Vi hade en trevlig mysrunda med en del acceleration här och var. Speciellt uppför små knäppar. Till mitt försvar måste jag säga att först känns det som förkylningen håller på att släppa, sedan så kändes bytet från vintercykeln värt att fira och slutligen - Jonas var med. Man skulle kunna säga att det hela var ett experiment för att se hur många ryck han tänkte haka på. Som väntat var han med på alla. Jag fick höra mycket "Jag är helt slut." " Mina ben är är som trästockar." "Jag har verkligen inget kvar." och "Mina ben är helt stumma.", innan han passerade mig.
Efter dryga tre timmar när jag motvilligt petat i mig en gel (hade aktiverat något inbyggt motstånd mot det - vi var ju på "distanstur") fick jag min belöning. I det lilla uppförslutet på Hobyvägen in mot Kävlinge stod Jonas nästan stilla och jag passerade honom stående. Han var verkligen slut. Säg den glädje som varar för evigt. 300 m senare var han tvungen att dra på en långspurt uppför sträckan mot Furulund och jag missade tåget - faktum var att jag minns mig säga "Jamen va fan Jonas." lite tyst innan han försvann. Sedan väntade jag i några sekunder och satte efter honom alldeles för sent. Jag kom inte ikapp innan han slog av på takten.
Vackraste ekipaget i klungan idag var Ola. Med fincykeln kom han insusande som en härlig föraning om vad som komma skall. Korta ben, solbränna med skarpa linjer, långturer som varar en hel dag på den där cykeln som svarar direkt. Vi var några fler än vanligt i klungan igår, då Ola hade samlat på sig personer från ck.se. Jag har en känsla av att det kan bli mycket cyklister på vägarna i sommar. Vackert!
Härlig runda och även om vinden var stark, så var vi starkare. Sista biten in mot Lund skadade det ju inte heller att den var med oss
och slät asfalt
och extraktet av java i magen
och med sommarhalvåret som stundar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar