Förmiddagstur

Vaknade till mulen himmel, men väntade ut det och fick så småningom sol. Tog en tur efter ny väg som ledde - surprise surprise - upp i bergen. Lugnt och fint klättrade jag, det var dags för någon slags återhämtningspass idag. Jag har ju läst Cyclist Training Bible och kommit fram till att jag nog var för dålig på att vila i våras. Ganska många "dont's" och "common mistakes" som nämns i boken prickade jag in då. Så nu tränar jag lättare och sover mer. Och äter mindre. Fan vad bra jag kommer bli.

Ööööh. Fint?

Jag och tempo

Fick en fråga i en kommentar ang min puls under tempolopp och jag tänker att det vill ju alla veta - så här listas lite blandade tempolopp:

Hammarö 3-dagars 2009: Kort tempolopp 11 km, snittpuls 187 (93%)
SM 2008: 30 km tempolopp snittpuls 185 (92%)
Valhalltempot 2008: 22 kilometer temo snittpuls 184 (92%)
Bornsjön runt 2008: 18 kilometer tempo snittpuls 186 (93%)

Inser att jag kör väldigt få tempolopp - inte undra på att jag är dålig på det. I år blev det två stycken - båda på Hammarö.

Rätt

Det är alltd skoj att ha rätt. Cykelcity har presenterat sin trupp för 2010, och vem ingår om inte Jonas Ahlstrand. Precis som jag sa. Aaaaah, självbelåtenhet - detta elixir för själen.

Intressant är att Johan Landström kommer tillbaka efter två halvlyckade år som utlandsproffs. Han har tagit någon seger, men från hans blogg att döma verkar det också varit rätt tufft.

Ett av mina första starka tävlingsminnen var Söderhamn 3-dagars 2007. Då tvålade Johan Landström till hela elitfältet totalt på det inledande tempoloppet. Det var typ 15 kilometer och han vann med 45 sekunder eller nåt. Mig slog han väl med sådär 3-4 minuter. Jag kommer ihåg hur jag tyckte han flög över mållinjen. Och dreglet sprutade i bästa skidåkarstil.

Intervallvariant

Jag måste cykla 7 kilometer för att komma till en backe på 7 kilometer. Det är ganska lyxigt. Idag åkte jag dit och körde en intervallvariant som skulle kunna kallas tempolopp. Enda skillnaden var att jag höll igen lite och låg på 87-90% i 35 minuter. Bra grejer. Väl på toppen tog jag en klunk oerhört kallt vatten. Det blir riktigt kallt här så fort solen börjar gå ner, och det gör den tidigare och tidigare. Nu cirka 17.

Men innan dess var det en underbar dag (har jag sagt att det är fint här). Jag skall inte plåga er med bilder, men tänk er spetsiga bergstoppar med lite nysnö på som och den brunbrända marken nedanför snögränsen som skiftar i allsköns brunfärger i kvällssolen. Sa jag att det är fint här?

Old School intervaller

Det känns som en evighet sedan, så idag var det dags. Lite hederliga 90% intervaller. 6x4 minuter på 90-93% med fyra minuters vila blev det. Och det kändes så bra. Fastän jág satt på en betongkloss till cykel. Fastän det var kallt och regnigt. Fastän jag höll på att bli överkörd av åtminstone två bilar. Fastän kattfan klättrade på mina cykelbrallor (medans de fortfarande var på mina ben) när jag kom hem. Fastän jag åt en samosa och inte en Twix. Jag tror det är något stort på gång.

Väl hemma har jag återupptäckt mina gummiband så nu kör jag så ofta jag orkar, vilket hitills denna vecka varit varje dag, lite olika styrkeövningar med dem. Sen fram stolen för att köra dips. Lite sit-ups. Lite vanliga armhävningar. Klassisk cirkelträning typ. Old School.

Cykelmässan

Cykelmässan i Jönköping besöktes i helgen. För en gångs skull så hann jag igenom det mesta i mässhallen. Det berodde först och främst på att jag var där när det öppnade, men det kändes också som att det var färre av både utställare och besökare i år än vad jag har upplevt tidigare. Kan det stämma? När man får en känsla av motionscyklisterna blir fler för varje år, borde antalet besökare öka snarare än minska. Kan det vara så att Svenska Cykeldagarna i Jönköping, i sin nuvarande form, har sett sina bästa dagar? Vad skulle kunna öka intresset? Ska man flytta upp mässan till Stockholm där den antagligen har ett bättre besöksunderlag eller ska man flytta ned den till Malmö och hoppas på att locka många Danskar? Flyttar den till Göteborg är den lättillgängligare för Skåningar jämfört med Stockholmsalternativet. Är det rätt att lägga mässan i november när många motionscyklister ligger i träda? Är det bättre att ha den direkt i anslutning till avslutad sommarsäsong eller tidigt på året innan den börjar igen? Många frågor. Behövs det egentligen nytänkande? Ja, om utställare och besökarunderlaget sviker. Nu får jag tillägga att jag bara har varit där på lördagar, men vad tycker ni egentligen?

Photoshop

Håller på och försöker lära mig Photoshop. Ganska roligt och användbart när man väl börjar få kläm på det. Till exempel finns metoder för att pedagogiskt sätta fokus på rätt saker i en bild. Som illustreras nedan.

Ny bloggare

Dagens bloggtips är rocknrollcykling.blogspot.com. Bloggen tillhör Simon Galle som nästa år gör en elitsatsning i Fredrikshofs klubbfärger med proffsdrömmar som slutligt mål.

Första gången jag träffade på Simon var nog på en klubbträning med Hofvet 2007. Med lila cykeltröja, gul hjälm och meterlång fläta så stack han ut i gruppen. Men cykla var han halvbra på redan då. Och nu efter ett par år med ordentligt med gröt och efter att ha lagt RocknRoll-karriären åt sidan, så har han redan mer tryck än de flesta.

Simon är en skön snubbe med glimten i ögat. Och till skillnad från mig är han inte för gammal för att faktiskt bli ganska bra. Så lycka till i elitklungan!

Patronbälte och läder är nu historia för Simon som numera istället föredrar lycra och epilatorer.

Prostatafrukost och helgen som gick

Jag har vanor som står i bjärt kontrast till den gängse normen. Helgen ägnar jag åt vila -för träningen sköter jag veckotid. Det enda fysiskt utmanande jag gjorde igår var att cykla brevid Sara när hon sprang. Och sen körde jag lite i hemmagymmet ivrigt påhejad och distraherad av katten.

Den nya favoritfrukosten avbildas nedan. Det består av havregrynsgröt med granatäpplen och kanel. Granatäpplen växer i överflöd här så det är bara att lära sig gilla dem. Vilket inte är så svårt. Dessutom skall det vara bra för (alltså emot) prostatacancer.

Dagens träning

Det blev 1,5 timmar idag med lite spontanintervaller. Det är fjärde gången på en vecka som jag cyklar samma väg ungefär - bara olika långt innan jag vänder. Så nu är jag lite av en lokalkändis på vägen mellan Dusjanbe och Varzob.

En annan milstolpe i mitt Tadzjikistanliv var att jag fick fingret av en bilist för första gången. Det tog fan tre månader - men nu är det avklarat.

Som avslutning är det med sorg jag läser att nu också Team Trek Adecco lägger ner vilket innebär att ytterligare tre svenska framtidshopp står utan proffskontrakt. Tungt mannfall. Hoppas de hittar bra klubbar att utvecklas i, vart det nu blir.

Dopningsadministrationen

Hur funkar dopnigsadministrationen? Alltså inte ampullerna, utan administrationen när det väl uppdagats?

Nu skall Rebellin lämna tillbaka sin silvermedalj från OS. Skickar han den då till UCI eller åker han bara hem till Fabian och lämnar den? Och vad gör Fabian med sin bronsmedalj? Ringer han till Kolobnev och säger

- Du, jag har fått en snyggare medalj från OS. Ja, du vet där du kom fyra. Så du kan ta min bronspeng. Har du tid att komma och hämta den eller skall jag skicka någon? Ok, bra. Vi hörs!

Och vad händer med segerpengar? Som när en person långt efter Touren ertappas som fuskare. Jag antar att de får betala tillbaka. Men det är ju egentligen någon annans pengar. Vem ringer då till Moncoutie och säger:

- Du, har du hört att Kohl åkt dit för CERA? Jag vet, skittråkigt. Du vet han tog ju ett par andraplatser i bergspris a 686 Euro. De pengarna borde du nu ha. Du fick ju 461 Euro för dina tredjeplatser. Så fort Kohl betalat tillbaka sätter jag in mellanskillnaden på ditt konto, alltså totalt 450 Euro. Ok? Har vi ditt kontonummer?

Det kan bli ganska många samtal. Eller måste cyklisterna ordna det här själva? Hur gör man? Hjälp!

Träning - njet, pasjalsta

Så igår blev det inget tränat. Hade någon ide om en liten tur men efter en oväntad flytt av ryskalektionen och en lång lunch så hade luften gått ur mig. Jag nöjde mig med att susa fram på Rudaki (huvudgatan) på Saras MTB som är 1-2 storlekar för liten. Jag tar den när jag skall åka och handla av den enkla anledningen att den är mycket billigare än min, så om den blir stulen så känns det mindre i plånboken. Sen har jag ju UST däck på min också vilket är bra när det skall köras på allvar. Men de däcken läcker också som ett såll så man måste pumpa inför varje tur.

Och pumpa är tråkigt, precis som allt annat meck.

Hjälmtvång?

Jag har ägnat kvällen åt cykelsurfning för att se om jag kan bringa klarhet i min misstanke att Jonas Ahlstrand nästa säsong byter lag från Vallentuna till Cykelcity. Vet inte varför jag är så intresserad av det, men det är jag.

