Söta bieffekter av mycket tid i sadeln

Det har pratats om stilfascism här och inte ens jag kunde låta bli att lite försynt undra vad Jesper egentligen hade på sina ventiler. Jag sa inget nedsättande om dem. Jag undrade mest vad de gjorde där och sedan höll jag tyst.

Tydligen kan jag inte låta bli att bedöma olika cykelstilar heller, fast jag inte har det minsta med det att göra. Jag kan alltså ha mer eller mindre starka åsikter om något som skulle kunna ses som totalt oviktigt av vissa. Jag har utvecklats åt stilfacsisthållet och det där med att tycka åt andra är egentligen inte riktigt min stil. Jag argumenterar gärna för min sak, men det ska stå alla fritt att välja att korsa osynliga gränser så mycket de vill (så länge som man inte skadar någon annan, inklusive resten av hela den diskussionen).

Ibland kan jag till och med uppmuntra vissa stilbrott. Det är till exempel ganska roligt när Kerstin tar på sig vita tubsockar och drar dem utanpå benvärmarna mest för att reta den auktoriserade Stilpolisen Jonas. Det bästa är att han inte kan låta bli att reagera på det fast, han vet att det enkom är för hans skulle som stilbrottet görs så tydligt.

Det är därför befriande att vissa andra bieffekter som aktiv cyklist inte alls har med att forma världen efter vissa rigida åsikter utan bara har med skön förvirrig att göra.

Det är inte jag som har varit förvirrad denna gången, men hur som helst:

- Du är ute och kör bil och ser ett hinder på vägen. Vad gör du för att som den hjälpsamma förare du är, hjälpa trafikanterna bakom dig att uppmärksamma hindret i tid? Jo, du försöker slänga bak armen, på rätt sida ryggen för att göra tecken och upptäcker att där finns ryggstödet, som vanligt.

- Du spatserar på gågatan i stan och känner dig snuvig. Som brukligt är så lutar du dig lite åt sidan och fyller lungorna för att blåsa luftvägarna rena. Det blir lite jobbigt när det kommer folk gående som inte riktigt är vana vid den taktiken. Man skulle kunna säga att de är i farozonen för att hamna i vägen. Som tur är så hindrar du dig i sista stund.

Tillbaks till Frasseland - mais oui

Anette pratar vackert och samtidigt skrämmande om mörker och kyla nedan. Själv laddar jag för en tur till varmare breddgrader- trodde jag. I morgon åker jag till Paris och insåg efter besök på smhi.se att vädret i La France skiljer sig marginellt från vädret här.

Det gör i och för sig inte så mycket, för jag kommer ändå inte ta med mig cykeln. Jag får inte ta med mig cykeln. För länge sedan, någon gång i mars, bestämde jag och en kompis oss för att åka till Paris i mars. När vi sen för ett tag sen diskuterade vad vi egentligen skulle göra där sa han kort och gott: ”du får inte ta med dig cykeln i alla fall”.

Så det ska jag inte göra. Det hade blivit svårt och säkert dyrt eftersom Ryanair bara tillåter 10 kg ocheckat handbaggage utan extra kostnad. Allt som ska checkas får man snällt slanta för.

Hur som. Jag har bara cyklat i Paris en gång. Eller cyklat och cyklat, jag har begagnat mig av cykel för min framfart. Det är ju inte cykling i dess sannaste, renaste form utan bara för att ta mig fram någorlunda snabbt och smidigt.

Två saker hände den dagen. Det första var att jag cyklade genom Place Concorde. Ni som har varit i Paris kanske vet hur det ser ur. En enorm rondell med sanslöst mycket bilar, motorcyklar, påfarter och allehanda konstigheter. Att cykla genom den är inte att rekommendera – milt uttryckt. Det andra som hände var att jag sprang på en kompis på gatan av en slump, precis när jag skulle äta lunch. Jag kände vid den tiden typ 3 personer i Paris (av två miljoner i city), och ingen av dem bodde i närheten av där jag var. I Stockholm känner jag fler än tre personer som bor inom ett kvarter från mig och jag springer i princip aldrig på någon av dem.

Två intervallpass hittills och vanlig onsdagsträning ikväll. Det är all cykling jag hinner med den här veckan. Crap.

Höst och mörkare . Kommer jag att kunna härda mig igen?

Det skulle kunna vara så att jag förra vinterhalvåret fortfarande drevs av nybörjariver, men jag tyckte då inte att det var så farligt om det regnade. Man skulle snarare kunna säga att jag förvånat upptäckte det inte var så farligt att cykla när det blåste eller regnade eller haglade eller var mörkt, och så vidare. På samma sätt så kom jag i våras ihåg, när det blev varmare och varmare, hur mycket bättre det känns att cykla när man slipper ta på sig kläder in absurdum. Hur mysigt det är att kunna bestämma längd på sin cykeltur efter hur mycket man orkar, snarare än hur länge man kan hålla på innan man börjar frysa om händerna efter att man har blivit genomblöt. Hur trevligt det är att titta på muskelspelet hos vältränade vader framför mig. Här vill jag passa på att påpeka att egentligen är jag urstark och jag ligger bara bakom för att kolla in fina ben.

Min fundering nu är, kommer jag att kunna komma tillbaka till det där lyckligt, naiva tillståndet då jag mest var glad för jag insåg att det inte var så illa som jag trodde? Att det faktiskt var riktigt härligt att ge sig ut trots allt.

För att inte tala om hur det kommer kännas när jag byter sommarvarianten mot den trogna, tråkiga vintercykeln. Ni vet den där tunga saken med skärmar och lampfästen fram och bak. Finns det fortfarande en möjlighet för mig att komma in det där härligt suggestiva tillståndet då det bara är jag och min cykel som existerar där ute i mörkret och kylan (jag, min cykel och de blöta, svinkalla cykelhandskarna)?

Återstår att se och än så länge så längtar jag mest efter mer värme och ljus (och Italien).

