Ny blogg!

Lisa Ström på Kadens har i blogginlägg rört om lite i jämställdhetsfrågorna i sporten. Äntligen säger jag. Nu har Lisa tagit ytterligare ett steg och startat en blogg på ämnet: Osportsligt. Självklar läsning och en ny favorit i blogg-rollen till höger på Cykelmuppar.

Förkylning i stallet

Satan! Efter att ha varit frisk sen i januari åkte jag igår, fem dagar före marathonstarten, på en förkylning. Vaknade med halsont igår morse och idag låter jag som en kraxande korp. I morgon blir något av en ödesdag, fortsätter det att försämras ser det inte ljust ut.

Huskurer, Yoga, kvacksalveri - alla tips för ett snabbt tillfrisknande mottages tacksamt.

Totalt suboptimal avslutning på tävlingsförberedelserna alltså. Tyckte när jag sprang en halvmara i söndags att det inte kändes lika bra som tidigare. Trots detta sprang jag på 1.36 utan större svårigheter vilket indikerar att formen är god. Jag har inga problem att jogga i ett 4.30-4.40 tempo nuförtiden, det känns helt behagligt och under kontroll. Det enda fartinslaget i söndagens pass var en fartökning mellan kilometer 11-15 då jag gick ner på 4.05 fart.

Nya prylar

Det är alldeles för få som tänker på det här med stil inom löpningen. Jag går just nu och fnular på min outfit till maran, hur den ska kunnas matchas på bästa sätt.

Igår så krånglade jag till det för mig genom att köpa ett par nya skor. Saucony Grid Fastwitch blev det. Ville helst ha ett par orangea Adidas Adios, men de var slut i min storlek och det är för ont om tid för nätorder om jag ska hinna springa in dem.

Så det blev ett par bjärt gröna dojor som väger in på 222 gram. Det är 43 gram lättare än mina Adidas Adizero Boston som jag sprang med förra maran. Tänk då att jag springer 30.000 steg under en mara ungefär så innebär det 1290 kilo mindre att lyfta.

Tyvärr väger jag väl själv cirka 1,5-2 kg mer... Förhoppningsvis är det dock muskler och inget annat.

Matchningen kvar att göra är att köpa ett löparlinne, helst i grönt då så att jag syns ordentligt. Har inte hittat något riktigt bra ännu, men jag har ju en vecka på mig. Om inte annat så kanske de säljer något på Marathonmässan där man hämtar ut nummerlappen.

På lunchen ska dojorna testas. Återkommer med utfall!

Sen senast

Så efter min 36,5 km monsterrrunda har jag så smått börjat finslipa formen. Har kört kortare pass, men med kvalitetsinslag i varje pass. Någon form av fartökning eller intervaller. Förra torsdagen körde jag en stege med 200+400+600+800+1000 meter i hög hög fart. Sen på lördagen var det en halvmara med fartökning sista 5 km. Tiden på halvmaran blev 1.33 ungefär och sista 5 gick på runt 21 minuter. Så igår var det lite knapert med tid så då sprang jag två stycken 4-minutersintervaller på 3.30 fart. Följer Lunkans devis om att även lite är jävligt mycket mer än ingenting.

Nu är planen att springa varannan dag ungefär med sista längre (20+) passet i helgen. Sista riktigt hårda intervallerna blir i morgon eller på fredag. Sista veckan blir det finlir med lite fartlekar för att behålla känslan i kroppen och inte såsa ihop totalt men mest ska jag bara jogga.

När det här är avklarat, då ska jag banne mig cykla lite också.

Också ett slags genrep

Idag slog jag på stort, mitt längsta löpträningspass någonsin. 36,5 kilometer blev det i något som kan kallas god fart. 2.53 blev tiden och kilometerfarten därmed cirka 4.45.

Var så crazy att jag faktiskt tog med mig lite energi på träningsrundan. Två gel och en halv lite sportdryck gjorde susen. Kände mig inte alls så mentalt slut som jag gjort på tidigare långpass. Nu kunde jag hålla fokus, och därmed också fart, hela vägen.

Hade jag fortsatt i samma tempo hade maran idag klarats på cirka 3.20. Det är ett bra besked inför prövningen om tre veckor. 3.15 helt klart ett realistiskt mål.

Snart är jag på bilisternas sida

Jag har snart svängt helt och hållet, från att förakta bilisterna i trafiken till dito känslor för cyklisterna.

För 6-7 år sedan var jag ofta arg på bilister när jag cyklade till och från jobbet. Det kan jag fortfarande vara, men mycket mer sällan. Då viftade jag med näven och slängde ur mig fulheter till bilister som t.ex stod parkerade i cykelbanan.

Sen så för ett par år sedan bestämde jag mig för att lugna ner mig. Till viss del var den en effekt av att jag höll på att bli nedslagen av en skogstokig taxichaufför efter ett väl motiverat finger från min sida. Det gav mig insikten att min aggressivitet, hur befogad den än kunde vara, bara kommer leda till dåliga saker. Särskilt för mig själv.

Jag anammade istället hållningen att försöka vara positiv. Tänka att oavsett om du är bilist, cyklist eller gångtrafikant så ska vi samsas om det gemensamma utrymmet och visa hänsyn. Alla kan göra, och gör, fel ibland. Det är ju oftast inte hela världen och om vi ler och vinkar lite så kanske vi alla tänker efter lite mer, är lite försiktigare, nästa gång. Det funkade bra för min egen del. Jag var gladare, och därmed trevligare och mer hänsynsfull, i trafiken. Jag blev inte på dåligt humör utan det överlät jag till de surpuppor som finns därute, som sen fick åka hem och stå ut med sig själv och sin ilska hela kvällen.