Men jag har inte hittat något klart svar. Dock hittade jag en bild på Ahlstrand från Ramnäs Sista Chansen 2008. Alltså jag har den största respekt för alla cyklisterna på bilden, de ställer av mig när de vill, men sen när blev det hjälmtvång på prisutdelningarna?

Bilder från dagen

Ok, så lite bilder. Turen tog mig från Dusjanbes 800 meter till vändpunkten vid 1600 meter. Pulsklockan var inställd på löpning så den sa att jag gjorde av med 4700 kalorier under träningspasset. Jag hoppas det inte stämmer. Eller hoppas menar jag.

Yes, jag jagade en lastbil också idag. Skön cruising i 15 kilometer

Vid vändpunkten, en smula kallt börjar det bli när solen inte når över bergen längre. 1600 meter är ganska precis snögränsen kan jag meddela.

Jag har sagt det förut, men det är ganska fint här.

Distans

Kors i taket. Inte varje dag man kör distans. Idag blev det 10 mil och 3,5 timmars cykling. Nu sitter jag här och tänkte ladda upp bilder, men eftersom strömmen kommer och går - har haft 5 strömavbrott senaste kvarten - så får det vänta lite. Snart så, hav tålamod.

Silly Season Skvaller

Läste på Team Cykelcitys hemsida och hittade ett inlägg signerat "Ahlstrand". Är det så att Jonas Ahlstrand kör för dem nästa säsong månne? Någon som vet. Jag har inte sett någon nyhet i frågan -från endera parten.

Mysrunda nummer två

Inspirerad av Simon åkte jag också ut på en mysrunda. Det blev 1,66 timmar och fem mil. En halvmil åkte jag i skydd av en lastbil men eftersom det var motvind och svagt utför blev det för lätt att gömma sig bakom en tremetersbjässe. Så vad gjorde, jag? Först släppte jag en lucka... och jagade ikapp. Sen när jag tröttnade på det körde jag om åbäket och stod på för allt vad tygen höll. Jag höll undan.

Mysrunda i parken

Efter en längre tids uppehåll satte jag mig återigen på cykeln för en liten mysrunda. Cykeln var samma som senast men det mesta andra har förändrats. Exempelvis har den norra hemisfären bytts mot den södra, småstaden mot ett megalopolis, anständigt BMI mot pinsamt BMI och så vidare.

São Paulo, staden där jag bor, är i många avseenden ett mycket trevligt ställe där man kan hitta det mesta. Däremot tror jag ingen, inte heller jag, skulle påstå att det är något paradis för landsvägscyklister. Siffror på befolkningens storlek i SP varierar kraftigt men de brukar alltid ligga mellan 14 och 20 miljoner. Om man kombinerar detta med det allmänna brasilianska trafikvettet så blir resultatet en trafiksituation där cyklister, som vill överleva, bör ta sig i akt. På lördagar och söndagar är det dock vanligtvis lite lugnare, därför valde jag att göra min premiär på en lördag.

Mina föräldrar var just på besök för att besöka mitt och Carolinas bröllopp, och det var väldans trevligt på alla sätt och vis dessutom hade nämnda föräldrar vänligheten att ta med sig min efterlängtade cykel.

Det kändes ganska ovant att sätta sig på cykeln, jag är liksom påtagligt osmidig i banala manövrar. Inställningarna på cykeln kändes relativt ok, men jag tror jag ska sänka sadeln ungefär en 3 mm. Ambitionen är ganska låg, jag ska ta mig till Parque Ibirapuera (ungefär som central parc i NY), väl där ska jag dra några varv och sedan hem igen. Bortsett från att trafiken som väntat är en plåga, så är vägkvallitén delvis olämplig för landsvägscyklar.

Väl i parken går det ganska bra att glida runt i ett behärskat tempo. Det är härligt, förvisso får man se upp med barn på trehjulingar, flanörer som utan att titta kliver rakt ut på cykelbanan och dylikt. Trots mitt mycket beskedliga tempo, kör jag om alla andra cyklister, även de som ser rätt seriösa ut. Men på tredje varvet händer det, när jag bromsar in vid ett övergångsställ blir jag faktiskt omkörd. Då fattas ett snabbt beslut om att hänga på; bara för att se om han har nåt att komma med. Han kämpar och sliter med hela kroppen, men det visar sig att det inte krävs särskilt mycket för att hänga på – även om jag, till skillnad från utbrytaren, bromsar in för barn som springer efter fotbollar och liknande. Lyckligtvis är min cykel utrustad med Campagnolo, vilket innebär att min utmanare kan höra hur jag frihjular några meter bakom. Vän av ordning kanske vill påpeka att jag är ganska barnslig, men vänta, jag är inte färdig ännu.

