Vi ställde husbilen vid början av stigningen efter att ha försökt att köra upp på Col du Galibier, men blivit tvingade av polisen att vända redan halvvägs uppe på Telegraph. Det första vi gjorde när vi äntligen hittat en plats att ställa bilen var att kasta oss i cykelkläderna och börja klättra på vårat första berg. Över lag gick det väldigt lugnt upp, undantaget några försök till ryck av vissa muppar. Alla sådana försök straffades väldigt snabbt med ohyggliga mängder mjölksyra. Det var en häftig upplevelse att köra så länge uppför. Lite nervöst var det också. Hur jobbigt kommer det att bli? Hur hårt kan jag köra? Man har ju verkligen ingen aning första gången! Vi var nog alla lite överraskade när vi kom upp utan problem. Sedan så var det det där med utförskörning… efter två vurpor i år så måste jag säga att jag var väääldigt försiktig. Fan heller att jag skulle ramla igen! Mina muppiga vänner var inte fullt så försiktiga och körde ifrån mig ordentligt.
Dagen efter var det dags igen. Efter en orolig natt med mardrömmar om cykeltjuvar, var det dags att ta sig upp för vårat berg igen. Den här gången skulle vi dock hela vägen upp på Col du
Galibier också. Det var helt sjukt mycket folk ute och cyklade redan tidigt på morgonen. Vägen kantades redan av entusiastiska cykelfanatiker som hade vänligheten att heja på oss. Mycket ”courage” och ”Allez, allez” blev det. Två muppar som jag inte tänker namnge kände sig manade att cykla som dårar (det verkade nästan som att de tävlade med varandra) där det stod flest människor. Jag undrar hur det kom sig!? Inte heller denna gång var det några större problem att ta sig upp. Jobbigare blev det såklart på det stora berget som kom direkt efteråt (efter fyra kilometers utförskörning).
När vi för tredje gången släpade oss upp på vårat berg, så var det den tredje stigningen på den så kallade monsterrundan. Plösligt gick det inte så jäkla lätt längre! Backen var ju plötsligt betydligt längre och brantare. Med mycket möda tog vi oss dock upp genom massiva flugsvärmar. På toppen blev det en välförtjänt hamburgertallrik innan vi fortsatte med de två sista bergen.
En lång backe och en stor upplevelse! Detta har gjort att det här berget känns som vårat. Jag kommer länge att minnas våra strapatser på Col du Telegraph!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar