (vilket jag också fått bekräftat i efterhand).

Carlos förklarade vänligt men bestämt att visst kan jag köpa en billig triathloncykel - men om jag vill kunna cykla riktigt fort. Om jag vill vara med och "kriga". Ja då måste jag ha en rätt utrustad tempocykel. Och det vill jag ju.

Så min tidigare plan om att köpa en cykel för 10.000 kronor har nu förbytts i drömmar om en vacker Columbus med Campa Centaur (med 55/11 maxutväxling) och dischjul (bak), tubdäck etc. för 30 kakor. Ouch. Vet inte vart det slutar. Är för sugen för mitt eget bästa men en inventering av plånboken ger inte alltför glada miner. Någon som har en sponsor med för mycket pengar att avvara månne?

Och på ämnet hur det känns/ska kännas att köra tempo vill jag bara lägga till följande från senaste numret av den eminenta tidningen Cycling Plus.

"It's just you, the bike and the next 50 metres and more pain..."

Tävlingspremiär i Landskrona

Jag skulle haft en kartläsare! Hur kan man titta på kartan över vägen till startplatsen så många gånger och ändå inte hitta dit? Helt otroligt. Jag brukar anse mig vara rätt bra på att hitta, bara genom att i förväg studera kartan. Så gick det inte idag. Som tur var hade jag gett mig av i god tid hemifrån, och var framme en timme innan start. Men ett tag undrade jag!

Härligt att se så många människor i tights samlade på ett ställe. En härlig blandning av olika åldrar, storlekar,utrustnings- och ambitionsnivå. Det är inte varje dag man ser barn på carbonhojar med diskhjul! Inte heller ser man folk på trainer utomhus särskilt ofta.

När jag hittat en parkering klampade jag glatt iväg, i min nya Lunedi-tröja(obs!) till tältet där man skulle anmäla sig. -"Hej, jag efteranmäld till att starta i H-30." En tonåring som sitter djupt nedsjunken i en plaststol tittar förvånat på mig. -"Vilken klubb?" Varpå jag lite diskret sneglar ner för att kolla så jag verkligen har klubbtröjan på mig. -"Lunedi." Därefter följer ett mycket förvirrat och till synes oorganiserat händelseförlopp som jag inte tänker redogöra för, men som gav mig intrycket att ingen hade varit med om detta tidigare. Hur som helst så löste sig allt på bästa sätt, jag fick min nummerlapp och betalde min engångslicens.

Sedan följde såklart en lång uppvärmning med ett par kisspauser, som jag tillskriver nervositet, innan det var dags för start. Ganska svårt att veta hur hårt och hur länge man ska värma upp tycker jag. Man måste ju vara rätt varm eftersom man ska upp nära max direkt efter start. Samtidigt vill man inte bli trött. Tyckte dock att jag kom igång ganska bra även om pulsen gick ner lite lågt någon minut innan start.

Jag har aldrig förut startat sittande på cykeln, när någon håller den åt mig. Det var lite spännande. Tror dock inte att det var anledningen till att pulsen plötsligt steg med 20 slag när det var 15-20 sekunder kvar till start. Så jäkla laddad jag var! Starten gick och jag var iväg. På ett litet kick var jag uppe i 90% av maxpuls. Sedan låg jag mellan 90-95% av max hela vägen (lite högre på slutet). Vilken härlig känsla det är när tröttheten börjar komma, synfältet dras ihop och koncentrationen bara är på att köra, köra, köra! Jag tycker det är underbart att vara i den zonen. Att ta ut allt som finns ur kroppen. Vilken kick!

De 15 kilometrarna avverkade jag på exakt 25 minuter, vilket skulle ge en snitthastighet på 36km/h om jag har räknat rätt. Inte fantastiskt fort men jag är nöjd. Framför allt fick jag blodad tand. Det är kul att köra tempo! Jag vill tävla mer!

Cycling muppets all around the world

No matter where you go they are there. The men and women I am talking about are sometimes given away by their shaved legs on an otherwise hairy body (I know, I am a bit obsessed with this shaving thing). Sometimes it is more obvious when they cruise around town in their pro outfit on a brand new bike.

Today I met some cycling muppets here in Zambia. It was a bunch of French people and a couple of Americans. It was in connection with the American School Triathlon which I have told you about in a previous post (I won by the way, but that is not the focus of this post).

One of the shaved legged boys told me he just had surgery and has not been able to start training yet. When I commented that he still keeps his legs shaved he answered: “Of course, I always shave them, it makes me feel like I am in shape”. Need I say more?

It turns out that there is a road biking club here in Lusaka and competitions take place regularly. Wow, I lived in this country for 18 months 2004/2005 and I had no idea about this. Sure, I have seen the occasional road cyclist but I did not think there was any organized cycling taking place. There are even a few teams sponsored by the local sugar company, a coffee producer etc.

And apparently they are pretty good. One of the guys I met today, Rick, told me that a couple of weeks ago they had a race over 120 kilometers and the average speed was 42.7 km/h. Quite impressive I must say.

So there is no question about it now. Next time I come down (October/November) I will bring my own bike and test my capacity with the tough Zambian boys. I might not compete in the A class, it seems a bit too tough, but for sure I will try the B class where pace is a bit more moderate. Or what the heck, if summer training proves successful enough perhaps I should go with the A-team after all.

Now I have training buddies for the remainder of my stay. We will go cycling tomorrow, Tuesday and Thursday. And I was worried before that I would come back from Zambia out of shape! It might be the exact opposite. It is comforting to know that the muppets are there no matter where you go. Because if you can find so many cycling fanatics in Zambia it should not be any problem finding them anywhere else.

Ännu en säsongspremiär

Som jag tidigare rapporterat är jag för närvarande i Zambia. Idag gick den årliga triathlontävlingen på Amerikanska Skolan av stapeln. Jag hade framgångar från 2005 att försvara och var därför laddad till tusen när jag trampade iväg till starten klockan 7 i morse. På väg ut till tävlingsbanan förbannade jag den tidiga starten. Senare skulle jag dock vara mycket tacksam för att jag slapp springa i den obarmhärtiga lunchsolen.

Efter registrering smög jag runt och kollade in övriga deltagare. Några bekanta ansikten från 2005 syntes till, men också många okända. Jag kände mig trygg om att formen är ganska god, men samtidigt nervös över att jag inte hade någon som helst koll på konkurrenterna. Slutsats: bara att köra för allt vad tygen håller från start och se hur långt det bär.

Simningen var i bassäng (fara för krokodiler gör simning i öppet vatten eller dammar omöjligt) och därför startade vi i heat. Jag var i heat tre tillsammans med några herrar i fyrtioårsåldern. Att jag skulle slå dem på simningen kändes givet, men i övrigt hade jag ingen aning.