När utmanaren efter ca ett och ett halvt varv slår åt sidan och svettig och anfådd ser sig om, då ler jag vänligt; typ för att säga trevligt att träffas men det kan möjligtvis ha uppfattats som ett mer spefullt leende, vad vet jag. Jag tänker att utmanaren kanske hänger på och därför drar jag upp tempot men bara så pass att jag kan tänkas hålla tempot uppe i några kilometer men när jag ser mig om är förföljaren borta för att aldrig återses. Jag betraktar det som en seger för den europeiske landsvägscyklisten, som jag betraktar mig som en fet och otränad ambassadör för.

PS. Om det mot förmodan finns någon cyklist i São Paulo som läser detta får vederbörande gärna kontakta mig, wibergorama@gmail.com.

Träningsfri helg

Foten gör fortsatt ont. En långpromenad med besvikelse som utkomst är det jobbigaste jag försökt mig på i helgen. Det är bara att fortsatt förlita mig på cykeln istället för apostlahästarna. Men det lider jag inte så förskräckligt av. Intervaller på krossen i morgon kanske?

Flera cyklar

Det bästa med att ha flera cyklar är att man emellanåt behöver meka mindre. Som idag när jag skulle ut och cykla en sväng och insåg att jag hade punka på MTBn. Nemas problemas, krossen står ju där brevid och bara väntar.

Och oj så trevligt det var att cykla idag. Krossen är inte jättelätt och inte var det racerdäck på heller. Men i jämförelse med MTBn var det rena fartvidundret. Jag gjorde en kilometer på under 1.30. Fattar ni, över 40 i snitt. Det börjar gå undan nu. Håll i hatten när jag kommer hem i jul.

Gamla bilder

Satt och kollade igenom gamla bilder och hittade några härliga rackare från cykling i Texas. Jag och Jonas på morgontur ett par mil öster om Corpus Christi.

Mer komponentfunderingar

Sedan sanningen slog mig, har jag slutat att köpa utrustning som motsvarar min kapacitet. Det är så mycket roligare att köpa sådant som är bättre. Än så länge har jag inte ångrat mig då jag köpt bra cykelprylar. Det börjar försiktigt och förnuftigt och sedan börjar jag drömma och då dyker high end-segmentet upp. Jag har aldrig ångrat köpet av min R3SL och faktum är jag fortfarande gläds åt det. Det var helt rätt att köpa den cykeln.

Om man nu inser att man vill skämma bort sig lite, så är det trevligt att kunna hitta priser som är lägre än officiella listpriser. Det är också trevligt att hitta komponenter som lockar en utan att ligga i high end segmentet. Ta de här bromsarna till exempel. Inte de dyraste eller lättaste eller de som är mest high tech, men jag gillar utseendet på dem. Yep, de här små rackarna valde jag för att jag tror att de är tillräckligt bra funktionsmässigt sett och att de sedan tilltalar mitt estetiska sinne. Det kommer att bli så fint så.

Vackert. Igen.

Det har varit lite kallt och snöat i bergen vilket gör vyerna och fonden ännu vackrare. Det enda negativa är att det också är mycket blötare. Och när leråkrarna är blöta så fastnar det bra med gegga på cykeln. En ogenomtränglig massa som när den torkat är rätt svår att få bort. Det gör också att det blir som att köra med slicks fastän man har massa mönster på däcken.

Två timmar med lite intervaller på vägen upp på berget. För första gången på länge svarade pulsen riktigt bra. Antar att det kanske har att göra med att jag inte sprungit på fem dagar på grund av min ömmande fot. Den ömmar förresten inte så mycket längre, så till helgen skall jag testa löpa på den igen.

Vädret igår var sådär.

Fast en van MTB:are tycker säkert att det är precis som det skall vara. Jag måste säga att jag njöt lite av att leran sprutade i ansiktet. När jag sitter på en racer så avskyr jag att bli blöt, än mindre geggig. Men nu tyckte jag att det hörde till, var på sin plats.

Cyklade för övrigt genom en mudslide igår. Tyckte vägen såg obekant ut och det var för att halva berget hade runnit ut över den och att de hade röjt med bulldozers för att göra den framkomlig igen. Meterhöga lervallar liksom.

Årets bästa motionslopp?

Det är inte utan stolthet jag läser nomineringarna till Cykelgalan. Carrera Vårklassiker har nominerats som ett av fyra lopp i klassen "Årets Motionslopp".

Se samtliga nomineringar här

Tidigt ute

Förra året blev jag väldigt överraskad när jag insåg att den resan till Pyrenéerna som jag ville åka på 2009 var fullbokad. Medan jag funderade på om jag ville åka i vecka 36 eller 38 hade båda tillfällena blivit fullbokade. Som tur var så la man till en extra resa i v 34 och snabbare än guiden Jens Kassler pratar hade jag bokat 3 platser. En till min R3 SL, en till en De Rosa som visade sig bli en BMC och till en Soloist som istället blev en Cannondale.

