Brantaste backen i stada

Ganska tidigt under Italienvistelsen så fick jag höra talas om 22%-backen. Den skulle inte vara så lång och framför allt så skulle den inte ligga så långt bort. Genast deklarerade jag mitt intresse för den, det vill säga jag sa ganska tydligt att jag ville cykla den och frågade snällt om ingen kunde ta mig till den eller åtminstone ge mig en bra vägbeskrivning, så att jag skulle hitta den. Först lovade researrangören Per-Håkan att nog det skulle gå att ordna och sedan vid ett annat tillfälle gruppledarna Göran och Sören. Jag hade alltså taktiskt dubbelgarderat mig och det fungerade, men jag var ju inte i bästa slag när jag väl kom fram till den här lockande backen.

Dagen innan hade jag kört Cippo/ Mont Carpegna – en alldeles egen historia och en alldeles underbar liten topp det med, när jag väl hade kommit in i mitt backtempo. Hur som helst 22%-backen togs i slutet av rundan på torsdagen, dagen efter jag hade kört över 1900 höjdmeter, varav en halvmastig backe på 7 km. Piper jag lite? Det finns en anledning till det och jag ska avslöja den. Hur som helst torsdag vid lunchtid så tog jag mig an den där backen som jag så gärna ville cykla i. 1,1 km lång 22 % i snitt, 30 % max (och tydligen 33 % i de skarpa serpentinkurvorna som jag undvek).

Nedför, på väg till start upptäckte jag att vägbeläggningen var riktigt usel och jag hade gott om tid att undersöka den för jag sniglade mig ned. Förutom att backen var brant, så var utsikten vidunderlig och huvudet växlade hela tiden mot havet och sedan tillbaka mot vägen. Det gjorde ju inte nedfarten snabbare på något sätt. Kvar däruppe hade jag lämnat en hel del folk, vattenflaskor, reservslangar och lite extra kläder. Av någon anledning så valde jag dock att ha kvar pumpen. Kan det vara för att jag ville ha lite extra utmaning i tyngden eller var det för att jag helt enkelt inte tänkte på den? Kvar lämnades också mobiltelefonen i en av de kära gruppledarnas mindre kompetenta vård. Det hade jag som sagt inte mycket för, för trots att jag fick en ingående beskrivning av fotona som han hade tagit blev det visst inga foton alls. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och i just den här grabbens fall i vadmusklerna (jag känner mig dock tvungen att erkänna att han inte var den enda som hade problem med min kameratelefon).

Väl därnere så pustade jag ut lite, inandades den salta havsluften och undrade hur jobbigt det kunde tänkas bli. Efter att Per-Håkan startade på sin 29-klinga (enligt vissa pensionärskransen, enligt mig ett förnuftigt val), kickade jag i min lättaste växel och började makligt trampa uppför. Lite väl makligt visade det sig för när jag kommit 200-300 m och var tvungen för att väja för ett hål i marken, blev det tvärstopp. Så där stod jag och tittade fåfängt upp mot målet. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna starta i den lutningen (det var värst i början), så det var bara att vända cykeln och rulla utför igen och då blev det lite otäckt ett tag. Jag började kasa på klossarna, men fick stopp på det. Det var inte roligt. Sedan när jag väl började rulla med cykeln, så kände jag hur bakhjulet lättade innan jag hade hunnit få ner baken på sadeln. Det var ingen trygg upplevelse det heller. Det trevliga var att jag kom ner oskadd, fast med lite hög puls. Pustade ut lite till och sedan var det bara att ge sig på det igen.

Den här gången kom jag mycket längre och jag kunde till och med unna mig att sätta mig på sadeln och vila under vissa passager i backen. Ja, vila och vila är väl diskutabelt, men jag kunde åtminstone variera belastningen av muskelgrupperna. På tal om muskelgrupper så kan jag tala om att det var armarna som orsakade det där förargliga stoppet jag fick ta en gång under färden upp. Det är kanske en överdrift att säga att de krampade, men de gjorde rejält ont ett tag. Jag stannade alltså kring 300-400 m från slutet och vinkade glatt till folket uppe på krönet och det var skönt att röra på armarna. Sedan vilade jag pannan mot styret en stund och det var skönt att låta armarna hänga ned vid sidan av.

De sista 200 m var mycket viljestyrka och det gick ganska bra. Jag hade god hjälp av folket som hejdade på mig och speciellt fick Halvard mig att trycka på en del extra när jag egentligen mest var trött. Det går inte att mesa när någon springer bredvid dig och driver dig framåt med rösten. Han lyckades också ta ett foto på mig där jag ler. Åtminstone såg det ut så på en mobiltelefondisplay. Det kan ju ha varit så att jag grimaserade också, men jag tyckte att jag såg rätt lycklig ut. Den bilden bor tillsammans med mina andra foton från Italien på okänd ort för tillfället.

Det är alltså den här lilla extra vändan i början tillsammans med stoppet i backen som är orsaken till att jag så utförligt berättade att jag inte var i toppform just då, den dagen. Det var i och för sig som om den här backen kickstartade mig igen, för efter att ha känt mig lite seg innan backen så hade jag rätt bra energi efter den. Jag hade förväntat mig att vara tröttare efter den urladdningen, men det var bara att tacka och ta emot för de krafter som fanns kvar och hemvägen var vacker och härlig som resten av cyklingen i Italien.