A – Argon

Det här är en speciell cykel i och med att jag har varit med om dess födelse, jag har varit med på premiärturen och jag har dessutom provat den samma kväll som den blev klar. Det är alltså Jonas cykel som åsyftas. En fin spänstig kolfiberram, som faktiskt fick både mig och Simon att drömma i karbon. Att för en stund sukta efter något annat än det vi redan hade. Samtidigt måste jag säga att vi båda direkt efter vi hade avslöjat vårt nyväckta habegär fick något mjukt och ömt i blicken när vi pratade om att vi faktiskt var ganska förtjusta i våra egna älsklingar. Nåja.

Den här cykeln har fotats ett flertal gånger och det är svårt att välja i fotoalbumet. En så här vacker cykel gör sig helt enkelt på bild.

Svealandsmästerskapen i H30

Som jag tidigare berättade så bröt jag igår. Så här gick det till.

Vi var sex stycken Fredrikshovare som startade i H30 klassen. Taktiken var att försöka hålla koll på utbrytningarna och se till att antingen vara med i dem alternativt hämta in dem. På första varvet var det mycket aktivitet och det rycktes och stöttes om vartannat. Jag försökte ett par gånger men luckan blev aldrig mer än några sekunder.

Efter hårdkörning på slutet av första varvet gick jag ner i klungan för att hämta krafter. Någon gång då bildades den utbrytning som sen skulle hålla hela vägen till mål. Jag vet inte exakt när men plötsligt inser jag att de är loss. Än värre var att vi inte hade någon med i utbrytningen.

Vad göra, jo det är bara att gå upp och köra. David, Björn, Sebastian och Kenneth låg redan och dunkade på när jag och Göran avancerade för att hjälpa till. Sen följde cirka 10 kilometer av stenhård körning för att komma ikapp utbrytningen. Vi kanske var lite väl ivriga - i alla fall jag. Efter att ha tagit några riktigt hårda förningar i vansinnestempo nådde vi det enda som kan kallas backe på banan. Jag gick in i backen i topp bara för att nå toppen i botten. Är ni med. Total genomklappning var på G.

Efter backen biter jag ihop och kör ikapp klungan igen men jag inser att jag kommer inte kunna göra mycket mer idag. När jag åter igen släpper klungan i motlutan upp mot mål tackar jag för mig. 50 av 75 kilometer fick duga för idag. Att cykla runt sista varvet på egen hand var jag inte alls sugen på. Övriga Hofvare körde stabilt även om de inte lyckades köra ikapp utbrytningen. David bäst på 13e plats - och det på crossen. Hade han haft Zipphjulen hade de andra inte haft en chans.

Och tack Göran som ringde idag och kollade att jag inte var för deppad över att ha blivit avhängd. Sånt värmer.

Video från loppet nedan



Jag körde intervallpass idag. Kände hur mitt VO2-max utvecklades omedelbart. Nästa gång då jävlar.

DNF suger

Igår cyklade jag Svealandsmästerskapen. Det ledde till min första DNF (did not finish). Eller det var ju inte helt sant - jag DNFade ju på GP:t i Söderhamn också. Skillnaden är att den gången var jag inte trött, men nu klev jag av för att jag hade kört slut på mig själv. Jag blev avhängd.

Visst, jag har redan rationaliserat det hela för mig själv med tankar som att "jag var inte riktigt laddad och hade jag bara varit det så hade jag hängt med hela vägen".

Hur som helst kan jag bara konstatera att DNF suger. Det enda positiva är att man kan ägna sig åt att filma sina klubbkamraters målgång istället. Resultatet av detta kommer inom kort.

Mer om ventilhattar

Eftersom det har dryftats lite om ventilhattar här och där, så måste jag komplettera med en bild. Det går tydligen att sätta ventilhattar på vackra Ksyrium ES också och nej, det är inte mina hjul.

Håller denna cykelmupp på att skaffa sig sunt förnuft?

Det har varit tyst från min sida ett tag nu och det brukar i en cykelvärld betyda att antingen har jag ingen möjlighet att cykla och då tryter inspirationen eller så cyklar jag så mycket att jag inte har tid att skriva.

Det var den mindre roliga förklaringen den här gången. Först hade jag inga direkta sjukdomssymptom, så jag började oroa mig för att jag helt enkel var övertränad, det vill säga (i min värld) för klen för att träna så mycket som jag vill göra. När jag väl fick ont i halsen blev jag mest bara lättad. Det var ”bara” en infektion igen. Som sagt ont i halsen, hög vilopuls och lite lätt feber, utan att vara riktigt sjuk. Inte tillräckligt utslagen för att vara nöjd med att bara ligga och sova och inte i tillräckligt bra form för att träna. Som vanligt så varade det tillståndet i evigheter.

Jag har blivit den klena cykelmuppen i klungan. Tråkigt, visst, men den här gången tänkte jag inte kasta mig över cyklingen igen. Det var i lördags precis tre veckor sedan jag hade det senaste passet där jag kände mig någorlunda fräsch. Jag försökte sedan på tisdagen veckan efter med ett lugnt pass, men insåg att det inte gick och så ett nytt mycket försiktigt pass tisdagen efter igen och det gick inte så bra den gången heller. Efter det fick cykeln stå till i lördags. Jag ska inte påstå att jag kände mig så bra som jag innerst inne hoppades på, men å andra sidan var jag inte sämre än jag förväntade mig och... Jag vilade på söndagen. Helt otroligt! Jag har någonstans lyckats skaffa mig lite sunt förnuft. Det är bra. Något som är mindre bra är att jag känner mig lite stressad över att konditionen har trillat ner i botten eller - Jag vet att den inte har det, men det är så det känns. Sedan känns det som att musklerna har förtvinat under uppehållet också. Ja, kanske inte helt och hållet, men en del i alla fall. Hur ska jag komma tillbaka till formen jag hade innan? Lugn och fin, lugn och fin. Det är numera ett begrepp som jag använder mig av rätt ofta. Jag kanske inte tror på det till hundra procent, men jag tänker fortfarande lyda det. Jag är definitivt inte återhämtad ännu och jag bör starta upp lite lugnt och låta kroppen bestämma lite mer än jag har gjort de tidigare gångerna.

