torsdag, november 01, 2007

The real Africa

Nu skulle jag kunna skriva ännu ett inlägg om hur fantastiskt det är att cykla i Afrika. Eller om hur mycket jag tränat och hur bra det känns. Eller om hur natthimlen här har en magi som den inte har hemma i Sverige. Eller hur doften av de första regnen säsongen här känns precis så där magisk som den förvandling vattnet innebär för jorden som torkat ihop de senaste 7 månaderna. Eller om trummorna. Eller om leenden och värmen från folk i min närhet. Det skulle jag kunna men det ska jag inte.

För ibland är Zambia bara sådär tufft, hårt och brutalt.

Jag skulle istället kunna berätta om döden. Hur folk dör i Zambia, för dör det gör de. Ibland känns det som att livet här är lika skört som för en fluga. Plötsligt och till synes utan anledning tar det slut. Vare sig du vill eller inte så dör folk runtomkring dig. Som min kollega på Universitetet som dog tidigare i våras. Eller en forskarassistent jag anställde förra våren som några månader senare plötsligt gick bort. Sen har vi alla släktingar till kollegor och vänner som dör. Hur många de är har jag tappat räkningen på för länge sen.

Jag skulle kunna berätta om det faktum att 70% av zambierna lever i fattigdom. Alltså fattigdom enligt definitionen att de skall klara sig på minde än en dollar om dagen. Och visst, de är glada ändå, de skrattar ändå. Men ändå.

”Pengar är kul, särskilt om man är fattig. För det är inte kul att vara fattig.” som en klok person sa en gång.

Jag skulle kunna berätta om en person jag känner som precis tillbringat 9 månader och 15 dagar i häktet misstänkt för brott. Gång på gång på gång på gång har han släpats till domstolen bara för att finna att käranden inte behagat dyka upp. Under tiden i fängelset har han sett folk dö till höger och vänster av kolera och andra sjukdomar. Jag kan berätta hur han av polisen uppmuntrades att köpa sig fri och hur han när han väl kom hem upptäckte att någon eller några hade stulit allt han äger.

Och när det är så tufft som det är ibland. När det brutala, råa, hårda Zambia kryper in under huden på mig. Då är jag glad att jag har min cykel. Då kan jag åka iväg och för en stund bara glömma allt det där. Då kan jag rulla förbi alla söta ungar som står efter vägen och skriker ”howareyouuuu” när jag kommer farandes. Och alla tuffa tonåringar som lägger huvudet på sned, ler lite ballt och gör tummen upp när jag möter dem.

Och sen kan jag hög på endorfiner slå mig till ro på trappan och titta på den där magiska natthimlen, dra in doften av analkande regn och bara vara lycklig

2 kommentarer:

Anonym sa...

Rörd av din beskrivning av Zambia , glad att du har cykeln med dig

Unknown sa...

Väl skrivet Jesper