Starten gick och jag kom iväg bra. Har inte simmat på ett år men det kändes ändå förvånansvärt bra. 400 meter avklarades på strax under 6 minuter och jag växlade i ledning med cirka 10 sekunder. Min ledning ökade snabbt eftersom mannen närmast bakom valde att spendera cirka 15 sekunder på att ta på sig handskar. Jag har en del att lära när det kommer till det där med att växla snabbt då jag spenderade lite väl lång tid på att få på mig skor och cykelbyxor. Övriga deltagare var, tur nog, inte heller imponerande snabba i det avseendet.

Cyklingen gick på grusvägar i varierande skick. Bitvis bra och jag kunde stå på. Andra avsnitt var snarare traktorstigar med stenar lite här och var. Inte skoj. Paris-Roubaix flimarde förbi framför mina ögon – det är så här det känns alltså att köra odämpat på risigt underlag. Tidvis var jag också tvungen att parera för bilar och människor som körde och gick på de små vägarna. Gjorde en vansinnigt snygg och snabb omkörning av en lastbil fullpackad med folk som hejade samtidigt som de tittade frågande på vad vi i hela friden vi höll på med.

Tyvärr tog de inga split-tider, men uppskattningsvis gick de elva kilometerna på cirka 24-25 minuter vilket kändes mer än godkänt givet underlaget. När jag växlade till löpning hade jag drygat ut ledningen till övriga i heatet till cirka två minuter.

Alla som har provat på triathlon vet hur fruktansvärt det är att börja springa efter att ha cyklat hårt. Det är som att man springer i slow-motion. Världen rör sig knappt. Oerhört stressande men det är bara att försöka hitta ett bra tempo lugnt och metodiskt. Löpningen är 4 kilometer varav de första två är svagt uppför och de sista två svagt nerför. Killen som låg näst bakom mig tävlade iklädd en maratontröja vilket gjorde mig än mer nervös. Tänk om han är värsta superlöparen som bara kommer att skutta om mig när jag klappat ihop, vilket inte kändes osannolikt då det började bli varmt och jag var duktigt trött.

Tittade bakåt vid ett par tillfällen och insåg att jag fortfarande hade en betryggande ledning. Vid vändpunkten var jag definitivt på det klara med att han inte skulle komma ikapp då jag snarare utökat avståndet bakåt. Sista kilometern hade jag hittat ett fint flyt och lyckades hålla stilen hela vägen till målsnöret. Tiden stannade på 52.05 vilket innebar att löpningen måste tagit cirka 19 minuter. Mer än godkänt tyckte jag själv.

Tiden räckte till seger med dryga två minuter. Lite knäckande var att killen som kom tvåa bara var 14 år. Huvudet längre än mig såg han dock ett antal år äldre ut. Skall jag kunna försvara titeln nästa år är det bara att ligga i med träningen. Borde också komma hit lite längre innan så jag hinner acklimatisera mig bättre. Lusaka ligger trots allt 1.300 meter över havet. Det känns.

Tempo-test

Idag är det dags för årets första tävling. Jag ska till Landskrona och köra ett tempolopp om 15km. Fick tyvärr inte veta att de mottagit min anmälan i tid nog för att toppa formen. När jag inte hade hört något igår eftermiddag så stack jag ut och körde ett hårt intervallpass på två och en halv timme. 4x5min och 2x10 min på 170 respektive 160 i puls. Det kändes allt lite i benen! Hoppas alla nu har förstått hur försämrade mina förutsättningar, att prestera max, verkligen är. Såja, då var ursäkterna för ett eventuellt medelmåttigt resultat avklarade. Alltid bra att gardera sig.

Som vanligt insjuknade jag naturligtvis akut med halsont direkt anmälan bekräftades. Det slår aldrig fel! Idag mår jag såklart bra. Måste varit ett sånt där tolvtimmars-virus. Måste nog bara få tvivla lite på hälsan som en del av uppladdningen!? Stört, javisst!

Tänkte först att jag skulle cykla till tävlingen, men efter en närmare titt på kartan har jag bestämt mig för att ta bilen. Kan ju vara bra att ha några krafter kvar till själva loppet.

Så himla spännande! Jag börjar allt bli en smula nervös. Måste nog springa iväg till ica och köpa lite bananer eller nåt...

Hoppas att jag inte är den enda som ska köra på en vanlig linjecykel! Alla lär fatta att jag är en jäkla amatör i detta sammanhangi alla fall. Kul, kul, kul, ska det bli!

Cycling Muppets

Point of clarification. We call ourselves "cykelmuppar". A direct translation to english would be "cycling muppets". In Swedish, the word "mupp" can be used to describe people which an english native would probably refer to as a nerd or geek. So we are not stuffed teddybears with strings attached, we are just plain nerds.

If you do a google search, however, for "cycling muppets" you find the following picture. And all of a sudden I do not feel that distant from the classic muppets...

Fin första dag!

Sällan har jag längtat mer efter att cykla än idag. Jag och Simon kom iväg strax före 17 i eftermiddags. Förutsättningarna var fina, 13-14 grader och vindstilla. Det var precis så underbart som jag hade förväntat mig. Benen kändes fina, och cykeln... cykeln! Herregud så bra den var! Jag kan inte riktigt beskriva med ord hur härligt det var. Det blev en tvåtimmars runda där vi snittade ungefär 30km/h. Ändå har jag krafter kvar i benen! Ska nog krama ur det sista på gruppträningen imorgon. Se upp alla svetton!

Travel and cycling frustration

In my job I travel a lot, mainly to Zambia. I love to travel (cliché – I know) but it does not always work well with my cycling aspirations.

I am going down to Zambia on Wednesday for a short, week-long, trip. As nice as this might sound I am mainly frustrated about all the training which I am going to miss out on. Now you might be thinking, why doesn’t he bring his bike? That’s a relevant question. I have a hard shell bike bag, so that’s no excuse.

Roads in Zambia, however, are not optimal for cycling. To say the least. Frequent potholes and drivers with absolutely no respect for cyclists is not a good combination for relaxed training. It is such a shame, because the climate is really perfect for cycling. So is the altitude (1,300 meters above sea-level) but this is little comfort if one does not feel safe on the road.

No, I just have to live with the fact that I, for the coming ten days, have to resort to running and working out at the gym.

But.

Then a friend sent me an e-mail. Apparently the annual American International School Triathlon is taking place this Saturday. I am almost the reigning champion (I won the event in 2005), so of course I have to participate. 400 meters swimming, 11 km on the bike and a 5 km run. Piece of cake. If I have a bike… Hopefully this will be sorted out by the time I arrive in Zambia on Thursday. And hopefully it will not be an Indian made “Atlas” version (nice looking, but horribly functioning aluminum/steel mix bike). Report will follow. Wish me luck!