Okay, samma sak som ni kan läsa ovan har jag sagt till de flesta som jag cyklar med. Nu när jag dessutom publicerat det på bloggen kan jag inte avvika från det. Jag är fast besluten att bli någorlunda träningssmart. Om inte annat så har jag haft extra tid att lägga på jobb, släkt och vänner. Det vet jag ju inte när jag kan göra (så mycket) nästa gång (förhoppningsvis om myyyyyycket läääääänge). Flåshurtigt positivt va? Jag kan säga att det har varit riktigt tråkigt under en period att inse att jag inte bör cykla, att försöka lite försiktigt och sedan förstå att jag ska vila lite till.

Vad tar jag med mig från denna upplevelse då? Jo, det finns tendenser på att ett visst sunt förnuft håller på att byggas upp. Det är positivt. Sedan eftersom jag mycket riktigt tyckte mycket synd om mig och insåg att jag definitivt behövde muntras upp så...

En cykelresa till Italien fixar humöret ganska bra och i början av oktober åker jag.

Börjar jag bli en tempocyklist månne?

Igår körde jag SMACK-serien. En serie träningstävlingar arrangerade av klubben vars namn för tankarna till drogmissbruk och elände.

Gårdagens tillställning verkade dock tämligen drogfri. Tempo 30 km stod på programmet. Vädret var perfekt - inga undanflykter fanns för en dålig prestation. Förtuom att jag inte hann värma upp någonting då (se där, jag kom på en).

Det var mitt första 30km tempo på min blixtmaskin och sträckan avverkades på under 45 minuter. 44.42 närmare bestämt. 45 minuter är lite av en "drömgräns" eftersom det innebär att snittfarten då är över 40 kilometer i timmen. 40,26 var min.

Och det är ju bra. Men så kom jag ihåg vad Carlos på Cykelcity sa när jag hämtade ut cykeln.

"Man vinner inga tempolopp på att cykla 40 kilometer i timmen"

Och vet ni vad - han har rätt. I SMACK-serien placerar man sig på ungefär 20e plats av 67 startande på 44.42. Men vinner, det gör man på dryga 40 minuter.

Det var någon snubbe i Vallentuna som vann. Han startade 2,5 minuter efter mig och körde om mig precis efter varvning. Det jag kan trösta mig med är att jag inte tappade lika mycket på tillbakavägen.

Minnesvärt från gårdagen:

1. Man, eller i alla fall jag, får vansinnigt ont i röven av att cykla tempo. Vet inte om jag pressar ner mig i sadeln på något konstigt sätt eller vad jag håller på med. Märkte det inte under tiden, men när jag kom i mål... aj aj aj. Min fräsiga temposadel har någon slags kevlardetaljer fram och bak och jag undrar om det är dessa skottskydd som gnagt sig in i min hud...
   
2. Man ska värma upp ordentligt innan. Det visste jag förstås, men det blev ännu tydligare när jag inte gjorde det.
3. Tempo är konstant jobbigt. Eller som David sa: "Om det känns bra att köra tempo, då tar man i för lite".

Dyr hobby

Jag var innan helgen ganska nöjd med hur pass billigt Söderhamnsäventyret skulle bli. Boende - helpension 595 kronor. Som hittat. Sen dela på bensinpengar med Kenneth. Skitbra.

Sen var det dags för GP:t. Och som ni kanske förstod av tidigare inlägg gick det inte så bra. En kort redogörelse.

Loppet gick på en superfin varbana runt Flygstaden, det gamla regementsområdet (eller om det nu kallas flygflottilj - jag har ju inte gjort lumpen så vad vet jag). Hur som helst. Bilfria, breda vägar med bra asfalt. Inte var det särskilt kuperat heller.

Ungefär en tredjdel in på varvet kom en svag utförslöpa följt av en svag stigning. Inget märkvärdigt men ändå ett bra ställe att plocka placeringar på. På det 9e eller 10e varvet gick jag därför in för att göra precis det.

Problemet var bara att uppe på krönet trycktes klungan ihop och därmet drogs cyklister ut på kanterna. Eftersom jag höll på att köra om låg jag längst ut till vänster och pressades därför av vägen. Inget oschysst alls, jag har bara min egen iver att skylla på.

Hur som helst så gled jag ner i gruset och fick fetsladd på hela ekipaget. På något sätt lyckades jag hålla mig upprätt och med hjärtat i halsgropen rullade jag jag vidare. Efter den följande kurvan tänkte jag kasta mig in på sista rulle för att försöka komma tillbaks in i loppet - men det är då jag hör ett tydligt "pssssssst" och inom två sekunder är framdäcket platt.

"Var är servicebilen?" hinner jag tänka samtidigt som jag likt en proffscyklist slänger upp en arm i luften för att signalera att jag har tekniska problem. Den finns tydligen inte utan det är egen marsch som gäller. Loppet är förstås kört.

Det känns dock ganska okej när jag traskar in mot mål "jag slog mig i alla fall inte fördärvad". Mindre roligt är det när jag börjar mecka i väntan på att loppet ska köras klart. Det visar sig att fälgen på mitt framhjul har fått en liten men ack så tydlig byngla. Det går inte att sätta dit ett nytt däck och frambromsen kommer inte heller bli glad om jag försöker bromsa med knycklad fälg.

På Cykelcity igår fick jag domen: Man kan inte köpa en lös fälg - och OM man skulle kunna det så skulle den kosta nästan lika mycket som ett nytt hjul. Det sista är intressant eftersom man inte heller kan köpa ETT nytt hjul då de endast säljs i par. Så vad ett hjul kostar vet ingen. Men hädanefter duger mitt Campagnolo Zonda framhjul endast som reservdelshjul.

Efter att ha konstaterat detta med visst vemod och smärta i plånboken gick vi över till att diskutera om jag skulle ha ett par Zipp 404 eller 303 som mina nästa racinghjul. Eller varför inte 434 kombinationen? Det blir så mycket billigare nästa gång jag kör sönder något då...

Ps. Jag har ett skitbra bättre begagnat framhjul till salu om någon är intresserad. Smärre "skönhetsfel" men går perfekt. Uttaget -06 säljes på grund av kras.., nej förlåt bristande intresse.

