Den här rundan har beskrivits tidigare på bloggen under epitetet "lyx". Den 8 september cyklade Tony och jag runt lite fram och tillbaka i södra Skåne och hamnade bland annat i både Simrishamn och Ystad.
torsdag, november 29, 2007
700 mil - 2007
Den här rundan har beskrivits tidigare på bloggen under epitetet "lyx". Den 8 september cyklade Tony och jag runt lite fram och tillbaka i södra Skåne och hamnade bland annat i både Simrishamn och Ystad.
Kontaktnät
Med risk för att verka hysteriskt entusiastisk, så... Det finns så oerhört många trevliga cyklister! Jag har ju inte verkat i denna subkultur så länge, men visst är det så att cyklister är ovanligt trevliga? En följdfråga kan ju vara om det beror på att jag är lycklig i det här sammanhanget och därför tenderar att se världen i rosa eller om det beror på att alla andra är lyckliga och därför helt naturligt visar sig från sin bästa sida eller är det en växelverkan mellan dessa båda faktorer? Vet ni vad? Det struntar jag i, för visst är det så att cyklister är ovanligt trevliga. Yep, på cykelmuppar.se är det numera en vedertagen sanning att cyklister överlag är ovanligt trevliga och bra på alla sätt och vis.
Kom precis på att det per definition inbegriper mig med och då är jag också ovanligt trevlig. Det känns skönt att kunna konstatera det ;-)
Kom precis på att det per definition inbegriper mig med och då är jag också ovanligt trevlig. Det känns skönt att kunna konstatera det ;-)
tisdag, november 27, 2007
600 mil - 2007
Klart att CK Medvind ska få utmärka sig med en passage över en 100-milsgräns. Den första augusti valde Ola och jag att åka till Kristianstad med vinden i ryggen. Tyvärr har jag inga bilder, men jag vet att jag talade om för Ola att jag passerade 600 mil.
måndag, november 26, 2007
Skvaller
Jag har varit ovanligt tyst på sistone. Det betyder inte att jag förlorat intresse för bloggen. Eller er kära läsare. Det är bara så att det faktiskt har varit väldigt mycket att göra. Alltså icke-cykelrelaterade uppgifter. Oroa er inte, ska inte tråka er med dem.
Det har därför cyklats lite, bara två gånger på en vecka! I morgon blir det pliktskyldig morgoncykling för att lufta benen lite igen, men sen blir det stiltje igen i dagarna fem. Jag skall nämligen på semester i Kapstaden.
Men Kapstaden är ju värsta cykelmekkat tänker nu några. Och det är helt riktigt. Tyvärr, eller inte tyvärr, men det förhåller sig så att jag skall träffa vänner jag inte träffat på länge och jag både vill - och bör - därför prioritera dem.
Det händer dock mycket spännande cykelrelaterat nu. Jag vill inte låta hemlighetsfull men det ena har med Zambia att göra och kommer leda till något roligt om planeran går i lås. Mer om det om några veckor hoppas jag.
Det andra har med nästa säsongs tävlande att göra och är sen några dagar inte lika hemligt längre när nu SCF sagt sitt. Sen ett par dagar är jag nämligen den stolta medfadern till en helt ny cykelklubb. Nästa vår/sommar/höst kommer CK Crescendo Velo att förgylla startlinjen med sin närvaro. Det kommer osa av liniment på nyrakade ben och kriget i senior-och H30-klassen intensifieras. Det kommer vara snyggt och italieninspirerat.
Tro dock inte att jag kommer lämna Fredriskhof - oh nej. Den klubben har fostrat mig om man så vill och jag har många fina cykelminnen där. Men tävlandet kommer att ske i ny regi. Det blir spännande värre då rykten går att Cykelcity förbereder en utökad senior/veteransatsning och Fredriskhof har flera intressanta kombatanter på uppgång. Utöver det redan tuffa motståndet förstås.
Längtar redan.
Det har därför cyklats lite, bara två gånger på en vecka! I morgon blir det pliktskyldig morgoncykling för att lufta benen lite igen, men sen blir det stiltje igen i dagarna fem. Jag skall nämligen på semester i Kapstaden.
Men Kapstaden är ju värsta cykelmekkat tänker nu några. Och det är helt riktigt. Tyvärr, eller inte tyvärr, men det förhåller sig så att jag skall träffa vänner jag inte träffat på länge och jag både vill - och bör - därför prioritera dem.
Det händer dock mycket spännande cykelrelaterat nu. Jag vill inte låta hemlighetsfull men det ena har med Zambia att göra och kommer leda till något roligt om planeran går i lås. Mer om det om några veckor hoppas jag.
Det andra har med nästa säsongs tävlande att göra och är sen några dagar inte lika hemligt längre när nu SCF sagt sitt. Sen ett par dagar är jag nämligen den stolta medfadern till en helt ny cykelklubb. Nästa vår/sommar/höst kommer CK Crescendo Velo att förgylla startlinjen med sin närvaro. Det kommer osa av liniment på nyrakade ben och kriget i senior-och H30-klassen intensifieras. Det kommer vara snyggt och italieninspirerat.
Tro dock inte att jag kommer lämna Fredriskhof - oh nej. Den klubben har fostrat mig om man så vill och jag har många fina cykelminnen där. Men tävlandet kommer att ske i ny regi. Det blir spännande värre då rykten går att Cykelcity förbereder en utökad senior/veteransatsning och Fredriskhof har flera intressanta kombatanter på uppgång. Utöver det redan tuffa motståndet förstås.
Längtar redan.
söndag, november 25, 2007
500 mil -2007
Den 12 juli var cykelmupparna samlade och för första gången var alla fyra teamtröjor ute och cyklade tillsammans. På morgonen hade Jeppe och jag varit ute på ett lugnare pass, men 500 mil passerades inte förrän på kvällen. Vi valde att köra ett backpass, som om vi skulle behöva inspiration till Frankrikeresan. Det var torsdag och på söndagen gick bilen ner mot Alperna. Det var efter den här gränsen, som jag plötsligt blev mer medveten om antal mil som jag hade cyklat. Det var för övrigt Ola som fick in mig på fördärvets väg. När han ställde frågan till mig om hur långt jag hade cyklat för året var det inte så svårt att ta reda på svaret i träningsdagboken.
Cykling i helgen
Det började bra hos Cykelcity i fredags när jag kom in med min söndriga pedal. Det var inget snack om det. Jag hade inte tagit sönder den när jag vurpade, utan jag hade dragit sönder den när jag skulle träna ryck. Alltså hade jag ett par nya pedaler med mig när jag gick därifrån, som jag kunde skruva på inför helgens turer. Tack för det. Det känns skönt att det kan vara så okomplicerat ibland (jag har alla samtal till försäkringsbolag färskt i upplevelsebanken just nu).
Vi var 9 stycken cyklister som mest och folk slöt upp och droppade av lite då och då. Efter klubbcyklingen tog Petter och jag en liten omväg hem till Lund innan jag släppte honom rätt in i motvinden till Bjärred.
Cykelmatte och facit för söndagen då? Jo, 1 punktering och 1 krånglande pedal. Vi var 8 stycken cyklister med i klungan idag och 9 cyklar, fast vi var aldrig fler än 7 stycken i klungan samtidigt. Hur gick det till? Jo, med den krånglande pedalen på fixien, så försvann David, men vi fick en ersättare direkt, som i sin tur begav sig av direkt efter Veberöd, då David slöt upp igen med en annan cykel.
Det blev slutligen 25 mil under helgen i med-, mot-, och sidvind och i regn och sol.
LördagPrecis när jag tog ut cykeln utanför dörren kom solen fram och den höll sig framme i princip hela dagen. Anders den stackaren hade fått någon infektion, så det blev att cykla själv till Lödde där tre cyklister till slöt upp för vidare färd mot Tallstugan i Häljarp. Lätt andning, starka ben, jag tog mina turer längst fram i klungan, fast jag borde ha lämnat det till turbotonåringarna istället. Det går ju inte att vara egoistisk, när de behöver sin träning så väl ;-)
Vi var 9 stycken cyklister som mest och folk slöt upp och droppade av lite då och då. Efter klubbcyklingen tog Petter och jag en liten omväg hem till Lund innan jag släppte honom rätt in i motvinden till Bjärred.SöndagOm lördagen var lätt och stark så var söndagen med CK Lunedi desto tyngre. Jodå det började med sol och slutade med motvind och regn. Fast det började faktiskt med att jag vaknade och hade lite ont i halsen. Något som jag totalt ignorerade då det brukar släppa efter någon timme in på dagen, vilket det nästan gjorde idag med. Däremot var det inga pigga responsiva ben som följde med mig ut på passet. Det blev en runda söderut mot Häckeberga och Slimmingebacken till att börja med. Sedan lyckades jag köra genom en rätt så djup vattenpöl innan vi fikade på Johannas i Veberöd (där vi lyckades få fönstret som vi satt vid alldeles immigt). Efter Veberöd kände jag mig inte alls i slag och jag frös rätt mycket om mina blöta ben. Givetvis var de andra (mindre trötta cyklisterna) tvungna att köra Harlösabacken på hemvägen. Något som jag väl unnade dem, men för egen del kände jag mig frusnare och kallare allt eftersom. Av någon märklig anledning så brukar jag ofta vara trött när jag ska trampa uppför Harlösabacken, så även om den inte är så märkvärdig gör jag inga topprestationer i den om vi säger så. Som tur var så blev jag väl omhändertagen av klungan.
Cykelmatte och facit för söndagen då? Jo, 1 punktering och 1 krånglande pedal. Vi var 8 stycken cyklister med i klungan idag och 9 cyklar, fast vi var aldrig fler än 7 stycken i klungan samtidigt. Hur gick det till? Jo, med den krånglande pedalen på fixien, så försvann David, men vi fick en ersättare direkt, som i sin tur begav sig av direkt efter Veberöd, då David slöt upp igen med en annan cykel.Det blev slutligen 25 mil under helgen i med-, mot-, och sidvind och i regn och sol.
fredag, november 23, 2007
400 mil - 2007
Fortfarande lyckligt ointresserad över hur långt jag egentligen hade cyklat under året. Under den här dagen, 10 juni, hann jag med flera slags turer. Först startade jag med den årliga rundan till Leos gatukök med klubben (CK Lunedi) vars hemsida bilden är hämtad från. Visst är det en snygg klubbdräkt. Efter ett tag tackade Simon och jag för oss. Vi skulle möta upp med den för dagen lite morgontrötta Jonas, som inte orkade med att stiga upp till Lunedirundan. Simon och jag begav oss alltså till Veberöd där vi sammanstrålade med Jonas innan vi fikade och begav oss av hemåt igen. Slutligen avslutade jag min cykeldag med att åka fram och tillbaka till Bjärred för att få lite mekhjälp av den gode Ola, som har hjälpt mig mycket med min cykel och som fortfarande utbildar mig i dylika ting.
torsdag, november 22, 2007
Vilken %%&&#*§§ dag egentligen, men ändå...
Jag nämnde i ett inlägg nyss att jag tycker om att vara fastspänd i pedalerna, för annars så känns det som att man drar upp knäna till hakan. Om någon undrar, så kan jag meddela att det är precis det som händer om man har otur.
Jag ska börja historien från början. Igår var Jonas och Hedersmuppen Christian var hos mig och åt lite. Vi pratade om allt möjligt cykelrelaterat och mycket om träning. Jag fick lite tips av Christian, som jag tänkte att jag skulle prova idag.