Man skulle kunna säga att jag var något mer på hugget i år. Resan ”Tour des Alpes” publiceras 1 november och den 4 november fick jag en bekräftelse på att platser var vikta åt mig. Vad hägrar då för en blivande Tour des Alpes resenär 2010? Vilka trevliga stigningar väntar på en resenär som har bokat en resa 9 (NIO) månader i förväg? Jo, bland annat några toppar som ingick i min första cykelresa - Cykelmupparna i Frankrike 2007. Veckan avslutas med berg som Telegraph, Galibier och Alpe d’Huez. Telegraph var mitt första berg. Ren nostalgi. Jag tog en titt på en text som jag skrev när jag hade kommit tillbaka från Frankrike.

“Som ni kanske märker saknar jag fortfarande ord för att beskriva min upplevelse och jag tänker inte ens försöka. Allt jag kan göra är rekommendera dig att göra en liknande resa. Underbara, vackra värld som bara ligger och väntar.”

Undrar lite hur jag kommer att uppleva resan den här gången. Bergen kändes tuffa och branta så det räckte, men jag ansåg aldrig att de var några oöverstigliga hinder. Kommer de att kännas mindre branta? Kommer känslorna vara lika stora och euforiska? Det är något med berg som lockar fram livsglädje i mig och tacksamhet över att få vara på plats och njuta av dem.

Izoard, Iseran, Madeleine och många andra kommer att vara där för att försäkra en härlig resa i augusti nästa år.

Lite hardship är det nog ändå

Jag har tyckt att vi har det rätt gött här och undrar vad det snackas om hardship för - livet i Dusjanbe är ju busenkelt.

Visst, tills man vaknar upp utan ström, utan vatten och taket på toaletten visar sig läcka. Nja, det kanske inte alltid är skitbekvämt att bo här ändå...

Det här med vattnet stör mig mest för jag hade en ide om en kortare cykeltur idag och då kommer jag bli grisblöt och smutsig. Det i sig har jag inga problem med, men om jag inte vet att jag kan ta en dusch vid hemkomst så blir jag lite mer avvaktande. Efter en cykeltur i fem grader och regn kommer jag behöva allt varmvatten som går att uppbringa.

Oh, så mumsig!

Hur barnsligt förtjust kan man bli i vissa delar? Ta den här gaffeln till exempel. Vikt, geometri, grafik. Av någon anledning så visste jag att det var den som jag ville ha. Fråga mig inte varför. De recensioner jag läst säger inte emot magkänslan. Nu finns den här, otestad och vacker. Raka gafflar är fina, så är det bara. Om den sedan lever upp till förväntningarna är en annan sak. En sådan gaffel är värd en fin ram. Än finns inget hemma att fästa den vid, men den som väntar på något gott.

Vad tror ni blir det nya?

Jag har ju bestämt mig för att köpa en ny cykel när vi flyttar hem från Tadzjikistan. Alltså till säsongen 2011. Det känns lite spännande, för det kan hinna komma en hel del nytt tills dess. Eller inte.

Vad tror ni blir de nya? Jag tror att det kommer komma fler lätta kolfiberhjul med lågprofilsfälg. Det kommer bli mer och mer lågt och ultralätt alternativt skithögt och aero. Tub kommer fortsätta sitt återtåg på allvar och jag tror att det kommer komma fler lättare men ändå relativt punkteringssäkra tubdäck. Sen tror jag att det kommer komma lite fler galna ramdesigner som Carrera Phibra. Det är inget för mig, jag gillar en hederlig triangel, men det är ju roligt.

Och kanske, men det tror jag inte, så kommer Campagnolo med en elektronisk grupp. Eller varför inte SRAM. Dura Ace elektroniska har ju fått många fina recensioner och jag tror båda de övriga håller en spaning på om elektroniskt har kommit för att stanna. Själv tänker jag inte köra elektroniskt så länge de inte kan komma på en lösning som inte kräver batterier.

-Hej, skall du med ut och cykla?
-Nej, jag har inte laddat batterierna.

Andra spaningar och funderingar mottages med glädje - vad tror du?

Med ens kom hösten

Från att ha varit ljuvt ljum så vände det idag. Vädret slog om radikalt. Nu är det blött och kallt, precis som hemma har jag förstått.

Jag använde därför foten som ursäkt för att knappt sticka nosen utanför dörren idag. Hade tänkt hajka, men nej tack. Funderade på att cykla - brrr. Kanske köra lite styrka hemma; gäsp. Nej som idrottsinvalido ägnar jag dagen till att äta Twix och surfa.

Fraktur

Provade springa idag för att se om det gick bra. Det gjorde det inte och foten gör mer ont än tidigare. Efter att ha läst på lite har jag nu självställd diagnos "stressfraktur" (som skall verifieras av min muppiga bror som är något av en auktoritet på idrottsskador). Eftersom jag aldrig tidigare i mitt liv brutit ett ben så är jag som ni förstår lite exalterad. I skolan var jag alltid avundsjuk på ungarna som fick gå i gips och jag hoppades att jag också skulle bryta armen någon gång.

Stressfraktur i foten är dock inget som gipsas så jag får mest gå runt och småhalta och se ut som att jag har ett ghetto limp.

Trams

Alltså nu har jag börjat tramsa ordentligt med Picasas bildverktyg. Det är dock fasligt kul. Och jag har insett att även om man kan förbättra saker en hel del så kan man fortfarande inte göra en dålig bild till en jättebra bild.

Praktisk utrustning vid cykelresor

Om man cyklar uppför berg kan det ibland hända att man blir trött och lite svettig, i alla fall om det är varmt ute. När vi klättrade uppför Tourmalet var det över 45° varmt och vid ansträngning kan det hända att man blir lite lätt fuktig under sådana omständigheter. Transpiration innehåller vissa ämnen som kan slita på de högst älskade favoritbibsen, så för egen del tycker jag att det känns bra att skölja salterna ur kläderna.

Så långt allt bra, men vad händer sedan om man upptäcker att luftfuktigheten är så hög att vatten snarare lämnar luften för att kondensera på varm hud än tvärt om? Hur bra är förutsättningarna för att kära cykelbyxor ska hinna torka innan de ska packas ned för vidare färd med buss till nästa hotell dagen därpå (medan ryttaren själv fortsätter uppför nästa berg i en annan uppsättning lycra).

Dagens tips för att bäst bibehålla fräschören hos sina cykelkläder är en salladsslunga. Plagget är urvridet så gott det går, man inser att det inte är gott nog om man inte vill packa ned dem fuktiga dagen därpå. Det är då man hämtar sin salladsslunga och eftersom cykelbyxorna förhindras att fortsätta i fartens riktning medan vattnet passerar, så separeras ännu lite mer vatten från lycran. Resultaten återfinns i behållaren.



Om man inte tycker att det är smidigt att ha med sig en bibshortsslunga i packningen så kan man alltid låta dem torka på bussen dagen efter, men det är inte lika roligt.

Cykelmekka

Jag har varit frånvarande på bloggen ganska länge och I grund och botten beror det på att Jeppe skriver så bra inlägg att jag inte vill att hans inlägga ska trilla ned till slutet av sidan och försvinna.

Sedan har jag varit ganska cykellat överhuvudtaget i år. Det har helt enkelt blivit mindre cyklat, även om jag ligger över medelsvensson med resor till Italien och Frankrike. Senaste månaden har jag inte cyklat alls på grund av en energisugande flytt och en allmän lathet och där nådde vi fram till temat för inlägget den här gången.

I och med flytten har vi fått ett eget Cykelmekka. Där kommer att finnas plats för cyklar, arbetsplats och allt däremellan.
Det finns många idéer som skulle kunna förverkligas i det rummet.
Det finns ett överflöd av idéer skulle man kunna säga.
Det finns tankar kring en färgsättning i vitt, svart och girorosa.
Det finns tankar om ränder, kartor och Gazetta dello Sport.
Vad som stannar kvar på idéstadiet och vad som genomförs är inte klart, men en sak är säker om vi driver igenom allt kommer det att bli alldeles för plottrig.
Vad som är klart är att det kommer att finnas plats för 8 cyklar när förvaringen är på plats. Sedan gäller det bara att fundera ut vilja ögonstenar man vill ha där. Jag har inte cyklar nog att fylla det rummet själv. Dags att börja planera!

Byte

Min fot ömmar alltjämt så min halvmara byttes mot en rysk mellanöl. Och nu ska jag ut och dricka vodka (det glammiga Tadzjikmärket Xochona) med en snubbe på Saras kontor. Foten kommer säkert kännas bra ikväll, men frågan är hur jag kommer känna mig i morgon.

Post production

Jag har aldrig tyckt det här med efterbehandling av bilder är kul - även om de faktiskt blir väldigt mycket roligare med lite mer (eller mindre färg), en smula beskärning, kanske lite kontrast. En anledning till mitt motstånd är att jag tycker det är krångligt. Men så fick jag tips om att man kan göra detta i Picasa och att det både funkar bra och är enkelt. Efter att ha lekt en timme så kan jag inte annat än att hålla med.

Piffade upp ett par bilder från Hammarö som vips blev mycket roligare. Först unge Ahlstrand efter målgången på GP:t och sen framtidshoppet.

Dagens tur

Idag fortsatte jag att utforska linbanan jag pratat om tidigare. Inte heller denna gången kom jag till slutet utan fick vända för att hinna hem innan solnedgång.

Jag fick också klart för mig vilken amatör jag är på MTB. Första gången var när jag cyklade nedför backen i full fart och tyckte det var lite studsigt. Jag släppte ju ut luft ur däcken men... jag släppte inte på framgaffeln. Stum framgaffel och stora stenar luktar genomslagspunka lång väg men jag klarade mig.