Walking GP - eller mupp rastar cykeln

Fotografen Ida Lundberg fångade en mupp på bild som inte fattade att han skulle CYKLA runt GP-banan i Söderhamn och inte promenera.


Mitt framhjul ser förvånansvärt fräscht ut men jag försäkrar er att det var både bynglat och punkat.

Dokumentationsiver

Det här är vad det verkar vara, nämligen en dokumentation i ord och bild av dokumentationsiver (visuellt tema) och vad det resulterar i när Cykelmupparna åker till Frankrike.

Det börjar redan innan vi har kommit iväg. Eftersom vi var fullt upptagna med att packa så är det lika bra få lite hjälp med den viktiga sysslan att dokumentera och därmed ges också tillfälle att dokumentera den som dokumenterar.

Ibland, när man fotograferar ett motiv får man bonus i form av cykelintresserade som dokumenterar cyklister samtidigt som man själv dokumenterar tävlingsförloppet. Det var många personer som ville ha lite fotodokumentation med sig från Tour de France. Rättelse - stryk ordet ”lite”.



Ibland kan man fånga mindre smarta idéer som att lägga sig i vägen för cyklisterna för att få en bra bild. Kanske det resulterade i en bra bild, men som sagt det var en mycket en dålig idé.
Man kan fota cyklar.
Man kan fota andra cykelmuppar
Man kan fota sig själv
Man kan fotografera en cykelmupp som trasslar med sin kamera
...eller cykelmuppar som faktiskt fotograferar

Sedan börjar det...

Cykelmuppar som fotar cykelmuppar.


En cykelmupp som fotar en reflektion av sig själv när han fotar.
Och en variant av det temat.
… och sedan kan man alltid fotografera en cykelmupp som fotar cykelmuppar. Där den ena tittar på den cykelmupp som fotar cykelmuppar, varav den ena cykelmuppen är den som fotograferar cykelmuppar, varav den ena cykelmuppen är den som tittar på den som... Ja och så in i någon slags evighetsloop.

Vad görs på etapplopp?

Vad gör cyklister egentligen under ett etapplopp? För er noviser som följer Tour de France är det lätt att få intrycket att de ägnar större delen av sin fritid till att dopa sig, få massage, spruta champagne och gud vet vad. Men nu skall jag för er berätta – inget ligger längre ifrån sanningen.

På etapplopp gör man följande.

Äter riskakor till förbannelse. Vart du än tittar står där ett paket. Det är cheesesmak, gräddfil, lättsaltade you name it. De tuggas så fort det blir en stund över. I sin säng, på väg till toaletten, i andras sängar, samtidigt som man pumpar cykeln. Krunch, krunch, krunch. Äta riskakor gör ju ingen för att det är gott utan är en effekt av...

Späkningen (se: späka) som är ett viktig inslag i en cyklist vardag. Det handlar om härdning, både fysiskt och mentalt. Fysiskt i det avseendet att seniorcyklister ofta anser sig behöva gå ner i vikt. Mentalt i att nybörjare (läs: jag) måste inse att vi faktiskt klarar av att hänga med. I vilkenever form så är det en dygd att späka sig – på allehanda vis. Ett sätt att göra detta är att smörja benen med...

Liniment – som svider som satan. Tänk dig relativt nyrakade ben med något irriterade hårsäckar. Dessa täcks av TJURliniment eller vad det nu var. Resultat? Sveda och värk. Det värmer förvisso. Men det värmer som satan.

Blandade bilder från Söderhamn – etapploppens etapplopp. Öh. Finns här.

Söderhamn

Jag var som sagt i Söderhamn i helgen och tävlade. Eftersom ingen annan av mina cykelmuppskompisar var där (missförstå mig inte – det kryllade av cykelmuppar, dock inte de som skriver på denna sida) fick jag själv ställa mig frågan: Jesper, vad tar du med dig från helgen.

Christian Delfin, killen som jag brukar göra laktattest hos, säger att cyklister efter varje tävling skall analysera vad man gjorde bra. Det tänkte jag försöka göra här och nu.

Bra saker i helgen:

• Jag kan cykla ett 15 kilometer långt tempolopp med en snitthastighet på 40km/h
• Jag kan cykla ett linjelopp över 85 kilometer i 42km/h i snitt – och under detta lopp orka med både utbrytningsförsök och hämta in andras utbrytningar.
• Jag kan köra ut i gruset i 40 km/h, få sladd och ändå inte krascha
• Jag kan växla tempo snabbare än de flesta i klungan
• Jag kan cykla länge med en jävla massa mjölksyra

Det var några av de bra sakerna. Men för att vara nyanserad så bjuder jag också på några dåliga saker i helgen.

• Jag kan inte cykla lika snabbt, alltså topphastighet, som de flesta i klungan. Och definitivt inte lika länge.
• Jag är inte helt cykelsmart när jag försökte köra ikapp en utbrytning som innehöll en klubbkamrat (sorry Roger)
• Jag kan inte köra ut i gruset i 40km/h utan att få punktering och därför tvingas bryta GP-loppet.
• Jag kan inte, trots alla de bra sakerna, placera mig bättre än 26a på tempoetappen och 29a på linjeloppet.

Men ja ä int bitter

Nej, det är jag faktiskt inte. För jag har haft så otroligt trevligt i helgen. Hela gänget från Fredrikshof var inte bara väldigt trevliga att hänga med utan också helt sanslöst stöttande och uppmuntranden rakt igenom. Mats-Olov, tack för lånet av hjul när min Zondafälg fick käka lösgrus. Göran: Laptop och projektor är ett måste när vi åker på nästa helgresa också. David: Givetvis laddar vi ovan nämnda utrustning med dina hopklipp av vårklassiker och grand tour-etapper. Peter: Du håller koll på mina kläder. Att jag har rätt strumpa på rätt fot och så vidare (jag gjorde misstaget att ha klubbnamnet på insidan av benet istället för utsidan – inte ok). Och alla ni andra som var med också. Kenneth, Erik, Roger.

