Kan Jesper lägga upp filmklipp med sig själv i huvudrollen kan jag grotta ner mig i funderingar om min kropp, för vissa dagar är det lätt att tycka om sin kropp. Det är dagar då den är stark och svarar snabbt. Den presterar över förväntan och trots att den egentligen har pressats något över sin förmodade förmåga, så ger den inte upp. Ibland behåller den till och med explosiviteten trots att den inte borde.
Nu har jag mest tyckt synd om min kropp. Jag känner mina lungor när jag andas och det är en mycket märklig känsla. Så fort jag försöker göra något mer än att gå uppför en trappa, säg gå i lite raskare takt uppför en trappa, så signalerar kroppen. Det finns liksom inte plats i lungorna för den luft och det syre som jag behöver. Det är svårt att beskriva på annat sätt än (att återigen säga) att jag vid varje andetag känner mina lungor. Det förvånar mig och det är inget jag har upplevt så tydligt innan. Det är lite oroande faktiskt.
Det sägs att man ska ha tålamod att tillåta sig själv att bli frisk igen och någonstans i mitt medvetande finns kunskapen om att jag med stor sannolikhet kommer att belasta kroppen igen för snabbt och för hårt. Den återhämtar sig lite varje dag, men inte på långa vägar så snabbt som jag skulle vilja. Det har ju varit påsk och så mycket ledig tid till spillo utan att kunna ge sig ut på vägarna är svårt att stå ut med. Varför var den här infektionen tvungen att komma nu tillsammans med våren och påskledigheten?
Allt jag känner nu är att jag vill att det här ska gå över nu, men en gång. Ni är flera där ute som vet vad jag menar. Det är faktiskt inte träningshets som gör att jag vill ut igen, utan det är så enkelt att jag saknar det. Jag saknar det väldigt mycket och det är inte bara träningen i sig, utan även alla intryck jag får när jag cyklar. Det är de olika ljusförhållandena, ljuden, dofterna och givetvis känslan i kroppen när den presterar. Det där omedelbara gensvaret från cykeln när jag trycker på lite, där fartökningen kommer direkt utan fördröjning. Jag längtar efter de olika tillstånden som jag kan försättas i när jag cyklar.
Det är lätt att konstatera att det är ren dumhet att ge sig ut för tidigt på vägarna igen och nu undrar jag om jag är dum eller inte. Än så länge har jag inget val, men så fort jag blir lite piggare så... Det återstår att se om jag är disciplinerad nog att stå emot den där viljan att ge sig ut fast jag kanske inte borde? Vi får se om jag så småningom vågar uppdatera er eller inte, om hur förnuftig jag egentligen är.
…och tack för all omtanke. Det värmer och gör att det känns lite bättre, så där i mitt eget lilla elände. Vissa skulle kanske kalla det för ett I-landsproblem, att inte vara i tillräckligt bra form för att ge sig ut på vägarna med cykeln, men för mig är det faktiskt mycket större än så.
2 kommentarer:
Jag har ju redan vid flertalet tillfällen uttryckt mina sympatier för dina åkommor men gör det nu igen för en större publik.Stackars, stackars dig. Inte roligt att gå runt lungsjuk och ömklig.
Jag tycker inte att du skall vara dum utan visa prov på den disciplin som gör att du uthärdar långa cykelpass i skånevinterns snålblåst. Till skillnad från vissa andra, mer mjäkiga, cykelmuppar (undertecknad inräknad).
Krya på dig.
Oh - gulle. Det känns faktiskt lite bättre nu.
För övrigt så är det skillnad på disciplin i olika slags situationer. Ger jag mig ut och cyklar på vintern, så är det för det första ganska härligt trots vädret (enligt mig) och för det andra så gör jag ju något (=utför någon slags bedrift). Nu går jag bara och väntar och känner mig något vansinnigt rastlös, förutom att jag saknar cyklingen.
Det är tur att det finns ett förstående nätverk som kan prata förstånd med mig. Lite omtanke och förståelse gör faktiskt att det känns något bättre.
Skicka en kommentar