Fantastiska cykelmuppar i Italien

Jag får ofta höra att jag är lite galen och det har inte bara med cyklingen att göra, även om det intresset ligger till grund för en hel del i den bedömningen. En av de finare beskrivningarna jag fick höra lyder:

”Man brukar säga att män är från Mars och kvinnor från Venus, men du Anette, du är en måne kring en helt egen planet.”

Det här gör att jag har en ganska positiv tolkning av galen. Det sägs ofta om mig med ett skratt och jag tolkar det som engagerad, med ett brinnande intresse. Även om jag har full förståelse för att alla människor inte kan dela samma intresse med samma intensitet, så är det ändå något intressant med en människa som har ett visst mått av denna galenskap, vad det än vara månde som orsakar det.

Det finns en viss ömhet i uttalande som ”Du är ju helt galen!”, när det kombineras med en huvudskakning och ett leende. Det finns en acceptans som säger ”Jag förstår dig inte, men jag accepterar dig som du är.”

Vadan denna filosofiska utläggning? Jo, jag ville förtydliga det positiva i mitt uttalande när jag säger

Tack alla ni galna cykelmuppar, som var med på Italienresan för att ni gjorde den till den upplevelse det var.

Det här riktar sig till alla som var med på resan givetvis, men jag tänkte smöra lite extra för er gruppledare. Så i bokstavsordning – Tack galna Garry, galna Göran, galna Per-Håkan, galna Silva och till sist, men definitivt inte minst, galna Sören.

Shopping i Italien – Cykelkläder och personlig utveckling

För inte så länge sedan när jag började cykla, så var det diskreta kläder som gällde. Lugna, neutrala färger (svart är alltid bra) och absolut ingen lagutstyrsel. Det kändes fel att ta på sig något sådant, när jag ändå inte hade någon koll alls och dessutom precis hade börjat cykla. Nybörjare i tävlingskläder – Nej tack, inte för mig.

Jag vill inte påstå att jag är någon toppcyklist nu heller, men av någon anledning så började jag sakteliga upptäcka suget efter lagtröjor. Caisse d’Epargne är ju väldigt snygg, vilket jag upptäckte när jag såg exemplar runt omkring mig. Den är ju dessutom inte så gräll i färgerna heller. En sådan var den första lagtröjan som jag började sukta efter. Jag har fortfarande inte köpt någon, men jag har faktiskt inte hittat en full zip i min storlek ännu.

Hur har det slutat då? Jodå, jag har ju köpt klubbkläderna från Lunedi och de känner jag mig helt hemma i. De är väldigt snygga med sitt röda kryss på ryggen och dessutom godkända av Anders Adamsson. Många kläder som jag har fastnat för liksom ropar ”Hej, här är jag. Lägg märke till mig och se till att inte vara i vägen när jag kommer.” Helt okay om man är en grym cyklist. Dit räknar jag mig inte ännu, men ändå har de två första utstyrslarna från profesionella lag inte varit de mest diskreta. Jag har i Italien shoppat en jacka från Acqua & Sapone av en av mina favoritdesigner Roberto Cavalli och till ett riktigt bra pris dessutom. Tror ni att jag är nöjd? Dessutom hittade jag ett Liquigas set till 70% av ordinarie pris. Så fort jag fick det på mig så kapitulerade jag. Jag var tvungen att ha hela setet, trots att jag från början bara hade tänkt att köpa tröjan. Så... Hej här är jag och jag har inte längre bara svarta cykelkläder.

Cippo Carpegna

Det där med backar är individuellt. Vissa ser det som intervallträning och flyger glatt upp- och nerför backen ett antal gånger. I min ena klubb CK Lunedi så innebär backpass just det där. Det är kanske inte så konstigt med tanke på de backar vi har i Skåne. Det är inte värsta tänkbara scenario här ändå. Vi har en del åsar att jobba i, men jag har blivit beroende av lite längre backar med lite mer lutning. Beroende är väl att gå till överdrift, men jag har inte mer än kommit hem till Sverige igen förrän jag saknar, längtar till och dagdrömmer om det där härliga, sugande tempot som man kan komma in i cyklandes i en tuff, lång backe, det vill säga ett berg. Gärna timmeslånga backar med en del hårdare passager som tvingar mig att jobba lite extra, att växla med långa sträckor med en rätt hög arbetsbelastning i närheten av tröskelvärdet. Suck – Jag blir alldeles mjuk i ögonen bara av att tänka på det.