Avslutningsvis – en liten film om den tredje dagens linjelopp. Hör hur vackert det låter när speakern annonserar att Fredrikshof anför klungan – Kenneth närmare bestämt.

Jag kommer tillbaka nästa år - var så säker

Ventilhattarna is no more

Jag har varit i Söderhamn och tävlat i helgen - mer om hur det gick senare.

Viktigare ändock är att Mats-Olov (MO) berättade att han har beställt en ny hoj - "med full Record" som han så gärna betonade. Och det är inte vilken hoj som helst utan en Colnago C50. Han var tydligen tvungen att köpa den och det får man faktiskt respektera.

Eftersom jag lovat MO att fimpa mina ventilhattar när han bytte från Shimano till Campa så gjorde jag en rituell bortslängning av dem i helgen. Så nu kära stilfacister är min linjecykel klanderfri. Ska jag bara göra något åt mina spacers på tempohojen också.

Det gick sådär...

Jag cyklade långsammare än förra veckan. Jag hatar att cykla långsammare. Först skyllde jag på vinden, det blåste som fan, men det stöp när en del andra bekanta ansikten cyklade fortare än förra gången.

Jag fick också stryk av den där killen på velo.se som slagit vad med en polare om att cykla under 11 minuter. Ni vet, samma snubbe som cyklade en egen tour de france i somras. Han klarade det precis, med några tiondelar till godo. Jag å andra sidan missade precis gränsen med några tiondelar för mycket. 11.00,5. Typ.

Det var några hårda elitkillar där också. De cyklade fort - 10 blankt på han som var värst. Det är 48km/h i snitt. Hmm, undrar hur mycket jag måste träna...

Svårbotade symptom

Hypokondrin förföljde mig även igår.

"Känner jag mig inte lite krasslig?", "Har jag inte lite ont?"

Trots detta gav jag mig iväg till träningen. Efter 80 kilometer i lugnt tempo var jag hemma igen. Fortfarande övertygad att kroppen var seg - så måste det bara vara. Nånting står inte rätt till. Osv osv.

Vad gör man då i detta läge. Jo givetvis tar jag på mig pulsmätaren för att kolla om vilopulsen är förhöjd vilket kan tyda på överträning (inte i mitt fall då jag haft en latvecka) eller en infektion i kroppen.

Problemet för mig är bara att så fort jag ska kolla min vilopuls så blir jag så exalterad att pulsen direkt går upp. När jag lägger mig ner på sängen visar mätaren icke-stabila 107 slag. Jag är ju för fan dödssjuk! Nej, lugn och fin nu. Lägg dig ner och andas lugnt. Sakta men säkert sjunker pulsen. 88, 84, 82, 79, 77, 74.

Bra tänker jag - fortsätt så - vilket givetvis resulterar i att pulsen direkt hoppar upp till 79 igen. Damn.

Inget alternativ kvar förutom att sova med mätarjäveln på och kolla hur det är ställt med kroppen i morgon bitti. Exalterad över planen har jag förstås svårt att somna. Magläge är inte heller så skönt med pulsband runt kroppen. Men till slut så.

Och när jag vaknade i morse kan jag nöjt konstatera att pulsen under natten varit nere så lågt som 40 slag vilket är ungefär där den ska ligga. Frisk som en nötkärna med andra ord. Nu finns det inga ursäkter längre.

ECI-milen ikväll. Trist bara att det blåser en hel del. Det och diskhjul är en suboptimal combo har jag hört...

Tävlingar och paranoia

Sammanfattning av veckan som kommer: hektisk. På onsdag stundar sista ECI-milen och jag är lite orolig eftersom jag inte cyklat sen senaste deltävlingen för snart en vecka sedan. Jag vet att det inte är någon större fara – men det känns inte bra. Jag känner mig slapp, slö och ur form. Att jag var på bröllop på Åland i helgen gör inte saken bättre. För lite sömn, för mycket vin är inte ett recept för att känna att jag träffat formtoppen.

Sen på fredag bär det av till Söderhamn för etapplopp. Det blir ännu en ny erfarenhet. På fredagen kör vi tempo på 14km, lördag stundar ett GP och söndagen blir det avslutande linjelopp. Vi är 8-9 stycken som åker från klubben vilket gör att vi har möjlighet att köra som ett lag för ovanlighetens skulle. Taktiken lär diskuteras på morgondagens träning. Jag vill gå på utbrytning, inte för att jag tror att jag är den bäst lämpade utan mest för att prova på och för att gå på utbrytning, det är helt enkelt stencoolt.

Ja, det var det där med cykelsmart ja.

Som grädde på moset denna hektiska cykelvecka har jag drabbats av paranoia och hypokondri. Idag berättade jag på jobbet att jag har lite ont i nacken. Jag tänkte att det berodde på olämplig huvudposition under natten. Tror ni mina läkarkollegor köpte den förklaringsmodellen? – oh no. Nej, för tusan, det kan ju vara en viros eller varför inte lite meningit. Jaha, jag som skulle cykla ikväll avråddes från dito och nu sitter jag här och bloggar istället. Jag mår för övrigt bra, det är bara den där nacken.

Därför blir det tidig sänggång ikväll och om jag mår ok i morgon, ja då ska det jävlar cyklas. Då var det sex dar sen sist. Det var länge sen det hände.

Cykelmupparnas favoritberg: Mont Ventoux

Även om Col du Telegraph var det berg som kändes mest som ”vårt” berg fanns där också andra favoriter. Själv föll jag som en fura för det mytomspunna Mt Ventoux. Mt Ventoux är en mytomspunnen plats, både på grund av sitt månliknande landskap de sista 6 kilometrarna men också för det dramtiska dödsfall som skakade Tour de France 1967. Den brittiska cyklisten Tom Simpson segnade då ner död på den 13e etappen av cykelklassikern. Anledningen visade sig vara att han proppat i sig en hel cocktail av läkemedel vilket gjorde att han inte kände att kroppen sa stopp. På bilden till vänster visar vi vår vördnad vid stenen som rests till hans minne.

