Såg upplösningen av Tirreno-Adriatico precis. Lövkvist missade målet, men Columbia tog i alla fall hem sista etappen i stor stil. Mina spurtarnerver låg utanpå kroppen när jag såg hur snyggt laget löste uppgiften.
Några kilometer till mål och jag tänker "var är Columbia?". De såg ut att ligga alldeles för långt ner för att ha en chans. Snack, med mindre än ett par kilometer kvar är de plötsligt i spets med fyra man. Men det går lite för sakta, det börjar krypa upp utmanare från sidorna så Cavendish lead-out får ställa sig upp och dra igång något för tidigt. Cav märker att hans lead out inte kommer orka länge nog, det är för tidigt för honom att själv dra igång spurten redan nu. Då ser han Bennati komma på högerkanten. Han lämnar sin lead out och tar Bennatis hjul i några sekunder och spurtar sen ner hela fältet. Busenkelt.
Fy. Fan. Vad. Snyggt.
3 kommentarer:
Med all respekt för spurtare så blir jag själv alltid mer imponerad/inspirerad av cyklister/lag som maler ned eller mosar motståndet med hårdkörning. Kantvindskörningen under Paris-Nice, vårklassiker osv
Finns väl inslag av Luther i det synsättet men det hör nog till saken att mina egna kvalitéer som cyklist ligger inom det området :)
Anders i Avesta
Jag förstår vad du menar men uppskattar båda. Ett snyggt uppdrag följt av en perfekt utförd spurt ger mig också rysningar.
Visst är det så. Här pratar vi grader i h-t :) Uppdrag där konkurrenterna inte får fram näsan i täten är rysningsframkallande
Anders i Avesta
Skicka en kommentar