Medan 22%-backen var en rolig, tuff och kort upplevelse var Monte Carpegna eller Cippo kallad, en backe helt i min smak. När Per-Håkan började prata om en mycket trevlig utflykt med en lite tuffare klättring, så vaknade jag till. Sedan hörde jag namnet Cippo nämnas och insåg då att här måste jag vara med och köra uppför, fota lite, insupa lite intryck och sedan rapportera till den självklare medcykelmuppen i laguppställningen, nämligen Simon. Lejonkungen är definitivt Simons favoritcyklist. Jag bestämde mig sålunda direkt att det här måste jag vara med om.

Det skulle sedan visa sig att jag missade inte bara en utan två trevliga fikarundor på onsdagen när Cippoturen gick. Medan långa gruppen begav sig av till Carpegna, så hade mellangruppen en lugnare fikarunda med flertalet fikastopp och sedan missade jag även den sanna fikarundan den dagen. Med en toppnotering på 12 möh, 16 km körda, två fikastopp, två cykelaffärer och €10 per km var det veckans glassigaste cykelrunda (som jag inte var med på). Det frestar på att ha missat den, men jag hittade ett berg och en runda som fick mig lycklig.

Fjärde cykeldagen var inte helt lätt för mig. Jag kände det redan vid start och jag kom inte in i det där sköna flytet där kroppen sköter sig själv medan jag har fullt upp att bearbeta alla intryck. Nu kände jag mig seg, lite sliten får väl erkännas. Det tog någon timme innan jag harklade mig och meddelade att jag inte ville hålla satt tempo utan hellre fortsätta själv. Jag insåg att om jag skulle få en någorlunda njutbar upplevelse för Cippo, så måste jag låta kroppen få ett lite lugnare uppvaknande. Det ledde till att Gary och jag drog ner på tempot och lät de andra trampa på före oss. Vist beslut visade det sig för plötsligt så kände jag mig lite mer avslappnad. Riktigt okay blev jag faktiskt inte förrän efter den första, brantaste biten av Cippo var avklarad. Lite kickstart igen.

Hur var Cippo då? Enligt kartinformation 7 km lång, toppen befinner sig på 1423 möh och med en värsta lutning i början på runt 20 %. Vi valde att cykla upp från östra sidan och ner på västra och vilken uppfärd det blev. Det stod Cippo på varenda skylt och Pantani mötte oss från plakat som berättade hur snabbt han hade åkt upp och vilka utväxlingar han hade använt. Jag snuddade vid tanken på att jag borde stanna och fota lite, men när första brantaste biten var avklarad hade jag kommit in i det där härliga tillståndet som jag absolut inte ville avbryta. Det var så vackert. Lövskog och kall, krispig, klar luft. Dessutom var vi ensamma. Var var alla andra cyklister? Med tanke på hur härligt det var hade jag förväntat mig fler personer där även om det inte var högsäsong. Inte för att jag hade något emot det. Vindsus, skogsljud och min andning. Uppe vid Cippostugan stannade Gary till för att strecha ryggen och jag fortsatte. ”Gör det något om jag fortsätter för jag har så bra flyt?” Vilken cyklist kan svara nej på en sådan fråga? Gary släppte snällt iväg mig och mm-hm, vilken härlig tur det var. Det närmaste en negativ tanke jag var skulle i så fall vara att jag var väldigt glad att det inte regnade, för det låg löv och prasslade överallt på vägen och vägbeläggningen var väl inte den bästa jag sett i mitt liv. Uppe på toppen sammanstrålade Gary och jag igen och klarade av de obligatoriska fotandet. Jag insåg att det var lunchdags och jag inte hade ätit något sedan frukost kl 8, vilket faktiskt hade fungerat. När vi väl började frysa så insåg vi att det var dags att åka ned. På med alla extrakläder och kallt var det i alla fall. Nedförturen var inte lika njutbar som uppför. Jag tycker om att åka nedför, men här var det stora grushål i asfalten samt löv, kottar och grenar som gjorde att jag kände mig ganska osäker på underlaget. Det tillsammans med lite stelfrusna och fumliga händer gjorde att det gick saktare än normalt, men hellre det än att vurpa.

Väl tillbaks i Carpegna var det dags för fika och Italienarna kan det där med kaffe och fikatilltugg, så är det bara. Kaffe har dessutom fördelen att vara varmt. Mycket välkommet just då.

Jag behöver väl inte tillägga att jag absolut inte ångrar att jag valde Cippo framför den ultimata fikaturen (även om jag gärna hade varit med på den också)?

Brantaste backen i stada

Ganska tidigt under Italienvistelsen så fick jag höra talas om 22%-backen. Den skulle inte vara så lång och framför allt så skulle den inte ligga så långt bort. Genast deklarerade jag mitt intresse för den, det vill säga jag sa ganska tydligt att jag ville cykla den och frågade snällt om ingen kunde ta mig till den eller åtminstone ge mig en bra vägbeskrivning, så att jag skulle hitta den. Först lovade researrangören Per-Håkan att nog det skulle gå att ordna och sedan vid ett annat tillfälle gruppledarna Göran och Sören. Jag hade alltså taktiskt dubbelgarderat mig och det fungerade, men jag var ju inte i bästa slag när jag väl kom fram till den här lockande backen.