Vår attack av denna klassiska stigning var mindre dramatisk, dock väldigt ansträngande. Totalt 22 kilometer mäter klättringen och under denna sträcka tar man sig cirka 1600 höjdmeter. Ni hör ju, det är ganska tufft. De sista sex kilometrarna går ute på det öppna månlandskapet och här kan vindarna göra det ännu tuffare. Jag tyckte dock dessa kilometrar var bland de lättare för de var inte fullt lika obarmhärtigt branta som kilometer 7-15 är. Då ser man heller inget slut på eländet vilket jag gjorde när jag väl kunde skåda den klassiska radiomasten på toppen.

Första vändan upp (vi cyklade upp två dagar i rad) satte jag hög fart från början. Första kilometrarna slog jag följe med en Portugis-Fransman som cyklat uppför berget massvis av gånger. Han såg ut som en riktig bergsget och berättade att han som bäst tagit stigningen på 1.30 ungefär. Det satte ribban för mitt försök. Även om 1.30 kändes svårt så lät det allt annat än ömöjligt. Särskilt när min vän konstaterade att ”vous montez bien” (ursäkta ev stavfel), alltså ungefär ”ni klättrar bra”. När han sen några kilometer senare släppte mig så förstod jag att han inte bara snackade skit utan jag höll ett bra tempo.

Sen höll jag jämn och fin fart i cirka 10 kilometer utan att bli omcyklad av någon. Precis innan vi kommer ut på ”månen” kommer en cyklist ifatt mig och jag känner mig så pass fräsch att jag hänger på. Han har också gjort berget på 1.30 visade det sig. Vi växeldrar i några kilometer men sista 1500 meterna brantar det till och jag tvingas släppa. Väl på toppen stannar jag klockan på 1.34, min cykelkompis några sekunder före. Det var så nedrigt att han missade sitt personliga rekord med ynka 15 sekunder...

Väl på toppen och en läsk senare kunde jag bara konstatera hur fantastisk utsikt som erbjuds. Hela Provence ligger för ens fötter. Mt Ventoux ligger lite off, men det är väl värt ett besök ändå. Massor av cyklister, underbara vägar och god mat i pittoreska småstaden Bedoin.

På vägen ner slog jag sen hastighetsrekord utför. Jag satsade hejdlöst för att spränga 90-vallen men mätaren stannade på irriterande 89,3 kilometer/h. En ganska resektabel hastighet förvisso.

Efter en hård dag på berget åkte vi till den lokala syltan. Där visade de givetvis Tour de France och det var inga problem att ta med sig cykeln in.
Sugen på att åka hit - kolla in:
http://www.grenoblecycling.com/MontVentoux.htm
http://www.lemontventoux.net/

Onsdagskombatant överraskar

En av mina träningskompisar gick och vann linjeloppet i H30 klassen i Granheds 2-dagars igår. Björn (bilden) är stor som en björn och cyklar fort som fan. Han är vad man skulle kunna kalla bra. Vi har cyklat tillsammans ganska ofta under våren och samtidigt som jag blev överraskad över att han vann blev jag inte förvånad. Tydligen ryckte han ifrån klungan i utförskörningen mot mål och gick till slut i mål hela 20 sekunder före klungan. Motståndet var högklassisgt så stor fjäder i hatten för Björn och våra varmaste gratulationer.

Senast vi tränade ihop så cyklade jag dock ifrån honom upp för Tullingeberg - hur bra måste det inte betyda att jag är?

Cykelmupparna på jakt

Vi blev så förtjusta i det här med husbil att vi sprang runt på Stora Nolia i Umeå och letade efter ännu häftigare bilar.

Hur brant är Rödtjärnsbacken egentligen?

cykelmuppar.se tog reda på det



Har du något som du undrat över vad gäller cykling och vill att vi skall reda ut? Förslag mottages tacksamt

ECI-Milen - Tempopremiär

Min nya kompis har rastats alltför sällan den senaste tiden. Ikväll fick den dock chansen att på allvar visa vad den går för. Det var dags för tempopremiär.

ECI-Milen (som bara är 8 kilometer) stod på programmet. Kvällens tävling var den tredje av totalt fyra deltävlingar. Då jag missat de första två var jag inte aktuell för sammandraget utan kunde tävla utan press (som att jag hade haft någon press annars?).

Hur som helst. 8 kilometer lät löjligt kort men banan är grym och ger inte många tillfällen till vila utan det går upp och ner mest hela tiden. Efter att ha rekat banan värmde jag upp som sig bör, på trainer, i cirka 20 minuter till. När jag såg nummer 7 svischa förbi började jag så sakta dra mig mot start. Lite väl sakta kanske för starten låg nämligen 500 meter bort och när jag möter nummer 10 (jag hade 11) ja då börjar jag bli orolig. Ingen skada skedd dock, jag kom till start med 40 sekunder tillgodo, ordentligt uppvärmd vid det laget

10 minuter och 51,3 sekunder senare gick jag i mål. Jag slutade dock cykla först efter 11 minuter och 10 sekunder eftersom jag missade vart målet var och trampade på som besatt tills några vänliga själar upplyste mig om att jag faktiskt redan hade gått i mål.

Hur stod sig då tiden i sammanhanget? Jo, ganska bra faktiskt. Under 11 minuter anses tydligen vara ganska bra. Vinnaren, Bengt Gingsjö, hade 10.27 - jag var alltså endast 24 sekunder efter. Placeringen blev väl runt de 10 - tror jag. Många Hofvare på plats och Ivan körde starkt på 10.39. Martina kapade hela 2 minuter på sin tid från förra gången. Kul!

Nästa onsdag går sista deltävlingen och då skall tiden kapas. Ska jag också se om jag kan bräcka dagens snittpuls som landade på 192.

Vissa har greppat

På vår första camping i Frankrike stod följande att läsa under TV-apparaten i allrummet. Vissa har förstått att prioritera när det är Tour de France.

Vid ett tillfälle ockuperades apparaten av två Formel 1 fans. De drog sig dock snabbt undan när de insåg att dagens touretapp bjöd "summit finish" och ingen annan ville kolla på motorsport. Såklart.