Det andra tecknet är att jag fascineras över vikten av lufttrycket. På landsväg är ju allt bara grader av hårt men på MTB har jag kört med allt från hårt till snudd på punka. Idag så kände jag hur däcket blev till sugkopparna hos en larv när jag cyklade uppför. Samma backe som var ett helvete förra turen gick nu galant. Nästan för lätt.

Fan vad jag har ful skugga.

Paj

I förrgår när jag cyklade tyckte jag att kedjan slirade - men så tänkte jag att det kan den väl inte göra.

Men visst kan det om tänderna på klingan är nednötta och böjda! Så nu blir det till att sitta och cykla fram till jul.

Dagens lek - skärpedjup

Har haft lite tid att leka med systemkameran på sistone och min nya favoritlek är att exprimentera med skärpedjupet. Har läst på en del och insett två saker: jag behöver ett nytt objektiv och bra objektiv är dyra.

Det här med att leka med skärpedjup är ju något som är väldigt svårt med en kompaktkamera. Visst, makrofunktionen ger liknande effek, men med en systemkamera kan du själv bestäma var och hur du lägger skärpan.

Ett mer ljuskänsligt objektiv kommer göra skärpedjupsleken ännu roligare och jag funderar på ett Sigma 70-200 F2.8. Det kommer göra kameran 1 kilo tyngre men det är dyrt som det vore kolfiber ändå. En del menar säkert att man skall ha original och visst får Nikons variant av samma glugg (fotonördslingo) fantastiska recensioner. Men så kostar den också nästan 3 gånger å mycket.

Schmertzen

Så där fick man det. Rakt i ansiktet. Kvittot på att jag inte vet vad jag håller på med. Jag talar så klart om löpning.

Den gnolande smärtan i foten gjorde sig påmind redan under löpningen igår och idag är den nog ännu lite ömmare. Så planen på en halvmara i morgon känns plötsligt avlägsen. Jag avvaktar utvecklingen under dagen.

Sen vill jag bara säga att om ni tycker frekvensen av stavfel i mina blogginlägg ökat så skyller jag på att jag numera skriver så snabbt att datorn inte hinner med.

Marathon

Sitter och läser vad som krävs för en Mara på 3 timmar och hittade en omvandlingstabell på FK Studenternas hemsida:

Enligt den har jag i dagsläget en form för 3.25-3.30 nånting. För att nå upp till deras krav för 3.10 så måste jag springa milen cirka 2-3 minuter snabbare. För att gå under tre timmar bör jag klara milen på dryga 37 minuter. För en stund kändes det helt görbart. Sen började jag tvivla igen.

Imponerad

Jag läste precis att det är klart med sveriges första proffslag i cykel på damsidan. Kul!

Jag slutar aldrig att imponeras av människor inom idrotten som sliter och släpar i uppförsbacke, motvind, kantvid - alles. Att driva ett cykelstall i Sverige, eller för den delen bara en hårdsatsande elitklubb, kräver all beundran. Utan en stark sponsor som är villig att gå in med mycket pengar så går det bara att komma så långt. Och de stora sponsorerna lyser ofta med sin frånvaro, istället får man be om 10 tusen här, 5 tusen där. Från Nickes Plåt, Pelles bullar och Saras gräv och maskin. Lokala företag som inte förväntar sig att få ut något av det. I pengar alltså.

När jag höll på och simmade hade vi årligen ett sponsorsim. Det var ungefär lika sexigt som det låter. Vi bad företag sponsra simmare med ett visst antal öre/kronor som den simmaren simmande under en timme. Sen hade man ett litet event i simhallen där sponsorerna fick fika och kolla på när vi slet som djur under en timme för någon tusenlapp eller två. En korv, någon bulle och sitt namn i högtalaren och pr-materialet - det var vad sponsorerna fick. Massor av jobb för en slant här och en slant där. Och då är simning en mångt mycket billigare sport än cykel. Och simskola en gyllene inkomstkälla för klubbarna.

Som cykelklubb är det svårare. En tävling per år kan ge några kronor, men inte många i jämföresle med det jobb det är. Så till alla er därute som sliter och släpar för att ge unga talanger möjligheten att ta steget ut den stora proffscirkusen - respekt.

Löpintervaller

Såja, nu har jag gett mig på något nytt igen. Visst har jag provat löpintervaller förut. Men aldrig så många. Och av någon anledning känns det som att det är på allvar den här gången.

Det blev 6x 1000 start 5 minuter. Så en minuts vila om jag sprang på fyra min.

Tider och snittpuls

1. 3.45 - 179
2. 3.42 - 183
3. 3.45 - 184
4. 3.42 - 187
5. 3.44 - 187
6. 3.36 - 187

Ja, jag erkänner, jag vilade lite extra innan sista. Maxpuls - 195. Ganska många minuter i zon 5 om man säger så.