Sedan började det. I morse försov jag mig och vaknade klockan 8.00. Jag har inte försovit mig på minst 10 år, möjligen mer. Jag minns inte senast jag försov mig (eller vänta nu, lördagen på Italienresan skulle nog kunna räknas som att försova sig – hur som helst...). Ingen idé att stressa upp sig för det. Jag hade mitt första möte inbokat till 10 och det skulle jag hinna till.
Sedan fortsatte det med nästa kalldusch. Jag har insett att jag vill ha bättre försäkringar till mina cyklar och det får då bli via hemförsäkringen. Eftersom mitt nuvarande försäkringsbolag inte har den möjligheten till tilläggsförsäkring, så måste jag sondera terrängen hos andra. Jag har en ganska bra affär när det gäller min hemförsäkring och när jag hade letat klart och insett vilket bolag jag bör försäkra mig hos istället, så visade det sig att en hemförsäkring motsvarande den jag har nu kommer att vara knappt tre gånger så dyr som min nuvarande (och då har jag inte räknat med tilläggsförsäkringen som tillkommer). Inte går det att köpa en separat cykelförsäkring heller, utan jag måste ha hemförsäkringen hos det bolag som jag tecknar tilläggsförsäkringen hos. Jo, tjena det känns ju bra (inte).
Tredje sjoket av "inte så roliga händelser" sker när jag ska cykla hem. Jag tänkte då prova ett av träningspassen som Christian rekommenderade. Vad händer? Jo, efter att ha värmt upp och hunnit köra ett ryck, så... Under ryck nummer två så drar jag sönder pedalen och högerknät hamnar farligt nära hakan då jag tapper balansen. Som tur var så trillade jag inte, men jag var mycket förvånad. Lite av pedalen (axeln) var kvar på vevarmen, mycket av pedalen var kvar under skon och resten av pedalen återfanns aldrig. Jag hade hunnit rulla en bit och jag var på en icke-belyst väg. Grattis!
Jag skulle egentligen ha kört ryckpasset, hämtat upp Ola när jag körde förbi Bjärred och sedan spinna runt lite lugnt med honom innan jag vände hemåt. Det var alltså bara att ringa och säga att jag nog inte skulle klara av det, det vill säga ringa till hans telefonsvarare, för det var nämligen den jag fick tag i. När jag sedan skulle undersöka resterna av pedalen, för att se om jag kunde fixa den provisoriskt för att ta mig hem, så flög öronskyddet av (som jag fick förra veckan, tack familjen Olsson). Jag hade tagit av det då jag ringde och sedan inte satt tillbaka det tillräckligt bra efteråt. Tro inte att den rackaren låg vid fötterna eller någon annanstans som man skulle kunna förvänta sig. Det var bara att ta av cykellyset från styret och dra igång en sökningsaktion. Några minuter senare hittade jag det i vägrenen. På något sätt hade det flugit iväg rätt långt. För att få det ordentligt på plats denna gången, så knäppte jag upp hjälmens hakband, satte på det ordentligt och... När jag skulle knäppa hakspännet, så lyckades jag dra in det fel och fick inte upp det igen.
Det var då jag började skratta högt. Det var liksom lite för mycket. Det som hände sedan var att jag kunde få ordning på spännet, det gick att fästa skon med pedalresterna vid cykeln igen och sedan kunde jag trampa lite försiktigt hemåt. Oh, vad obekvämt det var. Mitt stackars högerben inklusive alla leder som benet har blev helt utmattade. Då ringde Ola, som hade lyssnat på mitt meddelande. Han erbjöd middag och sedan skjuts hem om jag ville. Om jag ville? Det hela slutade alltså med att jag fick en god middag hos Malin och Ola med mycket cykelprat, innan jag blev hemskjutsad (tack för det).
Det finns flera möjliga skäl till att jag trots den här mindre bra dagen ändå inte är så sur och arg som jag skulle kunna vara. Det trevliga bemötande som jag trots allt fick av de försäkringsbolag jag ringde. De beklagade att de inte hade möjlighet att möta mina behov och sedan tipsade de mig om det bolag som ansågs vara ett av de bättre, vad det gäller cykelförsäkringar. Olas och Malins fantastiskt trevliga sällskap och goda middag. Sedan finns det ju en sak till som är lite roligt. Jag ryckte sönder pedalen. Ni vet, de använder sig av Magnus Bäckstedt ibland när de vill testa vevpartiernas styrka, men när de gäller pedaler, då kan de vända sig till mig ;-)
Jag ska börja historien från början. Igår var Jonas och Hedersmuppen Christian var hos mig och åt lite. Vi pratade om allt möjligt cykelrelaterat och mycket om träning. Jag fick lite tips av Christian, som jag tänkte att jag skulle prova idag.
Sedan började det. I morse försov jag mig och vaknade klockan 8.00. Jag har inte försovit mig på minst 10 år, möjligen mer. Jag minns inte senast jag försov mig (eller vänta nu, lördagen på Italienresan skulle nog kunna räknas som att försova sig – hur som helst...). Ingen idé att stressa upp sig för det. Jag hade mitt första möte inbokat till 10 och det skulle jag hinna till.
Sedan fortsatte det med nästa kalldusch. Jag har insett att jag vill ha bättre försäkringar till mina cyklar och det får då bli via hemförsäkringen. Eftersom mitt nuvarande försäkringsbolag inte har den möjligheten till tilläggsförsäkring, så måste jag sondera terrängen hos andra. Jag har en ganska bra affär när det gäller min hemförsäkring och när jag hade letat klart och insett vilket bolag jag bör försäkra mig hos istället, så visade det sig att en hemförsäkring motsvarande den jag har nu kommer att vara knappt tre gånger så dyr som min nuvarande (och då har jag inte räknat med tilläggsförsäkringen som tillkommer). Inte går det att köpa en separat cykelförsäkring heller, utan jag måste ha hemförsäkringen hos det bolag som jag tecknar tilläggsförsäkringen hos. Jo, tjena det känns ju bra (inte).
Tredje sjoket av "inte så roliga händelser" sker när jag ska cykla hem. Jag tänkte då prova ett av träningspassen som Christian rekommenderade. Vad händer? Jo, efter att ha värmt upp och hunnit köra ett ryck, så... Under ryck nummer två så drar jag sönder pedalen och högerknät hamnar farligt nära hakan då jag tapper balansen. Som tur var så trillade jag inte, men jag var mycket förvånad. Lite av pedalen (axeln) var kvar på vevarmen, mycket av pedalen var kvar under skon och resten av pedalen återfanns aldrig. Jag hade hunnit rulla en bit och jag var på en icke-belyst väg. Grattis!
Jag skulle egentligen ha kört ryckpasset, hämtat upp Ola när jag körde förbi Bjärred och sedan spinna runt lite lugnt med honom innan jag vände hemåt. Det var alltså bara att ringa och säga att jag nog inte skulle klara av det, det vill säga ringa till hans telefonsvarare, för det var nämligen den jag fick tag i. När jag sedan skulle undersöka resterna av pedalen, för att se om jag kunde fixa den provisoriskt för att ta mig hem, så flög öronskyddet av (som jag fick förra veckan, tack familjen Olsson). Jag hade tagit av det då jag ringde och sedan inte satt tillbaka det tillräckligt bra efteråt. Tro inte att den rackaren låg vid fötterna eller någon annanstans som man skulle kunna förvänta sig. Det var bara att ta av cykellyset från styret och dra igång en sökningsaktion. Några minuter senare hittade jag det i vägrenen. På något sätt hade det flugit iväg rätt långt. För att få det ordentligt på plats denna gången, så knäppte jag upp hjälmens hakband, satte på det ordentligt och... När jag skulle knäppa hakspännet, så lyckades jag dra in det fel och fick inte upp det igen.Det var då jag började skratta högt. Det var liksom lite för mycket. Det som hände sedan var att jag kunde få ordning på spännet, det gick att fästa skon med pedalresterna vid cykeln igen och sedan kunde jag trampa lite försiktigt hemåt. Oh, vad obekvämt det var. Mitt stackars högerben inklusive alla leder som benet har blev helt utmattade. Då ringde Ola, som hade lyssnat på mitt meddelande. Han erbjöd middag och sedan skjuts hem om jag ville. Om jag ville? Det hela slutade alltså med att jag fick en god middag hos Malin och Ola med mycket cykelprat, innan jag blev hemskjutsad (tack för det).
Det finns flera möjliga skäl till att jag trots den här mindre bra dagen ändå inte är så sur och arg som jag skulle kunna vara. Det trevliga bemötande som jag trots allt fick av de försäkringsbolag jag ringde. De beklagade att de inte hade möjlighet att möta mina behov och sedan tipsade de mig om det bolag som ansågs vara ett av de bättre, vad det gäller cykelförsäkringar. Olas och Malins fantastiskt trevliga sällskap och goda middag. Sedan finns det ju en sak till som är lite roligt. Jag ryckte sönder pedalen. Ni vet, de använder sig av Magnus Bäckstedt ibland när de vill testa vevpartiernas styrka, men när de gäller pedaler, då kan de vända sig till mig ;-)
Tankar
”Elitmotionär”, sa Ola.
Jag värjde mig.
”Jo, elitmotionär.”
”Ja, du kanske, men inte jag.”
”Jamen, se det så här – Hur mycket tränar du i veckan?, fortsatte Ola
”Mm, jo, det blir några timmar.”
”Ja, och om du då jämför du dig med medelsvenss...”
”Jamen, jag kör ju bara mängd och inte någon kvalitet”, kommer jag på då.
Jag förstår inte varför det är så viktigt att inte haussa mig. Jag vill ju vara bra, bättre än jag är nu.
...
Och så är jag här nu.
Funderandes på att lägga upp ett mer strukturerat träningsschema – observera träning och inte cykling. Jag har hittills cyklat mycket, men inte ägnat träningstankar så mycket energi.
Funderandes på att skaffa mig en licens nästa år. Det är ju en bra försäkring om inte annars. Jag kan ju börja med allianstävlingarna för att Landskrona CK ska få lite poäng. Jag kanske ska testa att åka iväg på någon större tävling. Det verkar rätt roligt det med.
Undrar vad jag är mest rädd för egentligen. Att tappa spontanitetet och glädjen i cyklingen med ett träningsschema som styr eller att inte längre ha någon ursäkt för att inte vara så bra som jag vill vara.
Hur mesigt är det inte om det är orsak nummer två som hindrar mig?
Jag värjde mig.
”Jo, elitmotionär.”
”Ja, du kanske, men inte jag.”
”Jamen, se det så här – Hur mycket tränar du i veckan?, fortsatte Ola
”Mm, jo, det blir några timmar.”
”Ja, och om du då jämför du dig med medelsvenss...”
”Jamen, jag kör ju bara mängd och inte någon kvalitet”, kommer jag på då.
Jag förstår inte varför det är så viktigt att inte haussa mig. Jag vill ju vara bra, bättre än jag är nu.
...
Och så är jag här nu.
Funderandes på att lägga upp ett mer strukturerat träningsschema – observera träning och inte cykling. Jag har hittills cyklat mycket, men inte ägnat träningstankar så mycket energi.
Funderandes på att skaffa mig en licens nästa år. Det är ju en bra försäkring om inte annars. Jag kan ju börja med allianstävlingarna för att Landskrona CK ska få lite poäng. Jag kanske ska testa att åka iväg på någon större tävling. Det verkar rätt roligt det med.
Undrar vad jag är mest rädd för egentligen. Att tappa spontanitetet och glädjen i cyklingen med ett träningsschema som styr eller att inte längre ha någon ursäkt för att inte vara så bra som jag vill vara.
Hur mesigt är det inte om det är orsak nummer två som hindrar mig?
tisdag, november 20, 2007
En cykelerfarenhet rikare
”Nu släpper jag”, sa Christian.