PS
A good thing with frequent travels to southern Africa is the possibility to make a stopover in South Africa. I have loose plans to take a trip down to Cape Town next year in March to participate in the Worlds Biggest Cycling Race – the Cycle Tour. 40,000 people ride a scenic route on the Cape peninsula. Never tried it, but it looks spectacular. This year both Greg LeMond and Jan Ullrich participated. And I like to hang out with the stars.

Drömmen som blev sann!

Djungeltrumman har redan börjat ljuda. ”Drömmar i carbon, förverkligade igår. Cykelmupp får till sist uppleva äkta kärlek!” Jag kan bara bekräfta de rykten som spridits. Igår kväll klockan 22.00 var de sista delarna monterade på mitt röda fullblod och jungfrufärden avgick. Några varv runt kvarteret blev det bara eftersom jag inte ville besudla min vackra springare med en massa hemska lampor eller annat skräp! Naturligtvis var jag iförd full cykelmundering. Även en så kort tur måste genomföras med stil. Vilken fantastisk känsla det var. Jag kan faktiskt känna hur lätt cykeln är när jag sitter på den. Vissa muppar i min närhet har menat att det är ”motorn” som är det viktigaste och inte cykeln (måhända har Anette ändrat sig efter igår?). Oj, oj, oj… så fel man kan ha. Så fint den rullar, så distinkt den växlar, så snällt den svarar när jag trycker på lite extra på pedalerna. Så mycket roligare det ska bli att trimma motorn nu!

Jag vill passa på att tacka min gode vän och förste meckar-mupp Simon för all hjälp med cykelbygget. Det hade aldrig gått utan dig. Tusen tack!

Det var dock inte en helt problemfri sista byggardag även om jag tycker att det som regel flöt på väldigt bra. Mest bryderi hade vi med framväxeln, som bara var tvungen att ta i någonstans hela tiden. Marginalerna är väldigt små ibland! Men ibland har man bara inte skruvat fast saker tillräckligt hårt.

Livet är underbart!

Liten förvarning om vad som komma skall

Jag har provcyklat Jonas nya, röda skönhet. Vilken känsla! Tre lyckliga människor stod och fånlog igår kväll, efter små korta turer runt kvarteret. Ett tips är att en euforisk cykelmupp kommer att utveckla det här ämnet lite mer snart.

Back in the saddle

I’m at rest in peace and serenity. I’m surrounded by a vibrating pulsating energy field, but inside my transparent bubble tranquillity lingers. I can reach the energy outside whenever I want to, but right now I’m at ease inside my bubble. This is what my first ride after 3 weeks without cycling has brought me to and I’m so blissful. I knew something like this was going to happen, but I was still not quite prepared for it.

I felt this sensation a while after I came home after a two hours cycling trip. It was a sunny day with a light breeze. I have had a virus infection messing with my respiratory system. Due to this I haven’t been able to exercise for three weeks, but now I’m back in the saddle again. The trick is to take it easy to start with and that won’t be any problems, right? Yeah, right!

The plan was to take a soft ride with the boys to a café in Bjärred, sip an espresso and unleash them. Then I would continue by myself in a relaxed pace, letting my body recover as supposed to. Good plan, but three of us weren’t fit for fight due to different causes and we stayed together after the coffee brake too. The result wasn’t the easy introduction trip I had in mind. Well, this just means that in order to correct my mistake I have to wait a little longer before I push my self harder again. Maybe I can allow myself just a little ride tomorrow, but alone this time. Just maybe I can do that, but first of all I have to listen to my body and that isn’t easy if it’s saying things I do not want to hear. What if the sun is shining again tomorrow and there’s almost no wind at all? Why is it so easy to advice others, but so hard to follow those wise suggestions when it comes to myself?

Anyway the interruption in my cycling didn’t make me that miserable that you could’ve assumed. Disregarding a few outbursts of frustration, I have been pretty calm about it (on the surface at least). No, I wasn’t delighted exactly, but I won’t exaggerate and it has been easier than I would’ve thought if someone had told me before I became ill. On the other hand I couldn’t imagine that it would last so long as it did. Three weeks is not an eternity, but it’s long enough when spring just has arrived.

Now there’s this time ahead of us when we can go cycling late in the evenings and it’s still light. It’s getting warmer and you meet more and more bikers on the road, looking as happy as can be. They might be exhausted or relaxed, but they are in their right element and I’m finally back there too. By the way, whom am I trying to kid? I’ll be out there later today.

Leksaksnytt

Så har den äntligen kommit. Min nya pulsklocka/cykeldator. Det blev efter moget övervägande en Polar CS600, flagskeppet i Polars nya cykeldatorsortiment.

Jag shoppade runt ordentligt innan jag slog till. Priserna i Sverige låg på cirka 3.500 kronor, i Tyskland marginellt lägre. Efter att ha sökt runt ytterligare hittade jag den dock på Ebay.com för 320 USD inklusive frakt, alltså cirka 2.300 kronor. Vilket fynd! Jag slog till direkt.

Manicken har fler funktioner än jag kunde drömma om och jag har inte klurat ut hälften ännu. Har dock lyckats få den att registrera både hastighet, puls och altitud. All data kan man sen få samlad i grafer med den eminenta programvaran som medföljer produkten. Nu skall jag bara köpa en kadenssensor så är apparaten komplett. Förutom för den verkliga fanatikern som givetvis också måste inhandla en kompatibel effektmätare (endast 2.000 spänn till...).

Kort och gott, jag är apnöjd. Men det borde man väl vara för det priset. För bara ett år sedan hade jag inte kunnat drömma om att köpa en cykeldator för över 2.000 kronor. Men i takt med ökad muppighet stiger smärttröskeln.

Mer från Muppsamlingen (VIDEO)

Som sagt, för första gången i år gjorde hela Team Cykelmuppar.se en gemensam tur. Vi fotade och filmade. Bilder finns i fotoalbumet - filmer nedan.

Jag måste verkligen köpa en ny kamera snart så att jag kan få lite kvalité på filmerna. Hoppas njutningen framgår tydligt ändå.

Mupparna tillsammans - glädje i sadeln

Det har varit lite tufft för en del av mupparna ett tag. Jag (Simon) har förlorat en hel del träningstid på grund av sjukdom, lite småskador och allergiproblem. Anette råkade också ut för en virusinfektion och blev riktigt sjuk med luftrörsproblem, feber och hela kittet. De senaste dagarna har Jonas varit lite hängig och haft problem med magen.

Det är lätt att tappa träningsrytmen när man är blir sjuk och det kan var lite tungt att komma igång igen. När man har problem med skador eller är lite småsjuk så måste man också tampas med frågan – vila eller träna? Det är lätt hänt att träningsglädjen får sig en allvarlig törn under sådana omständigheter. Jag har upplevt en del av det på sistone.