Col du Cykelmuppar

Col du Telegraph fick en speciell plats i våra hjärtan under resan i frankrike. Den huvudsakliga anledningen var nog att det var det första berget vi cyklade upp på. Det var även den stigning vi gav oss på flest gånger (tre).

Vi ställde husbilen vid början av stigningen efter att ha försökt att köra upp på Col du Galibier, men blivit tvingade av polisen att vända redan halvvägs uppe på Telegraph. Det första vi gjorde när vi äntligen hittat en plats att ställa bilen var att kasta oss i cykelkläderna och börja klättra på vårat första berg. Över lag gick det väldigt lugnt upp, undantaget några försök till ryck av vissa muppar. Alla sådana försök straffades väldigt snabbt med ohyggliga mängder mjölksyra. Det var en häftig upplevelse att köra så länge uppför. Lite nervöst var det också. Hur jobbigt kommer det att bli? Hur hårt kan jag köra? Man har ju verkligen ingen aning första gången! Vi var nog alla lite överraskade när vi kom upp utan problem. Sedan så var det det där med utförskörning… efter två vurpor i år så måste jag säga att jag var väääldigt försiktig. Fan heller att jag skulle ramla igen! Mina muppiga vänner var inte fullt så försiktiga och körde ifrån mig ordentligt.

Dagen efter var det dags igen. Efter en orolig natt med mardrömmar om cykeltjuvar, var det dags att ta sig upp för vårat berg igen. Den här gången skulle vi dock hela vägen upp på Col du Galibier också. Det var helt sjukt mycket folk ute och cyklade redan tidigt på morgonen. Vägen kantades redan av entusiastiska cykelfanatiker som hade vänligheten att heja på oss. Mycket ”courage” och ”Allez, allez” blev det. Två muppar som jag inte tänker namnge kände sig manade att cykla som dårar (det verkade nästan som att de tävlade med varandra) där det stod flest människor. Jag undrar hur det kom sig!? Inte heller denna gång var det några större problem att ta sig upp. Jobbigare blev det såklart på det stora berget som kom direkt efteråt (efter fyra kilometers utförskörning).

När vi för tredje gången släpade oss upp på vårat berg, så var det den tredje stigningen på den så kallade monsterrundan. Plösligt gick det inte så jäkla lätt längre! Backen var ju plötsligt betydligt längre och brantare. Med mycket möda tog vi oss dock upp genom massiva flugsvärmar. På toppen blev det en välförtjänt hamburgertallrik innan vi fortsatte med de två sista bergen.



En lång backe och en stor upplevelse! Detta har gjort att det här berget känns som vårat. Jag kommer länge att minnas våra strapatser på Col du Telegraph!

Att räkna mil – en hobby som ska utföras med måtta

Jag har precis sluppit ur uppdateringsträsket med sparkontot plundrat, men jag överlevde. Det är faktiskt Frankrikeresan som räddade mig. Tack vare mina nya hjul känns min cykel helt annorlunda och den är riktigt bra och stabil nedför alpernas branta serpentiner. Att jag sedan inte orkar trycka den uppför backarna lika bra är ju bara en träningsfråga och nästa gång ska motorn vara i bättre skick. Jag vet i och för sig att det blir en ny cykel förr eller senare och jag är beredd att lägga en ansenlig summa pengar på den, men Volans härliga beteende i Frankrike gör att jag har insett att det inte är någon brådska just nu. Jag har en bra cykel och nästa ska vara bra mycket bättre. Alltså är det ingen idé att jäkta. Vilket äventyr det kommer att bli att välja och vraka och vela och ha beslutsångest. Något att se fram emot!

Vissa tycker dessutom att jag ska uppdatera min pulsmätare och ett antal personer har vid flera tillfällen muntert påpekat att jag definitivt borde ha en med GPS-funktion. Det har jag definitivt inget emot. Inte för att den ska hindra mig att köra lite halvt om halvt vilse för det kan vara trevligt ibland, utan snarare för att jag ska hitta tillbaka till alla de där mysiga vägarna som jag har varit på och för att jag ska kunna beskriva för andra hur de ska hitta dem. Alltså är det något som jag vill ha, men det är ingen brådska med det heller för jag har en rätt okay pulsmätare och sedan jag fick en cykeldator av en vänlig själ har jag ju dessutom koll på hur långt jag cyklar, vilket kan vara kul.

...och farligt! Ett nytt träsk har fångat mig. Det började helt oskyldigt med att jag skulle uppskatta hur långt jag hade cyklat inför Vänern Runt och tack vare min träningsdagbok kunde jag göra en snabb uppskattning. När jag sedan fick cykeldatorn så gjorde jag en ny uppskattning och för att inte riskera något fusk så räknade jag i underkant. Nu har jag cyklat ca 630 mil i år och det är nu det farliga börjar. Jag som tidigare inte brydde mig om sträckor utan mest kollade träningstimmar har insett att 1000 mil i år inte är en omöjlighet. Jag får inte ligga på latsidan och jag får inte ha några långa träningsuppehåll, men det skulle kunna gå.

Alltså det här är ett träsk som jag inte vill vara i. Jag vill inte cykla mil bara för att jag ska komma upp i en fjantig gräns (som jag av någon anledning finner oerhört lockande) under 2007. Ska det vara så här resten av året att jag tittar på den där displayen och funderar på om jag inte ska ta en liten omväg till för säkerhets skull? Svaret på den frågan är nog ja, det kommer att hända då och då. Fast å andra sidan så är det ju inte precis så att jag är speciellt motvillig mot att ge mig ut och cykla långturer, så det är något som jag får lära mig att leva med helt enkelt. Det gäller bara att inte låta det ta överhanden över cykeltillvaron.

En annan fråga som flyktigt har infunnit sig, men som jag snabbt slog bort och som jag vägrar att hantera är: Om jag nu cyklar så mycket – Hur kommer det sig att jag inte är bättre?

Lördagen var för övrigt super i Skåne och jag tittade knappt på distansen alls förrän jag närmade mig hemmet.

