Cykelmupparnas favoritberg: Mont Ventoux

Även om Col du Telegraph var det berg som kändes mest som ”vårt” berg fanns där också andra favoriter. Själv föll jag som en fura för det mytomspunna Mt Ventoux. Mt Ventoux är en mytomspunnen plats, både på grund av sitt månliknande landskap de sista 6 kilometrarna men också för det dramtiska dödsfall som skakade Tour de France 1967. Den brittiska cyklisten Tom Simpson segnade då ner död på den 13e etappen av cykelklassikern. Anledningen visade sig vara att han proppat i sig en hel cocktail av läkemedel vilket gjorde att han inte kände att kroppen sa stopp. På bilden till vänster visar vi vår vördnad vid stenen som rests till hans minne.

Vår attack av denna klassiska stigning var mindre dramatisk, dock väldigt ansträngande. Totalt 22 kilometer mäter klättringen och under denna sträcka tar man sig cirka 1600 höjdmeter. Ni hör ju, det är ganska tufft. De sista sex kilometrarna går ute på det öppna månlandskapet och här kan vindarna göra det ännu tuffare. Jag tyckte dock dessa kilometrar var bland de lättare för de var inte fullt lika obarmhärtigt branta som kilometer 7-15 är. Då ser man heller inget slut på eländet vilket jag gjorde när jag väl kunde skåda den klassiska radiomasten på toppen.

Första vändan upp (vi cyklade upp två dagar i rad) satte jag hög fart från början. Första kilometrarna slog jag följe med en Portugis-Fransman som cyklat uppför berget massvis av gånger. Han såg ut som en riktig bergsget och berättade att han som bäst tagit stigningen på 1.30 ungefär. Det satte ribban för mitt försök. Även om 1.30 kändes svårt så lät det allt annat än ömöjligt. Särskilt när min vän konstaterade att ”vous montez bien” (ursäkta ev stavfel), alltså ungefär ”ni klättrar bra”. När han sen några kilometer senare släppte mig så förstod jag att han inte bara snackade skit utan jag höll ett bra tempo.

Sen höll jag jämn och fin fart i cirka 10 kilometer utan att bli omcyklad av någon. Precis innan vi kommer ut på ”månen” kommer en cyklist ifatt mig och jag känner mig så pass fräsch att jag hänger på. Han har också gjort berget på 1.30 visade det sig. Vi växeldrar i några kilometer men sista 1500 meterna brantar det till och jag tvingas släppa. Väl på toppen stannar jag klockan på 1.34, min cykelkompis några sekunder före. Det var så nedrigt att han missade sitt personliga rekord med ynka 15 sekunder...

Väl på toppen och en läsk senare kunde jag bara konstatera hur fantastisk utsikt som erbjuds. Hela Provence ligger för ens fötter. Mt Ventoux ligger lite off, men det är väl värt ett besök ändå. Massor av cyklister, underbara vägar och god mat i pittoreska småstaden Bedoin.

På vägen ner slog jag sen hastighetsrekord utför. Jag satsade hejdlöst för att spränga 90-vallen men mätaren stannade på irriterande 89,3 kilometer/h. En ganska resektabel hastighet förvisso.

Efter en hård dag på berget åkte vi till den lokala syltan. Där visade de givetvis Tour de France och det var inga problem att ta med sig cykeln in.
Sugen på att åka hit - kolla in:
http://www.grenoblecycling.com/MontVentoux.htm
http://www.lemontventoux.net/

Col du Cykelmuppar

Col du Telegraph fick en speciell plats i våra hjärtan under resan i frankrike. Den huvudsakliga anledningen var nog att det var det första berget vi cyklade upp på. Det var även den stigning vi gav oss på flest gånger (tre).