Men nu har jag nästan svängt och tagit bilisternas parti. Visst finns det bilistpuckon, men undrar om inte cyklistpuckona snart är fler. Det är så många pendlingscyklister som kategoriskt bryter mot trafikregler. Och som inte det vore nog så blir de framför allt helt bindgalna när sen någon stackars bilist råkar göra ett misstag.

Hur många stackars bilister ser jag inte som försöker göra en högersväng samtidigt som horder av cyklister cyklar om på vardera sida och viftar med näven, suckar och himlar med ögonen. Jag ser hur den halvdesperata bilisten försöker hitta en lucka där de faktiskt kan svänga och inte bli stående mitt i korsningen, samtidigt som de inte vill köra på någon. Så klart. För det vill ju inte de flesta bilister. Cyklisterna å sin sida, visar ingen som helst förståelse för att bilen faktiskt också vill komma fram till sitt mål och inte bli stående i en korsning där de förstör trafikmiljön för alla, bilar, cyklister och gående.

Samma cyklister flyger också förbi rödljus som de bedömer att de inte spelar någon roll att de cyklar förbi. Men sen när en bilist gör en lite tokig manöver framför dem så är det som hela helvetet bryter lös. Själva har cyklisterna både omdöme och rätt att tolka trafikregler lite som det passar dem, men om en bilist gör ett misstag så behandlas de som att de var ute efter att medvetet mörda cyklisten.

Jag är själv givetvis inte fläckfri, jag bryter mot trafikregler emellanåt och respekterar inte alla stopplikter och enkelriktningar. Men jag försöker vara ödmjuk i detta och inte i nästa läge gå bananas på andra trafikanter när de gör tokigheter.

Daniel Rytz är något på spåren när han vill att vi ska kramas mer i trafiken. Mer kärlek på gatan. Helt enkelt.

Bra genrep

Årets första, och enda, tävling innan Stockholm Marathon är avklarad. Det blev en premiär med mersmak.

Målet för dagen var att springa halvmaran under 1.30. Ett högst realistiskt mål, men jag har aldrig gjort det förut så visst fanns där ett mått av nervositet. Jag var rädd för att inte orka, rädd för att gå in i väggen. Det skulle visa sig helt omotiverat.

Efter en i mina ögon toklugn öppning kunde jag vid två kilometer konstatera att jag höll 4.07 fart. Oerhört bra känsla, men jag tordes inte dra för stora växlar av den utan fortsatte hålla igen. Milen passerades på 41.30, långt under det 4.15 tempo jag satt som mål.

Vid det laget var det dock dags att gå på lite tuffare. Kunde jag springa och må så bra på 4.09 så vore det väl attans om jag skulle vägga.

Så jag drog på lite och sprang om löpare i det 4.00 tempo jag höll på andra varvets inledning. Vid 16 kilometer kändes det fortfarande väldigt bra, även om distansen började ta ut sin rätt. Vid 18 kilometer var jag för första gången ordentligt trött i motlutet upp mot Fredhäll. Men det var också det sista jobbiga på hela banan, och målet hägrade. Andra milen måste gått på runt 40.40 för vid 20 kilometer insåg jag att jag skulle komma under 1.27.

Tänkte klokt nog att "dra nu inte på någon raketspurt", för jag visste att risken för att sträcka min ansträngda vad då skulle vara överhängande. Istället tryckte jag på lite lagom och avslutade med en kilometer på 3.57.

I mål stod klockan på 1.26.33 (min klocka alltså, official race time 9 sek långsammare), ett personrekord på sträckan med 8 minuter sisådär. Och långt under målsättningen.

En riktigt bra dag helt enkelt.

Toppsöndag

Demolition och demonstration. Det blir inte bättre än så här.

Först gav jag mig i morse av på en 30 kilometers löprunda. Bestämde mig någonstans under första kilometern för att idag skiter jag i allt vad mysigt distanstempo heter. Idag ska jag springa fortare än jag någonsin gjort förut.

Sagt och gjort. Första milen på 44.25, den andra på 44.50. Halvmaran passerades på ett finfint personrekord: 1.34.10. Sen började jag svikta lite, men det blev trots allt 29 kilometer på drygt 2.10 och 4.30/km-fart genom hela runda alltså. Var duktigt trött på slutet, kanske mest för att jag började gå kolhydrattom. Hade jag fått i mig några glas sportdryck kanske jag hade hållit den här farten till 35 km.

Målet med 3.15 känns mer och mer realistiskt för varje formtest jag ger mig på. Nu blir det lite korta intervaller på torsdag innan det är dags för att Kungsholmen runt halvmaran på söndag. Då är det Sub 1.30 som är det självklara målet.

Sen drog jag iväg och demonstrerade. Släpade med Miss P på vad som för alltid kommer vara hennes första firande av arbetarklassens högtidsdag. Första maj var helig under min uppväxt. Då fick vi skrika ramsor om Ronald Reagan och vi fick känna att det där bojkottandet av Coca-Cola och Shell, det var vi inte ensamma om och det kanske ändå ändå gav lite resultat.

Nu har det chanserat en smula. Jag tog på Penny hennes Adidas-outfit, stannade på McDonalds på vägen dit. Sen satt jag där, med min Cola, mina strips, i mina märkesjeans och märkesbrillor, och lyssnade på ord och agitation om klasskamp, de fattiga och fackföreningar. Myspys.