Denna helg är mupparna samlade i Lund, Jesper och hans och Jonas ömma moder har kommit ner till oss med anledning av Jonas födelsedag. Idag hade vi en dag i sadeln tillsammans som lyfte upp min bristande motivation. Mina bästa träningskompisar var där. Solen sken och vinden var för ovanlighetens skull inte av kulingstyrka eller mer. Vi tog det med tanke på hälsoläget ganska lugnt men det blev ändå några ryck och fartsträckor. Inga trafikmarodörer gjorde livet surt för oss. Mina smärtor i baksidan av låret var frånvarande och livet bara lekte.

Okynnesshopping

Jag var bara tvungen att okynnesshoppa lite medans jag väntade på de sista cykelprylarna. De blev två nya cykeltröjor och en keps. Självklart är det tröjor som känns igen från proffsklungan. Den hysteriskt gröna från Liquigas och Tom Boonens skönt Quick Step-blåa. Kepsen matchar min finaste tröja, Illes Balears! Naturligtvis var jag tvungen att fotografera lite. Jag vill ju gärna bli igenkänd när jag rullar omkring ute på vägarna! Egentligen var första prioritet när det gäller cykelkläder, att köpa en uppsättning klubbkläder. Det är fasligt vad lång tid den leveransen tar. Kan dock inte vara utan den outfiten så nu måste jag köpa de också! Himla synd!

Eventuellt ska jag våga mig på att meka lite ikväll. Detta helt utan överinseende av meckar-muppen Simon. Lite läskigt, men det ska nog gå bra. Måste bli klar innan helgen. Och frisk för den delen!

Vad är viktigt i livet?

Den korta frågan, inget mera, fick jag i ett e-mail av en vän häromdagen. Först förstod jag inte om mailet kommit fel. Att hon råkade trycka på ”skicka”-knappen av misstag. Men så var det inte. Hon ställde frågan till alla sina vänner för att hon funderade på det och ville veta vad vi tyckte.

I det cykeleuforiska tillstånd jag befunnit mig den senaste tiden kände jag mig instinktivt frestad att svara ”cykling ” kort och gott. Men efter att ett par vackra och mer uttömmande svar ramlat in från hennes andra vänner lät jag bli. Det kändes med ens för ytligt och fånigt att komma och hävda att cykling, ja det är nog det viktigaste.

Sen tänkte jag ännu mer. Frågan var ju inte vad som var viktigast – utan vad som är viktigt. Det kan ju vara massa saker. Och en av dem är definitivt cykling. Tillåt mig utveckla:

För några veckor sedan diskuterade jag med en klubbkamrat om hur svårt det är för andra (icke-cyklister) att förstå både varför man ägnar mycket tid åt att cykla och vad som är så kul med det. Han hade erfarit hur nära och kära kommenterat hans vilja att kasta sig ut på vägarna med ett torrt och syrligt

”jaha, ska du ut och cykla nu igen?” eller ”… men du skall väl cykla förstås”.

Flera andra, mig själv inräknat, kände igen sig i detta. Efter att ha berättat detta tittade han på mig med allvarlig blick och sa:

”de tror att det bara handlar om att cykla, de förstår inte hur viktigt det är”.

Han har helt rätt. Det handlar inte bara om att cykla. Eller så kanske gör det just det. Det handlar dock inte bara om att cykla för att transportera sig från punkt A till B. Det handlar om naturen, dofterna, kroppen, ljuden, vänskapen, diskussionerna, reflektionerna, tankarna, musklerna och mjölksyran. Stimulans för alla kända och okända sinnen. Allt i ljuv förening. Jag vet, det låter pretentiöst men försök se bortom det.

Jag försöker inte säga att cykling har ensamrätt på detta. Det är upp till var och en vart och hur man söker njutning och tillfredställelse. Lycka och välmående. Men det är ack så lätt och farligt att avfärda andras vad-är-viktigt-i-livet-saker med ett ”det är ju bara…”.

Cykling är inte det viktigaste i livet – men det är viktigt.

PS. Läs gärna hennes eminenta reflektioner om vad som är viktigt i en annan del av världen här.

Bra saker och dåliga saker

Negativt: Jag mår inte bra idag! Ont i magen, lätt illamående, huvudvärk och irriterade bihålor. Detta hade jag dock lätt kunnat stå ut med, men till råga på allt så är min vilopuls klart förhöjd. Som de flesta vet så rekomenderas det inte att man tränar med förhöjd vilopuls. Plötsligt blev jag så eländigt mycket sjukare! Storformen kändes ju som den var inom räckhåll. Jag har inte tid att vara sjuk!! Men jag är inte orolig (läs inte inte). Naturligtvis kommer jag troligen att vara frisk imorgon eftersom jag är så förståndig och vilar idag.

Positivt: Idag kom de sista delarna till min nya cykel. De externa vevlagerhylsorna är äntligen här! Jag fick även de nya fulhjulen till min gamla Pinta, så att jag nu kan flytta mina Zonda till den nya. Äntligen skall drömmen bli verklighet!

Negativt: Min kompis och tillika cykelmupp Simon är inte hemmaför att hjälpa mig att montera ihop cykeln. Dålig tajming där! Som om inte det vore nog så kom mina saker levererade i en fruktansvärt ful låda. Ingen värdig resa för mina Campagnolo komponenter. Ord kan inte beskriva hur hemskt det såg ut så jag fick ta en bild. Det är som sagt ingen vacker syn, så jag vill passa på att varna känsliga läsare!

Positivt: Min familj kommer ner från Stockholm på fredag(en viss mupp fyller år). Det är alltid lika trevligt! Jesper(en annan mupp) har lovat att ta med sig sin nya cykel. Då får vi chansen att mäta våra krafter. Som synes börjar jag tunna ur rejält! Det är som bekant oftast bra för cykelformen.

Negativt: Jag måste städa mitt hem! Ytterligare en sak som har fått stå tillbaka i konkurrens med cykelintresset(inte bara själva cyklandet alltså). Min obehaglige lillebror verkar tyvärr vara i sitt livs form!

Språksvårigheter

Sagt om mig: ”Nu är hon så där jävla positiv igen.”

Det stämmer emellanåt och ibland orsakas det av cykling. Andra gånger kan jag inte förklara varför jag känner mig så där lycklig i tillvaron, men det är en känsla som bubblar över och folk i min närhet märker det ganska tydligt. Just nu till exempel, så har jag den där härliga känslan och vad jag vet finns det ingen speciell anledning till det. Det gör mig inte särskilt konfunderad utan jag passar på att njuta av känslan istället. Livet är helt enkelt ganska skönt trots allt.

