Det har gått ett par dagar sen jag kom hem från Hammarö. Sen dess har cykeln stått. Det var först i morse som jag ens gick in i rummet där den bor.
Dags för reflektion:
Prologen. 4.10 och en 15e plats var inte alls vad jag hade hoppats på. Vetitusan om jag hade kunnat trycka 3.56 även under de bästa av scenarier, men att cykla långsammare än 2008 och få en sämre plats trots fina förberedelser var inte roligt. Visst, jag var feg i kurvorna, men det vet jag att andra, snabbare cyklister, också var.
Tempot. Jag hade som tidigare nämnts mekaniska problem vilket gjorde att jag missade starten med cirka 20 sekunder. Så här i efterhand har jag förstått att jag hade kunnat begära omstart, men det visste jag inte då. Hur som helst, om jag justerar min tid för fadäsen hade jag hamnat på en cirka 17-18 plats istället för 32a. Det är i mina ögon ett bättre resultate än prologen för jag blir ofta sämre ju längre tempolopp det handlar om. Så jag är faktiskt ganska nöjd med tempot, även om jag inser att jag måste bli bättre, mycket bättre, för att vara med och slåss i totalsammandraget.
GP:t. Jag tog det lugnt och försiktigt och bidade min tid. Sen missade jag spurten men det var mitt eget fel. Jag satt dåligt, men så öppnades en lucka och jag hade raka vägen fram till täten. Problemet var bara att luckan stängdes igen och jag blev fast. Det är helt mitt eget fel. Skall man spurta kan man inte sitta och fega. Men jag är lite feg och det har att göra med praktvurpan på Granhed. Det obehagliga minnet har tyvärr inte helt gått ur. Jag tror jag skulle behöva vurpa igen för att avdramatisera det lite. Positivt från detta lopp var att jag cyklade en knapp timme med 44 i snitt och inte var trött efteråt - det är en ganska härlig känsla och tyder på att grundformen är god.
Linjet. Fullt ös och massor av attacker. Jag var loss två gånger, en kortare och en längre. Under den längre utbrytningen som var cirka 9 kilometer, så kändes det fint. Benen var bra och vi samarbetade klockrent. Hade några till kunnat stöta ikapp hade det blivit en fin grupp, men det var alldeles för tidigt i loppet för att hoppas på att något skulle kunna hålla hela vägen. Positivt från loppet var att jag orkar vara så aktiv. Gå med i ett par utbrytningar och sen hålla på och mopsa därframme och ändå känna mig ganska stark. För ett år sedan var jag tvungen att hushålla betydligt mer med mina krafter och hade mycket väl kunnat bli avhängd efter en tjurrusning. Jag är en starkare cyklist helt enkelt och sånt ger trygghet.
2 kommentarer:
Trevlig läsning! Synd att du missade starten på tempot bara. Nästa år så! Men att du skulle behöva vurpa igen.... Jag har själv upplevt tillräckligt med asfaltsmärta och sett för många kompisar forslas bort i ambulans, så jag har vurpat vad jag ska i mitt liv iaf. Om jag så aldrig ska få segra i ett GP!
/Petter E
Nja, jag vet väl inte om jag skulle vilja vurpa egentligen. Det känns bara som att det vore lite bra att vänja sig vid det. Men såklart skulle jag ångra mig i samma ögon jag slog i backen. Nej, jag får helt enkelt försöka slappna av mer, då kan man ta sig fram i klungan utan att känna sig lite paranoid.
Absolut - nästa år! Grattis förresten till fin körning på tempoloppet i söder!
Skicka en kommentar