Mindre seriösa planer

Det fanns planer på något liknande redan under majresan till Nove Colli, men då var den tilltänkta gåvomottagaran en annan. Jag vet vem det var som nämnde idén först nere i Ligurien och jag var inte sen att haka på.

Vi skulle hitta ett något litet, fint som vi skulle kunna fästa vid PHs sadel innan loppet, det vill säga innan Gran Fondo Cinque Terre som veckan avslutades med.

Under veckan som gick synades flera alternativ och lika många ratades. På lördagen hittade vi den perfekta tingesten. Självklart hittade vi den på rätt ställe, det vill säga när vi var i Devia Marina på den lilla, lilla marknad av cykelsaker som de hade i anslutning till loppet. Där, precis när vi var på väg att lämna marknaden, hittade vi en nyckelring i form av en plastko. När man tryckte på en knapp på ryggen tändes ögonen och det lilla nötdjuret sa "Muuuuu"

Mycket nöjda med vårt inköp begav vi oss iväg för att hitta ett trevligt ställe att inta en espresso på.

Det var flera personer som var inblandade i kuppen. Skåda den oskyldiga uppsynen hos mannen på bilden och notera även vad han har i händerna. Det var Björn som senare med hjälp av buntband, fäste kon under sadeln på cykeln medan jag distraherade PH. Det gick mycket smidigt och PH märkte inget.

Sedan var jag ju tvungen att fotografera det hela, utan att det var för uppenbart att något var på gång. Givetvis blev bilden suddig, men här är den. Beviset för att PH stod i startfållen med en liten lyckoamulett under sadeln, en liten plastko helt enkelt.


Jag fick berättat för mig vad som hände därnäst. Innan start, så frågade tyvärr någon PH vad det var han hade under sadeln. Adrenalinstinn fick PH syn på sin nya vän. Med fragdan rinnande längsmed käkarna av tävlingsaggressivitet, slet han loss den lilla, oskyldiga gåvan och kastade ut den i vattnet. Numera en sjöko, ligger PHs lyckokossa och vaggas av vågorna vid Devia Marina. Den visade sig vara en sann lyckoamulett för PH kom in som den bäst placerade icke-italienaren och fick en stor trofé för det.

Jag höll på att glömma... Något av det bästa var att Göran först fick skulden för det med motiveringen "Jag tyckte jag kände igen hans buntband." Å andra sidan så vet alla som känner Göran att han aldrig är oskyldig, även om han inte var inblandad just den här gången.