”Nej”, pep jag.
Jag insåg direkt vad jag hade sagt, suckade åt reaktionen, sänkte rösten en oktav och sa istället. ”Ja, gör du det.”
Christian är Christian Delfin, HedersMuppen och det han gjorde var att släppa min cykel när jag provade på att köra rulle för första gången. Så han släppte och det gick bra. Jag trampade på i cirka 10 minuter innan jag smidigt klev av cykeln själv – eller inte... Det är helt korrekt att jag inte orkade vänta på någon som stödde mig när jag testat klart, men jag vet ingen som skulle beskriva det som graciöst precis.
Det var rätt roligt att prova och det var inte så svårt. Jo, jag hälsade lite på golvet, men efter att jag hade fått tipsen som korrigerade de värsta nybörjarmisstagen så gick det bra. Klassikern måste vara ”titta inte på rullen, utan fäst blicken framför dig”. Gissa var jag hade blicken de första vingliga sekunderna och jag snackar mycket vingliga sekunder. Att lyfta blicken var det som gjorde mest skillnad. Tips nummer två var ”lägg i en tyngre växel”. Jag hade inte tillräcklig fart på hjulen. Efter det så funkade det hyfsat och Christian höll i cykeln lite till innan han gick och satte sig på sin trainer. Ett tips jag struntade i var ”klicka inte i skorna”. Det är kanske ett bra tips, men för mig funkade det ändå. Jag tycker om att sitta fast i pedalerna. Det känns bara som att jag kommer dra upp knäna till hakan annars. Jag fick för övrigt det tipset från två håll, så det är kanske inte helt fel, även om inte jag lyssnade helhjärtat till det.
Nöjd med min insats, fast den inte blev särskilt lång, fortsatte jag sedan hemåt på cykeln som numera vet hur man kör på rulle. Det var kul och jag kommer att göra om det. Fast nästa gång blir det ett längre pass. Nu skulle jag mest bara undersöka om det var lika lätt som jag inbillade mig att det skulle vara. Nästa gång ska jag lära mig hur jag startar utan hjälp.
”Nej”, pep jag.
Jag insåg direkt vad jag hade sagt, suckade åt reaktionen, sänkte rösten en oktav och sa istället. ”Ja, gör du det.”
Christian är Christian Delfin, HedersMuppen och det han gjorde var att släppa min cykel när jag provade på att köra rulle för första gången. Så han släppte och det gick bra. Jag trampade på i cirka 10 minuter innan jag smidigt klev av cykeln själv – eller inte... Det är helt korrekt att jag inte orkade vänta på någon som stödde mig när jag testat klart, men jag vet ingen som skulle beskriva det som graciöst precis.
Det var rätt roligt att prova och det var inte så svårt. Jo, jag hälsade lite på golvet, men efter att jag hade fått tipsen som korrigerade de värsta nybörjarmisstagen så gick det bra. Klassikern måste vara ”titta inte på rullen, utan fäst blicken framför dig”. Gissa var jag hade blicken de första vingliga sekunderna och jag snackar mycket vingliga sekunder. Att lyfta blicken var det som gjorde mest skillnad. Tips nummer två var ”lägg i en tyngre växel”. Jag hade inte tillräcklig fart på hjulen. Efter det så funkade det hyfsat och Christian höll i cykeln lite till innan han gick och satte sig på sin trainer. Ett tips jag struntade i var ”klicka inte i skorna”. Det är kanske ett bra tips, men för mig funkade det ändå. Jag tycker om att sitta fast i pedalerna. Det känns bara som att jag kommer dra upp knäna till hakan annars. Jag fick för övrigt det tipset från två håll, så det är kanske inte helt fel, även om inte jag lyssnade helhjärtat till det.
Nöjd med min insats, fast den inte blev särskilt lång, fortsatte jag sedan hemåt på cykeln som numera vet hur man kör på rulle. Det var kul och jag kommer att göra om det. Fast nästa gång blir det ett längre pass. Nu skulle jag mest bara undersöka om det var lika lätt som jag inbillade mig att det skulle vara. Nästa gång ska jag lära mig hur jag startar utan hjälp.
måndag, november 19, 2007
300 mil - 2007
Stämpel nummer 2 i SCF Motions kampanj Cykel 42 var Vänern Runt och andra dagen på den trevliga upplevelsen var jag fortfarande omedveten om att jag passerade 100-milsgränser. Efter en lite mulen start bjöd lördagen 26 maj på strålande sol och gissa vem det är ni ser i täten av klungan en bit framför de andra, som bara inte kunde hålla sig utan var tvungen att trampa på lite. Minsann om det inte är en liten suddig version av mig. Vi har publicerat fler inlägg från Vänern Runt under maj och juli månad i år och man kan i bildarkivet bland annat hitta bilden som Jonas hade som bakgrundsbild på sin dator ett tag. Bilden från slutet av dag tre, när han ses hjälpa mig uppför en backe. Bara för att inte orsaka några missförstånd - Även Jeppemuppen hjälpte till med denna ädla syssla, även om det inte blev dokumenterat och jag tycker ändå att det är rätt okay att hålla ett snitt på 30, när man inte helt och hållet orkar uppför vissa backar själv.
Alternativa sponsorer
Det är inte alltid lätt att få sponsorer till cykellag. Så ibland får man ta vad som bjuds och då kan det bli suspekta Belgiska nattklubbar - se bilden nedan! Killen i tröjan var för övrigt grymt imponerande under Zambiska mästerskapen. Tydligen så har han under många år jobbat i en sockerfabrik vilket totalt förstört hans lungor. Trots detta så cyklar han alltså med eliten - konstant hostandes och väsandes, som att han skall trilla ner död närsomhelst. Efter fyra mil drog han också en spya men fortsatte trots detta.
Han gick på tunga, riktigt tunga, växlar hela tiden och jobbade mer på styrka än kondition (förståeligt). Slutresultatet? Killen tog hem första spurtpriset och kom på 6:e plats totalt. Detta efter att ha släppt och jagat ikapp klungan jag vet inte hur många gånger. Jag vet, för jag var med honom och släppte och jagade ikapp. Och släppte och jagade ikapp. Men jag har inga sockerlungor att skylla resultatet på. Men dock en krasch!
Han gick på tunga, riktigt tunga, växlar hela tiden och jobbade mer på styrka än kondition (förståeligt). Slutresultatet? Killen tog hem första spurtpriset och kom på 6:e plats totalt. Detta efter att ha släppt och jagat ikapp klungan jag vet inte hur många gånger. Jag vet, för jag var med honom och släppte och jagade ikapp. Och släppte och jagade ikapp. Men jag har inga sockerlungor att skylla resultatet på. Men dock en krasch!
söndag, november 18, 2007
Sammanfattning cykelmässan
Det blev en bra dag fast jag inte hann med hela mässan och då kan jag säga att det var ingen större mässa. Det fanns så många att prata med och så mycket att lyfta och känna på, så jag blev helt enkelt ineffektiv vad det gäller att besöka alla montrar. Var målet däremot att ha en härlig dag, snacka strunt, prata cykellycka, krama cykelmuppar och smaka på de omtalade och goda kanelbullarna i cykelklubben.se’s monter. Ja, då uppfyllde jag det med råge.Denna drift att lyfta på allting, att känna på ytan och undersöka materialet - oemotståndligt. 
Det var i och för sig några saker som jag kom på att missade att göra som jag egentligen skulle ha gjort. Jag kunde därför ha dragit ner lite på lunchtiden och varit lite mer aggressiv vad det gäller att täcka mässan, men å andra sidan så hade mässan inte varit det den blev för mig om det inte varit för alla cykelmuppar där och det gäller att vårda sina cykelrelationer. Hur skulle jag kunna dra ner på tiden i cykelklubben.se-montern när jag hamnade i deras soffa för att dricka kaffe,äta bulle och mysa, då jag möttes av dessa charmiga cyklister? Fram för fler sociala forum åt oss cyklister. Det är bra det!
Lite varierad cykling i veckan
I måndags var det svinkallt och jag hade blå läppar när jag kom hem efter två timmar. Det var mindre njutningsfullt, men under en kort period råkade jag ut för en optisk villa som innebar att det såg ut som iskristallerna på vägen svävade strax över den. Det fick mig att glömma bort bort kylan medan jag tittade på fenomenet så mycket jag kunde, samtidigt som jag höll ett öga på trafiken. Det är sällan som jag har sådana pågsamma rundor, men den här gången är det bestående intrycket av rundan – kallt, svävande gnistrande iskristaller och återigen kallt, smärtsamt kallt.
På onsdagen hade jag dragit lärdom av den mindre positiva delen av måndagsturen. Vattnet frös inte till solid is i flaskan, men det hann börja bli en trögflytade sörja innan jag kom hem efter 2 timmar. Hur som helst så frös jag inte och cyklingen var helt plötsligt mer njutbar igen.
Fredagen var mestadels väldigt trevlig. Det kändes som jag hade medvind hela tiden oavsett vilket håll jag körde åt och jag körde åt alla håll. För att slippa bilarnas bländande lyktor tog jag mig från den ena småvägen till den andra. Rundan avslutades dock med att jag blev påkörd av en utbytesstudent inte långt ifrån hemmet. Han körde rätt mot mig och svängde sedan in i mig när han försökte ta sig in på en cykelväg. Jag blev rätt chockad när jag insåg vilken idiotmanöver han var på väg att göra och hann inte undvika en kollision helt och hållet, utan bara sakta farten något. Sedan gjorde han en ansats att cykla iväg direkt efter krocken utan att säga något mer än ”I’m sorry”. Då förklarade jag raskt för honom att han åkte ingenstans utan att jag hade kollat min cykel och resten av mig. Sedan tittade han storögt på mig när jag rätt bestämt förklarade att sådär fick han inte cykla utan föreslog hur han skulle sköta det hela istället.
”It’s confusing cycling in Lund”, sa han lite spakt. Det tror jag det, när han körde vänstertrafik utan lyktor och sedan inte stannar för att släppa förbi mig utan tvärvänder vänster och kör in i mitt framhjul. Det blev en liten lektion till om att han borde lära sig vissa grundläggande regler innan han gav sig ut igen och sedan förbarmade jag mig över honom och frågade om han var skadad. Sedan kollade vi om hans cykel var skadad. Innan jag förvandlades totalt från en arg furie till en välvillig pösmunk med besserwissertendenser skildes vi åt och jag hoppas att jag aldrig mer möter denna totalt omdömeslösa person i trafiken.
Idag lättade dimman till slut även om jag inte är så förtjust i något som skymmer sikten så är det som Niklas sa. ”Det som är positivt med dimma är att man vet att det inte blåser så mycket.” Det blev en skön distanstur med lite omplanering under turens gång. Jag vill inte kalla det felåkningar eftersom vi inte hade någon detaljerad färdplan till att börja med, men vi hamnade på några vägar som det inte riktigt var meningen att vi skulle hamna på och vi fick vända när det helt plötsligt bara var grusvägar runtomkring oss. Kreativa vägval skulle man kunna säga med lite realtidsbeslut helt enkelt. Medan jag funderade på hur jag skulle åka hem sista biten nämnde Niklas något om äpplekaka och vaniljsås. Helst plötsligt så var mina aktuella vägval ointressanta. Det blev ett fikastopp i Bjärred med en mycket god äpplekaka och mycket cykelprat. Sedan kände jag mig faktiskt riktig pigg igen inför den sista sträckan hem. Det var en smutsig runda idag, men väldigt behaglig.
På onsdagen hade jag dragit lärdom av den mindre positiva delen av måndagsturen. Vattnet frös inte till solid is i flaskan, men det hann börja bli en trögflytade sörja innan jag kom hem efter 2 timmar. Hur som helst så frös jag inte och cyklingen var helt plötsligt mer njutbar igen.