Inlägget om Frankrikeresan som egentligen inte skulle skrivas

Jag tänkte egentligen inte skriva något mer om Frankrike än mitt förra inlägg för hela den upplevelsen är så stor och det blir liksom för mycket att skriva om. Jag har fått höra av en cykelkompis att han inte orkar läsa mina inlägg för att de är för långa. Det är helt enkelt för mycket text. Ett inlägg om hela Frankrikeresan skulle bli mastodontlångt och på något sätt så är jag redan på väg bort från den. Det är ett härligt, underbart minne, men jag ser redan fram emot nästa upplevelse, som än så länge är ett kanske fast det har redan hunnit passera en del stadier som:

”Det låter fantastiskt bra och det hade ju varit roligt men...”,
”Det skadar ju inte att kolla upp det lite noggrannare.”,
”Intresseanmälan är ju inte bindande – bäst jag anmäler mig för säkerhets skull.”
”Jag skulle kanske ta och räkna lite på om jag har råd egentligen.”

Dessutom har jag varnat chefen om att jag nog kommer att ta en semestervecka till i höst. Som sagt, jag har inte bestämt mig ännu, men det verkar som att mina vänner och min familj redan vet att jag kommer att åka. De kanske vet något som inte jag vet.

Hur som helst tillbaka till Frankrike. Saken är den att jag läste en kommentar och sedan var det kört. Klart att jag måste skriva lite om mina cykelupplevelser i Frankrike, så det här inlägget är till dig Stina.

Nå, vad ska jag skriva om? Om Jonas reaktion när jag sa att jag tyckte att hans och Jespers hjälmar är söta eftersom det främre ventilationshålet är utformat som ett hjärta? Om hur det kommer sig att vi cykelmuppar anser att Col du Telegraph på något sätt har blivit vårt berg? Om Tour de Francedagen när vi cyklade tillsammans med hur många andra cykelmuppar som helst från alla möjliga länder och pratade med än den ena än den andra om cykling och cyklar och allt möjligt cykelrelaterat? Det var en riktigt häftig dag. Om mina upplevelser under monsterrundan, där jag i efterhand inser att jag kanske är tuffare än jag tror? Jag hade inte en bra dag den dagen kan jag tala om. Jag var liksom körd redan från början. Bra att det var så vackra omgivningar som kunde distrahera mig emellanåt och hade det inte varit för att allt arbete uppför belönades med vila nedför hade jag varit helt borträknad. Jag kanske skulle ta och beskriva de underbara utmattningsskrattanfallen som kom några gånger under resan? Det behövs inte mycket för att dra igång dem när man är som tröttast.

Nej, jag vill berätta om två upplevelser som jag inte visste något om innan vi reste ned, men som är av det slaget att man bör se till att få några av dem under sina semestrar – nämligen de oplanerade smultronställena. I det här fallet var det två vägar som vi inte visste något om i förväg, men som gav mig två kickar av det mäktiga slaget. Nu vill jag absolut inte förringa de coola topparna, men vi kände ju redan i förväg till att vi ville cykla uppför och nedför dem.

En av de vägarna är Route Rouge, som vi tog sedan vi hade cyklat uppför Alpe d’Huez. Vi trodde att vi skulle fortsätta dagen nedför. Istället visade det sig att rundan vi valt fortsatte mycket i uppförslutets tecken, men vad gjorde väl det? Route rouge är helt underbar och jag passade på att fortsätta själv en stund när grabbarna stannade för att käka powerbars, fota och filma. Det var en magisk halvtimme när jag var helt själv på en slingrande bergsväg, som är så otroligt vacker. Det fanns inga andra ljud än det härliga swoshandet från mina hjul och kedjans surrande. Ja, naturen lät visst lite också, som till exempel när jag cyklade förbi porlande vatten. När jag stannade för att vänta in grabbarna var jag tvungen att fota min fina Vola, mina fina hjul och mig själv i mitt saliga tillstånd innan de kom ikapp.

Den andra oväntat härliga turen var en liten smal väg som slingrade sig uppför bergssidan från Le Bourg d’Oisans där vi bodde. Vi såg den från vår camping och Jesper ville gärna testa den, så när vi var på väg till baka från Col du Glandon så passade vi på att bege oss uppför den. I början av den så mötte vi en bil som varnade oss för en hemskt farlig, väldigt lång tunnel utan belysning. Efter ett tag så vände Jonas (innan vi hann fram till den farliga tunneln), så då var det bara Jesper och jag kvar. Jag har en viss förståelse för att Jonas vände. Vägen var inte den bäst underhållna i världshistorien och den var dessutom ganska smal, men samtidigt var det en sådan väg som bara skrek åt dig att fortsätta lite till, för runt nästa krök så väntar nya äventyr. Det visade sig att tunneln verkligen var väldigt lång, väldigt mörk och rätt svårforcerad skulle man kunna säga. När vi befann oss i mitten av den så fick Jesper ta fram kamerablixten och lysa upp vägen åt oss för det gick inte att se någonting. Vi visste att det kanske hade varit förnuftigt att vända, men det gick helt enkelt inte. Vi var bara tvungna att fortsätta. Det fanns fler tunnlar och i nästa tunnel varnade jag Jesper för de ganska breda och djupa dikena vid sidan av tunnelväggarna, sedan tog det 20 sekunder och eftersom jag inte såg någonting, så hamnade jag visst själv i det på högersidan. Det tyckte Jesper var ganska roligt (när han hade försäkrat sig om att jag var okay). Jag var helt okay, men jag kunde inte säga om cykeln var det förrän jag kom ut i ljuset igen, så jag var lite orolig en stund. Den kändes bra i alla fall och det visade sig att det var precis vad den var. Mellan de mörka tunnlarna så var vägen en höjdare. Svindlande vacker utsikt och roliga krökar som gjorde att jag nyfiket trampade runt bergsväggarna för att se vad som dolde sig på andra sidan.


Det finns givetvis så mycket mer att skriva om Frankrikeresan och jag är rätt säker på att ämnet inte är uttömt ännu. Om inte annat så vet jag att det finns en hel del filmer till som skulle kunna hamna här, för det var väldigt vad Jesper och Jonas filmade. Vilken backe vi än var i hördes: "Vad tar du med dig av dagen?"