Den här lilla introduktionen förklarar varför jag inte tänker pipa och gnälla över mitt medicinska tillstånd (lätt hänt), som resulterar i en ”viss rastlöshet”, utan istället beskriva begreppsförvirringen som kan uppstå när en mycket trevlig läkare och en mycket desperat cykelmupp samtalar. Efter att ha fått höra en del skrämselpropaganda blev jag nämligen övertalad till att gå och kontrollera mig på en vårdcentral eller liknande.

Det visade sig att jag har en luftvägsinfektion orsakad av virus och att den är på väg att försvinna. Mina testvärden är okay och jag ska bara snällt låta kroppen återhämta sig och använda mitt sunda förnuft innan jag börjar träna på allvar igen. Eftersom jag inte har något sunt förnuft i det här fallet, så var jag tvungen att få tydliga instruktioner och där började problemen.

Som direkt svar på min fråga tyckte läkaren att jag kunde börja träna lite försiktigt redan i denna vecka, bara jag inte tog ut mig.

”Jaha då skulle jag i princip kunna gå på ett aerobicspass om några dagar, även om jag ska ta det lugnt med cyklingen”, tyckte jag.

”Va? Nej, Absolut inte”, skrattade läkaren. ”Du får inte ta ut dig, sa jag”, fortsatte han och tittade lite undrande på mig.

”Men jag lär ju inte köra slut på mig på ett danceaerobicspass heller”, sa jag och lyfte på ögonbrynen. ”...och dessutom varar de bara en timme.”

Läkaren skakade på huvudet och hjälpte mig att förstå att det kanske inte var så lämpligt och så här fortsatte det. Till slut skrattade vi bara. Vi hade helt olika definitioner på att träna, på vad som är hög belastning och på att köra slut på sig. Träning på läkarspråk kan innebära att inte sitta stilla, utan att istället ta raska promenader och liknande. Dessutom tyckte han att jag hade höga krav på min kropps återhämtningsförmåga, som om man skulle ha tålamod att vara sjuk i mer än en vecka. Ja, hur som helst så ska jag ta det lugnt minst en vecka och sedan försiktigt känna mig fram.

En positiv bieffekt av det här är att mitt sociala liv, som är icke-cykelrelaterat är mer lättplanerat nuförtiden. Alltså - Jag är ledsen, men fram till dess att jag kan börja cykla igen, så blir det sådant här navelskådande från min sida. En kollega undrade hur det gick med mig och om det var länge sedan jag cyklade. Efter mitt svar tittade han medlidsamt på mig, knöt högernäven, böjde armen och klappade på den. Ni förstår nog gesten och jag kunde bara le vemodigt och nicka. Jag räknar för övrigt med att så fort jag är ute på vägarna igen, så kommer gnällandet att kompenseras av euforiskt jubel, när jag som resultat blir så där ”jävla positiv” igen.

Cykelromantik (VIDEO)

Ok, först en varning - barn, pröva inte det här hemma!

Det är farligt att cykla och filma samtidigt. Idag kunde jag dock inte låta bli. Det är vår. Det var årets hitintills varmaste dag. Det var dagen då årets första cykelränder framträdde.

Sedvanlig runda till Rosenhill med fredagsgänget. Vi som enligt andra träffas och cyklar på "hantverkartider", en grupp som ses i Farsta kl 14 varje fredag. Det raljanta uttalandet är givetvis inget annat än ren och skär avundsjuka. Vi bjuder på det.


Jag skulle kunna fortsätta i evighet om hur vackert, fint och magiskt det var men jag vill inte tråka ut er. Bara lite. Vi körde på som vanligt. Omsöm hårt, ömsom lättare. Solen värmde. Vi åt bullar. Vi kollade på motorcykelknuttar som spände bågen. Vi pratade och hade trevligt. Om min nya tempocykel. Om Jons nya cykel. Om att vi skall cykla Vättern under 8 timmar. Om HIV/AIDS (Ja, det är faktiskt sant). I mina ögon var det fullständig, total lycka.


Jag fotade och filmade. Det här var bara för bra för att inte dokumenteras.

Hjälmtvång

Nu har mina saker, som ska förverkliga drömmen i carbon, anlänt till Malmö. Där ska de nu sorteras i ett antal dagar för att sedan transporteras till Lund. Förhoppningsvis kan jag glida runt på min brandbilsröda racerhoj reedan nästa helg! Hoppas att det fina vädret håller i sig!



Igår skulle jag ut på gruppträning med Lunedi. Precis när jag skulle åka upptäckte jag att jag
glömt hjälmen hemma hos min farbror när jag var där och åt middag. Fan, fan, fan... Vi har ju krav på hjälm i klubben så det var bara att dra på sig en cykelkeps och hojja iväg och hämta den. Det är härligt att cykla i keps. På något sätt lättare... friare, men framför allt väldigt väldigt mycket coolare! Lägligt nog skulle Lunedigänget köra en runda som går så jag enkelt kunde åka och möta dem på vägen efter att jag hämtat hjälmjäveln.

Efter att ha gjort mitt lilla ärende så cyklade jag mot Kävlinge. Där mötte jag en liten klunga från Lunedi. Det visade sig vara den snabba gruppen. Efter mitt senaste försök att hänga med de killarna på distanspasset för ett par veckor sedan, tycker man att jag borde ha lärt mig något (se tidigare inlägg "taktisk miss på distanspasset"). Tack och lov verkar jag inte ha fattat något alls. Följdaktligen tyckte jag naturligtvis att det verkade vara en bra ide att köra med den gruppen.

Min första reaktion var att det inte gick så himla fort. Jag låg längst bak i klungan på en behaglig puls. Detta skulle snart ändras. Temat för dagen verkade inte vara jämn belastning utan snarare jämn fart. Med den inställningen blir det riktigt jobbigt när det går uppför. Det var jobbigt! Till och med riktigt jobbigt. Men jag hängde med hela vägen hem till Lund(inte så långt iofs), och hade faktiskt lite krafter kvar på slutet. Fick faktiskt en känsla av att några av de andra var lika trötta som jag. Önsketänkande, tja vem vet? Kanske håller formen på att infinna sig!?

Jag vill ha!

Ok. Jag har något slags uppdämt konsumtionsbehov som jag inte riktigt vet hur jag skall hantera. Planerar att köpa saker i tid och otid. Än så länge har jag inte agerat på mina lustar då jag inte har några pengar. Väntar dock medel inom snar framtid för lite jobb jag har gjort och då vet jag inte hur det kommer sluta. Det finns en uppenbar risk att jag ballar ur totalt.

Det jag dreglar mest över är en tempocykel. "Ååååh" suckar en del av mina kollegor som börjar bli tämligen trötta på mitt cykeltjatande. Ännu värre känns det när jag visar dem en bild av den tänkta cykeln och de utbrister "Men vaddå, det är ju bara en vanlig cykel?". Nej, nej, nej - fel, fel, fel. Det vet ju både ni och jag att det inte är. Det är ju en tempocykel. En cykel som man har när man cyklar tempo. Och tempo är inte det samma som vanlig cykling.

Jag har kollat runt i Sverige och insett att en tempocykel är ganska dyr. Vill jag ha en ny (och det vill jag ju) så får jag räkna med att lägga ut uppemot 20.000 kronor, och då får jag verkligen inget märkvärdigt. Förvisso en kolfiberram, men enklare komponenter och anspråkslösa hjul.

Nu finner det sig dock så lämpligt att jag åker till USA i slutet av maj. I USA kan man köpa cyklar betydligt billigare än i Sverige, särskilt om man köper amerikanskt. Jag har kollat in en Specialized Transition Elite. Den kan bli min för bara lite över 10.000 kronor - rena fyndet. Och en besparing på 7-8000 kronor mot att köpa samma cykel i Sverige. Baksidan är, och den är inte betydelselös, att jag måste finna mig i att den är utrustad med Shimanokomponenter. Nåja, hard times calls for drastic measures och även jag är beredd att kompromissa på mina principer ibland. Men det känns.

Jag diskuterade inköpet med en cykelkompis som glatt stödde idéen om en tempocykel. Han sa något i stil med "Ja, det är klart du skall köpa det, det gör ju säkert 5 kilometer i timmen" varpå jag svarade "Jaså, verkligen?". Då backade han något och utbrast "Ja vad fan, någonting måste det ju göra". Hoppas han har rätt.

En annan kollega sa "Men, skall du vara otrogen mot svarta hingsten?". Såklart ska jag inte det, tänkte bara skaffa ett sto som den kan para sig med.






Min tilltänka nya kompis

Disciplin och dumhet

Kan Jesper lägga upp filmklipp med sig själv i huvudrollen kan jag grotta ner mig i funderingar om min kropp, för vissa dagar är det lätt att tycka om sin kropp. Det är dagar då den är stark och svarar snabbt. Den presterar över förväntan och trots att den egentligen har pressats något över sin förmodade förmåga, så ger den inte upp. Ibland behåller den till och med explosiviteten trots att den inte borde.

Nu har jag mest tyckt synd om min kropp. Jag känner mina lungor när jag andas och det är en mycket märklig känsla. Så fort jag försöker göra något mer än att gå uppför en trappa, säg gå i lite raskare takt uppför en trappa, så signalerar kroppen. Det finns liksom inte plats i lungorna för den luft och det syre som jag behöver. Det är svårt att beskriva på annat sätt än (att återigen säga) att jag vid varje andetag känner mina lungor. Det förvånar mig och det är inget jag har upplevt så tydligt innan. Det är lite oroande faktiskt.

Det sägs att man ska ha tålamod att tillåta sig själv att bli frisk igen och någonstans i mitt medvetande finns kunskapen om att jag med stor sannolikhet kommer att belasta kroppen igen för snabbt och för hårt. Den återhämtar sig lite varje dag, men inte på långa vägar så snabbt som jag skulle vilja. Det har ju varit påsk och så mycket ledig tid till spillo utan att kunna ge sig ut på vägarna är svårt att stå ut med. Varför var den här infektionen tvungen att komma nu tillsammans med våren och påskledigheten?

Allt jag känner nu är att jag vill att det här ska gå över nu, men en gång. Ni är flera där ute som vet vad jag menar. Det är faktiskt inte träningshets som gör att jag vill ut igen, utan det är så enkelt att jag saknar det. Jag saknar det väldigt mycket och det är inte bara träningen i sig, utan även alla intryck jag får när jag cyklar. Det är de olika ljusförhållandena, ljuden, dofterna och givetvis känslan i kroppen när den presterar. Det där omedelbara gensvaret från cykeln när jag trycker på lite, där fartökningen kommer direkt utan fördröjning. Jag längtar efter de olika tillstånden som jag kan försättas i när jag cyklar.

Det är lätt att konstatera att det är ren dumhet att ge sig ut för tidigt på vägarna igen och nu undrar jag om jag är dum eller inte. Än så länge har jag inget val, men så fort jag blir lite piggare så... Det återstår att se om jag är disciplinerad nog att stå emot den där viljan att ge sig ut fast jag kanske inte borde? Vi får se om jag så småningom vågar uppdatera er eller inte, om hur förnuftig jag egentligen är.

…och tack för all omtanke. Det värmer och gör att det känns lite bättre, så där i mitt eget lilla elände. Vissa skulle kanske kalla det för ett I-landsproblem, att inte vara i tillräckligt bra form för att ge sig ut på vägarna med cykeln, men för mig är det faktiskt mycket större än så.

Lite om mycket... eller lite

Vi är inte de enda cykelmupparna i sverige. Vi har allierade runt om i landet! På tjuvlyssnat.se hittade jag tydliga indikationer på detta. Om ni inte tycker att den upprörda cykelhandlarens ord övertygar er så läs kommentarerna. Mycket underhållande!

Den här bilden på Carlos Sastre har inget med något som skrivits i detta inlägg att göra. Det gör inget! Jag gillar cykelbilder!

Idag har mina vevlagerhylsor skickats från Tyskland! Äntligen! Kanske kan min skönhet bli klar nästa vecka. Hoppas bara att det fina vädret som utlovats till helgen håller i sig så jag verkligen kan njuta av underverket! Undrar om jag har lite osunt höga förväntningar på hur bra det ska kännas när cykeln är färdig!? Det KAN vara så!

Egentligen skulle jag ha haft min andra raka vilodag idag, men jag kunde inte hålla mig borta från cykeln när vädret var så fint. Jag var inbjuden till min farbror och hans familj på middag, så det blev att cykla dit. Måste väl erkänna att jag tog en liten omväg. Annars skulle det ha blivit alldeles på tok för kort. Nu blev det lite uppvärmning och sedan en halvtimme i pulszon fyra. Kan inte påstå att jag är helt tillfredställd men det är alltid något. Förresten måste jag vara fräsch imorgon då det är gruppträning. Stackars farbror Örjan fick skjutsa hem mig med bil efter middagen då jag hade en tid att passa. Vilken jäkla middagsgäst man är!

Form, Bra och Bra Form

Det här med Form och vem som är Bra är intressant.

Jag anser mig själv vara en helt okej cyklist. En hygglig motionär som kan hävda mig bra i motionslopp utan att imponera nämnvärt.

Nu på senare tid när jag varit ute och cyklat med min cykelklubb har jag dock insett att det finns nivåer av bra. När vi diskuterar så är alla bra. Bara olika bra. Det är i intonationen man finner den lilla men ack så viktiga skillnaden.

1. Vi har dem som är ”bra” rätt och slätt. Kort, utan eftertryck och med neutralt röstläge. Det säger inte så mycket utan är mest ett uppmuntrande uttryck för att vi som cyklar gillar varandra och vill vara uppmuntrande. Den här typen av bra är som sagt i princip alla.