Vi ställde husbilen vid början av stigningen efter att ha försökt att köra upp på Col du Galibier, men blivit tvingade av polisen att vända redan halvvägs uppe på Telegraph. Det första vi gjorde när vi äntligen hittat en plats att ställa bilen var att kasta oss i cykelkläderna och börja klättra på vårat första berg. Över lag gick det väldigt lugnt upp, undantaget några försök till ryck av vissa muppar. Alla sådana försök straffades väldigt snabbt med ohyggliga mängder mjölksyra. Det var en häftig upplevelse att köra så länge uppför. Lite nervöst var det också. Hur jobbigt kommer det att bli? Hur hårt kan jag köra? Man har ju verkligen ingen aning första gången! Vi var nog alla lite överraskade när vi kom upp utan problem. Sedan så var det det där med utförskörning… efter två vurpor i år så måste jag säga att jag var väääldigt försiktig. Fan heller att jag skulle ramla igen! Mina muppiga vänner var inte fullt så försiktiga och körde ifrån mig ordentligt.

Dagen efter var det dags igen. Efter en orolig natt med mardrömmar om cykeltjuvar, var det dags att ta sig upp för vårat berg igen. Den här gången skulle vi dock hela vägen upp på Col du Galibier också. Det var helt sjukt mycket folk ute och cyklade redan tidigt på morgonen. Vägen kantades redan av entusiastiska cykelfanatiker som hade vänligheten att heja på oss. Mycket ”courage” och ”Allez, allez” blev det. Två muppar som jag inte tänker namnge kände sig manade att cykla som dårar (det verkade nästan som att de tävlade med varandra) där det stod flest människor. Jag undrar hur det kom sig!? Inte heller denna gång var det några större problem att ta sig upp. Jobbigare blev det såklart på det stora berget som kom direkt efteråt (efter fyra kilometers utförskörning).

När vi för tredje gången släpade oss upp på vårat berg, så var det den tredje stigningen på den så kallade monsterrundan. Plösligt gick det inte så jäkla lätt längre! Backen var ju plötsligt betydligt längre och brantare. Med mycket möda tog vi oss dock upp genom massiva flugsvärmar. På toppen blev det en välförtjänt hamburgertallrik innan vi fortsatte med de två sista bergen.



En lång backe och en stor upplevelse! Detta har gjort att det här berget känns som vårat. Jag kommer länge att minnas våra strapatser på Col du Telegraph!

Inlägget om Frankrikeresan som egentligen inte skulle skrivas

Jag tänkte egentligen inte skriva något mer om Frankrike än mitt förra inlägg för hela den upplevelsen är så stor och det blir liksom för mycket att skriva om. Jag har fått höra av en cykelkompis att han inte orkar läsa mina inlägg för att de är för långa. Det är helt enkelt för mycket text. Ett inlägg om hela Frankrikeresan skulle bli mastodontlångt och på något sätt så är jag redan på väg bort från den. Det är ett härligt, underbart minne, men jag ser redan fram emot nästa upplevelse, som än så länge är ett kanske fast det har redan hunnit passera en del stadier som:

”Det låter fantastiskt bra och det hade ju varit roligt men...”,
”Det skadar ju inte att kolla upp det lite noggrannare.”,
”Intresseanmälan är ju inte bindande – bäst jag anmäler mig för säkerhets skull.”
”Jag skulle kanske ta och räkna lite på om jag har råd egentligen.”

Dessutom har jag varnat chefen om att jag nog kommer att ta en semestervecka till i höst. Som sagt, jag har inte bestämt mig ännu, men det verkar som att mina vänner och min familj redan vet att jag kommer att åka. De kanske vet något som inte jag vet.

Hur som helst tillbaka till Frankrike. Saken är den att jag läste en kommentar och sedan var det kört. Klart att jag måste skriva lite om mina cykelupplevelser i Frankrike, så det här inlägget är till dig Stina.