Dagen innan hade jag kört Cippo/ Mont Carpegna – en alldeles egen historia och en alldeles underbar liten topp det med, när jag väl hade kommit in i mitt backtempo. Hur som helst 22%-backen togs i slutet av rundan på torsdagen, dagen efter jag hade kört över 1900 höjdmeter, varav en halvmastig backe på 7 km. Piper jag lite? Det finns en anledning till det och jag ska avslöja den. Hur som helst torsdag vid lunchtid så tog jag mig an den där backen som jag så gärna ville cykla i. 1,1 km lång 22 % i snitt, 30 % max (och tydligen 33 % i de skarpa serpentinkurvorna som jag undvek).

Nedför, på väg till start upptäckte jag att vägbeläggningen var riktigt usel och jag hade gott om tid att undersöka den för jag sniglade mig ned. Förutom att backen var brant, så var utsikten vidunderlig och huvudet växlade hela tiden mot havet och sedan tillbaka mot vägen. Det gjorde ju inte nedfarten snabbare på något sätt. Kvar däruppe hade jag lämnat en hel del folk, vattenflaskor, reservslangar och lite extra kläder. Av någon anledning så valde jag dock att ha kvar pumpen. Kan det vara för att jag ville ha lite extra utmaning i tyngden eller var det för att jag helt enkelt inte tänkte på den? Kvar lämnades också mobiltelefonen i en av de kära gruppledarnas mindre kompetenta vård. Det hade jag som sagt inte mycket för, för trots att jag fick en ingående beskrivning av fotona som han hade tagit blev det visst inga foton alls. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och i just den här grabbens fall i vadmusklerna (jag känner mig dock tvungen att erkänna att han inte var den enda som hade problem med min kameratelefon).

Väl därnere så pustade jag ut lite, inandades den salta havsluften och undrade hur jobbigt det kunde tänkas bli. Efter att Per-Håkan startade på sin 29-klinga (enligt vissa pensionärskransen, enligt mig ett förnuftigt val), kickade jag i min lättaste växel och började makligt trampa uppför. Lite väl makligt visade det sig för när jag kommit 200-300 m och var tvungen för att väja för ett hål i marken, blev det tvärstopp. Så där stod jag och tittade fåfängt upp mot målet. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna starta i den lutningen (det var värst i början), så det var bara att vända cykeln och rulla utför igen och då blev det lite otäckt ett tag. Jag började kasa på klossarna, men fick stopp på det. Det var inte roligt. Sedan när jag väl började rulla med cykeln, så kände jag hur bakhjulet lättade innan jag hade hunnit få ner baken på sadeln. Det var ingen trygg upplevelse det heller. Det trevliga var att jag kom ner oskadd, fast med lite hög puls. Pustade ut lite till och sedan var det bara att ge sig på det igen.

Den här gången kom jag mycket längre och jag kunde till och med unna mig att sätta mig på sadeln och vila under vissa passager i backen. Ja, vila och vila är väl diskutabelt, men jag kunde åtminstone variera belastningen av muskelgrupperna. På tal om muskelgrupper så kan jag tala om att det var armarna som orsakade det där förargliga stoppet jag fick ta en gång under färden upp. Det är kanske en överdrift att säga att de krampade, men de gjorde rejält ont ett tag. Jag stannade alltså kring 300-400 m från slutet och vinkade glatt till folket uppe på krönet och det var skönt att röra på armarna. Sedan vilade jag pannan mot styret en stund och det var skönt att låta armarna hänga ned vid sidan av.

De sista 200 m var mycket viljestyrka och det gick ganska bra. Jag hade god hjälp av folket som hejdade på mig och speciellt fick Halvard mig att trycka på en del extra när jag egentligen mest var trött. Det går inte att mesa när någon springer bredvid dig och driver dig framåt med rösten. Han lyckades också ta ett foto på mig där jag ler. Åtminstone såg det ut så på en mobiltelefondisplay. Det kan ju ha varit så att jag grimaserade också, men jag tyckte att jag såg rätt lycklig ut. Den bilden bor tillsammans med mina andra foton från Italien på okänd ort för tillfället.

Det är alltså den här lilla extra vändan i början tillsammans med stoppet i backen som är orsaken till att jag så utförligt berättade att jag inte var i toppform just då, den dagen. Det var i och för sig som om den här backen kickstartade mig igen, för efter att ha känt mig lite seg innan backen så hade jag rätt bra energi efter den. Jag hade förväntat mig att vara tröttare efter den urladdningen, men det var bara att tacka och ta emot för de krafter som fanns kvar och hemvägen var vacker och härlig som resten av cyklingen i Italien.