2. Sen har vi de som får omdömet ”bra” men med en liten uppgång i tonläge i slutet av ordet ackompanjerat av höjda ögonbryn som uttrycker viss förvåning. Detta har jag tolkat som ett mer uppskattande bra. Kan också tolkas negativt såklart: ”jag trodde inte du var så bra” (för du brukar vara så jävla dålig…).

3. Sist har vi de som får omdömet ”bra” i dovt och utdraget tonläge följt av skakande och nickande huvuden. De är de som är imponerande bra. Som har en slags ikonstatus bland de andra. Som har gjort episka insatser på klubbens träningar och eller till exempel kört Vättern på 7 timmar.

Under försäsongen har jag för första gången i mitt cykelliv avancerat från Bra (1) till Bra (2). Tolkat positivt. Det är kul. Jag tycker också att jag är i bra form. Eller i bättre form än tidigare år vid den här tiden (det där blev krångligt). Kanske inte så konstigt eftersom jag har tränat flitigt sen mitten av februari.

Målet är att hinna med 10 timmar i veckan och jag klarade det sånär i mars då jag slutade på 39 timmar. Skyller missen på sjukdom i mitten av mars som eliminerade några träningsdagar. Till träningstid räknar jag inte cykling till och från jobbet vilket handlar om cirka 15 timmar/månad. Cyklingen till och från jobbet utför jag på min gamla armécykel. Den är ingen lättviktare om man säger så, uppskattar vikten till cirka 20 kilo.

Varje dag får jag därför ett mini-mjölksyrpass när jag släpar ekipaget uppför Slussen-Katarinavägen-Bondegatan. Men det är bra. Om man vill komma i bra form och bli Bra (3).

Cykelrelaterat bipolärt tillstånd

Idag är en stor dag! Flandern runt körs över ojämna vägar i Belgien, och hela härligheten sänds direkt på Eurosport. Sannolikt med favoritkommentatorn, Roberto Vacchi, på plats i rutan. Roberto som är en självutnämd "cykelidiot"(Aftonbladet 2004). Själv skulle jag vilja påstå att han är en första klassens cykelmupp!

Jag och Simon ska sitta hemma hos mig och mana fram Tom Boonen till sin tredje raka seger i loppet. Som Jesper skrev tidigare så är Tom helt klart en av de coolaste i proffsklungan. Av den anledningen känner jag att det är nödvändigt med en cool bild på mannen i fråga. Visst klär han i regnbågsrandigt!

Nu över till nåt helt annat! Nämligen mitt brandbilsröda fartmonster i carbon! Byggandet har tråkigt nog avstannat på grund av en miss i beställningen av komponenter. Till min stora besvikelse har jag mig själv att skylla. Jag missade helt enkelt att man måste beställa de externa vevlagerhylsorna separat från vevpartiet. Ett vevparti med integrerat vevlager vill jag bara påpeka! Det tycker i alla fall jag låter som att vevlagret ingår!? Uppenbarligen hade jag fel. Nu var det mer än en vecka sedan jag beställde hylsorna och jag har inte hört ett ljud från Bike24 ännu. Det är svårt att komma vidare i monteringen innan vevpartiet är ditsatt. Jag fick helt enkelt gå tilll Cykel City och tröstköpa lite detaljer för att hantera besvikelsen. Det blev två flaskställ avmärket Pro-Lite, i carbon såklart, samt en styrlinda - svart med carbonmönster. Så snyggt det ska bli! Tillsvidare ser min kärlek ut på det här viset.

Att själva monteringen drar ut på tiden ger såklart utrymme för extremt nojjeri! Är ramen för liten? Har jag kapat framgaffeln för mycket? Fel längd på styrtappen? Ska sadeln sitta sådär? Gaaaaah! Ingenting verkar stämma. Allt ser konstigt ut! Fan, fan ,fan.... Ja, ni kanske förstår. Jag har nog mätt alla tänkbara vinklar och avstånd tio gånger utan att det lugnar mig det minsta. Nu får de sista sakerna komma snart så det här lidandet kan få ett slut!

Till sist vill jag bara nämnna att vi (jag och Simon) var ute och körde backträning i torsdags. Ni kan ju själva tänka er vem det var som dominerade passet! Jag bara flög upp för backarna och lämnade simon ensam med sin mjölksyra. Tänk hur det ska gå med en två kilo lättare cykel.

Coolast i Klungan

Icke-cyklister säger ju gärna att tajta cykelkläder är ganska töntigt. Att man ser fånig och fjollig ut i färgglada nylontights. Jag har alltid försvarat cykelkläder som ypperligt coolt och cyklister som otroligt häftiga människor.

Idag ifrågasatte jag dock min egen hållning i frågan efter att surfat in på Pro Tours hemsida. På sidan hittar man information om lagen inklusive bilder på samtliga cyklister i laget. Man kan lugnt säga att de har en del att lära om hur man marknadsför cyklister för att nå den breda massan. Några skräckexempel:

Värst av alla är Quick Step. Bettini har förvisso aldrig sett jättehård ut men den här bilden tar priset. Tom Boonen ser ju hårdare än hårdast ut på cykeln, och han kan därför inte heller vara nöjd med hur han marknadsförs på hemsidan.


Vad fotografen tänkte när Fabian Cancellara poserade med plutande läppar kan man också undra. Antagligen "hjälp". Bilden påminner lite om planscherna i flick- och pojkrummen på 80-talet. I proffscyklingstappning.

Fler skräckexempel finnes. Ni bara måste surfa in och kolla själva.


Coolast i klungan är dock given, nämligen vår egen Magnus Bäckstedt. I tidigare blogginlägg delade Simon med sig av bilder från Eneco tour förra året. Redan där kunde man se Bäckstedts coolhetspotential. på Pro Tours hemsida gör han återigen en storartad prestation och vinner överlägset mitt pris för Coolast i Klungan. Tyvärr kan jag inte ladda upp bilden, men du kan själv kolla här.

Wax on - wax off (VIDEO)

Ni har ju tidigare fått bevittna hur jag välkomnade våren med att låta håret falla. Trimmer och rakhyvel i alla ära, men jag har på sistone känt att jag inte i tillräcklig utsträckning prövat olika metoder för att få sprirorna att skina.

Sagt och gjort, jag bestämde mig för en liten konsumentundersökning. Denna vecka testas vaxning. Med varmt vax kan tilläggas. Väldigt varmt. Se resultatet nedan (2 delar).

Återkommer med test av epilator om ett par veckor.

Ett härligt pass

Just nu sitter jag hemma i min favoritfåtölj och bara myser. Det är lite endorfiner i omlopp i kroppen och jag är dessutom ganska nöjd och glad över dagens träningspass.

Efter sjukfrånvaro från all träning i två frustrerande veckor bestämde jag mig idag för att ge mig på årets första klubbträning med CK Lunedi. Jag var mentalt förberedd på ett rejält magplask. Med tanke på att jag inte har kunnat träna på ett tag och dessförinnan mest tränat på låg intensitet, var jag med rätta ganska osäker på formen. Jag laddade upp med vätska och pasta för att ha en hyfsad chans att inte bli helt förödmjukad.

Träningspasset inleddes alltså med lite nervositet och jag vara lite spänd och stirrig i början, får tillstå att jag gjorde en del märkliga manövrar som kan ha förorsakat en del irritation bland bakomvarande cyklister. När vi kom ut ur stan och farten började stabilisera sig en bit över 30 km/timmen så kändes det faktiskt helt OK. Det har dock förekommit mer än en gång att jag har känt mig urstark i början av ett pass, bara för att senare gå rakt in i väggen. Så när gruppen delades i två grupper valde jag det något långsammare alternativet. Det var ett bra val, det gick alldeles tillräckligt fort.

Pulsen drog iväg rejält några gånger, mjölksyra ansamlades i stor mängd i värkande lår. Det fina var dock att jag återhämtade mig efter varje krisläge. Jag såg också att jag inte var den ende som fick bita ihop ordentligt, det gav välbehövlig råg i ryggen när det var krisartat. Jag låg ändå och väntade på hammaren. Den kom aldrig, tvärtom kände jag mig ganska stark igen på slutet.

På slutet dök svettona (snabbare gruppen) upp bakifrån, de hade tagit en lite längre runda. Det blev en ganska lekfull avslutning på passet. Efter att svettona dök upp, upphörde jag med att dra och började ladda för det stora rycket. Tyvärr blev det aldrig något bra tillfälle eftersom att jag och några till var tvungna att stanna vid en korsning, och därmed fick roa oss med att jaga ikapp övriga cyklister istället. Vi hade som tur var den ärrade tempohästen, Torbjörn, med oss och han kan konsten att hålla ett jämnt och högt tempo.

På det hela taget var det ett riktigt härligt pass. Mitt enda mål på förhand var att inte bli avhakad och det uppnåddes med god marginal. Livet är härligt!

Taktisk miss på distanspasset

Idag var det dags för årets första gruppträning med Lunedi. Söndagar brukar det stå distanspass på programmet. Så gick snacket även idag. Det visade sig dock att vi ser lite olika på det där med distanspass. Som ni kanske förstår så fick jag det lite jobbigt och har härmed försäkrat mig om att ni inte ska tro att det har med min form att göra.

Uppslutningen var mycket god för att vara klockan nio en söndag morgon. Drygt 20 personer hade samlats utanför Cykel City. Vädret kunde man inte klaga på. Solen sken men det var inte mer än fem sex grader varmt. Vissa gnällde dock lite över att morgonträningar inkräktar på deras uteliv. Vad menas med det? Jag hinner knappt ha ett liv... ska man hinna gå ut också!?

Redan innan vi var ute ur Lund hade två grupper utkristalliserats. En mindre grupp med de snabba pojkarna omkring femtio meter före den lite större gruppen med oss mer mänskliga cyklister. De som känner mig inser nog vad jag fattade för beslut i den situationen. "Hmm, jag kände mig ju stark igår och i förrgår när jag tränade." "Nog borde jag kunna hänga med den snabba gruppen!" Sagt och gjort, så cyklade jag ikapp "svettona" och la mig på sista rulle. Inga problem, lite hög puls kanske. Men jag fick ju spurta lite för att komma ifatt snabbt.

Ganska snart blir jag varse att farten här är betydligt högre än vad jag är van vid så här långt på säsongen. En och en halv mil utanför Lund ligger jag plötsligt på 90% av maxpuls utan att ens vara uppe och dra (i kantvind iofs, men ändå!). Man behöver inte känna mig för att veta att jag tycker det är jobbigt att ha så hög puls. Det var bara att lägga sig sist och stå utanför rotationen. Efter ett tag fick jag på det sättet ner pulsen till 160-165. Det vill säga, strax över min mjölksyratröskel. Naturligtvis helt ohållbart i början av ett tre-timmars pass. Efter 45 minuter släppte jag och en kille till och föll tillbaka till den långsammare gruppen.

Oj vad skönt det var att sänka farten och pulsen. Vi fick en behaglig resa i 20-30 minuter innan vi blev ikappkörda. Sedan var det dags igen. Det var minsan ingen distansfart i den andra gruppen heller. Återigen var pulsen uppe på alltför höga nivåer. Eftersom jag var osäker på vägen så fick jag snällt hänga med ändå.

Efter sju mil vände gruppen hemåt. Jag ville hinna köra lite i riktig distansfart så det fick bli en liten omväg hem på egen hand. Något jag ångrade hela vägen hem. Så sliten jag är i benen nu!

Lyxproblem

Det ær en del intressanta diskussioner om I-landsproblem som blommar upp runtomkring mig. På lunchen, på tåget - Ja, i princip nær som helst och jag har mina favoriter som jag brukar beskriva nær æmnet kommer på tal. Nu har jag ett annat problem och det ær ett riktigt lyxproblem.

Jag blir ofta torr i munnen nær jag ær ute och cyklar. Vet ni - det beror på att jag ler så mycket. Helt omedvetet så sitter det dær - cykelgrinet. Nær det blåser så leder det till att jag tuggar grus också. Det ær inte det godaste som finns, men jag kan verkligen sæga att jag anvænder alla mina sinnen nær jag ær ute och cyklar. Kan det vara så att nær folk ser oss cykla så ler de inte bara før att vi ser så charmiga ut i våra fina cykelklæder, utan kan det vara så att vår glædje spiller øver och sprider sig till omgivningen?

Ibland nær jag ær ute och cyklar låter jag blicken glida øver dem jag cyklar med och ser den dær glædjen som jag vet ær signalsubstansbetingad, men som ændå ær så magiskt hærlig. Det ær inte bara leendet, utan det ær något i kroppshållningen och framfør allt i blicken. Det ær något som gør att personen utstrålar styrka, energi och en påtaglig nærvaro. Jag kanske projicerar mina egna kænslor på omgivningen, før jag vet om att det ær i det tillståndet som jag befinner mig nær det ær som bæst.

Før øvrigt har det inte varit som bæst de senaste cykelturerna och det beror både på saker som jag har gjort, som att ge kroppen sæmre førutsættningar genom att tassa hem ganska sent natten innan turen och på saker som jag inte har gjort, som att børja cykla før 10 år sedan. Jag ær inte direkt i toppform idag heller, men solen skiner och bara tanken på tillståndet som jag beskrev ovan får mig att vilja ut nu. Nu, med en gång.