Det hela utfördes på en gammal gammal arena som sett sina bästa dagar. Jag sprang på en löparbana som var ömsom asfalterad, ömsom grus. Men det var 400 meter runt precis som det skall vara och inte så farligt ojämnt. Det var tyst och still så när som på en släggkastare som övade på innerplan. En stadig Tadzjik som slängde kast efter kast, medans jag sprang varv efter varv. Han i lugn takt, metodiskt roterande. Exploderade. Jag i jämn fart med snor och dregel.

Under intervall fyra kom en snubbe med tre får som tydligen skulle få beta lite på gräset. Blev lite distraherad, kändes en smula bisarrt. Only in Dusjanbe liksom.

Fortfarande kort

Det blev 1.15 på MTB idag. Var egentligen inte alls sugen på att träna men när man suttit hemma, stilla framför datorn ja då håller inga ursäkter. Så jag cyklade lite planlöst med ambitionen att ta det lugnt. Det är svårt här eftersom det går uppför på massa ställen och det är så vansinnigt roligt att cykla uppför.

Så lite trött blev jag, men inget som skall sätta käppar i hjulet för morgondagens planerade löpintervaller. Jag tänker mig 6-10 tusingar med en minuts vila. Målet för farten är någonstans 3.45-4 minuter. He kom bli jobbigt.

Fortfarande kort ja. Alltså vi kör fortfarande med kortbrallor här. Och kortärmat. Det var 21,6 grader varmt när jag gav mig ut i eftermiddags.

Fet.

Läste precis på Andreas Lindens blogg (som jag hoppas ni följer för den ger mycket rolig och intressant läsning). Killen har en fettprocent på fem. FEM!

Nu kan man säkert mäta det där på olika sätt men jag komme ihåg hur vi när vi simmade genomgick tester på idrottsmedicin i Umeå. De skannade våra kroppar i magnetkamera för att jämföra benstomme hos simmare och skidåkare. Vi sket väl i det, det enda som diskuterades på träningen var fettprocenten.

De allra smalaste, och de var smala kan jag lova, landade på 7-7,5%. Fem låter ju mer som en tokdeffad bodybuilder. Fan Andreas, fetta till dig lite så du kan börja bygga muskler.

Vad jag hade, eller har för den delen, låter jag vara osagt. Men att det är tvåsiffrigt törs jag lova.

Gamla godbitar

Hittade lite gamla bilder från Romandiet Runt 2001. Det var den första cykeltävling som jag såg live på plats.

Laurent Dufaux efter målgången i Vevey, jag tror han ledde loppet. Eller i alla fall låg bra till i sammandraget.

Blandade cyklister. Körde inte Stefan Adamsson i Team Coast då?

Paolo Savoldelli tog hem etappen

Klassiskt Saeco-tåg med ett varv kvar. Jag fick med mig någon cyklists flaska hem som jag senare tappade bort. Grämer mig fortfarande. Jag använde den som spritförvaring när jag gick på en fest och i fyllan och villan fick jag den inte med mig hem. Ni hör.

Halvmara till helgen

Igår så kändes det som att jag var tillbaka i full sving. Löpningen känns bättre och bättre och är ett roligt komplement till cykelträningen. Sprang 12 kilometer på en sådär 56-57 minuter någonting.

Så nu är tanken att jag skall springa en halvmara på fredag för att se hur det känns. Jag har gjort det en gång tidigare i mitt liv. Den slutade på 1.42.22 efter en genomklappning av guds nåde vid 17 kilometer. Jag kommer ihåg hur jag gick från att känna mig ok till död på mindre än 200 meter. Från att ha legat på kilometertider strax under 5 minuter till en bit över 6 minuter. Med två kilometer kvar funderade jag allvarligt på att bryta.

Nu är jag i betydligt bättre form. På alla sätt och vis. Vid tiden för det här missödet hade jag en tröskelwatt på runt 200 (i cykling förvisso, men ändå) och nu är den väl åtminstone 50 procent högre. Och jag har tränat bättre och mer de senaste tre åren än jag gjort på länge. Då, 2006, kom jag från fem år som soffpotatis och sporadiskt tränande.

Hur som helst så är målet på fredag inte att springa fort utan bara sådär lagom. Jag tänker mig en fart runt 5 minuter kilometern så en sluttid runt 1.45 vore lagom. Det viktigaste är att inte gå in i väggen. Då är jag nöjd.

Blogger.

Här har jag suttit i några dagar och undrat varför jag inte kommer åt blogger. Min konspiratoriska hjärna har funderat kring Tadzjikisk censur. Men om det rör sig om censur är den inte så raffinerad.

Det är nämligen så att jag inte kommer åt www.blogger.com. Datorn bara står och maler och inget händer. Går jag istället in webbläsarens meny och letar upp "blogger, create post jada jada jada"-sidan så kommer jag till en inloggningsmöjlighet. Problem solved.

Nu har ni inte missat mycket kan jag lova. Förra veckan var en enda lång och segdragen förkylning som nu botats. Två kortare löppass har hunnits med. Totalt 20 kilometer. Ni hör, jag börjar kalla 10km löpning för ett kort pass.