Inför Italien

Jag var orolig för min vad inför Italien. Den mådde inte så där jättebra och jag tränade den försiktigt med min vintercykel. Så fort vintercykeln kom fram så ändrades mitt sätt att cykla. Det påminner lite om att cykla på en betongcykel, inget dämpas och den är inte smidig alls. Samtidigt är jag fäst vid min lilla vinterklump. När jag sätter mig på den så går jag in i ett läge som bara skriker distanspass och det kan vara ganska passande. Det finns inte samma vilja att accelerera ur kurvor eller uppför backar, utan här gäller bara ett långsamt malande, vilket var väldigt passande veckan inför Italienresan. Jag var faktiskt på cykeln söndag till fredag. Det kändes som att det var lika bra att passa på, för sedan skulle jag ju sitta på en buss i flera timmar på fredagen och lördagen.

Sista passet på fredagen var ett riktigt bra solopass. Jag gick upp tidigt när det var mörkt och gav mig ut själv på vägarna. En och en annan lastbil var ute annars var det tomt förutom jag och vintercykeln. Jag kan nämna att jag körde väldigt lugnt utför backarna när jag inte såg så bra. Det kändes förnuftigt. Sista halvtimmen blev det ljust och jag fick en fin soluppgång på köpet.

Om det är någon som har problem med motivationen med att rengöra cykeln kan jag ge tipset att köra när det är mörkt så du inte riktigt ser vad som ligger på vägarna. När jag kom hem upptäckte jag att en hel del hästspillning hade följt med mig hem och cykeln var inte speciellt fräsch. Det var ett snabbt beslut att ta – Först rengöra cykeln och först efter det kom jag. Trots det log jag för mig själv där jag stod i strålande solsken och sköljde av cykeln. Det var bara några timmar kvar till jag skulle ge mig iväg till Helsingborg och därifrån skulle resan fortsätta ner mot Italien.

Hej alla underbara cyklemuppar som var med på resan i Italien

Det här var en underbar upplevelse och jag kommer att skriva en del om det. Tyvärr har jag ju råkat ut för ett missöde och förlorat alla mina bilder från Italien, så därför kommer jag glatt att använda mig av dem som ni skickar till mig. Är det så att ni inte vill att jag använder någon speciell bild så låt mig veta det.

Jag saknar er redan. Puss, puss.

Jag avslutar med samma citat som jag använde mig av när jag kom tillbaka från Frankrikeresan i somras.

”This return to civilian life, this end of the adventure, was a melancholy moment. It was the way you feel when you reach the end of a novel you have loved, when you can hardly bear to be parted from its world and be landed back in you own quotidian reality.”

- Matt Seaton

Live från Italien

Alltså nu är livet så där bra igen. Jag vill bara låta er veta att jag mår finfint och Italien är bra och cylingen är bra och Volan är så fin och hjulen är fantastiskt fina i den här miljön och det finns så många underbara cykelmuppar överallt. Det här är en riktigt bra resa. Det kommer att bli fler rapporter senare. Foton är också tagna och det finns en viss chans att de dyker upp på bloggen. Under tiden kan ni titta på bilden på Silvas blogg på cykelklubben.se. Gissa vad vi tittar på!

Italienresan och dess sätt att locka tjejer

Jag tycker om att shoppa och jag tycker om spaverksamhet, men jag älskar min cykling. Det här gör att jag småler lite åt sättet som de försöker locka mig att följa med på cykelresan till Italien. För att jag ska följa med så finns det möjligheter till att åka på alla möjliga utflykter. Shopping, spa, vinslott och besök i furstendömet San Marino. Allt är säkert mycket trevligt och jag tror att jag hade uppskattat alla av utflykterna, men de har ingen chans i konkurrens med cyklingen. Tror någon att jag ska välja utflykter framför möjligheten att cykla i Italien?

Vi cykelmuppar hade innan Tour de Cykelmuppar pratat lite om behovet av vilodagar och möjligheten att till exempel testa lite aktiviteter som forspaddling. Jag propagerade bestämt för att besöka ett vinslott i Provence. Det blev slutligen en vilodag. Det var dagen efter Monsterrundan och då slöade vi rätt rejält. Det var aldrig någon diskussion om att vi ville göra något annat än cykla i de omgivningarna vi befann oss i. På något sätt så var det som de var gjorda för att cykla i och allt annat var felprioriteringar.

Tillbaka till Italien och okay - vinslottet kanske får sig ett besök av mig och det finns visst en shoppingtur som jag vill följa med på. Den till den stora cykelshopen!