Fredagen var mestadels väldigt trevlig. Det kändes som jag hade medvind hela tiden oavsett vilket håll jag körde åt och jag körde åt alla håll. För att slippa bilarnas bländande lyktor tog jag mig från den ena småvägen till den andra. Rundan avslutades dock med att jag blev påkörd av en utbytesstudent inte långt ifrån hemmet. Han körde rätt mot mig och svängde sedan in i mig när han försökte ta sig in på en cykelväg. Jag blev rätt chockad när jag insåg vilken idiotmanöver han var på väg att göra och hann inte undvika en kollision helt och hållet, utan bara sakta farten något. Sedan gjorde han en ansats att cykla iväg direkt efter krocken utan att säga något mer än ”I’m sorry”. Då förklarade jag raskt för honom att han åkte ingenstans utan att jag hade kollat min cykel och resten av mig. Sedan tittade han storögt på mig när jag rätt bestämt förklarade att sådär fick han inte cykla utan föreslog hur han skulle sköta det hela istället.
”It’s confusing cycling in Lund”, sa han lite spakt. Det tror jag det, när han körde vänstertrafik utan lyktor och sedan inte stannar för att släppa förbi mig utan tvärvänder vänster och kör in i mitt framhjul. Det blev en liten lektion till om att han borde lära sig vissa grundläggande regler innan han gav sig ut igen och sedan förbarmade jag mig över honom och frågade om han var skadad. Sedan kollade vi om hans cykel var skadad. Innan jag förvandlades totalt från en arg furie till en välvillig pösmunk med besserwissertendenser skildes vi åt och jag hoppas att jag aldrig mer möter denna totalt omdömeslösa person i trafiken.
Idag lättade dimman till slut även om jag inte är så förtjust i något som skymmer sikten så är det som Niklas sa. ”Det som är positivt med dimma är att man vet att det inte blåser så mycket.” Det blev en skön distanstur med lite omplanering under turens gång. Jag vill inte kalla det felåkningar eftersom vi inte hade någon detaljerad färdplan till att börja med, men vi hamnade på några vägar som det inte riktigt var meningen att vi skulle hamna på och vi fick vända när det helt plötsligt bara var grusvägar runtomkring oss. Kreativa vägval skulle man kunna säga med lite realtidsbeslut helt enkelt. Medan jag funderade på hur jag skulle åka hem sista biten nämnde Niklas något om äpplekaka och vaniljsås. Helst plötsligt så var mina aktuella vägval ointressanta. Det blev ett fikastopp i Bjärred med en mycket god äpplekaka och mycket cykelprat. Sedan kände jag mig faktiskt riktig pigg igen inför den sista sträckan hem. Det var en smutsig runda idag, men väldigt behaglig.
Teamtröjan på äventyr
Med till Jönköping följde min ena teamtröja, för stödmuppen Silva behövde prova den, så att hon kan beställa rätt storlek till nästa omgång, som vi kommer att beställa förr eller senare. Det visade sig vara ett bra drag, för om man gick bort till Kalas Unique Sportswears monter iklädd en Kalaströja, så fick man en signerad bok som handlar om en fantastisk cykelresa från Norge, genom Ryssland, Sibirien och Mongoliet med avslut i Beijing, Kina. Jag hade nöjet att prata med Thor Haraldson, som gjort resan och jag kan säga att han kommer ingalunga att slå sig till ro med det. Det finns redan färdiga planer på nästa tur. En person som inspirerar.
Sedan ville jag passa på att ta tillfället att träffa Kalas egen Jonas Gunnarsson, som jag tidigare bara hade haft kontakt med via mail och telefon och tacka honom då han hjälpte oss att snabbt ta fram teamtröjan inför ”Cykelmupparna i Frankrike 2007”. Vi hade inte lång framförhållning, men Jonas såg till att det hela kunde lösas och skickade oss referensexemplar, så att vi kunde beställa rätt storlekar inför resan. Jonas å andra sidan menade att han kände sig hedrad, eftersom Kalas valdes ut för att tillhandahålla den första egna teamtröja åt cykelmuppar.se. Idel samförstånd alltså.
En tröja till som jag vill passa på att visa är den här, som jag fick av Per-Håkan Östman (som startade CykelTours). Den gick jag också runt med en stund på mässan. CykelTours är ett företag som jag gärna stödjer och dessutom, över alla under, tröjan fanns kvar i min storlek. Tack Per-Håkan .
Svenska cykeldagarna – prologen
Det där med att planera sitt liv – hur man ska få in så mycket annat som man vill hinna med förutom att cykla - det är en konst och i fredags så hade jag ett klockrent schema. Svenska cykeldagarna pågår nu och det innebar tidig uppgång och bilfärd till Jönköping på lördag morgon. Ingen cykling alltså. Vad annars göra, än att planera in en mindre cykelvänlig aktivitet på fredag kväll med sina vänner, varav ingen mer än jag var sådär lagom cykelgalen (dvs de andra är för lite cykelgalna, men de har andra egenskaper som kompenserar den karaktärsbristen)? Nej, just det ingenting, så fredagen vigdes åt en härlig vinprovning. Jag hade gett vår erfarna vinguide fria händer med orden: ”Välj ut några sorter som du brinner för och som du gärna rekommenderar oss.” Det visade sig vara mycket bra förhållningsorder och innan alla försvann för kvällen hade vi redan förslag på vad nästa provning ska ha för tema.
Färden till Jönköping igår morse gick snabbt med trevligt sällskap och när vi kom fram såg vi minst 9 stycken parkeringsvakter som slogs om att få vinka in de fåtalet bilar som droppade in till parkeringsplatsen. Jag tror att de var en 4-5 stycken som vinkade oss från den ena arean till den andra på den ödsliga parkeringen innan den slutliga platsen anvisades oss. Jag började skratta högt. Platsen som de ville att vi skulle stå på var halv för suven som stod i rutan brevid stod inte bara i rutan brevid, utan även i 20 % av den ruta vi blev anvisade. Niklas skakade på huvudet och valde en annan plats. Innan dess hade han leende och ganska snäll följt anvisningarna från alla orangeklädda viftande vakter, men någon måtta får det ändå vara. Hur som helst vi var framme och väl där väntade inte bara alla utställare utan även många trevliga cykelmuppar från olika delar av Sverige, som vi har träffat på cykelevenemang här och var. Det här skulle bli en bra dag.
Färden till Jönköping igår morse gick snabbt med trevligt sällskap och när vi kom fram såg vi minst 9 stycken parkeringsvakter som slogs om att få vinka in de fåtalet bilar som droppade in till parkeringsplatsen. Jag tror att de var en 4-5 stycken som vinkade oss från den ena arean till den andra på den ödsliga parkeringen innan den slutliga platsen anvisades oss. Jag började skratta högt. Platsen som de ville att vi skulle stå på var halv för suven som stod i rutan brevid stod inte bara i rutan brevid, utan även i 20 % av den ruta vi blev anvisade. Niklas skakade på huvudet och valde en annan plats. Innan dess hade han leende och ganska snäll följt anvisningarna från alla orangeklädda viftande vakter, men någon måtta får det ändå vara. Hur som helst vi var framme och väl där väntade inte bara alla utställare utan även många trevliga cykelmuppar från olika delar av Sverige, som vi har träffat på cykelevenemang här och var. Det här skulle bli en bra dag.
tisdag, november 13, 2007
Stort test – men det var inget för oss
Personligen så var jag väldigt tveksam till upplägget, men han är ju en Hedersmupp som känner till det här med cykling och jag kunde ju inte bara avfärda metoden när en sådan dignitet som Roberto Vacchi använder sig av det här sättet. Sagt och gjort.
Testet utfördes under smått förlägna former och det är första och sista gången som cykelmupparna kör i balaclava när solen skiner från en klarblå himmel en varm höstdag. Vi hade fått hjälp av professionella testförare att sätta på lite spoilers här och var på våra cyklar, så att vi in princip var oigenkännliga. Det kan ha varit efter den här händelsen som Department of Homeland Security kom oss på spåren och antog att vi kunde vara ett potentiellt hot mot den fria världen. Jag vill passa på att ta tillfället i akt och klargöra att det enda det handlade om var några förvirrade cykelmuppar som inte riktigt vet hur de ska föra sig i världen när hela ens tillvara blir upp- och nervänd. Förlåt ut- och invänd ska det förstås vara.
Det är lika bra att erkänna det med en gång. Vi blev så förvirrade att vi hade svårt att fylla i testprotokollet och den här förvirringen drabbades vi av allihop. Vi har svårt att vetenskapligt bevisa vilka skillnader det här med ut- och invända cykelbyxor medför kontra det mer vedertagna sättet att bära våra signaturkläder.
Det enda vi kan göra är att rekommendera individer som vill prova metoden att iaktta oerhört stor försiktighet. Liksom med rusdrycker kan det vara så att vissa (HedersMupp Roberto) tål det bättre än andra (cykelmuppar.se-skaran). Du får också vara medveten om även om du inte drabbas av den här styrstångsförvirringen, så kan andra i trafiken drabbas av ditt beteende. Möjligen kan dina medcyklister drabbas av okontrollerbara och förklarliga skrattanfall, vilket försämrar deras förmåga att framföra sina vackra skapelser.
Eftersom det finns en expert på området (han verkar göra det då och då) vände vi oss till honom och Roberto förklarar följande för oss:
"Ni kanske tror att jag är en passionerad cykelidiot som bara låter andra föra sporten framåt. Nej, där har ni fel, jag är en väldigt nyfiken man, faktiskt. Jag hade ju två syften med detta. Det ena var att känna om det var speciellt stor skillnad. Och det var det faktiskt inte. Den enda skillnaden var att snitthastigheten drogs ner okontrollerbart efter "upptäckten".
Den andra anledningen med denna studie var ju att se hur lång tid det tog för Anders Adamson att upptäcka att byxorna var vända åt fel håll sett till hur det brukar vara (för vem har egentligen bestämt att det ena utesluter det andra sättet att klä på sig?). Det var ett klart minus för Anders att han inte såg det förrän fyra kilometer in på rundan, ett klart underbetyg. Och så kallar tokfan sig för expert..... Dags att byta ut gubben.
Slutsatsen är att jag trivdes med detta nya mode. Jag tror jag har satt igång en trend."
Där har i det svart på vitt (eller vitt på svart i detta fallet). Hedersmuppen Roberto Vacchi har möjligtivs startat en trend. Det ska bli spännande att följa fortsättningen i cykelvärlden.
Testet utfördes under smått förlägna former och det är första och sista gången som cykelmupparna kör i balaclava när solen skiner från en klarblå himmel en varm höstdag. Vi hade fått hjälp av professionella testförare att sätta på lite spoilers här och var på våra cyklar, så att vi in princip var oigenkännliga. Det kan ha varit efter den här händelsen som Department of Homeland Security kom oss på spåren och antog att vi kunde vara ett potentiellt hot mot den fria världen. Jag vill passa på att ta tillfället i akt och klargöra att det enda det handlade om var några förvirrade cykelmuppar som inte riktigt vet hur de ska föra sig i världen när hela ens tillvara blir upp- och nervänd. Förlåt ut- och invänd ska det förstås vara.
Det är lika bra att erkänna det med en gång. Vi blev så förvirrade att vi hade svårt att fylla i testprotokollet och den här förvirringen drabbades vi av allihop. Vi har svårt att vetenskapligt bevisa vilka skillnader det här med ut- och invända cykelbyxor medför kontra det mer vedertagna sättet att bära våra signaturkläder.
Det enda vi kan göra är att rekommendera individer som vill prova metoden att iaktta oerhört stor försiktighet. Liksom med rusdrycker kan det vara så att vissa (HedersMupp Roberto) tål det bättre än andra (cykelmuppar.se-skaran). Du får också vara medveten om även om du inte drabbas av den här styrstångsförvirringen, så kan andra i trafiken drabbas av ditt beteende. Möjligen kan dina medcyklister drabbas av okontrollerbara och förklarliga skrattanfall, vilket försämrar deras förmåga att framföra sina vackra skapelser.
Eftersom det finns en expert på området (han verkar göra det då och då) vände vi oss till honom och Roberto förklarar följande för oss:
"Ni kanske tror att jag är en passionerad cykelidiot som bara låter andra föra sporten framåt. Nej, där har ni fel, jag är en väldigt nyfiken man, faktiskt. Jag hade ju två syften med detta. Det ena var att känna om det var speciellt stor skillnad. Och det var det faktiskt inte. Den enda skillnaden var att snitthastigheten drogs ner okontrollerbart efter "upptäckten".
Den andra anledningen med denna studie var ju att se hur lång tid det tog för Anders Adamson att upptäcka att byxorna var vända åt fel håll sett till hur det brukar vara (för vem har egentligen bestämt att det ena utesluter det andra sättet att klä på sig?). Det var ett klart minus för Anders att han inte såg det förrän fyra kilometer in på rundan, ett klart underbetyg. Och så kallar tokfan sig för expert..... Dags att byta ut gubben.
Slutsatsen är att jag trivdes med detta nya mode. Jag tror jag har satt igång en trend."
Där har i det svart på vitt (eller vitt på svart i detta fallet). Hedersmuppen Roberto Vacchi har möjligtivs startat en trend. Det ska bli spännande att följa fortsättningen i cykelvärlden.
måndag, november 12, 2007
Zambiska mästerskapen
Så var det äntligen dags – Zambiska mästaren skulle koras. Uppladdningen hade varit allt annat än optimal med magsjuka och annat otyg under veckan. Genrepet med 11 mil i halvlugn takt på lördagen visade också att oron var befogad, kroppen kändes svag.
Söndag morgon kom Tom och hämtade mig vid 7-tiden. Officiell startid var satt till 07.30 men Tom försäkrade mig om att ingenting startar innan 08.30. Vädret var halvmulet och det kändes som att det inte skulle bli så vansinnigt varmt.
Väl vid starten gick förberedelserna som smort. Jag hämtade nummerlapp, gled i mitt tävlingsställ från World Bicycle Relief och stod och småpratade med folk. Så plötsligt kommer Ricks 8-åriga son, Sebastian, över och säger ”skall du cykla i de där” och pekar på mina gympaskor. ”Nej, självklart inte jag skall cykla i mina... HELVETE!” Jag hade glömt skorna! 15 mil utan ordentliga skor – nej tack.
Tom lugnade mig dock och sa att vi åker och hämtar dem. Vi hinner, var lugn – de kommer inte starta innan sponsorn är på plats (vilket syftade till hans tyngd som CEO för banken som sponsrar hela spektaklet). 40 minuter senare var vi tillbaka, jag kastar mig ur bilen, upp på cykeln och två minuter senare rullar vi iväg.
Hade blivit förvarnad om att det skulle gå fort i början så jag var verkligen på tårna. Till min stora förvåning gick det riktigt sansat, om än snabbt. Det var dock inte så mycket ryck och slit och galna förningar som jag hade väntat.
Efter en timmes cykling kom vi till första spurtpriset. Jag valde att inte vara med i spurten eftersom jag ville spara krafter – var ju som sagt osäker på formen. Efter spurtpriset rullade vi på i maklig takt. En utbrytning med tre finish-line cyklister (de jag höll på) kom iväg med ett par andra. Vi satt upp och väntade på att Munali Coffee, det andra stora laget, skulle ta ansvar. De gjorde de dock inte utan farten sjönk än mer. Till slut rullade vi på i cirka 25km/h. Sovtempo. Jag tänkte – jaha, det var det, nu kan vi mysa på tills det är dags att spurta. Ack så fel jag hade.
Efter dryga 6 mil kom vi in i det tuffa partierna med mycket upp och ner. Och brant så. I den tuffaste klättringen blev det hårdkörning av loppets favorit, Trust, från Munali. Han kom loss ensam för ingen kunde följa. Vid det laget var vi dock 8 minuter efter den förhållandevis starka gruppen i täten så jag gav honom inte mycket hopp att lyckas med sin ambition att köra ikapp dem.
Vi slet på och jag mattades successivt men lyckades bita mig kvar i klungan. En efter en hämtade vi in utbrytarna tills det bara var två Finish Line cyklister och Trust framför oss. Dem skulle vi aldrig se igen. Jag höll mig en bit bak i gruppen och kämpade för att bara hålla kontakten. Tappade gång på gång när farten drogs upp men eftersom fartökningarna aldrig bestod lyckades jag kämpa mig tillbaka gång på gång.
Med 15 kilometer kvar till mål insåg jag att jag skulle ha en chans på att spurta om 4e platsen. Hann bara tänka det när något händer framför mig, folk girar, jag går på hjul och pangbomkrasch ligger på asfalten. Momental smärta för att sen tänka ”flytta dig från vägen fort som fan” vilket jag också gjorde.
Knäet blödde men i övrigt kändes allt okej. Följebilen stannar och ut kommer två ystra killar som vill kolla läget. Jag förklarar att allt verkar okej men han säger åt mig att lägga mig ner. Sen tar han och pumpar mitt ben för att se att jag har rörlighet i det. Om något hade varit brutet hade den behandlingen inte varit rolig. Nu visade sig som sagt allt vara bra – så jag överlevde.
Övervägde för en sekund att fortsätta bara för att få gå i mål, men en halvtimmes ensamcykling med ömmande kropp lockade inte. Jag klev in i bilen och dagen var över. Körde förvisso ändå utom tävlan så resultatet hade blivit detsamma.
I mål fick jag medlidsamma blickar när jag haltade ur bilen med min mest plågade blick. Kan sammanfatta skadorna som lindriga. Idag, så här 24 timmar efteråt kan jag konstatera att hjälm är förjävla bra. Jag dunkade huvudet i asfalten rätt ordentligt men förutom smärta i nackmusklerna känner jag inget av det överhuvudtaget.
Sen följde prisutdelningar och lunch. Och det är väl nästan en historia för sig så det får jag spara för senare. Det coolaste var att jag fick hälsa på Samuel Matete. Ringer det en klocka? Om inte så kan jag berätta att han var en 400-meter häck-löpare av rang på 90-talet. Han var också Zambias första (och enda tror jag) världsmästare i friidrott. Han är fortfarande grymt vältränad och oerhört sympatisk. Nu skall Zambiska cykelförbundet använda honom för att sprida sporten till de norra delarna av landet.
Team Finish Line cyklist
Tom med Samuel Matete
Lunch, gärna med hjälmen på
Prisutdelning, behåll hjälmen på
Segraren "Trust" utan hjälm. Älskar hans Keps
Söndag morgon kom Tom och hämtade mig vid 7-tiden. Officiell startid var satt till 07.30 men Tom försäkrade mig om att ingenting startar innan 08.30. Vädret var halvmulet och det kändes som att det inte skulle bli så vansinnigt varmt.
Väl vid starten gick förberedelserna som smort. Jag hämtade nummerlapp, gled i mitt tävlingsställ från World Bicycle Relief och stod och småpratade med folk. Så plötsligt kommer Ricks 8-åriga son, Sebastian, över och säger ”skall du cykla i de där” och pekar på mina gympaskor. ”Nej, självklart inte jag skall cykla i mina... HELVETE!” Jag hade glömt skorna! 15 mil utan ordentliga skor – nej tack.
Tom lugnade mig dock och sa att vi åker och hämtar dem. Vi hinner, var lugn – de kommer inte starta innan sponsorn är på plats (vilket syftade till hans tyngd som CEO för banken som sponsrar hela spektaklet). 40 minuter senare var vi tillbaka, jag kastar mig ur bilen, upp på cykeln och två minuter senare rullar vi iväg.
Hade blivit förvarnad om att det skulle gå fort i början så jag var verkligen på tårna. Till min stora förvåning gick det riktigt sansat, om än snabbt. Det var dock inte så mycket ryck och slit och galna förningar som jag hade väntat.
Efter en timmes cykling kom vi till första spurtpriset. Jag valde att inte vara med i spurten eftersom jag ville spara krafter – var ju som sagt osäker på formen. Efter spurtpriset rullade vi på i maklig takt. En utbrytning med tre finish-line cyklister (de jag höll på) kom iväg med ett par andra. Vi satt upp och väntade på att Munali Coffee, det andra stora laget, skulle ta ansvar. De gjorde de dock inte utan farten sjönk än mer. Till slut rullade vi på i cirka 25km/h. Sovtempo. Jag tänkte – jaha, det var det, nu kan vi mysa på tills det är dags att spurta. Ack så fel jag hade.
Efter dryga 6 mil kom vi in i det tuffa partierna med mycket upp och ner. Och brant så. I den tuffaste klättringen blev det hårdkörning av loppets favorit, Trust, från Munali. Han kom loss ensam för ingen kunde följa. Vid det laget var vi dock 8 minuter efter den förhållandevis starka gruppen i täten så jag gav honom inte mycket hopp att lyckas med sin ambition att köra ikapp dem.
Vi slet på och jag mattades successivt men lyckades bita mig kvar i klungan. En efter en hämtade vi in utbrytarna tills det bara var två Finish Line cyklister och Trust framför oss. Dem skulle vi aldrig se igen. Jag höll mig en bit bak i gruppen och kämpade för att bara hålla kontakten. Tappade gång på gång när farten drogs upp men eftersom fartökningarna aldrig bestod lyckades jag kämpa mig tillbaka gång på gång.
Med 15 kilometer kvar till mål insåg jag att jag skulle ha en chans på att spurta om 4e platsen. Hann bara tänka det när något händer framför mig, folk girar, jag går på hjul och pangbomkrasch ligger på asfalten. Momental smärta för att sen tänka ”flytta dig från vägen fort som fan” vilket jag också gjorde.
Knäet blödde men i övrigt kändes allt okej. Följebilen stannar och ut kommer två ystra killar som vill kolla läget. Jag förklarar att allt verkar okej men han säger åt mig att lägga mig ner. Sen tar han och pumpar mitt ben för att se att jag har rörlighet i det. Om något hade varit brutet hade den behandlingen inte varit rolig. Nu visade sig som sagt allt vara bra – så jag överlevde.
Övervägde för en sekund att fortsätta bara för att få gå i mål, men en halvtimmes ensamcykling med ömmande kropp lockade inte. Jag klev in i bilen och dagen var över. Körde förvisso ändå utom tävlan så resultatet hade blivit detsamma.
I mål fick jag medlidsamma blickar när jag haltade ur bilen med min mest plågade blick. Kan sammanfatta skadorna som lindriga. Idag, så här 24 timmar efteråt kan jag konstatera att hjälm är förjävla bra. Jag dunkade huvudet i asfalten rätt ordentligt men förutom smärta i nackmusklerna känner jag inget av det överhuvudtaget.
Sen följde prisutdelningar och lunch. Och det är väl nästan en historia för sig så det får jag spara för senare. Det coolaste var att jag fick hälsa på Samuel Matete. Ringer det en klocka? Om inte så kan jag berätta att han var en 400-meter häck-löpare av rang på 90-talet. Han var också Zambias första (och enda tror jag) världsmästare i friidrott. Han är fortfarande grymt vältränad och oerhört sympatisk. Nu skall Zambiska cykelförbundet använda honom för att sprida sporten till de norra delarna av landet.
