måndag, november 12, 2007

Zambiska mästerskapen

Så var det äntligen dags – Zambiska mästaren skulle koras. Uppladdningen hade varit allt annat än optimal med magsjuka och annat otyg under veckan. Genrepet med 11 mil i halvlugn takt på lördagen visade också att oron var befogad, kroppen kändes svag.

Söndag morgon kom Tom och hämtade mig vid 7-tiden. Officiell startid var satt till 07.30 men Tom försäkrade mig om att ingenting startar innan 08.30. Vädret var halvmulet och det kändes som att det inte skulle bli så vansinnigt varmt.

Väl vid starten gick förberedelserna som smort. Jag hämtade nummerlapp, gled i mitt tävlingsställ från World Bicycle Relief och stod och småpratade med folk. Så plötsligt kommer Ricks 8-åriga son, Sebastian, över och säger ”skall du cykla i de där” och pekar på mina gympaskor. ”Nej, självklart inte jag skall cykla i mina... HELVETE!” Jag hade glömt skorna! 15 mil utan ordentliga skor – nej tack.

Tom lugnade mig dock och sa att vi åker och hämtar dem. Vi hinner, var lugn – de kommer inte starta innan sponsorn är på plats (vilket syftade till hans tyngd som CEO för banken som sponsrar hela spektaklet). 40 minuter senare var vi tillbaka, jag kastar mig ur bilen, upp på cykeln och två minuter senare rullar vi iväg.

Hade blivit förvarnad om att det skulle gå fort i början så jag var verkligen på tårna. Till min stora förvåning gick det riktigt sansat, om än snabbt. Det var dock inte så mycket ryck och slit och galna förningar som jag hade väntat.

Efter en timmes cykling kom vi till första spurtpriset. Jag valde att inte vara med i spurten eftersom jag ville spara krafter – var ju som sagt osäker på formen. Efter spurtpriset rullade vi på i maklig takt. En utbrytning med tre finish-line cyklister (de jag höll på) kom iväg med ett par andra. Vi satt upp och väntade på att Munali Coffee, det andra stora laget, skulle ta ansvar. De gjorde de dock inte utan farten sjönk än mer. Till slut rullade vi på i cirka 25km/h. Sovtempo. Jag tänkte – jaha, det var det, nu kan vi mysa på tills det är dags att spurta. Ack så fel jag hade.

Efter dryga 6 mil kom vi in i det tuffa partierna med mycket upp och ner. Och brant så. I den tuffaste klättringen blev det hårdkörning av loppets favorit, Trust, från Munali. Han kom loss ensam för ingen kunde följa. Vid det laget var vi dock 8 minuter efter den förhållandevis starka gruppen i täten så jag gav honom inte mycket hopp att lyckas med sin ambition att köra ikapp dem.

Vi slet på och jag mattades successivt men lyckades bita mig kvar i klungan. En efter en hämtade vi in utbrytarna tills det bara var två Finish Line cyklister och Trust framför oss. Dem skulle vi aldrig se igen. Jag höll mig en bit bak i gruppen och kämpade för att bara hålla kontakten. Tappade gång på gång när farten drogs upp men eftersom fartökningarna aldrig bestod lyckades jag kämpa mig tillbaka gång på gång.

Med 15 kilometer kvar till mål insåg jag att jag skulle ha en chans på att spurta om 4e platsen. Hann bara tänka det när något händer framför mig, folk girar, jag går på hjul och pangbomkrasch ligger på asfalten. Momental smärta för att sen tänka ”flytta dig från vägen fort som fan” vilket jag också gjorde.

Knäet blödde men i övrigt kändes allt okej. Följebilen stannar och ut kommer två ystra killar som vill kolla läget. Jag förklarar att allt verkar okej men han säger åt mig att lägga mig ner. Sen tar han och pumpar mitt ben för att se att jag har rörlighet i det. Om något hade varit brutet hade den behandlingen inte varit rolig. Nu visade sig som sagt allt vara bra – så jag överlevde.

Övervägde för en sekund att fortsätta bara för att få gå i mål, men en halvtimmes ensamcykling med ömmande kropp lockade inte. Jag klev in i bilen och dagen var över. Körde förvisso ändå utom tävlan så resultatet hade blivit detsamma.

I mål fick jag medlidsamma blickar när jag haltade ur bilen med min mest plågade blick. Kan sammanfatta skadorna som lindriga. Idag, så här 24 timmar efteråt kan jag konstatera att hjälm är förjävla bra. Jag dunkade huvudet i asfalten rätt ordentligt men förutom smärta i nackmusklerna känner jag inget av det överhuvudtaget.

Sen följde prisutdelningar och lunch. Och det är väl nästan en historia för sig så det får jag spara för senare. Det coolaste var att jag fick hälsa på Samuel Matete. Ringer det en klocka? Om inte så kan jag berätta att han var en 400-meter häck-löpare av rang på 90-talet. Han var också Zambias första (och enda tror jag) världsmästare i friidrott. Han är fortfarande grymt vältränad och oerhört sympatisk. Nu skall Zambiska cykelförbundet använda honom för att sprida sporten till de norra delarna av landet.
Team Finish Line cyklist
Tom med Samuel Matete
Lunch, gärna med hjälmen på
Prisutdelning, behåll hjälmen på
Segraren "Trust" utan hjälm. Älskar hans Keps

5 kommentarer:

Anonym sa...

Bra kämpat,
inget att deppa för. Glöm inte att du presterat den i särklass starkaste svenska insatsen i de Zambiska mästerskapen någonsin!
Hofvet är stolt över dig!!
Föresten tror jag att du förvärvat dig utmärkta taktiska erfarenheter och kommer kunna överaska både den ena och den andra cyklisten här hemma i sverige.

Stina sa...

Ha, ha, kan bara instämma med föregående. Det snöar idag, btw.

Jesper Sundewall sa...

Ha ha, det är sant Erik, även om nu en DNF inte är en så smickrande bästa insats. Kul var det i alla all!

Anonym sa...

Kul rapport! Och vad jag förstår av bilderna kom favoriten ikapp och lyckades vinna?! Han verkar vara i en klass för sig i Zambia..

Jesper Sundewall sa...

Visst var han det. Han körde på egen hand in 8 minuter. Väl ikapp tittade han på dem och drog vidare. En klass för sig kan man lugnt säga. Å andra sidan är det samma kille som vid sin första tävling i Sydafrika för några veckor sedan gick och vann hela tävlingen - mot moststånd av rang. Så killen har talang, inget snack om saken.