Inlägget om Frankrikeresan som egentligen inte skulle skrivas

Jag tänkte egentligen inte skriva något mer om Frankrike än mitt förra inlägg för hela den upplevelsen är så stor och det blir liksom för mycket att skriva om. Jag har fått höra av en cykelkompis att han inte orkar läsa mina inlägg för att de är för långa. Det är helt enkelt för mycket text. Ett inlägg om hela Frankrikeresan skulle bli mastodontlångt och på något sätt så är jag redan på väg bort från den. Det är ett härligt, underbart minne, men jag ser redan fram emot nästa upplevelse, som än så länge är ett kanske fast det har redan hunnit passera en del stadier som:

”Det låter fantastiskt bra och det hade ju varit roligt men...”,
”Det skadar ju inte att kolla upp det lite noggrannare.”,
”Intresseanmälan är ju inte bindande – bäst jag anmäler mig för säkerhets skull.”
”Jag skulle kanske ta och räkna lite på om jag har råd egentligen.”

Dessutom har jag varnat chefen om att jag nog kommer att ta en semestervecka till i höst. Som sagt, jag har inte bestämt mig ännu, men det verkar som att mina vänner och min familj redan vet att jag kommer att åka. De kanske vet något som inte jag vet.

Hur som helst tillbaka till Frankrike. Saken är den att jag läste en kommentar och sedan var det kört. Klart att jag måste skriva lite om mina cykelupplevelser i Frankrike, så det här inlägget är till dig Stina.

Nå, vad ska jag skriva om? Om Jonas reaktion när jag sa att jag tyckte att hans och Jespers hjälmar är söta eftersom det främre ventilationshålet är utformat som ett hjärta? Om hur det kommer sig att vi cykelmuppar anser att Col du Telegraph på något sätt har blivit vårt berg? Om Tour de Francedagen när vi cyklade tillsammans med hur många andra cykelmuppar som helst från alla möjliga länder och pratade med än den ena än den andra om cykling och cyklar och allt möjligt cykelrelaterat? Det var en riktigt häftig dag. Om mina upplevelser under monsterrundan, där jag i efterhand inser att jag kanske är tuffare än jag tror? Jag hade inte en bra dag den dagen kan jag tala om. Jag var liksom körd redan från början. Bra att det var så vackra omgivningar som kunde distrahera mig emellanåt och hade det inte varit för att allt arbete uppför belönades med vila nedför hade jag varit helt borträknad. Jag kanske skulle ta och beskriva de underbara utmattningsskrattanfallen som kom några gånger under resan? Det behövs inte mycket för att dra igång dem när man är som tröttast.

Nej, jag vill berätta om två upplevelser som jag inte visste något om innan vi reste ned, men som är av det slaget att man bör se till att få några av dem under sina semestrar – nämligen de oplanerade smultronställena. I det här fallet var det två vägar som vi inte visste något om i förväg, men som gav mig två kickar av det mäktiga slaget. Nu vill jag absolut inte förringa de coola topparna, men vi kände ju redan i förväg till att vi ville cykla uppför och nedför dem.

En av de vägarna är Route Rouge, som vi tog sedan vi hade cyklat uppför Alpe d’Huez. Vi trodde att vi skulle fortsätta dagen nedför. Istället visade det sig att rundan vi valt fortsatte mycket i uppförslutets tecken, men vad gjorde väl det? Route rouge är helt underbar och jag passade på att fortsätta själv en stund när grabbarna stannade för att käka powerbars, fota och filma. Det var en magisk halvtimme när jag var helt själv på en slingrande bergsväg, som är så otroligt vacker. Det fanns inga andra ljud än det härliga swoshandet från mina hjul och kedjans surrande. Ja, naturen lät visst lite också, som till exempel när jag cyklade förbi porlande vatten. När jag stannade för att vänta in grabbarna var jag tvungen att fota min fina Vola, mina fina hjul och mig själv i mitt saliga tillstånd innan de kom ikapp.

Den andra oväntat härliga turen var en liten smal väg som slingrade sig uppför bergssidan från Le Bourg d’Oisans där vi bodde. Vi såg den från vår camping och Jesper ville gärna testa den, så när vi var på väg till baka från Col du Glandon så passade vi på att bege oss uppför den. I början av den så mötte vi en bil som varnade oss för en hemskt farlig, väldigt lång tunnel utan belysning. Efter ett tag så vände Jonas (innan vi hann fram till den farliga tunneln), så då var det bara Jesper och jag kvar. Jag har en viss förståelse för att Jonas vände. Vägen var inte den bäst underhållna i världshistorien och den var dessutom ganska smal, men samtidigt var det en sådan väg som bara skrek åt dig att fortsätta lite till, för runt nästa krök så väntar nya äventyr. Det visade sig att tunneln verkligen var väldigt lång, väldigt mörk och rätt svårforcerad skulle man kunna säga. När vi befann oss i mitten av den så fick Jesper ta fram kamerablixten och lysa upp vägen åt oss för det gick inte att se någonting. Vi visste att det kanske hade varit förnuftigt att vända, men det gick helt enkelt inte. Vi var bara tvungna att fortsätta. Det fanns fler tunnlar och i nästa tunnel varnade jag Jesper för de ganska breda och djupa dikena vid sidan av tunnelväggarna, sedan tog det 20 sekunder och eftersom jag inte såg någonting, så hamnade jag visst själv i det på högersidan. Det tyckte Jesper var ganska roligt (när han hade försäkrat sig om att jag var okay). Jag var helt okay, men jag kunde inte säga om cykeln var det förrän jag kom ut i ljuset igen, så jag var lite orolig en stund. Den kändes bra i alla fall och det visade sig att det var precis vad den var. Mellan de mörka tunnlarna så var vägen en höjdare. Svindlande vacker utsikt och roliga krökar som gjorde att jag nyfiket trampade runt bergsväggarna för att se vad som dolde sig på andra sidan.


Det finns givetvis så mycket mer att skriva om Frankrikeresan och jag är rätt säker på att ämnet inte är uttömt ännu. Om inte annat så vet jag att det finns en hel del filmer till som skulle kunna hamna här, för det var väldigt vad Jesper och Jonas filmade. Vilken backe vi än var i hördes: "Vad tar du med dig av dagen?"