Team Finish Line cyklist
Tom med Samuel Matete
Lunch, gärna med hjälmen på
Prisutdelning, behåll hjälmen på
Segraren "Trust" utan hjälm. Älskar hans KepsNational Championships
Zambiska mästerskapen var igår. Det var tufft så det räckte till och blev över.
150 kilometer varav jag genomförde 136 eftersom jag sen fick smaka asfalt. En konstig manöver av killen framför, en snabb touch på ett bakhul - det är allt som krävs. Sekunden senare; smärta.
Rulla av vägen fort som bara den var min första tanke. Sen försökte jag bedöma läget. Inte allvarligt blev snabbt slutsatsen.
Såhär idag kan jag konstatera att hjälm är bra för jag drog huvudet i backen och är rejält stel i nacken idag till följd av detta. Hjärnan verkar dock intakt.
Utförligare rapport kommer, men för de som inte kan vänta på denna så rekommenderas:
http://cstrout.blogspot.com/2007/11/zambian-national-championships.html
Där finns lite bilder och en utförlig rapport (engelska) av loppet skriven av min lagkamrat för dagen, Chris Strout. Jag körde i kit från http://www.worldbicyclerelief.org/ - det finns så många konstiga organisationer.
150 kilometer varav jag genomförde 136 eftersom jag sen fick smaka asfalt. En konstig manöver av killen framför, en snabb touch på ett bakhul - det är allt som krävs. Sekunden senare; smärta.
Rulla av vägen fort som bara den var min första tanke. Sen försökte jag bedöma läget. Inte allvarligt blev snabbt slutsatsen.
Såhär idag kan jag konstatera att hjälm är bra för jag drog huvudet i backen och är rejält stel i nacken idag till följd av detta. Hjärnan verkar dock intakt.
Utförligare rapport kommer, men för de som inte kan vänta på denna så rekommenderas:
http://cstrout.blogspot.com/2007/11/zambian-national-championships.html
Där finns lite bilder och en utförlig rapport (engelska) av loppet skriven av min lagkamrat för dagen, Chris Strout. Jag körde i kit från http://www.worldbicyclerelief.org/ - det finns så många konstiga organisationer.
lördag, november 10, 2007
200 mil -2007
FIK Trampen med Färingtofta IK. Det låter härligt för en fikacyklist och när Ola tidigt i våras berättade om det här loppet för första gången och nämnde att det var ett trevligt motionslopp, så reagerade jag direkt på namnet, för det lät ju som ett lopp för mig. Det tyckte sedemera min kollega Johan också, utan att jag behövde göra den kopplingen åt honom. När jag sa att jag skulle cykla FIK-Trampen till helgen 6 maj, bara skrattade han och tyckte att det var ju självklart att jag skulle göra det. Det blev ett härligt lopp med sol och goda kanelbullar. Det var också första gången som jag gjorde bekantskap med Lotta på Åsen. Med min 12-23 kassett var jag tvungen att ställa mig upp en hel del och jag insåg att inför Frankrike var det tvunget att åtgärdas. Annars tyckte jag inte att backen var så lång eller så hemskt brant som jag hade inbillat mig, men den tog allt lite på krafterna. Det var hur som helst en härlig dag och inte heller nu var jag medveten om att jag hade passerat någon 100-talsgräns. Däremot var jag medveten om att det här var mitt första lopp i Cykel 42, där man lottar ut en Scott Addict. Inte för att jag skulle vinna något...
Lördagspasset blev inte riktigt som det var tänkt
Alltså beslutet var redan taget. Distansträning som utgår från Häljarp, med Landskrona CK, men innan dess skulle jag bara svänga inom jobbet och skriva klart en rapport. Så var det tänkt, men det var bara det att alla väderprognoser hade sagt strålade sol och när jag startade på morgonen var det uppehåll i ungefär 10 minuter, sedan började det till min förvåning snöa. Det fortsatte att snöa och sedan haglade det och när det var ungefär en mil kvar till jobbet så slaskade det. På jobbet fanns förvånansvärt många personer för att vara en lördag och tillsammans lyckades vi hitta en bra ställe att hänga mina blöta cykelkläder på. Jag insåg att det där distanspasset skulle jag inte hinna torka till. Istället blev det lite mer jobb än planerat och en rostbiffssmörgås framåt 10-tiden, som de goda kollegorna tyckte att jag såg ut att behöva. Så fördrev jag tiden medan jag väntade på bättre väder och torra kläder. Vid lunch tittade solen fram och därmed var det dags att ge sig av hemåt igen. Den här gången såg jag molnen och undvek dem noggrant. Det var väldigt lokala skurar och genom att kryssa fram och tillbaka fick jag inte bara träningstid utan sol också. I närheten av Stävie såg jag en cyklist skymta långt borta och anade att det kunde vara Anders i sin gula jacka, som var på väg hem från Häljarpsturen. Helt plötsligt ändrade distanspasset karaktär. Jag orkade inte riktigt hela vägen fram, utan när det var 70 m mellan oss så använde jag röstresurserna istället för benen. Det funkade det också och det blev lite sällskap på passet till slut.
...och här sitter jag och undrar hur jag kan skjuta på tiden som jag ska träffa en kompis imorgon, så att jag kan slå följe med Jonas en liten runda. För imorgon då minsann ska det bli sol och ingen nederbörd, säger prognoserna. Ungefär som idag, fast den här gången hoppas jag att det stämmer lite bättre. Fötterna har fortfarande inte återhämtat sig riktigt.
...och här sitter jag och undrar hur jag kan skjuta på tiden som jag ska träffa en kompis imorgon, så att jag kan slå följe med Jonas en liten runda. För imorgon då minsann ska det bli sol och ingen nederbörd, säger prognoserna. Ungefär som idag, fast den här gången hoppas jag att det stämmer lite bättre. Fötterna har fortfarande inte återhämtat sig riktigt.
torsdag, november 08, 2007
The lucky one
Heavy winter bike
Wet
Dark
Forgot the water bottle
Blinded by the lights of the cars
Head wind, pretty strong, right in my face
All Systems go
Happy
A dip in the system
Stupid driver
….
and happy again.
Strange. I’m not complaining, but this state of mind puzzles me. Am I controlling this subconsciously or not. How can these conditions affect me so little when I’m on my bike?
Hard rain, heavy breathing, happiness.
I’m (almost) safe and dry in my shell of this-tex and that-stopper.
Privileged – A fortunate destiny made me discover the wonder.
I want to ride my bicycle
I want to ride my bike
I want to ride my bicycle
I want to ride it where I like
Wet
Dark
Forgot the water bottle
Blinded by the lights of the cars
Head wind, pretty strong, right in my face
All Systems go
Happy
A dip in the system
Stupid driver
….
and happy again.
Strange. I’m not complaining, but this state of mind puzzles me. Am I controlling this subconsciously or not. How can these conditions affect me so little when I’m on my bike?
Hard rain, heavy breathing, happiness.
I’m (almost) safe and dry in my shell of this-tex and that-stopper.
Privileged – A fortunate destiny made me discover the wonder.
I want to ride my bicycle
I want to ride my bike
I want to ride my bicycle
I want to ride it where I like
onsdag, november 07, 2007
Annonser - dags att bitcha lite
Alltså jag förstår att det lätt blir fel när man skriver annonser, mycket att tänka på. Men just därför skall man väl ändå vara extra extra petig med att få detaljerna rätt - eller? En snabb genomgång av några populära forum visar att så inte är fallet. Ta denna tilll exempel
Gigant TCR tempocykel med campa chorus och centaur utrustning. Hjul campa Erus.
Ett tränat öga hittar givetvis två omedelbara fel (Giant och Eurus skall det vara såklart), tre om man räknar med särskrivningen.
Någon annan försöker sälja en "Räser" vad det nu är
Sånt kan jag dock ha överseende med, förstår ju vad de menar. Generalfel som folk gör är snarare:
De skriver inte ut vad cykeln väger
De skriver inte ut ramstorlek
De skriver inte ut längd, bredd med mera på exemeplvis vevarmar, styre osv.
De skriver inte ut pris
De skriver inte ut sitt namn
Sen har vi de som underskattar konsumenten. Ta till exempel följande annons på happymtb: Här hävdar säljaren att cykeln är utrustad med chorus/record och att modellen är 2007. Kännare vet ju dock att 2007 kom Campagnolo med Ultra Torque-vevpartiet och att standarden för Chorus och uppåt var vevarmar i kolfiber. Rätta mig om jag har fel - men det där ser inte ut som kolfiber i mina ögon.
Nej - skärpning! säger jag i allmän uppmaning. Mer är bra - man kan aldrig berätta för mycket.
Gigant TCR tempocykel med campa chorus och centaur utrustning. Hjul campa Erus.
Ett tränat öga hittar givetvis två omedelbara fel (Giant och Eurus skall det vara såklart), tre om man räknar med särskrivningen.
Någon annan försöker sälja en "Räser" vad det nu är
Sånt kan jag dock ha överseende med, förstår ju vad de menar. Generalfel som folk gör är snarare:
De skriver inte ut vad cykeln väger
De skriver inte ut ramstorlek
De skriver inte ut längd, bredd med mera på exemeplvis vevarmar, styre osv.
De skriver inte ut pris
De skriver inte ut sitt namn
Sen har vi de som underskattar konsumenten. Ta till exempel följande annons på happymtb: Här hävdar säljaren att cykeln är utrustad med chorus/record och att modellen är 2007. Kännare vet ju dock att 2007 kom Campagnolo med Ultra Torque-vevpartiet och att standarden för Chorus och uppåt var vevarmar i kolfiber. Rätta mig om jag har fel - men det där ser inte ut som kolfiber i mina ögon.
Nej - skärpning! säger jag i allmän uppmaning. Mer är bra - man kan aldrig berätta för mycket.
tisdag, november 06, 2007
Det har regnat och blåst och jag har haft en bra cykeldag
Det började redan igår då jag fick ett mail som väldigt tydligt talade om att avsändaren ville ut och cykla. Det slog rot hos mig och när jag vaknade tidigt på morgonen idag, så insåg jag att jag var pigg och att suget fanns kvar.
Då så, mörkt och motvind. Det gjorde inte så mycket med motvinden, eftersom det inte märks lika tydligt hur sakta det går när det är mörkt. De flesta mötande bilar bländade av till halvljus efter en liten stund, vilket gjorde att jag inte blev helt blind varenda gång jag fick möte. Hade ganska mysigt när jag insåg att det faktiskt regnade och jag hade inte ens märkt det. Bra klädd med andra ord. Regnet bekom mig inte alls.
Hemfärd och medvind. Vintercykeln med den stora svängradien gled utan större ansträngning fram i 40 knyck. Det var värst - Det trodde jag inte att den hade i sig. När den tröga kroppen väl kommer i rörelse och när den slipper svänga, då minsann. Den kändes nästan lite sportig med hur många m/s som helst i ryggen. Svängde vänster och fick vinden i sidan. Jo, det blåste helt klart. Starkt, men jämnt, vilket innebar att det ändå var rätt lätt att parera sidvinden. Fortfarande nöjd med tillvaron.
I övrigt så hade jag bra medvind på de tre längsta raksträckorna, vilket var trevligt. Bilarna som körde om signalerade tydligt med helljus att de var på väg, innan de drog ner till halvljus och hänsynsfullt körde om mig med god marginal. De flesta mötande bilar ändrade till halvljus så fort de la märke till mig och annars var ”handen framför ansiktet gesten” ganska effektiv. Två bilister tyckte att det var en jättebra idé att blända mig med sitt helljus. Alla andra slog om till halvljus, vilket är ett bra facit med tanke på hur många bilar jag mötte. Överlag tycker jag att de pendlare som är ute samtidigt som jag beter sig bra mot mig som cyklist. Idag skötte sig merparten exemplariskt.
Ja, jag längtar också till våren och jag längtar till Italien och jag längtar till varmt väder och mindre cykelkläder och till min sommarcykel, men tills vidare så är faktiskt cyklingen bra ändå, av en eller annan anledning. Kanske för att cykla är nödvändigt.
Då så, mörkt och motvind. Det gjorde inte så mycket med motvinden, eftersom det inte märks lika tydligt hur sakta det går när det är mörkt. De flesta mötande bilar bländade av till halvljus efter en liten stund, vilket gjorde att jag inte blev helt blind varenda gång jag fick möte. Hade ganska mysigt när jag insåg att det faktiskt regnade och jag hade inte ens märkt det. Bra klädd med andra ord. Regnet bekom mig inte alls.
Hemfärd och medvind. Vintercykeln med den stora svängradien gled utan större ansträngning fram i 40 knyck. Det var värst - Det trodde jag inte att den hade i sig. När den tröga kroppen väl kommer i rörelse och när den slipper svänga, då minsann. Den kändes nästan lite sportig med hur många m/s som helst i ryggen. Svängde vänster och fick vinden i sidan. Jo, det blåste helt klart. Starkt, men jämnt, vilket innebar att det ändå var rätt lätt att parera sidvinden. Fortfarande nöjd med tillvaron.
I övrigt så hade jag bra medvind på de tre längsta raksträckorna, vilket var trevligt. Bilarna som körde om signalerade tydligt med helljus att de var på väg, innan de drog ner till halvljus och hänsynsfullt körde om mig med god marginal. De flesta mötande bilar ändrade till halvljus så fort de la märke till mig och annars var ”handen framför ansiktet gesten” ganska effektiv. Två bilister tyckte att det var en jättebra idé att blända mig med sitt helljus. Alla andra slog om till halvljus, vilket är ett bra facit med tanke på hur många bilar jag mötte. Överlag tycker jag att de pendlare som är ute samtidigt som jag beter sig bra mot mig som cyklist. Idag skötte sig merparten exemplariskt.
Ja, jag längtar också till våren och jag längtar till Italien och jag längtar till varmt väder och mindre cykelkläder och till min sommarcykel, men tills vidare så är faktiskt cyklingen bra ändå, av en eller annan anledning. Kanske för att cykla är nödvändigt.
måndag, november 05, 2007
Hot as hell
Next week is the Zambian National Road Championships and I am supposed to participate in the A class. That is the “Elite”. On the agenda is a 150 kilometer race from Lusaka , past Kafue 
and down the escarpments towards the Zimbabwean border. We simply turn around at the 75k mark and ride the same way back.
After yesterday, however, I am having second thoughts.
We did basically just that. A 150k ride down the race route. Up until 115 kilometers I was feeling great. But as we turned around at the bottom of the escarpments I immediately started to suffer. As we climbed up the hills the wind practically stopped and it was steaming hot. I was sweating like never before, a continuous dripping from my chin.
Rick took off and I could not follow. Tom dropped back and pretty soon I found myself in no mans land. The water in my bottles did not cool me off anymore, it was that hot. It was probably good that I was alone as if our follow vehicle had been behind me I would have climbed in and called it a day.
After about 30 kilometers of gradual climbing and with no water left I saw Rick who had decided to wait for us. We waited for another few minutes and Tom and the car also caught up. More water. Cold water. I started coming back to life.
By then we only had about 18 kilometers to go and I was starting to think that I would actually make it. After another 8 or so kilometers, however, I started feeling a bit dizzy and nauseous. Why push it? I thought and flagged down Peter in the car, climbed in and my day was over after 153k.
It was by far the hardest 150k ride I have ever done. Not because of the speed (we averaged a very reasonable 30.5), but the heat. My heart rate monitor showed that the average temp during the ride had been 39 degrees and peaking at 48.
So: How the hell will I manage next Sunday? Well, I guess next weeks course will not be exactly as tough as we will turn around earlier and hence skip some of the steepest climbing. But then again, the pace will be higher for sure. I really hope that the rains will have started by then as that will bring the temperature down significantly, and looking out the window today chances for that are good. On the other hand, plenty of rainfall will make the two gravel sections very very interesting indeed.
I am getting nervous.
Statistik
Jag har den senaste veckan gått igenom mina träningsdata för året. Aldrig tidigare har jag fört sådan detaljerad träningsdagbok och det är ganska fascinerande.
Sammanfattningsvis:
Cyklat (tom 1 november): 730 mil – ej inräknat till och från jobbet
Träningstimmar: 306
Det innebär alltså att det kan bli svårt att nå det hägrande målet 1000 mil. Jag kan förvisso göra det enkelt för mig och bara räkna in mitt cyklande till och från jobbet, då är jag där och sniffar på 1000 mil redan nu. Inte riktigt, men nästan.
Men så kan man ju inte göra.
Nej, jag får helt enkelt inse mina begränsningar och istället sikta på att nå det målet nästa år. Då kommer ju cykelsäsongen igång redan i februari om allt går som planerat – det vill säga att jag återvänder till Zambia.
Några ytterligare reflektioner:
Trots att jag tycker att jag tränat mycket har jag inte hunnit med mer än 19 pass någon månad – och det var i mars!
Maj var rekordmånad med 160 mil och 55 träningstimmar. Juli var också hård med hela 54 timmars cykling. Juni var ganska dålig med endast 23 träningstimmar. Januari och februari ska vi inte ens tala om, det var ju innan jag kommit på att jag skulle bli jävulskt bra på att cykla.
söndag, november 04, 2007
100 mil - 2007
Man kan ha lite roligt med en träningsdagbok och ett bildarkiv. Jag minns den här dagen 24 mars, då det var strålande väder och sommarcyklar hade börjat dyka upp här och var på vägarna. Bland annat var det årspremiär för Olas Opera. Jag minns också att jag fick en detaljerad beskrivning av energibullen som han hade gjort och att vi diskuterade att återhämtningsdrycken han hade i ena flaskan matchade sommarcykeln. Vid den här tiden hade jag ingen aning om sträckor hit och dit eftersom jag mest brydde mig om antalet timmar då. Alltså var jag lyckligt ovetande om att jag hade passerat 100 mil för året. Vi var 7 personer som cyklade tillsammans lördag 24 mars och det var rätt så blåsigt. Kommentaren i min träningsdagbok var bland annat, "Pigg, men inget pulszon 2-pass precis".
Är det dags nu?
Jag kom tillbaka efter att ha provat den. Det blev bara en liten runda. Speedplay, men inga riktiga skor. Det kändes lite som slöseri. Ola och Niklas bara tittade på mig. Niklas log och Ola skakade på huvudet och skrattade högt. En annan besökare i butiken frågade mig om cykeln var såld nu. Jag vet inte hur jag såg ut, men jag vet hur jag kände mig.
Jag var i Roslilde igår hos Michael på Fabin och han visste om att jag ville prova hans Cervélo R3 SL. Jag provade den och jag fastnade. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men när jag accelererade, när jag tryckte på, så svarade cykeln med en gång. Det fanns ingen fördröjning och normalt så har jag väntat in cykeln (det vill säga motorn, det vill säga mig), innan jag har lagt in en tyngre växel, medan jag har fortsatt att mata kraft i pedalerna. Jag har behövt synkronisera min styrka med cykelns fördröjning. Då tycker jag ändå att det är det som är en stor del av det fantastiska med cykling överlag - Det omedelbara gensvaret, som redan har förbättrats enormt i och med mitt hjulbyte. Med Cervélon så var det bara att mata in växel efter växel tillräckligt snabbt, annars hade du inget trampmotstånd kvar. Inser ni vilken känsla det var?
Tidigare var jag av uppfattningen att eftersom jag inte är en så fantastisk cyklist, så behöver jag inte en så fantastisk cykel heller. Det kunde stämma då, men nu är jag av en annan mening. Mina tankebanor rör sig enligt idén att även om jag köper en cykel som jag aldrig kommer att växa i, så kommer det ändå inte att vara ett överköp. För att förtydliga det; Även om jag aldrig kommer att köra skiten ur min nya cykel, så kommer jag att vara värd den. Hur har jag då kommit fram till att jag är värd en såpass bra cykel? Jo, för att det är så viktigt för mig, för att jag brinner så för det och för att jag faktiskt tillbringar så mycket tid i sadeln.
I samband med att jag skulle köpa nya hjul i juli skrev jag det här:
”Det är lika bra att köpa ett par riktigt bra hjul med en gång som följer med till nästa cykel (lyssna på den ni – nästa cykel – fast det kommer att dröja ett bra tag till), annars kommer jag bara att ångra mig.”
Vad definitionen på ”ett bra tag” är återstår att se. Jag har inte ångrat hjulköpet och jag är oerhört förtjust i mina Ksyrium ES. Målet är att vara lika nöjd eller mer med inköpet av min nya cykel, när det kommer. Nu när jag ändå har bestämt mig för två stycken cykelresor nästa vår, så är det ju väldigt lockande att ha en ny, bättre cykel till dess.
Jag var i Roslilde igår hos Michael på Fabin och han visste om att jag ville prova hans Cervélo R3 SL. Jag provade den och jag fastnade. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men när jag accelererade, när jag tryckte på, så svarade cykeln med en gång. Det fanns ingen fördröjning och normalt så har jag väntat in cykeln (det vill säga motorn, det vill säga mig), innan jag har lagt in en tyngre växel, medan jag har fortsatt att mata kraft i pedalerna. Jag har behövt synkronisera min styrka med cykelns fördröjning. Då tycker jag ändå att det är det som är en stor del av det fantastiska med cykling överlag - Det omedelbara gensvaret, som redan har förbättrats enormt i och med mitt hjulbyte. Med Cervélon så var det bara att mata in växel efter växel tillräckligt snabbt, annars hade du inget trampmotstånd kvar. Inser ni vilken känsla det var?
Tidigare var jag av uppfattningen att eftersom jag inte är en så fantastisk cyklist, så behöver jag inte en så fantastisk cykel heller. Det kunde stämma då, men nu är jag av en annan mening. Mina tankebanor rör sig enligt idén att även om jag köper en cykel som jag aldrig kommer att växa i, så kommer det ändå inte att vara ett överköp. För att förtydliga det; Även om jag aldrig kommer att köra skiten ur min nya cykel, så kommer jag att vara värd den. Hur har jag då kommit fram till att jag är värd en såpass bra cykel? Jo, för att det är så viktigt för mig, för att jag brinner så för det och för att jag faktiskt tillbringar så mycket tid i sadeln.
I samband med att jag skulle köpa nya hjul i juli skrev jag det här:
”Det är lika bra att köpa ett par riktigt bra hjul med en gång som följer med till nästa cykel (lyssna på den ni – nästa cykel – fast det kommer att dröja ett bra tag till), annars kommer jag bara att ångra mig.”
Vad definitionen på ”ett bra tag” är återstår att se. Jag har inte ångrat hjulköpet och jag är oerhört förtjust i mina Ksyrium ES. Målet är att vara lika nöjd eller mer med inköpet av min nya cykel, när det kommer. Nu när jag ändå har bestämt mig för två stycken cykelresor nästa vår, så är det ju väldigt lockande att ha en ny, bättre cykel till dess.
fredag, november 02, 2007
Silva en stödmupp som gästbloggar
Idag presenterar vi vår första gästbloggare. Allt i syfte att utveckla och bredda bloggen. Det kan vara en person som kan inspirera oss till nya infallsvinklar eller någon med intressant kunskap om cyklingens historia, teknik eller träning, bland annat. Allt vi egentligen vill är att vår gästbloggare tillför en extra dimension till bloggen.
I samband med att vår första gästbloggare Silva Sjödin, som numera är officiell stödmupp, tackade ja till att skriva för oss förbereddes en presentation av henne. När Silva sedan skickade texten till oss, infann sig vissa tveksamheter om det var en så lysande idé att börja konceptet gästbloggning med just det här inlägget. Samtidigt vill vi inte styra våra gästbloggare, så nu faller det sig så att den första gästbloggningen handlar om mig – Anette och presentationen av Silva skrevs av mig - Anette.
Här satt vi på varsin kammare i olika delar av Sverige och skrev om varandra. Det kan anas en antydan av en klubb för inbördes beundran, men det är mer än så. Det är faktiskt två cykelmuppar i olika delar av vårt avlånga land som har hittat varandra och funnit att det är gott så.
Anette för cykelmuppar.se
_________________________________________________________
Anette om Silva
Efter Olas och Niklas Nove Colliresa med CykelTours förra året dök det plötsligt upp någon intressant i persongalleriet. En person som jag aldrig hade träffat, men som fick så gott omdöme att min nyfikenhet väcktes. Efter lite historier och då speciellt den om hjulen som inte mådde så bra, så surfade jag visst in på Silvas blogg. Medkänsla på förtvivlans brant och när jag läste kommentarerna som följde, så insåg jag snabbt att det här är en person som är omtyckt och som väckte viljan hos andra att hjälpa henne.
Redan tidigt fanns idéen om att be Silva att gästblogga hos oss, vilket hon gärna ville. Det är rätt intressant att få intryck av en person som du varken har träffat eller kommunicerar direkt med, men som vet om att du finns och som är nyfiken på dig (på oss cykelmuppar i teamet) i sin tur. Första kontakten var nog en hälsning via Ola om jag inte missminner mig, andra steget var lite msn-messande och till slut, så träffades vi på väg ned mot Italien. Vad ska jag säga? Jag blev inte besviken.
En cyklist och en person som vi mer än gärna engagerar som stödmupp här på cykelmuppar.se, Silva Sjödin.
_________________________________________________________
Silva om Anette
Jag hade hört talas om HENNE innan resan, det kändes lite som att jag hade koll på vem HON var och vad HON gick för! Mycket snack hade föregått sig via MSN och jag visste t o m hur HON såg ut någotsånär, eftersom det hade tjuvtränats på ett cykelklubben.se läger i Skåne några helger innan!
Så kommer bussen äntligen fram till Helsingborg, tittar ivrigt ut genom fönsterrutan.. ser en hel hög med folk som ser ut att höra till oss, alla har cyklar i sin närhet! Hoppar glatt ut ur bussen och springer runt.. nehe.. ser ingen som passar in.. cyklarna lastas i släpet och jag blir lite orolig.. HON har väl inte missat..Men vänta lite, det stod två stycken på andra sidan.. Jag springer dit, ser direkt att NU har jag hittat HENNE!!
Vi hälsar på varandra och så börjar vi pladdra, det är som att vi känt varandra i alla tider!
När vi får läge så stämmer vi av både det ena och det andra, vår gemensamma bekant Ola, har det inte så lätt!! HAN sitter hemma och våndas när två av hans tjejpolare leker cyklissor på heltid i Italien! Och har kul!! Så innibänken!
Första dagen så cyklar vi i samma grupp! Jag är ganska långsam uppför.. det märks att det finns backar i Skåne, för HON är vass uppför!! HON tycker också att mina försök att få lite lugnare cykling genom att försöka få folk att titta på utsikten är bra! Mer sånt sa HON.. härligt.. en soulmate!
En kväll kommer HON på besök i rummet! Min äldsta dotter säger med glad röst:
Det syns att Du cyklar! HON sträcker på sig stolt och glatt.. så fyller dottern i med.. DU har samma cykelbränna som mamma har!!
Vi hade en riktigt rolig tid där nere i Italien! Och ska jag sammanfatta det hela så säger jag att mitt första möte med en äkta Cykelmupp har verkligen givit mersmak!
Nu är jag inne på att stödköpa en av HENNES cykelmuppströjor bara för att visa hur det ska gå till på spinningen i Jönköping.. MEN trots att det känns som att vi kan hänga ihop i vått och torrt och trots att jag har en lättare, å sexigare :-) cykel än HENNE.. är jag helt klart tyngre.. bredare.. större.. så en smalltröja.. den passar nog inte Sjödinskan!
Cykla lugnt...
Silva
I samband med att vår första gästbloggare Silva Sjödin, som numera är officiell stödmupp, tackade ja till att skriva för oss förbereddes en presentation av henne. När Silva sedan skickade texten till oss, infann sig vissa tveksamheter om det var en så lysande idé att börja konceptet gästbloggning med just det här inlägget. Samtidigt vill vi inte styra våra gästbloggare, så nu faller det sig så att den första gästbloggningen handlar om mig – Anette och presentationen av Silva skrevs av mig - Anette.
Här satt vi på varsin kammare i olika delar av Sverige och skrev om varandra. Det kan anas en antydan av en klubb för inbördes beundran, men det är mer än så. Det är faktiskt två cykelmuppar i olika delar av vårt avlånga land som har hittat varandra och funnit att det är gott så.
Anette för cykelmuppar.se
_________________________________________________________
Anette om Silva
Efter Olas och Niklas Nove Colliresa med CykelTours förra året dök det plötsligt upp någon intressant i persongalleriet. En person som jag aldrig hade träffat, men som fick så gott omdöme att min nyfikenhet väcktes. Efter lite historier och då speciellt den om hjulen som inte mådde så bra, så surfade jag visst in på Silvas blogg. Medkänsla på förtvivlans brant och när jag läste kommentarerna som följde, så insåg jag snabbt att det här är en person som är omtyckt och som väckte viljan hos andra att hjälpa henne.
Redan tidigt fanns idéen om att be Silva att gästblogga hos oss, vilket hon gärna ville. Det är rätt intressant att få intryck av en person som du varken har träffat eller kommunicerar direkt med, men som vet om att du finns och som är nyfiken på dig (på oss cykelmuppar i teamet) i sin tur. Första kontakten var nog en hälsning via Ola om jag inte missminner mig, andra steget var lite msn-messande och till slut, så träffades vi på väg ned mot Italien. Vad ska jag säga? Jag blev inte besviken.
En cyklist och en person som vi mer än gärna engagerar som stödmupp här på cykelmuppar.se, Silva Sjödin.
_________________________________________________________Silva om Anette
Jag hade hört talas om HENNE innan resan, det kändes lite som att jag hade koll på vem HON var och vad HON gick för! Mycket snack hade föregått sig via MSN och jag visste t o m hur HON såg ut någotsånär, eftersom det hade tjuvtränats på ett cykelklubben.se läger i Skåne några helger innan!
Så kommer bussen äntligen fram till Helsingborg, tittar ivrigt ut genom fönsterrutan.. ser en hel hög med folk som ser ut att höra till oss, alla har cyklar i sin närhet! Hoppar glatt ut ur bussen och springer runt.. nehe.. ser ingen som passar in.. cyklarna lastas i släpet och jag blir lite orolig.. HON har väl inte missat..Men vänta lite, det stod två stycken på andra sidan.. Jag springer dit, ser direkt att NU har jag hittat HENNE!!
Vi hälsar på varandra och så börjar vi pladdra, det är som att vi känt varandra i alla tider!
När vi får läge så stämmer vi av både det ena och det andra, vår gemensamma bekant Ola, har det inte så lätt!! HAN sitter hemma och våndas när två av hans tjejpolare leker cyklissor på heltid i Italien! Och har kul!! Så innibänken!
Första dagen så cyklar vi i samma grupp! Jag är ganska långsam uppför.. det märks att det finns backar i Skåne, för HON är vass uppför!! HON tycker också att mina försök att få lite lugnare cykling genom att försöka få folk att titta på utsikten är bra! Mer sånt sa HON.. härligt.. en soulmate!
En kväll kommer HON på besök i rummet! Min äldsta dotter säger med glad röst:
Det syns att Du cyklar! HON sträcker på sig stolt och glatt.. så fyller dottern i med.. DU har samma cykelbränna som mamma har!!
Vi hade en riktigt rolig tid där nere i Italien! Och ska jag sammanfatta det hela så säger jag att mitt första möte med en äkta Cykelmupp har verkligen givit mersmak!
Nu är jag inne på att stödköpa en av HENNES cykelmuppströjor bara för att visa hur det ska gå till på spinningen i Jönköping.. MEN trots att det känns som att vi kan hänga ihop i vått och torrt och trots att jag har en lättare, å sexigare :-) cykel än HENNE.. är jag helt klart tyngre.. bredare.. större.. så en smalltröja.. den passar nog inte Sjödinskan!
Cykla lugnt...
Silva
torsdag, november 01, 2007
The real Africa
Nu skulle jag kunna skriva ännu ett inlägg om hur fantastiskt det är att cykla i Afrika. Eller om hur mycket jag tränat och hur bra det känns. Eller om hur natthimlen här har en magi som den inte har hemma i Sverige. Eller hur doften av de första regnen säsongen här känns precis så där magisk som den förvandling vattnet innebär för jorden som torkat ihop de senaste 7 månaderna. Eller om trummorna. Eller om leenden och värmen från folk i min närhet. Det skulle jag kunna men det ska jag inte.
För ibland är Zambia bara sådär tufft, hårt och brutalt.
Jag skulle istället kunna berätta om döden. Hur folk dör i Zambia, för dör det gör de. Ibland känns det som att livet här är lika skört som för en fluga. Plötsligt och till synes utan anledning tar det slut. Vare sig du vill eller inte så dör folk runtomkring dig. Som min kollega på Universitetet som dog tidigare i våras. Eller en forskarassistent jag anställde förra våren som några månader senare plötsligt gick bort. Sen har vi alla släktingar till kollegor och vänner som dör. Hur många de är har jag tappat räkningen på för länge sen.
Jag skulle kunna berätta om det faktum att 70% av zambierna lever i fattigdom. Alltså fattigdom enligt definitionen att de skall klara sig på minde än en dollar om dagen. Och visst, de är glada ändå, de skrattar ändå. Men ändå.
”Pengar är kul, särskilt om man är fattig. För det är inte kul att vara fattig.” som en klok person sa en gång.
Jag skulle kunna berätta om en person jag känner som precis tillbringat 9 månader och 15 dagar i häktet misstänkt för brott. Gång på gång på gång på gång har han släpats till domstolen bara för att finna att käranden inte behagat dyka upp. Under tiden i fängelset har han sett folk dö till höger och vänster av kolera och andra sjukdomar. Jag kan berätta hur han av polisen uppmuntrades att köpa sig fri och hur han när han väl kom hem upptäckte att någon eller några hade stulit allt han äger.
Och när det är så tufft som det är ibland. När det brutala, råa, hårda Zambia kryper in under huden på mig. Då är jag glad att jag har min cykel. Då kan jag åka iväg och för en stund bara glömma allt det där. Då kan jag rulla förbi alla söta ungar som står efter vägen och skriker ”howareyouuuu” när jag kommer farandes. Och alla tuffa tonåringar som lägger huvudet på sned, ler lite ballt och gör tummen upp när jag möter dem.
Och sen kan jag hög på endorfiner slå mig till ro på trappan och titta på den där magiska natthimlen, dra in doften av analkande regn och bara vara lycklig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)