Cippo Carpegna

Det där med backar är individuellt. Vissa ser det som intervallträning och flyger glatt upp- och nerför backen ett antal gånger. I min ena klubb CK Lunedi så innebär backpass just det där. Det är kanske inte så konstigt med tanke på de backar vi har i Skåne. Det är inte värsta tänkbara scenario här ändå. Vi har en del åsar att jobba i, men jag har blivit beroende av lite längre backar med lite mer lutning. Beroende är väl att gå till överdrift, men jag har inte mer än kommit hem till Sverige igen förrän jag saknar, längtar till och dagdrömmer om det där härliga, sugande tempot som man kan komma in i cyklandes i en tuff, lång backe, det vill säga ett berg. Gärna timmeslånga backar med en del hårdare passager som tvingar mig att jobba lite extra, att växla med långa sträckor med en rätt hög arbetsbelastning i närheten av tröskelvärdet. Suck – Jag blir alldeles mjuk i ögonen bara av att tänka på det.

Medan 22%-backen var en rolig, tuff och kort upplevelse var Monte Carpegna eller Cippo kallad, en backe helt i min smak. När Per-Håkan började prata om en mycket trevlig utflykt med en lite tuffare klättring, så vaknade jag till. Sedan hörde jag namnet Cippo nämnas och insåg då att här måste jag vara med och köra uppför, fota lite, insupa lite intryck och sedan rapportera till den självklare medcykelmuppen i laguppställningen, nämligen Simon. Lejonkungen är definitivt Simons favoritcyklist. Jag bestämde mig sålunda direkt att det här måste jag vara med om.

Det skulle sedan visa sig att jag missade inte bara en utan två trevliga fikarundor på onsdagen när Cippoturen gick. Medan långa gruppen begav sig av till Carpegna, så hade mellangruppen en lugnare fikarunda med flertalet fikastopp och sedan missade jag även den sanna fikarundan den dagen. Med en toppnotering på 12 möh, 16 km körda, två fikastopp, två cykelaffärer och €10 per km var det veckans glassigaste cykelrunda (som jag inte var med på). Det frestar på att ha missat den, men jag hittade ett berg och en runda som fick mig lycklig.

Fjärde cykeldagen var inte helt lätt för mig. Jag kände det redan vid start och jag kom inte in i det där sköna flytet där kroppen sköter sig själv medan jag har fullt upp att bearbeta alla intryck. Nu kände jag mig seg, lite sliten får väl erkännas. Det tog någon timme innan jag harklade mig och meddelade att jag inte ville hålla satt tempo utan hellre fortsätta själv. Jag insåg att om jag skulle få en någorlunda njutbar upplevelse för Cippo, så måste jag låta kroppen få ett lite lugnare uppvaknande. Det ledde till att Gary och jag drog ner på tempot och lät de andra trampa på före oss. Vist beslut visade det sig för plötsligt så kände jag mig lite mer avslappnad. Riktigt okay blev jag faktiskt inte förrän efter den första, brantaste biten av Cippo var avklarad. Lite kickstart igen.

Hur var Cippo då? Enligt kartinformation 7 km lång, toppen befinner sig på 1423 möh och med en värsta lutning i början på runt 20 %. Vi valde att cykla upp från östra sidan och ner på västra och vilken uppfärd det blev. Det stod Cippo på varenda skylt och Pantani mötte oss från plakat som berättade hur snabbt han hade åkt upp och vilka utväxlingar han hade använt. Jag snuddade vid tanken på att jag borde stanna och fota lite, men när första brantaste biten var avklarad hade jag kommit in i det där härliga tillståndet som jag absolut inte ville avbryta. Det var så vackert. Lövskog och kall, krispig, klar luft. Dessutom var vi ensamma. Var var alla andra cyklister? Med tanke på hur härligt det var hade jag förväntat mig fler personer där även om det inte var högsäsong. Inte för att jag hade något emot det. Vindsus, skogsljud och min andning. Uppe vid Cippostugan stannade Gary till för att strecha ryggen och jag fortsatte. ”Gör det något om jag fortsätter för jag har så bra flyt?” Vilken cyklist kan svara nej på en sådan fråga? Gary släppte snällt iväg mig och mm-hm, vilken härlig tur det var. Det närmaste en negativ tanke jag var skulle i så fall vara att jag var väldigt glad att det inte regnade, för det låg löv och prasslade överallt på vägen och vägbeläggningen var väl inte den bästa jag sett i mitt liv. Uppe på toppen sammanstrålade Gary och jag igen och klarade av de obligatoriska fotandet. Jag insåg att det var lunchdags och jag inte hade ätit något sedan frukost kl 8, vilket faktiskt hade fungerat. När vi väl började frysa så insåg vi att det var dags att åka ned. På med alla extrakläder och kallt var det i alla fall. Nedförturen var inte lika njutbar som uppför. Jag tycker om att åka nedför, men här var det stora grushål i asfalten samt löv, kottar och grenar som gjorde att jag kände mig ganska osäker på underlaget. Det tillsammans med lite stelfrusna och fumliga händer gjorde att det gick saktare än normalt, men hellre det än att vurpa.

Väl tillbaks i Carpegna var det dags för fika och Italienarna kan det där med kaffe och fikatilltugg, så är det bara. Kaffe har dessutom fördelen att vara varmt. Mycket välkommet just då.

Jag behöver väl inte tillägga att jag absolut inte ångrar att jag valde Cippo framför den ultimata fikaturen (även om jag gärna hade varit med på den också)?