Nå, vad ska jag skriva om? Om Jonas reaktion när jag sa att jag tyckte att hans och Jespers hjälmar är söta eftersom det främre ventilationshålet är utformat som ett hjärta? Om hur det kommer sig att vi cykelmuppar anser att Col du Telegraph på något sätt har blivit vårt berg? Om Tour de Francedagen när vi cyklade tillsammans med hur många andra cykelmuppar som helst från alla möjliga länder och pratade med än den ena än den andra om cykling och cyklar och allt möjligt cykelrelaterat? Det var en riktigt häftig dag. Om mina upplevelser under monsterrundan, där jag i efterhand inser att jag kanske är tuffare än jag tror? Jag hade inte en bra dag den dagen kan jag tala om. Jag var liksom körd redan från början. Bra att det var så vackra omgivningar som kunde distrahera mig emellanåt och hade det inte varit för att allt arbete uppför belönades med vila nedför hade jag varit helt borträknad. Jag kanske skulle ta och beskriva de underbara utmattningsskrattanfallen som kom några gånger under resan? Det behövs inte mycket för att dra igång dem när man är som tröttast.

Nej, jag vill berätta om två upplevelser som jag inte visste något om innan vi reste ned, men som är av det slaget att man bör se till att få några av dem under sina semestrar – nämligen de oplanerade smultronställena. I det här fallet var det två vägar som vi inte visste något om i förväg, men som gav mig två kickar av det mäktiga slaget. Nu vill jag absolut inte förringa de coola topparna, men vi kände ju redan i förväg till att vi ville cykla uppför och nedför dem.

En av de vägarna är Route Rouge, som vi tog sedan vi hade cyklat uppför Alpe d’Huez. Vi trodde att vi skulle fortsätta dagen nedför. Istället visade det sig att rundan vi valt fortsatte mycket i uppförslutets tecken, men vad gjorde väl det? Route rouge är helt underbar och jag passade på att fortsätta själv en stund när grabbarna stannade för att käka powerbars, fota och filma. Det var en magisk halvtimme när jag var helt själv på en slingrande bergsväg, som är så otroligt vacker. Det fanns inga andra ljud än det härliga swoshandet från mina hjul och kedjans surrande. Ja, naturen lät visst lite också, som till exempel när jag cyklade förbi porlande vatten. När jag stannade för att vänta in grabbarna var jag tvungen att fota min fina Vola, mina fina hjul och mig själv i mitt saliga tillstånd innan de kom ikapp.

Den andra oväntat härliga turen var en liten smal väg som slingrade sig uppför bergssidan från Le Bourg d’Oisans där vi bodde. Vi såg den från vår camping och Jesper ville gärna testa den, så när vi var på väg till baka från Col du Glandon så passade vi på att bege oss uppför den. I början av den så mötte vi en bil som varnade oss för en hemskt farlig, väldigt lång tunnel utan belysning. Efter ett tag så vände Jonas (innan vi hann fram till den farliga tunneln), så då var det bara Jesper och jag kvar. Jag har en viss förståelse för att Jonas vände. Vägen var inte den bäst underhållna i världshistorien och den var dessutom ganska smal, men samtidigt var det en sådan väg som bara skrek åt dig att fortsätta lite till, för runt nästa krök så väntar nya äventyr. Det visade sig att tunneln verkligen var väldigt lång, väldigt mörk och rätt svårforcerad skulle man kunna säga. När vi befann oss i mitten av den så fick Jesper ta fram kamerablixten och lysa upp vägen åt oss för det gick inte att se någonting. Vi visste att det kanske hade varit förnuftigt att vända, men det gick helt enkelt inte. Vi var bara tvungna att fortsätta. Det fanns fler tunnlar och i nästa tunnel varnade jag Jesper för de ganska breda och djupa dikena vid sidan av tunnelväggarna, sedan tog det 20 sekunder och eftersom jag inte såg någonting, så hamnade jag visst själv i det på högersidan. Det tyckte Jesper var ganska roligt (när han hade försäkrat sig om att jag var okay). Jag var helt okay, men jag kunde inte säga om cykeln var det förrän jag kom ut i ljuset igen, så jag var lite orolig en stund. Den kändes bra i alla fall och det visade sig att det var precis vad den var. Mellan de mörka tunnlarna så var vägen en höjdare. Svindlande vacker utsikt och roliga krökar som gjorde att jag nyfiket trampade runt bergsväggarna för att se vad som dolde sig på andra sidan.


Det finns givetvis så mycket mer att skriva om Frankrikeresan och jag är rätt säker på att ämnet inte är uttömt ännu. Om inte annat så vet jag att det finns en hel del filmer till som skulle kunna hamna här, för det var väldigt vad Jesper och Jonas filmade. Vilken backe vi än var i hördes: "Vad tar du med dig av dagen?"

Monsterrundan

Som tidigare berättats körde vi vad vi själva kallar en "monsterrunda" under vår Frankrikevistelse. Den dokumenterades givetvis som sig bör.

Mer video

Lite blandat från cyklandet i Alperna

Kort kort kort

Vi tog massor av foton i Frankrike. De ligger i en salig röra här.

Ursäkta den ostrukturerade presentationen, men godbitarna kommer förstås presenteras i separata inlägg.

Vägen till Frankrike

Cykelmupparna åkte till Frankrike - så här såg det ut

Cykelmupparna i Frankrike - en summering

Som tidigare sagts har vi legat efter med bloggandet. Mycket kommer - särskilt bilder och fantastiska filmer.

I väntan på detta vill jag summera lite vad vi varit med om. Det har handlat om:

10 cykeldagar

33 timmar och 20 minuter i sadeln

16195 höjdmeter

1 Monsterrunda (se profil nedan)

Inför och tillbaka från Tour de Cykelmuppar 2007

”This return to civilian life, this end of the adventure, was a melancholy moment. It was the way you feel when you reach the end of a novel you have loved, when you can hardly bear to be parted from its world and be landed back in you own quotidian reality.”
- Matt Seaton

Inför Frankrike

Här sitter jag och förundras. I morgon åker vi och jag har tillbringat en del tid med att tala i telefon med familj och vänner och allt jag lyckas förmedla är att det känns lite overkligt och att jag är så förväntansfull.

Jag har unnat mig lyxen att ta en runda solo nu på morgonen. Söndagsmorgnar är speciella för det är inte mycket folk ute och du har morgonen för dig själv på något sätt. Det verkar som infektionen har lagt sig rätt bra. Jag har inte mycket kräm i benen när jag tar i, men det gör ingenting för det kommer att ordna sig under tiden vi är där nere, är jag fullt övertygad om.

Tillbaka

Vilken absolut härlig tillvaro. Att cykla i de omgivningarna är helt enkelt hur bra som helst. De första dagarna när jag var nere hade jag inte kunnat skriva en rad som bloggare även om vi hade haft tillgång till internet på något smidigt sätt därnere, för jag var bara så lycklig och kände mig så privilegierad. Jag hade inga ord direkt för att beskriva mitt känslotillstånd och nu är jag redan tillbaka. Vemodigt ja, men som tur är så har jag några semesterdagar kvar innan jag drar igång med vardagslivet igen och det behövs för min del, som en karantän tillbaka till en annan verklighet. För lika svårt att förstå inför resan att jag äntligen skulle få åka ner, lika konstigt känns det att vara tillbaka och att inte få cykla i dessa underbara berg längre. Jag anpassade mig snabbt till den tillvaron och vet att jag kommer att se till att på något sätt kunna ta någon eller några veckor per år för att göra liknande cykelresor framöver. Som ni kanske märker saknar jag fortfarande ord för att beskriva min upplevelse och jag tänker inte ens försöka. Allt jag kan göra är rekommendera dig att göra en liknande resa. Underbara, vackra värld som bara ligger och väntar.